tisdag 31 maj 2011

Att begrava sitt barn

På den första riktigt varma sommardagen med 28 grader i luften klär vi på oss fina ljusa sommarkläder och åker till St Olof kapell. Med tunga steg går jag ur bilen och går upp mot kapellet. Utanför väntar prästen och kvinnan från begravningsbyrån. Innan vi går in i det lilla kapellet går prästen igenom i stora drag hur han tänkt att lägga upp det. Vi hälsar också på kantorn som ju är min körledare.

När vi går in i kapellet ser jag den lilla träkistan som står på ett fårskinn. Ovanpå kistan står den kistdekoration som vi beställt med vita och blå blommor.Där står också en ljus tänt i en fin ängelljusstake. Framför kistan på golvet ligger en bukett från Dutts farmor och farfar. Vi sätter oss på en varsin stol då på den sidan av kistan ligger två enkla vita rosor. Den ena från Dutts moster och den andra från morfar. På våra platser ligger också en varsin handblomma - en vit ros. Dessutom ett litet program över ordningen samt en psalmbok.

Ceremonin börjar med att solisten sjunger Tears in heaven och jag har hört henne sjunga förutom så jag visste att hon var duktig, men jag kom inte ihåg att hon var så duktig! Så otroligt fint hon sjöng!

Sedan var det dags för oss alla sjunga psalm 899, Innan. Den psalmen rekommenderade prästen igår när han var här och den har en väldigt passande text i detta sammanhang. Den klassas som en doppsalm, men vi tyckte den passade perfekt även till detta tillfälle.

När jag sedan såg vad som stod som nästa punkt i ordningen blev jag nästan lite full i skratt. Det stod "prat". Det är här som prästen har sin lilla reflektion över hur det kunde gå så här, trots att vi kämpat så, att det inte var tänkt att vi skulle träffas under dessa omständigheter, men nu när läget är som det är så måste man göra ett välkomnande och ett avsked av Dutt som bra och värdigt som möjligt. Han pratar också om vår framtid och önskar oss all lycka på vägen. Han påpekar också att Dutt är trots allt vår förstfödda son och att vi är mamma och pappa, fast han var för sjuk för att klara av livet på jorden och att han blir väl omhändertagen där han är nu.

Detta "prat" blev väldigt lugnt, fint och intimt då vi tre satt nära varandra och han talade direkt till oss.
Han läser en kort bibeltext och ber sedan en bön för Dutt, för oss och för våra anhöriga.

Sedan är det vår tur att ta avsked av Dutt. På darriga ben ställer jag mig upp och tar min lilla handblomma och vi ställer oss båda vid den lilla lilla kistan. Tårarna vill inte riktigt komma men näsan rinner desto mera. Vi lägger våra blommor på kistan. M mumlar "sov gott", medan jag inte får fram något, men smeker handen över kistlocket. Vi står kvar så en stund innan vi sätter oss ner igen. Då är det prästens tur att göra själva överlämnandet av Dutt i Guds händer.

Sedan är det dags för solisten av sjunga Carolas Jag vill alltid älska. Den sången är speciellt skriven för sådana här tillfällen och då var det svårt att hålla tårarna. M började då gräva efter näsdukarna han hade i fickan och då passar jag på att ta en jag också. I ögonvrån ser jag att kvinnan från begravningsbyrån också letar efter näsduk...

Återigen dags för en psalm. Nummer 796 Du lilla barn. Jag försöker att sjunga med så mycket som möjligt men vissa stunder blir jag tyst då texten känns som mest träffande. Sedan är det dags för en kort välsignelse och sedan är det över.

Efter själva ceremonin tar vi lite foton på kistan, kistbanden och blommorna från våra anhöriga. Då säger kvinnan från begravningsbyrån att den lilla ängelljusstaken får vi ta med oss hem. Mitt i allt blir jag glad för under hela ceremonin hade jag mina ögon fokuserad på just ljusstaken. Dessutom plockar hon av två revor av hjärtan på tråd som fanns i kistdekorationen.

När vi fotograferat färdigt och fått med oss ljusstaken och hjärtan på tråd pratar vi några sista ord med prästen och vi kommer återigen överens om att vi har ett dop innestående.

När vi går ut från kapellet känner jag mig tom. Det enda jag bär på är en liten kartong med en ängelljusstake och revorna från hjärtan på tråd. Det är det enda jag fick med mig... Naturligtvis har jag med mig alla fina ord prästen sa, de fina bilderna av den lilla lilla kistan i trä, de fina blommorna, men tänk om jag hade fått tagit med mig Dutt hem livs levande.

Efter att vi kom hem har vi varit ganska avslagna. Dessutom har det varit grymt varmt så det bästa stället att vara på har varit inomhus. Jag har i alla fall planterat revorna så jag hoppas att de tar sig och växer sig stora.

Om man nu kan säga att en begravning av sitt lilla barn var bra så var det faktiskt det. Stillsamt, eftertänksamt och trots allt hoppfullt och ljust.

Flera gånger under ceremonin hade prästen svårt att få fram orden. Även han var tagen av situationen och antagligen mer tagen eftersom han känner mig sedan jag var barn och varit deltaktig i mitt liv med mammas begravning och vår vigsel.

Sov gott Dutt och hoppas att du har hittat många änglapojkar och änglaflickor att leka med. Dessutom hoppas jag att din mormor håller ordning på dig för även om du är en änglapojke måste du ju få lite uppfostran.

Blommor från farmor och farfar


Blommor från moster och morfar

Ängelljusstaken som vi fick med oss hem

Sov gott, Dutt

Ord om begravningen kommer senare

Nu är det dags

Tack för alla fina kommentarer som ni skrivit idag och förresten hela tiden sedan den 12 maj.

Nu åker vi med tunga ben till kapellet för att säga hejdå till Dutt.

Jag lovar att det kommer en rapport om det hela senare under kvällen.

All kärlek till er alla.

Jobbigare än tidigare

Idag var det jobbigare än vanligt att kliva ur sängen.
De här veckorna sedan rutinultraljudet har vi sovit längre och känt i tyngd i kroppen när vi ska gå upp.

Idag var den tyngden ännu tyngre.

Idag är det Dutts begravningsdag, men jag hoppas och tror att den trots allt blir fin, värdig och hoppfull.

måndag 30 maj 2011

I morgon blir en jobbig dag

För en stund sedan var prästen här för att stämma av inför Dutts begravning i morgon. Den här prästen har jag känt sedan jag var barn och han känner till mig. Han begravde min mamma och han vigde M och mig. Därför var det ju naturligt att han även ska begrava Dutt, vilket han givetvis ställde upp på.

När han pratar om morgondagen låter det på något sätt så naturligt och inger lugn och trygghet inför begravningen. Hela dagen har vi mått halvdåligt inför att han skulle komma, men när han kom och nu efteråt så känns det konstigt nog bra. Om det nu i denna situation kan kännas bra...

Vi sa till honom att vi naturligtvis att velat att han istället hade döpt Dutt, men han sa att vi nu har det innestående...

Allt inför morgondagen är nu klart - psalmer, solosånger, kistdekorationen, handblommor, texten på kistbanden. Nu är det bara vi som ska försöka förbereda oss också.

Vid ceremonin i morgon kommer det bara vara jag, M, präst, kantor, solist och kvinnan från begravningbyrån.
Vi har valt att inte ha några anhöriga med då  vi tror att vi inte riktigt kan vara oss själva då. Nu kan vi helhjärtat vara där och bara tänka på oss och Dutt.
Vid askspridningen om några veckor kommer vi erbjuda de anhöriga att vara med istället.

I morgon kommer det vara jobbigt, men jag hoppas att vi kan få en fin sista stund med Dutt.

Jag känner mig snuvad på konfekten

I 14 veckor hann jag njuta av min graviditet. Jag räknar just nu inte de fyra första veckorna. De var ju mest fulla med hormonsprutor, vaginala ultraljud, äggplock, äggåterföring och två veckors lång väntan på testdag.

Tänk vad mycket man hinner planera på 14 veckor som nu inte blir någonting av! Det första man kollar upp är ju naturligtvis när Dutt skulle beräknas komma. 6 oktober var ju det datumet. Jag hade hunnit planera att jag skulle ansöka om gravidpenning från augusti då jag har ett rörligt arbete. Nu blev det ingenting med det.

Ganska tidigt bokade vi in en Ullareds-tripp. Den skulle genomföra i början av juli. Nu blir det ingenting med det.

Efter rutinultraljudet hade jag planerat att vi skulle börja titta på saker som Dutt skulle behöva till exempel säng och skötbord. Nu blir det ingenting med det.

I sommar hade vi tänkt att ta en sväng till Stockholm för att kolla in Kronans barnvagnar i deras visningsbutik. Nu blir det ingenting med det.

Vi hade lite smått börjat prata namn eller i alla fall visste vi vilka namn som INTE var tänkbara. Nu behöver vi  inte tänka mer på det.

Jag hade börjat fundera på hur jag på ett roligt sätt kunde berätta om min graviditet för all vårdpersonal på jobbet. Idag har jag istället meddelat alla via ett mejl om att vår son är död och det är därför jag är sjukskriven.

14 veckor - Många tankar hann tänkas. De allra flesta var ju naturligtvis positiva.Att vi äntligen var gravida efter nästa tre år. Inget ska ju gå fel då. Inte en enda tanke var någongång " Min son kommer ha så grava missbildningar så han inte kan leva". Visst var man rädd att hjärtat skulle slutat slå, men det gjorde det ju inte förrän jag tog de där fasansfulla tabletterna två dagar före vi åkte till förlossningen. Det var jag som gjorde att hans hjärta stannade.

Det känns som någon står och gör lång näsa åt oss "Det trodde ni, att ni skulle få uppleva lyckan med att ha en perfekt graviditet och få en perfekt bebis vid rätt tid. Ha, det trodde ni bara".


Tänk om jag skulle få möjlighet att möta den där någon. Jag skulle då verkligen slå ihjäl honom.

Dutt - för alltid i våra hjärtan

Så fick texten bli på bandet på kistdekorationen.
Det är ju två band och på det andra bandet står det helt enkelt "Mamma och Pappa".

söndag 29 maj 2011

Konstigt att jag inte saknar

Jag trodde att jag skulle sakna att vara gravid.
Naturligtvis skulle jag göra allt för att fortfarande få vara det, men som läget är nu så kan jag inte känna saknad av det tillståndet. Jag saknar naturligtvis Dutt, men inte det som graviditeten innebar.

Jag saknar inte att jag varje natt var tvungen att gå upp och kissa. Det slipper jag nu.
Jag saknar inte att jag jämnt och ständigt var hungrig. Nu är jag snarare aldrig hungrig.
Jag saknar inte den oro och nervositet som hela tillståndet innebar.
Jag saknar inte de extrakilo som jag hann gå upp. Jag är nu nästan redan nere i min utgångsvikt.
Jag saknar inte näsblodet som jag hade de sista veckorna innan Dutt kom. Sedan Dutt kom har jag nästan inte haft något näsblod alls.


Men, naturligtvis hade jag gärna haft kvar alla dessa symtom (och fler därtill) för att Dutt hade fått vara en frisk liten pojke i min mage.

Jag saknar inte graviditeten, men jag saknar Dutt desto mer.

Mors dag utan barn

De senaste åren har jag tyckt att Mors dag varit jobbig på grund av att jag inte haft någon mamma att fira.

Nu är jag själv mamma, men har inget barn som kan fira mig.
I den perfekta världen, före den 12 maj, hade jag tänkt att årets Mors dag skulle bli en gravid dag då jag kunde tjuvfira lite för att sedan nästa år fira dagen tillsammans med vår cirka halvårsgamla bebis.

Nu sitter jag här ogravid, utan levande barn men ändå mamma. Hur länge ska jag behöva vara en mamma utan barn?

Trots allt så har jag även idag hängt upp flaggan för att hedra både mig själv och alla andra mammor med eller utan levande barn.

Lilla mamma - Ta hand om Dutt där ni är.

lördag 28 maj 2011

Dagens mantra - Min son

Idag har jag haft två ord i mitt huvud  - Min son.

Jag har fortfarande svårt att förstå det så därför har jag dessa ord snurrande i huvudet. Kanske, kanske gör det att jag förstår att jag faktiskt har en son.

Barnlöshet

Ser att många andra bloggare idag skriver om sin barnlöshetshistoria. Min finns att läsa här.


Tänk om jag vetat det jag vet idag, när vi så smått började prata om barn strax före vårt bröllop i september 2007. Hade någon sagt till mig "att i maj 2011 har du fortfarande inget levande barn, men du planerar ditt döda barns begravning". Den personen hade nog fått ett stort skratt rakt upp i ansiktet för den historien hade jag inte gått på. Det hade känt som det största aprilskämtet någonsin!

Men nu sitter man här i maj 2011 och har fortfarande inget levande barn hos sig och begravningen av sitt barn kommer allt närmare.

Varför pratas det inte om att folk kan ha problem att få barn? Allt man hör är att man "skaffar" barn hit och dit. Frågan är hur MÅNGA barn man skaffar. Och när? "Börjar vi försöka nu så får vi en vårbebis".
Skaffar barn? Nä, en bil skaffar man eller en ny tröja skaffar man. Ett barn får man tydligen kämpa för att FÅ.

Tänk om man under skoltiden hade hört talas om barnlöshet, ivf, ägglossningsrubbningar, PCO, endometrios, slöa och få spermier. Nä, då pratades det bara om hur man använder kondom och p-piller och hur viktigt det var att skydda sig så att man inte råkade blev gravid!
Hur kommer det sig att inte barnlöshet nämns i undervisningen i skolorna??

Den senaste tiden, kanske efter Nobelpriset, tycker jag dock att det skrivits och pratats mer om barnlöshet och ivf vilket jag tycker är väldigt bra. Som sagt är det många som är drabbade och vi ska inte behöva finna oss i att ingen vågar ta ordet barnlöshet i sina munnar. Våga prata om våra problem!!

Gårdagens shopping

Gårdagens shopping av klänning gick faktiskt bättre än väntat.
Jag satsade på HM som brukar vara ett säkert kort. Jag hittade en klänning där som jag tyckte var fin och det passade!! Till och med min vanliga storleken passade!

Har jag varit som vanligt hade jag kanske gått vidare och tittat i de andra affärerna också, men nu kände jag mig nöjd att jag över huvudtaget orkade in i en affär.

De ofrivilligt barnlösas dag

Idag har jag hissat (eller snarare hängt upp) flaggan för att uppmärksamma den nyinstiftade dagen "De ofrivilligt barnlösas dag".
Tänk att det skulle vara så förbannat svårt att bli gravid och att få ett levande barn.
Idag går alla mina tankar till oss som kämpar och de som har kämpat, men äntligen fått sina efterlängtade barn.

Låt oss göra den här dagen till vår dag!

fredag 27 maj 2011

Har känslorna utanför kroppen

I förmiddags kollade jag in min garderob för att se vad jag ska ha för kläder dels på Dutts begravning på tisdag och dels på bröllop nästa lördag och 40årskalas nästa söndag. Begravningskläderna var ganska lätt att hitta. Det blir en kjol och blus. På festligheterna nästa helg ville jag ha klänning och jag provade de klänningar jag hade i garderoben och alla är ju för små. Jag har väl tyvärr något eller några gravid- och ivfkilo på kroppen så ingen av de tänkta klänningarna satt som jag ville.

Beslutet blev att jag måste handla en klänning och jag ville göra det så fort som möjligt, eftersom jag tror att jag inte har någon större lust att göra det dagarna efter begravningen. Just nu känner jag mig inte bekväm att gå i affärer men jag kände att jag var tvungen att göra det idag.

När jag har haft min "modevisning" ska jag ta på mig mina jeans och då brakar allt. Jag får inte upp blixtlåset i gylfen då själva lilla handtaget man drar i fastnat. Detta gör att jag sätter mig på sängen och stortjuter. Snacka om att jag  just nu har nära till känslorna. Gråta för att man inte får upp byxorna. Det är ju löjligt. Jag sitter där  på sängen till mannen kommer tillbaka från duschen.

Hela min kropp är full av känslor just nu. Frågan är vad som utlöser nästa gråtattack... 

Dutt fick mer post idag

Idag kom det två gåvobrev från Spädbarnsfonden. Det ena var från min pappa med särbo och det andra var från vara gudbarns farmor och farfar.

Tack för era bidrag och för era tankar.

Dutt börjar nog bli känd hos Spädbarnsfonden...

Öppnat - gick bättre än väntat

Dutts tänkta kläder
Idag blev det en riktig innedag då regnet vräker ner ute.
Tog mig kraft att öppna klädpaketet från Usa och det var faktiskt inte lika jobbigt som jag trodde. Jag kunde le och minnas den kvällen då jag beställde tröjorna och bodysarna. En kväll med spänning och förväntan i luften och förhoppningar om att jag och Dutt snart skulle få använda dessa kläder.


Mina tröjor som jag hoppas får användning av senare
Nu har jag klämt och känt på dom en stund och nu hamnar dom i garderober tillsammans med de andra bebiskläderna som jag har köpt.

torsdag 26 maj 2011

Ett oöppnat paket

För två dagar sedan fick vi en avi att paket med ivf-kläder från Usa fanns att hämta på Ica.
Idag tog vi oss kraft att hämta det. Dock har jag än så länge inte haft kraft och ork att öppnat paketet.

Jag får se när jag har kraft att öppna det.
Jag som skulle stoltsera med mina fina ivf-tröjor här i sommar och Dutt skulle få ett par fina bodys som nyfödd, men istället så kan jag inte ens öppna paketet.

Varför var jag så dum och trodde att den här graviditeten skulle gå bra och varför skulle jag köpa kläder när jag bara var i vecka 17?

Dutts små händer och fötter

Efter att vi beställt blommor till Dutts kista var det dags att åka till sjukhuset och träffa kuratorn.
Vi pratade om lite av varje och tårarna var nära några gånger. Speciellt när hon tog fram det kort som barnmorskan, som tog hand om Dutt på natten när han kom, hade gjort. På framsidan satt en liten nalleängel och på insidan fanns Dutts hand- och fotavtryck samt hans födelsedata. Dessutom tittade vi på de foton som barnmorskan hade tagit på Dutt. Fina svartvita bilder på Dutt i olika vinklar. På vissa såg det ut som han sög på tummen.

Jag tog upp några medicinska funderingar som jag har där den största frågan är Varför? Kuratorn har ju naturligtvis inga svar på det, men hon rekommenderade oss att skriva ner alla medicinska funderingar och att ha med dom till läkaren när jag ska på efterkontroll om cirka en månad.

Det kändes ganska skönt när vi gick därifrån. Skönt att ha någon utomstående att prata med och som ställer frågor och som bekräftar att allt i detta sorgearbete är normalt.
Det är normalt att gråta. Det är normalt att inte gråta. Ibland är det dessutom bra att framkalla sorgen och tårarna genom att till exempel titta på bilderna av Dutt eller öppna garderoben med hans kläder. Bara för att få gråta lite.

Hur absurt kan det bli?

Idag klev vi in på blomaffären som kvinnan från begravningsbyrån rekommenderat för att beställa en dekoration till Dutts kista.
Kvinnan som jobbade plockade fram ett litet häfte med bilder på förslag. På en av bilderna var det en liten minikista med en dekoration på. Så fort jag såg den stockade det sig i halsen och jag kunde inte prata normalt. Hon undrade vad vi hade tänkt oss och både jag och M blev tysta. Vi hade inte tänkt någonting. Hon var förstående och plockade fram ett förslag så nu blir kistdekorationen i vitt och blått. Nästa fråga var om vi ville ha några band med text i dekorationen. Återigen blev vi tysta och jag kände att jag knappt kunde forma några ord. Vi fick till slut fram att vi ville ha band, men att vi ville tänka på vad det ska stå.

Herregud, vad ska det stå på banden? Allt känns så fjuttigt. Skulle vilja spraymåla hela kapellet vi ska vara i med VARFÖR???, men det kanske inte socialt accepterat...

Vi fick till på måndag på oss att komma på något "bra" att skriva. Vi får väl googla lite eller har ni några bra förslag??

Såna här beslut ska ingen behöva ta!

Lyssna på detta

Idag har Wilda Mathilda varit med i Rix Fm och pratat om barnlöshet och den nyinstiftade dagen Ofrivilligt barnlösas dag som infaller på lördag. Här kan man lyssna på det.

Så på lördag hissar jag flaggan, dock bara en fasadflagga, för att uppmärksamma denna dag.

onsdag 25 maj 2011

Äntligen orkat

Idag har jag äntligen orkat plocka bort saker som jag förknippar med min Dutt-graviditet. De mammakläder jag hann använda har lagts ner i en låda. Jag är så glad att jag kan ha mina vanliga kläder igen så jag slipper mammakläderna just nu. Dessutom har vi plockat bort gravidböcker, informationen vi hann få från Mödravården och de positiva grav-testen (klarade inte av att slänga dom). Dessutom hade jag dagen före ultraljudet börjat att sy en inredning till en vagga som jag skulle göra av en gammal rottingkorg. Den stod mitt i vardagsrummet när vi kom hem från ultraljudet. Då åkte den upp i det tomma sovrummet (tidigare kallat Dutt-rummet). Nu har den åkt ut i garaget.

Det är med smärta i hjärtat som alla dessa saker hamnat i lådor, garderober och i garaget, men jag försöker att ha ett litet, litet hopp om att sakerna trots allt snart kommer att tas fram igen.

Jag måste hoppas på det! Det finns inget alternativ.

Dutts dödsannons

I dagens Norrköpings tidningar finns Dutts dödsannons. Den går även att se här. Skulle det vara så att annonsen inte kommer upp klicka på "spara som PDF" i högerspalten eller stäng av annonsblockering.

tisdag 24 maj 2011

Grattis Dutt på 1-veckadagen

Kära lilla Dutt - Idag är det en vecka sedan du kom till oss. Liten, skör och tyvärr inte levande. Men du är levande i våra, ack så trasiga, hjärtan.

Varför fick du inte fortsätta ditt liv i min mage och komma ut i oktober som en frisk liten pojke som skulle älska sina föräldrar?

Den här sången kommer en solist att sjunga på Dutts begravning:


Positivt överraskad

Idag ringde telefonen och jag såg att det var ett nummer från sjukhuset. Jag trodde att det var min barnmorska som förra veckan mejlade och meddelade att hon fått veta vad som hänt och att hon skulle höra av sig den här veckan.
Det var inte barnmorskan utan den läkare som vi träffade efter att vi varit på ultraljudet den 12 maj. Hon ville helt enkelt höra hur vi mådde och hur vi hade upplevt dygnet på förlossningen.
Vi pratade en  stund och hon var väldigt förstående och medveten om att tiden just nu är rent kaos för oss. Jag var också noga att påpeka att vi var jättenöjda med tiden på förlossningen och då framförallt de tre barnmorskor som ägnade oss nästa hela deras arbetstid. Jag tror att läkarna hör många klagomål så det kan nog vara bra att få höra lite positivt också.

Hon undrade också hur jag mådde kroppsligt och det är ju som sagt ganska bra. Trött är jag ju men det är kanske inte så konstigt med tanke på mitt blodvärde på 95. Min blödningar finns fortfarande inte det är inte längre någon syndaflod, vilket är skönt.
Under min korta graviditet hann jag gå upp cirka två och ett halvt kilo. Nu, en vecka efter att Dutt kom så har jag nästa gått ner dom kilona redan. Jag hade i och för sig gärna fortsatt att gå upp i vikt och att Dutt hade stannat kvar.

Jag har tidigare haft lite medicinska funderingar om varför detta kunde ske och som jag ville ta med en läkaren, men nu var jag inte beredd på att hon skulle ringa så dom frågorna glömde jag helt bort. Får förhoppningsvis möjlighet att ställa dom en annan gång.

Tack Janet med man

Idag fick vi ett nytt brev från Spädbarnsfonden.
Den här gången är det en av läsarna som skänkt pengar till Dutts minne.

Tack snälla Janet och Martin för er gåva och för att ni, helt okända människor, engagerat er i vårt öde. Det värmer våra sårade hjärtan. Många kramar till er!

För en kort stund

För en kort stund i morse kände jag mig normal.
Tills jag såg "Minnesceremonin kl 14.00" skrivet på ett block.

Smärtan i hjärtat kom då genast tillbaka.

måndag 23 maj 2011

Dagens begravningssamtal

Eftermiddagen idag har varit ganska jobbig psykiskt. Klockan två kom kvinnan från begravningsbyrån hit och vi diskuterade då hur vi ville ha Dutts minnesceremoni och vart han efter det ska vila.

Många tunga beslut har tagits idag, men jag tror ändå att det kommer blir bra i slutändan. Vi har nu skapat en dödsannons som de närmaste dagarna ska in i vår lokaltidning. Att behöva sitta och författa en dödsannons för sin efterlängtande bebis går inte att beskriva. Det är nästan så absurt att man skrattar åt det.

Begravningen är planerad till nästa tisdag klockan 14 och den "önskepräst" jag hade kunde leda ceremonin. Den prästen har följt mig sedan jag var barn och var med i barnkören, sedan begravde han min mamma för 10 år sedan och han vigde M och mig 2007. Han har nästan blivit min "familjepräst". Dessutom ställer min körledare upp som kantor.

Efter ceremonin så kommer det ta cirka två veckor tills vi får Dutts aska och kan sprida den i den askminneslund som vi bestämt att han ska ligga i. Att ligga i den askminneslunden och få en plankett med Dutts namn kostade tydligen 3000 kronor för 25 år, men kvinnan på begravningsbyrån skulle försöka pruta på det priset då hon tyckte att Dutt är så liten och inte skulle behöva betala fullpris...

Vad vi har kvar att göra är att beställa lite blommor att ha på kistan, vilket vi ska göra de närmaste dagarna.

Efter att hon gick ifrån oss kändes det som luften gick ur mig samtidigt som jag letade efter lämpliga sånger att ha på barnbegravning. Vi hittade några stycken som kan vara lämpliga - Tears in heaven med Eric Clapton, Kärleken är med Jill Johnson och Jag fick låna en ängel med Shirely Clamp. Dessutom ska man väl ha någon eller några psalmer men det är svårare att hitta. Där hoppas jag att kantorn har några bra förslag.

Det blev många tårar nu på eftermiddan, men jag tror att vi nu lagt grunden till ett bra avsked av vår kära Dutt. Jag har fullt förtroende för att prästen kan få minnesceremonin att bli så bra som det någonsin går. Jag hade ju tänkt att han skulle döpa Dutt framöver, inte begrava honom. 
Livet blir inte som man tänkt sig.

Sorgens landskap

Hittade den här dikten/versen här och tyckte den var passande för hur jag känner just nu.



Sorgens landskap

Om tårar kunde samlas
så blev de till ett hav
Om längtan kunde vägas
så blev den tung som berg
Om saknad  kunde mätas
så blev den djup som dal.

I detta sorgens landskap
går jag vilse snart
Söker efter sonen
hittar ingenting
Letar efter vägen
efter någonting !

Var ska jag leta
var finns han nu
Sonen som är borta
syns ju ingenstans

I detta sorgens landskap
är det så väldigt tyst
Havet ligger öppet
Berget står så stumt
Dalen är så ändlös
Hittar inte ut !

Var ska jag leta
var finns du
Sonen som är borta
Snälla, svara nu!

Begravningsbyrå

Idag på eftermiddag kommer en kvinna från begravningsbyrån hem till oss. Det känns skönt att slippa åka till dom.
Jag antar att eftermiddagen kommer kännas ganska tung och jobbig då vi nu ska bestämma hur Dutt ska få sin vila. Vi har själva diskuterat fram och tillbaka och vi har väl en ganska klar bild över hur vi vill ha det.
Det vi är lite osäkra på är om vi ska ha en dödsannons i lokaltidningen. Det har vi inte riktigt bestämt oss för riktigt än.

Jag hoppas att mötet med begravningsbyrån blir så bra som det kan i den här situationen.

söndag 22 maj 2011

Två hjärtan till vårt hjärta

Nu ikväll har jag haft lite pysselstuga här hemma. Hela veckan har jag funderat på vad Dutt ska få med sig i kistan. Den lilla mjukisekorren jag tänkte var inte så liten. Den var nästan lika stor som Dutt så det tyckte vi inte passade. Därför har jag ikväll sytt två hjärtan i plyschtyg till Dutt. Ett från mamma och ett från pappa.

lördag 21 maj 2011

Dutts minneshörna

Idag har vi ordnat en minneshörna för Dutt. Rosarragemanget och kortet med den lilla nallen fick vi idag av min syster.

Blodig natt

Vid halv två i natt vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten. Jag kände då också att jag hade som mensvärk i ryggen. När jag väl satte mig på toaletten så kom (ursäkta detaljerna) en väldigt stor koagulerad blodklump och efter det fortsatte det att droppa i toaletten.
Sedan Dutt kom har jag haft blödningar, men väldigt sparsamma. Därför blev jag orolig för att något var galet. Att till exempel en bit av moderkakan fortfarande sitter kvar eller att det är mina blodförtunnande mediciner som spökar och ger upphov till kraftiga blödningar.

Vi ringer till gynakuten och de tycker att det är bra om vi kollar upp detta. Jag själv får bestämma om vi vill komma med en gång eller om vi skulle komma nu på förmiddagen. Vi bestämmer oss att åka med en gång så vid halv tre kliver vi in på gynakuten och bara en kort stund senare får vi träffa en läkare.

Det blir ett vaginal ultraljud för att se hur det ser ut. Det smärtar något oerhört när jag ser den tomma livmodern som nu bara är fylld med blod. Där skulle ju Dutt vara!

Det positiva är i alla fall att allt ser normalt ut och att jag ska vara beredd på att ha fortsatta blödningar i kanske tre veckor till. Ibland mera och ibland mindre. Det kändes skönt att få veta att allt från moderkakan är borta och att det "bara" är normala blödningar.

Mitt blodvärde är 95 så nu gäller att käka järntabletter också.

fredag 20 maj 2011

När ska jag förstå?

När ska jag förstå att jag har en liten son?
När ska jag förstå att jag i tisdagsnatt blev mamma?
När ska jag förstå att min kära man i tisdagsnatt blev pappa?
När ska jag förstå att vi är föräldrar?
När ska jag förstå att vår son är en ängel?


Det känns som hjärnan spärrat av för dessa tankar och vägrar att låta mig förstå.
Jag är mamma, men barnet ligger kvar på förlossningen i något kallt utrymme och ska snart hamna i en minneslund. En mamma ska inte ha sin son i en minneslund. Han ska vara här i det nya huset,  ligga i den vagga som jag höll på att fixa till, han ska väcka oss om nätterna för att han är hungrig, han ska ligga på en pläd på golvet och le. Inte ligga i en minneslund.

Jag har svårt för ordet änglamamma, men det är väl det jag är nu antar jag. Hur kunde det bli så här? Varför kan man inte få vara lycklig ens för en liten stund? När kommer jag att fatta att min mage, som fortfarande ser ut som en gravidmage, är tom?

När ska jag förstå?

Bisarra samtalsämnen

För lite mer än en vecka sedan bestod samtalsämnena vid middagsbordet om vilken barnvagn vi ska ha, vad ska vi handla för bebissaker på Gekås, hur ska vi ta föräldraledigt och hur ska vi möblera Dutt-rummet.

Dagens samtalsämnen vid middagsbordet var vilken typ av minnesceremoni ska vi ha, ska det bara vara jag, mannen, Dutt och prästen eller ska någon mer vara med, vilket präst ska hålla i ceremonin och hur kommer kvinnan från begravningsbyrån, som kommer till oss på måndag, att vara.


Helt enkelt bisarrt!

De ofrivilliga barnlösas dag den 28 maj

Wilda Matilda har kommit på idén med en speciell dag för oss barnlösa. En dag som kan spegla de orättvisor som finns i till exempelvis antal ivf-behandlingar man får finansierat beroende på var man bor i landet och att få en ökad förståelse  och medvetenhet från samhället om var barnlöshet egentligen innebär.

Så dagen före Morsdag uppmärksammar vi härmed De ofrivilliga barnlösas dag!

Skulle varit en milstolpe idag

Idag, om världen varit rättvis, hade det varit halvtid i graviditeten. 20 veckor (140 dagar) passerad och 20 veckor (140 dagar kvar).

Istället sitter jag i soffan med tårarna strömmande längs kinderna och vet inte om eller när jag kommer att vara gravid igen.

Jävla värld! Jävla skitdag!

Minnesgåva

Janet undrade igår i en kommentar om även hon och andra kunde skicka minnesgåvor i Dutts namn. Naturligtvis kan ni det! Det ni behöver, är våra namn och adress. Jag vill inte skriva ut det här på bloggen, men då får ni gärna mejla mig på langtantillbarn@gmail.com så får ni adressen till oss.

torsdag 19 maj 2011

Dutt har fått post idag

 Idag kom det ett brev från Spädbarnsfonden tillägnat Dutt. Från hans moster.
Jättefint skrivet!
Dutt, jag och M tackar.

Foto av Dutt

Vi tog några kort på Dutt i tisdags. Jag har inte tänkt att lägga ut bilden här på bloggen, men den finns här om någon ändå vill se. Har gjort den svartvit då Dutt klär bättre i den färgen.

Kan han heta Dutt?

Ända sedan plusset har vi ju kallat honom Dutt. Igår diskuterade mannen och jag om han även i fortsättningen kan heta det eller om vi "måste" hitta en "riktigt" namn till honom.

Det känns konstigt att ändra namn då vi hela tiden förknippat honom med Dutt. Att helt plötsligt säga tex Gustav om honom låter märkligt. Det blir liksom inte vår kille då.

I den minneslund vi tänkt att han ska sova får varje person en bricka med sitt namn och födelse- och dödsdatum på. Kommer det ser helknäppt ut om det på hans bricka står "Dutt Wiik"??

Vad tycker ni?

onsdag 18 maj 2011

En lång berättelse

Här kommer min berättelse om när Dutt kom till världen. Det är långt så jag vet inte om ni orkar läsa. Jag har också skrivit det för min skull. Att jag ska komma ihåg vad som hände samt som en bearbetning för min del.
_______________________________________________________________


När vi satte oss i bilen för att åka till förlossningen i måndags slog det mig att jag inte egentligen fattat varför vi skulle dit. Att kändes så abstrakt och konstigt. Troligen hade hjärnan stängt av.

Väl där blir vi mötta av en barnmorska som ska ha ansvar för oss under dagen, för att vi ska slippa ha många personer som springer fram och tillbaka i vårt rum. Vårt rum ligger avskilt och är ganska stort med två sängar. Vi pratar med barnmorskan om våra känslor inför det som komma skall. Jag känner att jag mest har funderingar på vad som händer efter att Dutt väl är ute. Hon berättar att de brukar rekommendera att man ser den lille för att det ska bli mer verkligt och för att man ska kunna sörja bättre. Dessutom berättar hon att de brukar ta hand- och fotavtryck. Övriga frågor vi har om begravning med mera tycker hon att vi ska diskutera med kuratorn. Dessutom berättar hon naturligvis om vad som kommer att ske fram tills Dutt kommer ut.

Till att börja med får jag fyra vaginaltabletter som ska mjuka upp livmodertappen och efter en stund får jag dessutom två smärtstillande tabletter samt två andra tabletter som ska påbörja värkarbetet.

För att påskynda det hela är det en fördel att röra på sig. Jag känner mig inte bekväm med att gå ute i korridoren där jag då kan träffa på höggravida kvinnor så jag går fram och tillbaka i vårt rum, vilket känns meningslöst.

Under förmiddagen kommer också kuratorn och hälsar på oss som hon lovade i torsdags. Hon frågar hur det känns och hur våra tankar inför detta är. Jag är mest nervös för hur jag ska reagera när Dutt är ute. Kommer jag reagera över huvudtaget eller kommer jag att vara helt tom? Kommer jag att gråta eller klarar jag inte av det? Kuratorn säger att allt är normalt. Man är inte konstig eller känslokall om man inte gråter. Det känns skönt att höra.

Under förmiddagen händer inte så mycket. Inget blod och inget ont. Blodet är ett tecken på att det hela har satt igång, men det håller sig borta.

Vid lunch får vi båda mat och efteråt det erbjuder barnmorskan oss att vi kan ta en fika på balkongen och att vi sedan försöker röra oss en stund i stora sjukhuskorridoren utanför förlossningen.

Klockan 14.00 är det dags för den första barnmorska att sluta sitt pass, men då får vi en annan som ska ta hand om oss hela kvällen. Vid den tiden börjar jag få ont i magen och ryggen (som mensvärk) och som första smärtlindring får jag värma handdukar på mage och rygg. Det fungerar till en början, men vid halv fyra får jag min första injektion av morfin. Efter morfinet blir jag väldigt drogad och ligger mest och slumrar på sängen. Värken försvinner aldrig helt med morfinet och när jag får in middag att äta mår jag illa så fort som jag stoppar något i munnen. Mannen letar då frenetiskt efter en kräkpåse men hittar ingen. Illamåendet släpper ganska snart, men barnmorskan kommer ändå in med ett antal kräkpåsar.
Jag får inte i mig mycket mat, men tänker att det vore skönt att röra lite på sig igen. Den idén var ingen bra, då jag blir illamående så fort jag sätter mig upp.

Vid 17.00 får jag en ny dos morfin och då börjar vi också diskutera annan smärtlindring, ryggmärgsbedövning. Barnmorskan tar kontakt med narkosläkaren som efter ett tag kommer och pratar. Han blir osäker angående ryggmärgsbedövning med tanke på min blodbild samt de blodförtunnande mediciner jag tar. Han ska konsultera en kollega. I stället får jag en ny dos morfin samt en tablett mot illamåendet. Under tiden vi väntar på beslut så sätter jag mig i duschen för att duscha varmt på mage och rygg. Det fungerar ganska bra, men väl tillbaka i sängen kommer den där kräkpåsen väl till pass. Jag känner med en gång ett kraftigt illamående när jag sätter mig ner. Mannen hinner inte avsluta meningen "Ta en djupt andetag" innan jag spyr som bara den. Mitt i allt detta kommer barnmorskan in tillsammans med en ny narkosläkare. Den här läkaren vill konsultera kollegor i Stockholm innan han sätter bedövningen. Ingen vill riskera att jag får en blödning i ryggen och det är jag helt införstådd med. Båda dessa narkosläkare är väl insatta i vår situation och visar verkligen att de lider med oss. Det är så skönt att slippa förklara för varje ny person som kommer in i rummet hur läget ligger till.

Ganska snart kommer narkosläkaren tillbaka och han har nyheten att nu blir det bedövning. Jag som är ganska groggy bara gör som han säger och lägger mig på sidan och han får göra sitt. Jag trodde faktiskt att bedövningen skulle göra ondare att få, men det gick faktiskt över förväntan.
Nästan genast försvinner värken helt och hållet! Gud så skönt!

Då är klockan cirka 21.00 och under hela dagen har jag fått tabletter var tredje timme som ska påskynda processen. Vid det här laget är vi ganska trötta båda två och önskar faktiskt att det ska hända något.

Vid tio-tiden är det återigen dags för barnmorskebyte. Vi börjar förbereda oss för att sova lite "på riktigt" och när jag då går på toaletten har det kommit lite blod. Under hela eftermiddagen har jag haft ett bäcken i toaletten ifall något annat än urin och blod skulle komma. Alltså Dutt. Jag meddelar barnmorskan om blodet och hon säger då att det kan vara så att det nu börjar hända lite saker.

Både jag och M somnar strax före elva, men redan en timme senare vaknar jag av att jag har ont i magen och ryggen. Jag tycker det är konstigt att ryggmärgsbedövningen inte längre tar och larmar  barnmorskan. Hon kommer med raketfart och jag meddelar att jag har ont. Hon springer då och ringer narkosen för att höra om jag kan få en extra dos med medicin. När hon kommer tillbaka känner jag att det rinner blod där nere och jag sätter mig upp i sängen och säger att jag måste på toa. Barnmorska tycker då först att jag ska få det smärtstillande först, men jag säger att jag tycker att något trycker på där nere. En yrvaken M och barnmorskan leder mig till toaletten där det ganska snart kommer något i bäckenet som jag misstänker är vår Dutt. Jag ropar till barnmorskan och M som är utanför och säger att det kom något och att jag inte vill titta.
Barnmorskan kommer in till mig och ber mig böja mig framåt så att hon kan se. Hon säger då "ja, det är så". M kommer in till mig och medan jag fortfarande sitter på toaletten håller vi om varandra. Jag tror att barnmorskan då är iväg för att hämta en kollega. Efter en stund får jag resa på mig lite grann så att hon kan klippa navelsträngen. För att vi ska slippa se hur det ser nere i bäckenet lägger hon en handduk över toaletten, vilket jag tyckte var väldigt skönt. Jag leds tillbaka till sängen av M och den andra barnmorskan. Då känner jag mig helt tom. M sätter sig i en stol bredvid och vi hör hur barnmorskorna grejar ute på toaletten.

Snart kommer den första barnmorskan ut till oss och berättar att det är en pojke och hon undrar om vi vill se honom med en gång eller om de ska väga och mäta honom först. Hon berättar också att han kroppligt ser helt normalt ut. Hon har räknat fingrar och tår och sett att ryggraden ser normal ut. Vi väljer att de ska mäta och väga först då vi inte riktigt samlat oss än. Men ganska snart kommer hon med honom insvept i en liten handduk. Hon lägger ner honom i mitt knä och där ligger han - en liten minibebis. 19 cm lång och 150 gram tung. Det känns så otroligt märkligt att han ligger där. Det ser ut som han sover, men tyvärr är det ju inte så. Jag känner mig fortfarande helt tom och tårarna vägrar att komma. Det som jag varit rädda för, men som kurator sa var helt normalt. Vi sitter med honom i ungefär två timmar och under de timmarna gråter M så det räcker för mig också.

Mitt i alltihop börjar M leta efter kameran som vi visste att vi hade packat ner, men han hittar den inte. Då inser vi att den trots allt är hemma då vi i sista minuten bytte väska och kameran blev kvar i den andra väskan. Barnmorskan säger att vi kan få se honom i morgon också så att M hinner åka hem och hämta kameran på morgonen.

Vid två-tiden väljer vi att larma på barnmorskan och säger att de kan ta Dutt. Vi känner då att vi är nöjda för stunden och dessutom är vi väldigt trötta. Barnmorskan vill då se om hon kan plocka ut moderkakan för att jag ska slippa operera bort den. Hon får inte ut den och efter fem minuter kommer en läkare in och hon får efter lite jobb bort den. Skönt att slippa operation i alla fall. Trötta lägger vi oss och försöker sova och det går relativt bra. Jag larmar igen på barnmorskan vid fyra då jag tycker att blodet bara forsar mellan benen. Barnmorskan kollar och tycker att allt är normalt. Sover igen till halv åtta då vi får lite frukost.

Under förmiddagen åker M hem för att hämta kameran. Vi träffar även läkare och kurator. Med kuratorn beslutar vi att att Dutt ska ha ett så kallat enskilt omhändertagande. Det innebär att vi med hjälp av en begravningsbyrå får bestämma var han ska få sin vila. Kuratorn tar kontakt med en begravningsbyrå som ringer oss på fredag.

Jag tar också en välförtjänt dusch och efter det ber vi att få se Dutt igen. Dutt kommer in i en sån där plastkorg på hjul insvept i en handduk. Nu är han svart på handflator och fötter då nattbarnmorskan har gjort hand- och fotavtryck på honom med en stämpeldyna. Nu är han kall, på natten var han fortfarade varm. Vi tar några bilder på honom och pratar lite med honom. Nu kommer mina tårar lättare. Nu vi sitter med honom i en halvtimme och under tiden kommer läkaren  som ska ordna läkarintyg till oss och även han tittar på honom en stund.

Strax efter lunch åker vi tomhänta hem från förlossningen. Vi är nu sjukskrivna till och med den 30 maj. Vi får se hur vi mår när vi är hos kuratorn nästa torsdag. Om vi inte är redo att gå tillbaka till jobbet tar hon kontakt med läkaren igen.

Sedan vi kom hem i går har vi tagit hand om varandra, gjort rabarbersaft, påbörjat en sats med syrenblomssaft, pysslat i trädgården, gråtit, skattat, pratat, kollat in den minneslund vi tänkt att Dutt ska vara i och tagit det väldigt lugnt.

Torsdagens inlägg finns igen

Det inlägg jag gjorde om rutinultraljudet i torsdags försvann ju då Blogger hade problem med sina servrar eller nåt.
Efter påtryckningar på Blogger har inlägget kommit tillbaka. dock saknar jag fortfarande era fina kommentarer på det inlägget, men jag hoppas att de snart också kommer tillbaka.

För er som är nya läsare och kanske bara hann läsa kortversionen av vad som hände på ultraljudet så finns inlägget att läsa här.


Under dagen idag har jag tänkt att jag ska sätta mig och skriva om hur tiden på förlossningen var också.

Nu ska vi gå en promenad och gå förbi den minneslund som vi tänkt att Dutt ska sova i.

tisdag 17 maj 2011

Hemma igen - utan Dutt

Strax efter lunch gick vi ifrån förlossningen - tomhänta. Därifrån ska ingen behöva gå tomhänt.

Väl hemma har vi tagit det väldigt lugnt. Jag känner mig väldigt trött så jag slocknade på sängen i en timme.
Sedan hittade vi matlådor i kylskåpet som inte stod där när vi åkte igårmorse. Våra kära vänner som besökte vår katt igår kväll hade ställd dom där. Så nu har vi smaskat i oss maten. Tack för maten, Jessica och Magnus.

En längre redogörelse om tiden på förlossningen och med Dutt kommer när jag orkar. Kanske i morgon.

Med risk att vara tjatig så vill jag och min man tacka för alla fina kommentarer som vi fått. Tårarna rinner varje gång vi läser en ny kommentar. Det är så underbart att det finns så mycket kärlek i bloggvärlden!

Dutt är här

Dutt kom till världen klockan 00.20 den 17 maj 2011. Det är en liten pojke på 150 gram och 19 centimeter.
Published with Blogger-droid v1.6.9

måndag 16 maj 2011

Robert - en räddande ängel

Efter lite fjuttigt smärtstillande med morfin, och efterföljande kräkning, så kom äntligen Robert, narkosläkaren.
Han gjorde ett stort hål i ryggen och tryckte in en massa god medicin så nu har jag inte ont alls längre. Och jag är inte illamående heller.
Om nåt kan sägas vara skönt i den här situationen så är det i alla fall ryggmärgsbedövning.

I övrigt har det fortfarande inte hänt någonting alls.

På sjukhuset intet nytt

Klockan 9 i morse kom vi till förlossningen för att påbörja avbrytandet. Nu tio timmar senare ligger jag fortfarande i sängen. Har lite ont och är illamående på grund av morfinet.

Tack för era kommentarer under dagen.
Published with Blogger-droid v1.6.9

söndag 15 maj 2011

Packat väskan

Tack för alla kommentarer. Min man och jag läser alla som kommer, ibland en per minut. Sedan i torsdag har jag fått 200 kommentarer!! Helt otroligt!
Ofta läser vi dom med gråten i halsen av tacksamhet för att det finns människor, kända som okända som bryr sig om vårt öde.

Nu är väskan packad inför morgondagen. Oh, vad svårt det var att veta vad man ska ha med sig vid ett sånt här märkligt och helt groteskt tillfälle. Det blev i alla fall lite underkläder, någon t-shirt,  lite hygienartiklar, en bok att läsa, lite frukt och godis och kameran. Datorn ska också sedan packas ner.

Man har läst och hört så mycket om den så kallade BB-väskan. Den packar man med glädje och förväntan i flera veckor i förväg. I den här väskan finns det ingen form av glädje och förväntan. Bara sorg, förtvivlan och en stor dos av overklighet.

Jag får se när jag orkar och har möjlighet att uppdatera nästa gång. Vi ska vara på förlossningen klockan nio i morgonbitti. Sedan har jag ingen aning om hur lång tid själva "processen" tar. Men jag lovar  - uppdatering kommer.

Jag hoppas att vi har era tankar under morgondagen.
 Stor kram till alla.

Hur mår jag egentligen?

I morgon klockan nio ska vi vara på plats på förlossningen där vi är lovade ett rum lite avskilt samt en barnmorska som kan vara med oss en stor del av tiden. Dessutom kommer kuratorn som vi träffade i torsdags att dyka upp med jämna mellanrum.

Allt känns så märkligt. Jag har hört och läst om personer som förlorat barn och blivit så kallade änglamammor/pappor och i morgon är vi också såna. Jag hade aldrig kunna ens tänka att vi skulle hamna i den här situationen. Missfall var jag nästan inställd på att vi skulle få uppleva, men detta...

Inför morgondagen känner jag mig faktiskt mest orolig inför hur jag kommer att reagera när Dutt väl är ute. Kommer jag bryta ihop?, kommer jag vara likgiltig? kommer det kännas konstigt att titta och hålla i Dutt? hur ser en bebis i vecka 19 ut?

Tårarna känns ständigt närvarande. Jag har inte sminkat mig på flera dagar då jag tänkt att det inte är någon idé eftersom mascaran ändå kommer att hamna nere vid hakan när man minst anar det... Jag känner mig just nu helt tom samtidigt som huvudet känns fullt med alla tankar, funderingar och frågor.

Ibland undrar jag hur jag mår på riktigt. Jag har under hela graviditeten haft svårt att inse att jag verkligen varit gravid och snart är det så att jag inte är det längre.
Ända sedan i torsdags har jag tagit avstånd från magen som precis börjat växa. Jag kan inte se magen i spegeln och inte heller ha på mig mammabyxor och tajta tröjor då det påminner för mycket om vad som skulle bli. Därför har jag tryckt ner kroppen i "vanliga" byxor, vilket faktiskt gått ganska bra.

Jag vill bara att morgondagen ska vara över. Jag vet i och för sig inte hur vi kommer att må då, men då kanske vi kan börja sörja på riktigt. Nu känns allting så abstrakt och konstigt.

Jag tror att detta blev ett ganska rörigt inlägg, men det gestaltar då ungefär hur jag just nu känner mig. Rörig.

lördag 14 maj 2011

Ett ljus för Dutt

Det trodde jag aldrig

För två timmar sedan svalde jag tre tabletter som jag aldrig trott att jag skulle svälja. Tabletterna gör att graviditeten börjar att avbrytas.

Vi kom till gynavdelningen vid nio, men fick vänta en lång stund på att barnmorskan skulle ha tid att i lugn och ro sitta ner och prata med oss. Hon undrade om vi hade några frågor och jag ville veta mera om hur det kommer att gå till på måndag. Hon berättade sakligt om vad som kommer att hända.
Jag har också funderat mycket på vad som händer efter att Dutt kommer ut. Hon berättade att vi kommer få se h*n om vi vill. Att se bebisen kan också tydligen vara bra för bearbetningen av hela situationen.

Just nu känner jag mig helt tom i hela kroppen. Jag fattar inte att det här verkligen händer. Det är så absurt så det  går inte att ta in.
Mycket tårar blir det, men samtidigt försöker vi att tänka på annat och försöker skratta åt andra saker.

Men tanken som ligger och mal hela tiden är: Kommer vi någonsin att få ett levande barn?

Återigen vill jag tacka er alla för er omtanke. Alla kommentarer och mejl jag får gör att tårarna rinner. Ni är guld värda!!

fredag 13 maj 2011

Borta

Mitt värsta blogginlägg jag skrivit någonsin är försvunnet efter att Blogger idag haft stora problem. Enligt Blogger ska inläggen komma tillbaka. Inlägget kan jag ju naturligtvis skriva igen men alla 75 fina kommentarer jag fick igår saknar jag. Jag vill säga TACK till er alla som kommenterade inlägget samt alla ni som på era egna blogg uppmärksammade vårt öde. Ni är guld värda. Det ska ni veta.

För er som inte var inne och läste igår tar jag en snabbresumé:

Var på Rul igår och de hittade grava missbildningar på hjärnan. Alldeles för mycket vätska och för lite hjärna finns i skallen Så kallad vattenskalle. Detta gör att hjärnan inte har och kan utveckla sig. Bebisen kommer inte klara ett liv utanför livmodern, vilket gjorde att vi igår tillsammans med läkare och kurator fick ta det helt galna beslutet att avbryta graviditeten. Eftersom de fria abortveckorna är över var man tvungen att ansöka hos Socialstyrelsen. Idag har vi fått medgivande därifrån om abort. Så planen är att i morgon åka till gynavdelningen för att få tre tabletter som påbörjar aborten och sedan på måndag ska vi till förlossningen för att "fullborda" det hela.
Detta känns helt jävla vansinnigt. 


Idag har jag gått in i en ny vecka (19+0), men nu känns ju det naturligtvis bara jobbigt. Jag trodde man kunde vara lugn efter att man klarat av 12 veckor.
Under dagen idag har vi försökt att sysselsätta oss så gått det går. Ena stunden gråter man och andra stunden är man någorlunda stark. 
Har nu precis haft besök av några vänner som hade med sin lite mat. Tack så hjärtligt för det.

torsdag 12 maj 2011

Dagens ultraljud - det värsta hände

Jag var lite nervös inför ultraljudet, men jag trodde min oro var obefogad.

När vi kommer in i ultraljudsrummet är det en barnmorska som är under utbildning som ska göra det och ganska snart ser vi hjärtat tickar på. Sedan tittar hon vidare och säger plötsligt "jag måste hämta min handledare för hjärnan ser inte ut som den ska". Hon försvinner ut ur rummet och miljoner tankar hinner fara genom hjärnan på oss.

Det värsta tänkbar uppenbarar sig sedan när den andra barnmorskan kommer för att kolla. Dutt har alldeles för liten hjärna och alldeles för mycket vätska i skallen, så kallad vattenskalle (hydrocefalus). En barn utan hjärna kan inte leva. Barnmorskan kollar snabbt över de övriga delarna på kroppen, men då klarar jag längre inte av att kolla på ultraljudsskärmen.

Efter en stund börjar allt klarna för oss. Dutt är inte livsduglig, trots att hjärtat slår så fint.

Genast kontaktar barnmorskan en läkare som vi får träffa och när allt gått in så inser vi att det ända att göra är att ta bort Dutt.

Att vi efter tre års kamp ska behöva ta ett sånt beslut är helt totalt galet. Läkaren stödjer oss i detta och säger att detta är det enda alternativet.

Vi får också träffa en kurator och prata lite med.

Vi måste nu alltså genomgå en sen abort, vilken Socialstyrelsen måste godkänna då är har gått över de veckor som har fri abort. Troligtvis får vi svar från Socialstyrelsen redan i morgon och sedan ser planen ut att jag på lördag ska börja ta tabletter och att vi på  måndag ska till förlossningen för att fullgöra aborten.

Detta som hände oss nu är helt katastrofalt och galen. Jag hittar inte några bra ord för att beskriva det vi känner just nu. Jag försöker att intala mig att detta är det enda rätta då Dutt inte kan klara sig utan hjärna.

onsdag 11 maj 2011

I morgon

I morgon förmiddag är det dags för rutinultraljud! Äntligen! Det känns som om det är länge sedan vi såg Dutt nu.

Jag hoppas verkligen att h*n lever och frodas därinne. Naturligtvis kommer jag rapportera med bild så snart jag bara kan.

Dessutom ska jag få träffa en läkare i morgon på grund av mina näsblödningar. Jag var kontakt med min barnmorska idag och hon skulle försöka få till en tid direkt efter ultraljudet så jag slipper kommer tillbaka senare på dagen. Vet inte riktigt vad läkaren kan göra, men kanske ska vi reglera dosen på mina blodförtunnande mediciner.

tisdag 10 maj 2011

En miniutflykt

När mannen kom hem från jobbet packade vi en fikaväska, kamera och kikare och satte oss på cyklarna och åkte till Leonardsberg som är ett område med fågeltorn med utsikt över sjön Glan och dess strandängar. Efter att ha amatörfågelskådat en stund i fågeltornet tog vi fika på ett berg med utsikt över vattnet.


Cykling var nog dock ingen bra motionform för mig just nu då jag när jag kom hem hade ont i magen. Hoppas att det inte är något allvarligt.

Saft,saft, rabarbersaft

Jag gjorde rabarbersaft igår och den blev verkligen kanongod. Har ni tillgång till rabarber så gör saft!!

Receptet jag använde lyder så här:
Mängd färdig saft ca 2½ liter.

2 kg rabarber (skivade. Behöver inte skalas)
1½ liter vatten
1 kg socker
saften från 1 citron

Koka den skivade rabarbern tillsammans med vattnet tills rabarbern kokat sönder. Häll över i en silduk. Jag använde en torkhandduk över ett durkslag. Låt stå och rinna ca halvtimme till en timme. Tvätta ur kastrullen och häll tillbaka saften däri tillsammans med socker och citronsaft. Låt koka upp och skumma av ifall det behövs. Häll upp på flaskor. Jag brukar frysa saften och ta fram när det behövs. Då är det ingen risk att den blir gammal.
Receptet kommer från Dansukker

Mera näsblod

Idag blev det mera näsblod. Men den här gången höll det i alla fall inte på i två timmar.
Jag har köpt blodstillande vadd och det verkar faktiskt vara ganska effektivt, men nattsömnen blir ju störd i alla fall.

Ringde vårdcentralen precis för att höra om det finns något att göra, men inte. Eftersom jag tar blodförtunnande så får jag tydligen leta med detta. Kul! Jag ska till barnmorkan den 23 maj och då ska jag höra med henne också tänkte jag.

På torsdagmorgon är det dags!!! Dags för ultraljud igen. Jag känner mig lite orolig för att allt inte ska stå rätt till därinne, men det borde det väl göra.

måndag 9 maj 2011

Sur och tvär

Idag är ingen bra dag. Jag känner mig allmänt nere, deppig, sur och ledsen.

Försöker pigga upp mig själv genom att koka rabarbersaft.

lördag 7 maj 2011

Hippa

Idag var det dags för möhippa för en kompis. Har inte kunnat skriva något om det här eftersom hon läser bloggen.
Hon blev glatt överraskad när vi bankade på och stormade in i lägenheten. Sedan blev det bowling och tvårättersmiddag.

Det blev en trevligt eftermiddag och kväll.

Nu ser jag fram emot bröllopet den 4 juni.

fredag 6 maj 2011

Hemma från djurakuten

Nu är vi hemma igen efter fredagsmys på djurakuten. Veterinär konstaterade efter att Baltazar fått lite lugnade medicin att ett kloben var av på en baktass och klon var tvungen att opereras bort.
Bilden i föregående inlägg är när han håller på att vakna till ordentligt.
Nu går han omkring här med sin tratt och är måttligt road av den. Dessutom har han fått morfinplåster samt antibiotika som vi ska ge honom i ca 7 dagar.

Nu hoppas vi att han snabbt piggar på sig. Just nu försöker han äta med tratt. Inte allt för enkelt!

Är det inte gynakuten på kvällarna så är det kattakuten...

Efter operation


Published with Blogger-droid v1.6.8

Usch!



Jag, Baltazar gillar inte veterinärer som heter Oskar. Han fortsätter att pilla på min tass trots att jag säger att det gör ont och så pratade han om lugnande medicin. Låter läskigt!Published with Blogger-droid v1.6.8

Mot djursjukhuset

Vår katt fick stryk av en annan katt igår kväll och han var väldigt rädd och lite tilltufsad när han kom in.
Idag har han inte varit sitt riktiga jag, utan sovit och varit slö och inte ätit någonting.När jag försökt klämma lite på honom så jämrar han sig när jag ta honom under magen när bakbenet.
Därför blir det en fredagskväll på djursjukhuset idag. Det jobbiga är ju att närmsta jouröppna är i Linköping, men vad gör man inte för sina små djur.

Vår lilla charmtroll fyller dessutom 10 år idag. Vilken födelsedag han fick...

Mammas födelsedag

Idag fyller mamma år, 68 år. Tyvärr är det ju länge sedan som jag kunnat fira hennes födelsedag där hon själv deltagit. Senaste födelsedagen hon var i livet var år 2000 då hon fyllde 57 år. Jag tror dock inte att jag deltog på hennes kalas då eftersom jag då pluggade i Göteborg.

Den här helgen har jag tyvärr inte möjlighet att åka till graven, men jag kommer ikväll tänka ett ljus vid hennes fotografi som jag har på byrån i hallen.
Kanske köper jag en bukett tulpaner också. Mamma gillade tulpaner.

Grattis på födelsedagen, lilla mamma.

Näsblodet försvann till slut

Hela dagen igår hade jag lite lite blod i näsan, men forsen började utan att jag gjorde något vid sjutiden igårkväll. Sedan var den torsdagskvällen förstörd... Jag satt med papperstussar under näsan medan jag samtidigt tröck ihop näsborrorna. Efter ett tag slutade det, men började igen. Så höll det på...

När jag haft näsblod i två timmar ringde mannen sjukvårdsupplysningen och fick lite tips. Bland annat var det bra att suga på isbitar då blodkärlen drar ihop sig av kylan. Men då hade faktiskt blödningen slutat och det återkom inte heller. Dock har jag sovit jättedåligt i natt då jag hela tiden varit beredd på att blodet ska forsa igen.

Samtidigt som mitt blod slutade igår kom vår stackars katt in utifrån vettskrämd med både blod på nosen och på baktassen. Då hade han varit i slagsmål igen... När han lugnat ner sig lite så var vi tvungna att duscha honom då han luktade väldigt illa, vilket han naturligtvis inte uppskattade... Idag är han inte så kaxig och har inte än så länge velat gått ut.

Stackarn, det är ett hårt liv att vara utekatt!

Vecka 18+0

Nu är det bara två veckor kvar tills jag är halvvägs!!! Jag trodde aldrig att jag skulle komma så här långt.
På torsdag är det dags att se Dutt igen och jag hoppas verkligen att h*n mår bra och vuxit mycket sen förra gången.

Magen växer ju så då borde ju även Dutt växa tycker jag. I övrigt så är jag trött, har huvudvärk och ryggvärk. Ryggvärken har dock blivit bättre under veckan. Antagligen på grund av att jag varit relativt lugn. Sjukgymnasten trodde att värken kunde bero på att diskarna längst ner i ryggen blivit klämda på fel sätt.


Barnet
Nu syns naglar, hår och ögonbryn.
Vikt 280 gram.

Mamma
Du ökar med ungefär ett halvt kilo i veckan, men det är olika från kvinna till kvinna. Magen börjar märkas tydligt nu. Kom ihåg att äta rätt och röra på dig. Promenader är jättebra motion.
Källa: Vårdguiden

torsdag 5 maj 2011

Blod hela kvällen

Jag ska inte skrämmas. Blodet kommer "bara" från näsan. Inte så bara egentligen för jag blir ganska mör av det också.

Mannen ringde för en stund sedan till sjukvårdsupplysningen och fick lite tips om vad vi skulle göra. Skulle detta inte hjälpa skulle vi höra av oss igen och då vara tvungna att åka till sjukhuset i Linköping då akuten här i Norrköping inte tar emot näsblodspatienter.

Nu har det dock inte kommit något nytt blod på en liten stund så jag hoppas att det slutat nu.
Jag är ju extra lättblödande då jag tar blodförtunnande mediciner och visst har jag haft blod i näsan förut, men inte att det i stort sätt forsat i två timmar.

En vecka kvar

Idag är det en vecka kvar tills vi får se Dutt igen. Då är det dags för rutinultraljudet. Nu är det riktigt länge sedan vi såg Dutt. Senaste gången var på Kub-ultraljudet den sista mars. Då var krabaten 6,5 cm. Nu borde h*n vara betydligt större.

Det ska bli spännande!!

onsdag 4 maj 2011

På smällen

Handlade den här boken idag. Har kikat på den ett bra tag, men inte köpt den förrän nu.

''''

4 maj

Den 4 maj ska det verkligen inte se ut så här utomhus. Trodde jag fortfarande sov när jag drog upp rullgardinen.

tisdag 3 maj 2011

Dagens mage

Magen växer. Idag är jag i vecka 17+4.

Större och större

Idag kom jag äntligen till skott och gick på stan för att kolla efter en ny behå. Allt för länge har jag haft min, nu alldeles för lilla, behå. Varje gång mannen sett mig i den har han skrattat då hela härligheten varit på väg ut...

Men hjälp vad svårt det var att hitta någon bekväm och tillräckligt stor! Om man tittar på storlekarna på behåar kan man tror att alla är jättebreda runt kroppen och samtidigt har jättesmå tuttar. Jag är liksom tvärtom.
Efter att ha provat 15 behåar utan att hitta någon bra gav jag upp, men av en tillfällighet gick jag in på Åhlens också och där hade de behåar för oss relativt smala och tuttstora. Visst blev priset ett annat, då det var en behå från märket Triumph och men allt stannade kvar där det skulle.

Så nu har jag alltså börjat jobba mig upp i alfabetet!

Vilken förmiddag - Pust

Halv nio idag skulle jag vara hos sjukgymnasten på mödravården. Med bil tar det ca 20 minuter hemifrån till sjukhuset, men idag var jag tvungen att lita på kollektivtrafiken då bilen är inlämnad på lackbehandling.

Att lita på kolletivtrafiken är ju ett vågspel... Jag hade kollat upp att jag skulle åka en spårvagn kl 07.41 och sedan byta till buss och vara framme 08.20. Alltså ha gott om tid att anmäla mig, betala och sätta mig ner och vänta en stund.

I den perfekta världen hade det varit så. Vid spårvagnshållplatsen stod jag och väntade och väntade och väntade. När klocka var 8 kände jag stressen komma över mig. Ringde då sjukgymnasten, men hon svarade naturligtvis inte, men jag pratade i alla fall in ett meddelande om att jag skulle bli sen. När klockan är kvart över åtta och det fortfarande inte kommit någon spårvagn så kommer en buss på en helt annan linje som jag hoppar på. Sedan har jag faktiskt lite tur. Den anslutande bussen till sjukhuset är något sen (den också...) så därför tjänade jag in några minuter där.
Under tiden har jag engagerat mannen som ordnat en telefontid med mödravården så att de kan meddela sjukgymnasten att jag är sen. Jag pratar med en barnmorska som ska leta upp sjukgymnasten och meddela att jag kommer ca 15 minuter sent.

Pust! Aldrig att man ska lita på kollektivtrafiken. Istället för en restid på ca 20 minuter med bil tog det idag 1 timme och en kvart att ta mig till samma ställe. Så idag är jag inte glad på Östgötatrafiken!

Väl hos sjukgymnasten så kollar hon igenom mitt bäcken och hon kan inte känna någon instabilitet. Den värk som jag känner av tror hon ändå kan vara mild foglossning eller värk i de ligament som går till svanskotan. Jag fick tips på några övningar jag kan göra för att möjligtvis kunna lindra besvären. Dessutom är det viktigt att jag tar det ganska lugnt nu framöver. Ingen dammsugning (det du mannen!) och endast kortare promenader.
Dessutom fick jag ett träningsprogram för min huvudvärk men lite stretch-övningar för nacke och axlar.
Så ska det tränas och strechas framöver!

Det kom ett mejl

Det kom ett mejl i fredag från en reporter på Aftonbladet som ville ha kontakt med mig.
Jag skickade mina kontaktuppgifter och vi talades vid i söndags.
Så den 24 maj är det återigen dags att spärra upp ögonen för då är vi med i Aftonbladet.

För er som missat den artikel vi var med i i slutet av förra året så finns den att läsa här.

måndag 2 maj 2011

Är det så här vi kommer uppleva huset om ett tag

Jobbigt med hus?

Ingen foglossning -kanske

I natt hade jag fruktansvärt ont i nedre delen av ryggen så jag hade svårt att sova. Var vaken i flera timmar mitt i natten. När jag sedan gick upp i morse så hade jag fortfarande väldigt ont och hade till och med svårt att ta mig upp ur sängen.

Ringde mödravården och fick komma till läkaren på eftermiddagen. Det märkliga var att under dagen så försvann smärtan mer och mer och när jag kom till läkaren var den borta!
Läkaren gjorde några kontroller ifall det var foglossning och hon trodde inte det, utan att det var andra besvär i ryggen.
Hon sjukskrev mig ändå i två veckor och det känns skönt för just nu känner jag mig väldigt trött, huvudvärken är fortfarande ganska jobbig samt att jag känner mig ganska trött känslomässigt också. Ska dessa veckor försöka ta det så lugnt som möjligt och ta hand om mig själv.
Läkaren tyckte också att jag skulle göra det "Jobba hinner du göra tillräckligt framöver" sa hon.

I morgon ska jag tillbaka till mödravården men då till sjukgymnasten för att prata om min huvudvärk och då den ev. foglossningen.

söndag 1 maj 2011

Handlat ivf-kläder

Idag har jag beställt från Cafe press med ivf-tema både till mig och till Dutt. Tänkte passa på nu när dollarkursen är gynsam för oss svenskar. Dessutom var det 15% rabatt på alla tröjor och en frakt på 7 dollar. Det är ju ingenting om man tänker på vad det kostar att skicka saker inom Sverige...

 Det var så svårt att bestämma sig så det blev fyra tröjor till mig och tre bodys till Dutt.
Den här, den här och den här till Dutt.
Den här, den här, den här och den här till mig.