Att försöka att få barn i två år är lång tid. Ett antal personer i min närhet vet om att vi har försökt få barn länge och att vi nu håller på med ivf. Men de som står mig närmast, den närmaste släkten, har ingen aning.
Varför är det så svårt att berätta om detta för dom?
När jag låg halvt förvirrad på den hårda bristen på sjukhuset i måndags pratade mannen om detta, att vi egentligen borde berätta för dom. Allra helst när det händer såna allvarliga saker om att jag hamnar på sjukhus.
Ikväll ringde pappa.
Naturligtvis frågade han hur det var.
Det mest ärliga svaret hade ju varit: Jag har varit inlagd på gyn på grund av en kraftig blödning och vi hoppas på att du trots det snart ska bli morfar.
Svaret som kom var istället: Ja, det är bra. Själv då?.
Nästa helg har min syster länge pratat att åka hem och besöka pappa och dessutom planterar på mammas grav, eftersom hon fyller år ganska snart. Pappa frågade ju förstås om vi också kommer hem.
Problemet är ju att jag har testdag på lördan. Hur kul är det att åka hem till pappa några minuter efter att man ev. fått minus på stickan.
Faan, vad allt ska vara besvärligt.
Men tänk om det är ett plus? Vad fantasktiskt att kunna berätta detta för din familj under annars så ganska tråkiga förhållanden? Och om det nu skulle vara ett minus kan du berätta detta också och få stöd i stället?
SvaraRaderaJag vet att det inte är lätt att berätta för sin familj om vad vi går igenom. Min pappa var här hos mig i går på en fika och jag tänkte att jag skulle säga det då varför han inte blir morfar. Men jag sa inget. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lägga fram det helt enkelt. Min mamma är också död och har varit det i några år nu, men jag vet inte om det hade varit lättare att säga det till henne...
Lycka till ovavsätt vad du väljer att göra
Berätta jag lovar att det kommer kännas bättre efteråt. Du behöver allt stöd du kan få. Kram
SvaraRadera