Efter det mörka inlägget tidigare idag tänkte jag nu i alla fall vara lite glad och positiv.
Jag har idag pratat med min vd angående bruttolöneavdrag, alltså att företaget betalar ivf-kostnaden på min oskattade lön. Detta har han nu gått med på, vilket innebär att mitt företag betalar 26 000 kronor (min av del av den totala kostnaden 52 000 kr) och drar det på min lön. Detta kommer innebära ett tomt lönekuvert för min del, men samtidigt tjänar jag några tusenlappar på det.
26 000 kronor är min del av ivf-handlingen kan man säga. Skatteverket räknar att halva kostnaden är kvinnan och halva är mannens. Mannen har också frågat på sitt jobb om sin del, men inte fått något klartecken än.
Nu ska jag bara knåpa ihop ett avtal som företaget och jag ska skriva på där jag avsäger mig min lön tills ivf-kostnaden är betald samt att jag blir återbetalningsskyldig ifall något skulle hända att jag inte kan fullfölja avtalet.
onsdag 29 februari 2012
Hopplös och trolös
Just nu har jag oerhört svårt att formulera mina känslor i text. I mitt huvud finns oerhört många jobbiga tankar som skulle behöva komma ut.
De största känslorna just nu är hopplöshet och trolöshet. Inför FET-behandlingen för cirka en månad sedan var jag otroligt hoppfull om att det skulle gå och när vi dessutom fick tillbaka två embryon så var det ju självklart att det skulle bli en graviditet. Men inte...Hur bygger jag upp hoppet igen? Hoppet är så långt borta just nu så jag kan inte ens se den med kikare.
I morgon är det dags att tjuvstarta kommande behandling med Provera som ska skjuta upp min mens cirka en vecka och sedan drar jag igång med Menopur-sprutorna. Mannen frågade igår, när jag var som mest ledsen, om vi ska vänta en månad, men det vill jag trots allt inte. Vad hjälper det? Enligt mig ingenting. Bara ytterligare en månads väntan där ingenting sker. När man är inne i en behandling vet man att man i alla fall gör något som kanske kanske kan ge upphov till något positivt i slutändan. Nä, jag tar min Provera-tablett i morgon.
När vi fick veta att Snöis inte överlevt blev mitt tydliga mål att jag MÅSTE vara gravid innan årsdagen för Dutt (17 maj) och BF-dagen för Snöis (15 maj). Den här behandlingen nu är då verkligen sista chansen för det. Enligt plan borde testdag vara ungefär i mitten av april om allt flyter på som det ska.
Det känns som tiden bara springer iväg. Om Snöis fått leva skulle jag vara i vecka 29-30 nu. Herregud! Det har alltså redan gått 20 veckor sedan vi fick veta att Snöis inte fanns länge. 20 veckor - En hel evighet och vad har jag uträttat under dom veckorna. Ingenting!! Bara fått ytterligare en minus och mer sorg!
Det är så lätt för andra att man ska tänka på annat, men för mig just nu så går inte det just nu. Hela mitt liv kretsar runt det faktum att jag inte lyckas bli gravid, men vill så gärna.
Samtidigt som jag känner känslor av rädsla, ångest, hopplöshet och trolöshet försöker jag i mina bästa stunder, vilka inte är så många, tänka på att läkarna i Göteborg faktiskt beviljat oss ett trepack. Normalt sätt får man bara köpa ett trepack på kliniken. Någonstans inom mig tänker jag då att de faktiskt måste tro på att vi har goda chanser att lyckas bli gravida. Eller tänker jag fel?
Jag försöker också tänka på att jag den här gången ska använda mig av ny medicin. Kanske kan Menopur ge fler och bättre ägg som vill fastna lättare och stanna kvar...
Många säger att jag är stark som orkar. Visst, jag är stark för att jag är måste. Själv känner jag inte inte stark just nu. Jag är för feg för att lägga av. Jag måste få ett syskon till Dutt och Snöis. Så är det!
Tack för att ni orkade läsa mitt gnäll ända hit!
De största känslorna just nu är hopplöshet och trolöshet. Inför FET-behandlingen för cirka en månad sedan var jag otroligt hoppfull om att det skulle gå och när vi dessutom fick tillbaka två embryon så var det ju självklart att det skulle bli en graviditet. Men inte...Hur bygger jag upp hoppet igen? Hoppet är så långt borta just nu så jag kan inte ens se den med kikare.
I morgon är det dags att tjuvstarta kommande behandling med Provera som ska skjuta upp min mens cirka en vecka och sedan drar jag igång med Menopur-sprutorna. Mannen frågade igår, när jag var som mest ledsen, om vi ska vänta en månad, men det vill jag trots allt inte. Vad hjälper det? Enligt mig ingenting. Bara ytterligare en månads väntan där ingenting sker. När man är inne i en behandling vet man att man i alla fall gör något som kanske kanske kan ge upphov till något positivt i slutändan. Nä, jag tar min Provera-tablett i morgon.
När vi fick veta att Snöis inte överlevt blev mitt tydliga mål att jag MÅSTE vara gravid innan årsdagen för Dutt (17 maj) och BF-dagen för Snöis (15 maj). Den här behandlingen nu är då verkligen sista chansen för det. Enligt plan borde testdag vara ungefär i mitten av april om allt flyter på som det ska.
Det känns som tiden bara springer iväg. Om Snöis fått leva skulle jag vara i vecka 29-30 nu. Herregud! Det har alltså redan gått 20 veckor sedan vi fick veta att Snöis inte fanns länge. 20 veckor - En hel evighet och vad har jag uträttat under dom veckorna. Ingenting!! Bara fått ytterligare en minus och mer sorg!
Det är så lätt för andra att man ska tänka på annat, men för mig just nu så går inte det just nu. Hela mitt liv kretsar runt det faktum att jag inte lyckas bli gravid, men vill så gärna.
Samtidigt som jag känner känslor av rädsla, ångest, hopplöshet och trolöshet försöker jag i mina bästa stunder, vilka inte är så många, tänka på att läkarna i Göteborg faktiskt beviljat oss ett trepack. Normalt sätt får man bara köpa ett trepack på kliniken. Någonstans inom mig tänker jag då att de faktiskt måste tro på att vi har goda chanser att lyckas bli gravida. Eller tänker jag fel?
Jag försöker också tänka på att jag den här gången ska använda mig av ny medicin. Kanske kan Menopur ge fler och bättre ägg som vill fastna lättare och stanna kvar...
Många säger att jag är stark som orkar. Visst, jag är stark för att jag är måste. Själv känner jag inte inte stark just nu. Jag är för feg för att lägga av. Jag måste få ett syskon till Dutt och Snöis. Så är det!
Tack för att ni orkade läsa mitt gnäll ända hit!
tisdag 28 februari 2012
Hjärtslag
För exakt ett år sedan såg jag Dutts hjärtslag för första gången. Han var då 17 mm stor och hans hjärta tickade på för fullt.
Kommer jag någonsin få uppleva den känslan igen? Ibland känns det inte så. Idag är en sån dag.
Kommer jag någonsin få uppleva den känslan igen? Ibland känns det inte så. Idag är en sån dag.
Vad kan denna påse innehålla?
Jag hoppas på att den innehåller minst en bebis. En bonus skulle ju vara twins!
Tom tisdag
Idag är det som vanligt ledig tisdag!! Idag är det dessutom en tom tisdag med ingenting uppbokat. Det brukar ofta bli så att man bokar in ungefär 100 saker de dagar man är ledig, men idag är det bara tomt!
Det jag ska göra idag är att hämta mina ingredienser till vår blivande bebis på apoteket och så ska jag posta paketet med mitt Game boy som jag sålde på Tradera. 360 kronor fick jag för det. Något som jag först tänkte slänga!! Pengar som går rakt ner i ivf-kassan!
Naturligtvis blir det en sväng förbi Dutt också då mina båda beting ovan gör att jag automatiskt går förbi kyrkogården.
Det jag ska göra idag är att hämta mina ingredienser till vår blivande bebis på apoteket och så ska jag posta paketet med mitt Game boy som jag sålde på Tradera. 360 kronor fick jag för det. Något som jag först tänkte slänga!! Pengar som går rakt ner i ivf-kassan!
Naturligtvis blir det en sväng förbi Dutt också då mina båda beting ovan gör att jag automatiskt går förbi kyrkogården.
måndag 27 februari 2012
Önskebesök
Eftersom det är måndag ska jag ta mig iväg och sjunga. Kören är väldigt bra då det får mig att tänka på annat för en stund, men först lite hemmagjord rabarberkräm och mjölk.
Ny vecka - med tjuvstart
Ny vecka - nya äventyr?
Ja, kanske.
På torsdag tjuvstartar jag den här ivf-behandlingen med att ta Provera för att skjuta på mensen en vecka. Varför jag gör det beror på mannens jobb. Skulle jag inte skjuta på mensen skulle äggplock bli när han har som mest på jobbet med det projekt han varit involverad i ganska länge. Vi hade ingen lust att vänta en hel cykel till så då blev detta en kompromiss.
Ja, kanske.
På torsdag tjuvstartar jag den här ivf-behandlingen med att ta Provera för att skjuta på mensen en vecka. Varför jag gör det beror på mannens jobb. Skulle jag inte skjuta på mensen skulle äggplock bli när han har som mest på jobbet med det projekt han varit involverad i ganska länge. Vi hade ingen lust att vänta en hel cykel till så då blev detta en kompromiss.
söndag 26 februari 2012
En ständig dragkamp och dumma kommentarer
Mörka tankar, ljusa tankar, hopplösa tankar och hoppfulla tankar.
Just nu har de mörka och ljusa tankarna dragkamp. Vilka som är starkast och vinner - det kan bara tiden utvisa, men det mörka tankarna gör så klart ondast.
När mannen och jag pratar om detta så återkommer vi alltid till det kuratorn sa någongång i somras - tänk alla tankar som kommer. De är bara tankar och inte verklighet.
De mörka tankarna har haft ett övertag i dragkampen nu några dagar. Det blir inte bättre av att jag idag fick en kommentar från en anonym läsare som lyder: "Jag har läst er historia och beklagar verkligen erat livsöde. Den situaitonen ni var med i med eran son Dutt,måste verkligen varit fruktansvärd.Men det var ju ni som valde att avsluta hans liv, det var ju inte naturen som stötte bort honom.Jag är av sådan natur att jag tycker att man inte ska avsluta ett liv som påbörjats.Det är naturen eller ödet som avgör när det är dags att gå.Så jag kanske är lite vidskeplig men pga att ni tog bort hans liv,kanske erat straff blir att inte bli gravida på nytt."
Jag undrar verkligen hur noga denna läsare läst vår historia... Mitt svar på denna kommentar finns att läsa här. Man ska inte bry sig om såna här kommentarer, men det är svårt att helt värja sig för dom. Vi trodde att vi skulle få många såna här kommentaren vid avbrytandet men då slapp vi dom så det var ju bara en tidsfråga innan den skulle komma.
Just nu har de mörka och ljusa tankarna dragkamp. Vilka som är starkast och vinner - det kan bara tiden utvisa, men det mörka tankarna gör så klart ondast.
När mannen och jag pratar om detta så återkommer vi alltid till det kuratorn sa någongång i somras - tänk alla tankar som kommer. De är bara tankar och inte verklighet.
De mörka tankarna har haft ett övertag i dragkampen nu några dagar. Det blir inte bättre av att jag idag fick en kommentar från en anonym läsare som lyder: "Jag har läst er historia och beklagar verkligen erat livsöde. Den situaitonen ni var med i med eran son Dutt,måste verkligen varit fruktansvärd.Men det var ju ni som valde att avsluta hans liv, det var ju inte naturen som stötte bort honom.Jag är av sådan natur att jag tycker att man inte ska avsluta ett liv som påbörjats.Det är naturen eller ödet som avgör när det är dags att gå.Så jag kanske är lite vidskeplig men pga att ni tog bort hans liv,kanske erat straff blir att inte bli gravida på nytt."
Jag undrar verkligen hur noga denna läsare läst vår historia... Mitt svar på denna kommentar finns att läsa här. Man ska inte bry sig om såna här kommentarer, men det är svårt att helt värja sig för dom. Vi trodde att vi skulle få många såna här kommentaren vid avbrytandet men då slapp vi dom så det var ju bara en tidsfråga innan den skulle komma.
lördag 25 februari 2012
Var tvungen
Sedan vi beslutade oss för att köpa ett nytt trepack har jag tänkt lite extra på vad jag handlat.
Men idag hittade jag den här kudden och den var ju helt enkelt min... Att det var halva priset på den var en extra bonus!
fredag 24 februari 2012
5000 kronor
Ikväll har vår insamling "Önskar om ett levande barn" gått över 5000 kronor!!!
Insamlingen som jag startade som en chansning och som inte inte kunde tro skulle ge så många bidrag och så många fina hälsningar. Jag och min man är så tacksamma för er givmildhet och er generositet. Nätkärlek är ordet!!
Jag vet att några haft problem med att donera pengar. Är ni fortfarande intresserade av det och betalningen inte går igenom mejla mig på langtantillbarn@gmail.com så kan vi säkert ordna det.
Jag vill nu passa på att tacka alla som donerat pengar:
Cissi, Liselotte, Marika, Against all odds, Susanne, Sara, Sara, Timea, Maria, Ulla, Ida, Helena, Anne, Kristin, Jessica, Alexandra, Ulrica, ocksenkommerfamilj, Malin, Anna, Tingeling samt fem anonyma givare
Insamlingen som jag startade som en chansning och som inte inte kunde tro skulle ge så många bidrag och så många fina hälsningar. Jag och min man är så tacksamma för er givmildhet och er generositet. Nätkärlek är ordet!!
Jag vet att några haft problem med att donera pengar. Är ni fortfarande intresserade av det och betalningen inte går igenom mejla mig på langtantillbarn@gmail.com så kan vi säkert ordna det.
Jag vill nu passa på att tacka alla som donerat pengar:
Cissi, Liselotte, Marika, Against all odds, Susanne, Sara, Sara, Timea, Maria, Ulla, Ida, Helena, Anne, Kristin, Jessica, Alexandra, Ulrica, ocksenkommerfamilj, Malin, Anna, Tingeling samt fem anonyma givare
Nollställd
Igår skrevs alltså planen för vårt sjätte ivf-försök (sjunde återföringen).
Hur känner jag inför det kommande försöket?
Svaret är att jag är helt nollställd. På rutin gick jag idag till apoteket och beställde hem de mediciner som jag ska använda. De första gångerna jag gjorde det var det med nervositet och lite pirr i kroppen jag berättade för apotektspersonalen vilka mediciner jag ville ha. Nu rabblade jag bara upp vad jag ville ha och när personalen sa att de inte hade medicinerna hemma sa jag bara "ja, det vet jag". Allt går på rutin. Tänk att en ivf-behandling skulle behöva bli en rutin och vanesak... Det trodde jag aldrig.
Jag känner ingen förväntan, men heller ingen oro inför försöket. Jag känner ingenting alls.
Detta behöver inte vara någonting negativt. När vi startade vårt försök som ledde till Dutt var jag precis likadan. Inga känslor, ingen förväntan. Bara rutin. Då fungerade det ju så varför skulle det inte kunna göra det den här gången.
Många, både på bloggen och i verkligheten, frågar hur vi orkar och är imponerade över att vi orkar.
Ni är inte ensamma om att vara imponerade. Det är jag också! Hade någon i mitten av april 2008 sagt till mig hur mitt liv skulle se ut efter nästan fyra år hade jag blivit rädd och jag tror inte att jag hade vågat börja försöka få barn då. När man är inne i det blir det på ett annat sätt. Jag måste orka. Så är det bara. Naturligtvis känner jag att jag är trött på alla motgångar. Ingen ska behöva gå igenom så många motgångar som jag gjort de senaste åren.
Men nu är min verklighet så här och det måste jag på något sätt acceptera, även fast det är oerhört svårt. Jag kommer aldrig kunna acceptera att Dutt inte fick leva. Missfallet med Snöis kan jag lättare acceptera. Missfall sker, men en oerhört ovanlig hjärnskada ska inte behöva hända.
Jag måste acceptera det som är just nu och då i den verkligheten är det fortsatta ivf-försök som är nästa steg.
Jag orkar inte sluta. Jag orkar inte ge upp drömmen och längtan efter ett levande barn.
Hur känner jag inför det kommande försöket?
Svaret är att jag är helt nollställd. På rutin gick jag idag till apoteket och beställde hem de mediciner som jag ska använda. De första gångerna jag gjorde det var det med nervositet och lite pirr i kroppen jag berättade för apotektspersonalen vilka mediciner jag ville ha. Nu rabblade jag bara upp vad jag ville ha och när personalen sa att de inte hade medicinerna hemma sa jag bara "ja, det vet jag". Allt går på rutin. Tänk att en ivf-behandling skulle behöva bli en rutin och vanesak... Det trodde jag aldrig.
Jag känner ingen förväntan, men heller ingen oro inför försöket. Jag känner ingenting alls.
Detta behöver inte vara någonting negativt. När vi startade vårt försök som ledde till Dutt var jag precis likadan. Inga känslor, ingen förväntan. Bara rutin. Då fungerade det ju så varför skulle det inte kunna göra det den här gången.
Många, både på bloggen och i verkligheten, frågar hur vi orkar och är imponerade över att vi orkar.
Ni är inte ensamma om att vara imponerade. Det är jag också! Hade någon i mitten av april 2008 sagt till mig hur mitt liv skulle se ut efter nästan fyra år hade jag blivit rädd och jag tror inte att jag hade vågat börja försöka få barn då. När man är inne i det blir det på ett annat sätt. Jag måste orka. Så är det bara. Naturligtvis känner jag att jag är trött på alla motgångar. Ingen ska behöva gå igenom så många motgångar som jag gjort de senaste åren.
Men nu är min verklighet så här och det måste jag på något sätt acceptera, även fast det är oerhört svårt. Jag kommer aldrig kunna acceptera att Dutt inte fick leva. Missfallet med Snöis kan jag lättare acceptera. Missfall sker, men en oerhört ovanlig hjärnskada ska inte behöva hända.
Jag måste acceptera det som är just nu och då i den verkligheten är det fortsatta ivf-försök som är nästa steg.
Jag orkar inte sluta. Jag orkar inte ge upp drömmen och längtan efter ett levande barn.
torsdag 23 februari 2012
Planen för en julbebis är klar.
I morse satt vi återigen hos distansläkaren. Jag trodde vi skulle slippa träffa henne på ett långt tag...
Tankarna om att vi inte skulle behöva göra det här kommer ju naturligtvis upp, men jag försöker att tänka att nu när situationen är som den är så är det här den verklighet vi lever i. I den verkligheten är det så att vi fortfarande kämpar för att bli gravid och det med hjälp av ivf.
Vår plan för hur läkarna ska ordna till en julbebis åt oss är nu klar.
Nästa torsdag kommer jag börja med Provera för att skjuta upp mensen cirka en vecka. Detta gör vi för att skulle vi köra på i den här cykeln normalt så hamnar äggplocket precis när mannen ska introducera ett nytt datasystem på hans jobb. Alternativet var ju naturligtvis att vänta en hel cykel till, men det kände vi inte för...
Mensen beräknas komma den 13 mars och då sätter jag igång med Menopur 375 enhet den 14 mars. Så beräknat äggplock och återföring beräknas bli runt mannens födelsedag den 28 mars.
Läkaren frågade flera gånger om vi orkade och jag svarade att vi måste orka. Så är det ju bara. Jag hade haft så mycket lättare att släppa ivf-tanken om jag aldrig på dessa sex återföringar vi gjort sett ett enda plus. Nu har vi sett plus två gånger och det på inom nio månader.
Vi måste orka!!
Tankarna om att vi inte skulle behöva göra det här kommer ju naturligtvis upp, men jag försöker att tänka att nu när situationen är som den är så är det här den verklighet vi lever i. I den verkligheten är det så att vi fortfarande kämpar för att bli gravid och det med hjälp av ivf.
Vår plan för hur läkarna ska ordna till en julbebis åt oss är nu klar.
Nästa torsdag kommer jag börja med Provera för att skjuta upp mensen cirka en vecka. Detta gör vi för att skulle vi köra på i den här cykeln normalt så hamnar äggplocket precis när mannen ska introducera ett nytt datasystem på hans jobb. Alternativet var ju naturligtvis att vänta en hel cykel till, men det kände vi inte för...
Mensen beräknas komma den 13 mars och då sätter jag igång med Menopur 375 enhet den 14 mars. Så beräknat äggplock och återföring beräknas bli runt mannens födelsedag den 28 mars.
Läkaren frågade flera gånger om vi orkade och jag svarade att vi måste orka. Så är det ju bara. Jag hade haft så mycket lättare att släppa ivf-tanken om jag aldrig på dessa sex återföringar vi gjort sett ett enda plus. Nu har vi sett plus två gånger och det på inom nio månader.
Vi måste orka!!
onsdag 22 februari 2012
Stark minnesbild
Idag, när jag var hos Dutt och tände ett ljus, fick jag återigen en riktigt stark minnesbild från när Dutt kom till världen. Exakt samma minnesbild har jag haft förut och skrivit om här på bloggen.
När ängeln till barnmorska kommit in till oss och undrar om vi visste att det var en pojke. Vi visste ju inte det och allt som hänt den senaste tiden då gjorde att det var oerhört svårt att ta in.
När jag var hos Dutt idag kom den händelsen upp så starkt i tanken och när det händer så känns det som världen rasar för en stund. Ögonen tåras nästan med en gång, men på något sätt så försvinner minnesbilden ganska snabbt igen och livet fortsätter att rulla på.
Ja, tänk om vi hade haft den där lilla pojken hos oss nu.
När ängeln till barnmorska kommit in till oss och undrar om vi visste att det var en pojke. Vi visste ju inte det och allt som hänt den senaste tiden då gjorde att det var oerhört svårt att ta in.
När jag var hos Dutt idag kom den händelsen upp så starkt i tanken och när det händer så känns det som världen rasar för en stund. Ögonen tåras nästan med en gång, men på något sätt så försvinner minnesbilden ganska snabbt igen och livet fortsätter att rulla på.
Ja, tänk om vi hade haft den där lilla pojken hos oss nu.
Detaljplan
Imorgon ska jag till distansläkaren för att diskutera våra kommande ivf-behandlingar. Jag fick ju en plan när jag pratade med dr T på kliniken i Göteborg, men nu är det detaljplanen som ska läggas upp.
Jag jobbar på frågor som imorgon ska diskuteras och enligt min egna plan borde äggplock kunna ske i slutet av mars.
Måtte det funka den här gången så det kan komma en julbebis (eller två) till oss.
tisdag 21 februari 2012
Dagens artikel
Välkomna!
Jag misstänker att jag idag kommer ha ett antal nya besökare som kikar in på min blogg. Till er säger jag VÄLKOMNA!!
Idag är jag nämligen med i en artikel i lokaltidningen som handlar om vad och varför jag bloggar.
För er nykomlingar så finns min historia kortfattat att läsa här.
(Ni trogna läsare kan nog redan den här historien...)
Jag trodde som sagt att det skulle vara enkelt att skaffa barn. Det var ingen som hade sagt något annat åt mig, snarare tvärtom. Hela tonårstiden hörde man bara att var så lätt att bli gravid så det var viktigt att skydda sig. Visst, så är det säkert också. För de allra flesta, men tyvärr är vi alldeles för många som måste kämpa för att bli gravida och sedan kämpa för att lyckas vara gravida i nio månader och få ett levande barn.
Jag och min man har nu gått igenom sex ivf-behandlingar och vi har faktiskt blivit gravid två av dom gångerna. Den 30 januari 2011 var den dag som vi såg ett plus på ett graviditetstest för första gången. En helt underbar känsla! Graviditeten tuffade på. Oron för att något skulle gå fel fanns där, men efter att man avklarat de första 12 magiska veckorna så lugnade jag ner mig. Vi skulle bli föräldrar i oktober! Den 12 maj (i vecka 20) är vi på rutinultraljud och det är då det största helvetet uppenbarar sig. Vår pojke har inte utvecklat någon hjärna! Domen är att vi måste avbryta graviditeten då han inte kan klara ett liv utanför min livmoder.
Den 17 maj kommer en liten änglapojke på 19 cm och 150 gram till oss. Vi kallar honom Dutt då vi kallat honom det ända sedan han var ett fyrcelligt embryo.
Sedan följer en tid av den djupaste sorg som jag varit med om. Begravning och asksättning av mitt efterlängtade barn.
På något sätt kom vi upp ur det djupaste mörka hålet och i mitten av augusti gör vi ytterligare ett ivf-försök som tror det eller ej också resulterar i ett plus!! Den lyckan blir väldigt kort. I vecka nio blir det konstaterat missfall. Världen rasar igen! Efter det blir det en skrapning och vips var jag ogravid igen...
På något konstigt sätt orkar vi efter ett tag tänka framåt igen. Jag tror det är den starka längtan att få barn som gör det.
För en månad sedan var vi återigen på vår ivf-klinik och fick då tillbaka två små embryon, vilka är de sista som vi har kvar i frysen. Tyvärr blev det ingen graviditet den här gången så jag är med andra ord fortfarande ogravid.
Just nu står vi med på noll. De tre ivf-försök som vi betalat för har vi använt upp och ett nytt så kallat trepack kostar cirka 50 000. Mycket pengar för att få ett barn, men vi ger inte upp. Samma dag som vi fick vårt minus startade jag en insamling "Önskan om ett levande barn". Där har vänliga bloggläsare donerat både stora och små slantar till våra kommande ivf-försök, vilket jag är oerhört tacksam för! Alla gåvor är välkomna. Stora som små!
Tack, du nya läsare som kikade in och välkommen åter!
Idag är jag nämligen med i en artikel i lokaltidningen som handlar om vad och varför jag bloggar.
För er nykomlingar så finns min historia kortfattat att läsa här.
(Ni trogna läsare kan nog redan den här historien...)
Jag trodde som sagt att det skulle vara enkelt att skaffa barn. Det var ingen som hade sagt något annat åt mig, snarare tvärtom. Hela tonårstiden hörde man bara att var så lätt att bli gravid så det var viktigt att skydda sig. Visst, så är det säkert också. För de allra flesta, men tyvärr är vi alldeles för många som måste kämpa för att bli gravida och sedan kämpa för att lyckas vara gravida i nio månader och få ett levande barn.
Jag och min man har nu gått igenom sex ivf-behandlingar och vi har faktiskt blivit gravid två av dom gångerna. Den 30 januari 2011 var den dag som vi såg ett plus på ett graviditetstest för första gången. En helt underbar känsla! Graviditeten tuffade på. Oron för att något skulle gå fel fanns där, men efter att man avklarat de första 12 magiska veckorna så lugnade jag ner mig. Vi skulle bli föräldrar i oktober! Den 12 maj (i vecka 20) är vi på rutinultraljud och det är då det största helvetet uppenbarar sig. Vår pojke har inte utvecklat någon hjärna! Domen är att vi måste avbryta graviditeten då han inte kan klara ett liv utanför min livmoder.
Den 17 maj kommer en liten änglapojke på 19 cm och 150 gram till oss. Vi kallar honom Dutt då vi kallat honom det ända sedan han var ett fyrcelligt embryo.
Sedan följer en tid av den djupaste sorg som jag varit med om. Begravning och asksättning av mitt efterlängtade barn.
På något sätt kom vi upp ur det djupaste mörka hålet och i mitten av augusti gör vi ytterligare ett ivf-försök som tror det eller ej också resulterar i ett plus!! Den lyckan blir väldigt kort. I vecka nio blir det konstaterat missfall. Världen rasar igen! Efter det blir det en skrapning och vips var jag ogravid igen...
På något konstigt sätt orkar vi efter ett tag tänka framåt igen. Jag tror det är den starka längtan att få barn som gör det.
För en månad sedan var vi återigen på vår ivf-klinik och fick då tillbaka två små embryon, vilka är de sista som vi har kvar i frysen. Tyvärr blev det ingen graviditet den här gången så jag är med andra ord fortfarande ogravid.
Just nu står vi med på noll. De tre ivf-försök som vi betalat för har vi använt upp och ett nytt så kallat trepack kostar cirka 50 000. Mycket pengar för att få ett barn, men vi ger inte upp. Samma dag som vi fick vårt minus startade jag en insamling "Önskan om ett levande barn". Där har vänliga bloggläsare donerat både stora och små slantar till våra kommande ivf-försök, vilket jag är oerhört tacksam för! Alla gåvor är välkomna. Stora som små!
Tack, du nya läsare som kikade in och välkommen åter!
måndag 20 februari 2012
I morgon
Efter en dåligt nattsömn och uppvaknande med huvudvärk så gick arbetsdagen över förväntan. På förmiddagen tänkte jag att jag kanske skulle åka hem lite tidigare, men resultatet blev att jag åkte hem en halvtimme senare istället... Mycket jobb med det nya journalsystemet, men det går nog snart lika snabbt att dokumentera som i det gamla systemet.
I morgon kommer jag outa mig för hela närområdet då jag är med i lokaltidningen och berättar om min blogg. Det ska bli spännande och se hur det ser ut i tidningen. Innehåller i artikeln har jag redan läst så det är jag inte nyfiken på, men hur det ser ut ska bli spännande att se.
Mitt humör åker lite berg- och dalbana, vilket jag börjar bli van vid. Det som jag i alla fall kommit fram till är att jag vill sätta igång med en ny ivf så snart som möjligt. Troligtvis med äggplock runt mannens födelsedag den 28 mars. Vi får se om den planen gäller även efter att vi varit hos läkaren på torsdag.
Ha en bra kväll allihopa!!
I morgon kommer jag outa mig för hela närområdet då jag är med i lokaltidningen och berättar om min blogg. Det ska bli spännande och se hur det ser ut i tidningen. Innehåller i artikeln har jag redan läst så det är jag inte nyfiken på, men hur det ser ut ska bli spännande att se.
Mitt humör åker lite berg- och dalbana, vilket jag börjar bli van vid. Det som jag i alla fall kommit fram till är att jag vill sätta igång med en ny ivf så snart som möjligt. Troligtvis med äggplock runt mannens födelsedag den 28 mars. Vi får se om den planen gäller även efter att vi varit hos läkaren på torsdag.
Ha en bra kväll allihopa!!
Måndag
Veckan börjar inte bra. Jag har sovit jättedåligt i natt. Först tog det lång stund att somna. Sedan vaknade jag igen och hade återigen svårt att somna om. När klockan sedan ringde var jag jätetrött, ont i huvudet och nacke.
Nu ska jag dock ta mig iväg till jobbet.
Nu ska jag dock ta mig iväg till jobbet.
söndag 19 februari 2012
Nostalgi
Igår var vi hemma hos pappa en sväng och då han håller på och renoverar bland annat min gamla flickrum fanns det en hel del saker från min barndom som han ville att jag skulle kolla över.
Jag hittade bland annat spelet "Bamses honumgsjakt". Jag kommer ihåg att det var en favorit bland mina spel ett tag. Många spel slängde jag, men just det spelat hamnade i en låda med hopp om att någon ofödd kanske ska vilja spela det med sin mamma.
Dessutom hittade jag mitt gamla Nintendo Game Boy. Det kunde jag inte med att slänga utan det tog jag med hem. Jag testade det förut och nu förstår jag varför jag fick ont i ögonen när jag spelade för länge...
Då till och med spelet fanns i originalkartong så har jag nu lagt ut det på Tradera. Någon samlarnörd kanske är intresserad! Pengarna jag får in kommer oavkortat gå till betalning av ivf-försöken.
Emma frågade i en kommentar hur vi tänkt lösa den ekonomiska delen när det gäller betalningen för ett tre-pack ivf-försök. Ett tre-pack på vår klinik kostar 52 000 kronor (40 000 kronor till ivf-kliniken och 12 000 kronor till distanskliniken).
Den här gången har vi tänkt att höra med våra arbetsgivare om de går med på att göra bruttolöneavdrag. Med detta kan vi "tjäna" några tusenlappar. Dessutom har jag ju startat min insamling som just nu redan gett 4750 kronor. Sedan har vi börjat tänka på vad vi lägger våra pengar. Istället för att köpa något vi inte behöver tänker vi att vi lägger dom pengarna i ivf-lådan.
Vi pratade till exempel om häromdagen att det vore oerhört skönt att åka iväg en weekend någonstans, men i nästa andetag beslutade vi oss för att istället lägga dom pengarna på vårt kommande barn...
Det är mycket pengar som ska fram på ganska kort tid. Det kommer naturligvis också bli våra sparpengar som går till våra barnförsök. Jag hoppas bara att det ger ett barn.
För vissa är det helt grattis att göra barn, medan det för vissa kan kosta väldigt mycket. Inte rättvis någonstans, men vad gör man inte.
Jag hittade bland annat spelet "Bamses honumgsjakt". Jag kommer ihåg att det var en favorit bland mina spel ett tag. Många spel slängde jag, men just det spelat hamnade i en låda med hopp om att någon ofödd kanske ska vilja spela det med sin mamma.
Dessutom hittade jag mitt gamla Nintendo Game Boy. Det kunde jag inte med att slänga utan det tog jag med hem. Jag testade det förut och nu förstår jag varför jag fick ont i ögonen när jag spelade för länge...
Då till och med spelet fanns i originalkartong så har jag nu lagt ut det på Tradera. Någon samlarnörd kanske är intresserad! Pengarna jag får in kommer oavkortat gå till betalning av ivf-försöken.
Emma frågade i en kommentar hur vi tänkt lösa den ekonomiska delen när det gäller betalningen för ett tre-pack ivf-försök. Ett tre-pack på vår klinik kostar 52 000 kronor (40 000 kronor till ivf-kliniken och 12 000 kronor till distanskliniken).
Den här gången har vi tänkt att höra med våra arbetsgivare om de går med på att göra bruttolöneavdrag. Med detta kan vi "tjäna" några tusenlappar. Dessutom har jag ju startat min insamling som just nu redan gett 4750 kronor. Sedan har vi börjat tänka på vad vi lägger våra pengar. Istället för att köpa något vi inte behöver tänker vi att vi lägger dom pengarna i ivf-lådan.
Vi pratade till exempel om häromdagen att det vore oerhört skönt att åka iväg en weekend någonstans, men i nästa andetag beslutade vi oss för att istället lägga dom pengarna på vårt kommande barn...
Det är mycket pengar som ska fram på ganska kort tid. Det kommer naturligvis också bli våra sparpengar som går till våra barnförsök. Jag hoppas bara att det ger ett barn.
För vissa är det helt grattis att göra barn, medan det för vissa kan kosta väldigt mycket. Inte rättvis någonstans, men vad gör man inte.
lördag 18 februari 2012
Rädd
När jag är hos Dutt är jag så rädd för att han ska vara det närmaste vi kommer att komma ett eget barn.
Rosorna med rimfrost låg idag på kyrkogården. Tyckte de var så fina.
fredag 17 februari 2012
Jag - löjlig? ja, lite kanske...
Sedan i november har jag matat småfåglarna i trädgården.
Nu börjar jag känna mig lite smått löjlig och mannen skrattar åt mig ibland. På kvällarna gör jag i ordning den mat småfåglarna ska få morgonen därpå. Igårkväll hällde jag upp en och en halv liter solrosfrö, gjorde en blandning av vetekross, rågkross, linfrön, skalade solrosfrön och havregryn. I en annan burk förberedde jag havregryn som jag hällde matolja över. Dessutom tog jag fram äpplen. Dessutom har de alltid tillgång till jordnötter och talgbollar.
All denna mat är till för mina fåglar. Inte alla av de fåglar som kommer till fågelmaten kan knäcka solrosfrön, till exempel rödhaken så får han den andra specialblandningen. Äpplena är speciellt till björktrastarna, koltrastarna och sidensvansarna.
Det känns lite löjligt att det på dagens inköpslista till Ica står: Äpplen och på raden nedanför Äpplen till fåglar...
Men har man inget barn att ta hand om så får man se till så att våra flygande så vänner klarar vinter!!
Den här vintern har jag haft besök av fåglar som jag aldrig sett tidigare, vilket är väldigt roligt. Varje dag dyker grönsiksor och gråsiskor upp och de gillar min specialblandning. Dessutom brukar sidensvansar, domherrar och hackspett komma med jämna mellanrum. Stamgästerna är ju givetvis talgoxe, blåmes, gråsparv, pilfink, koltrast och den lilla rödhaken.
 |
| En av gästerna som dyker upp ibland |
All denna mat är till för mina fåglar. Inte alla av de fåglar som kommer till fågelmaten kan knäcka solrosfrön, till exempel rödhaken så får han den andra specialblandningen. Äpplena är speciellt till björktrastarna, koltrastarna och sidensvansarna.
Det känns lite löjligt att det på dagens inköpslista till Ica står: Äpplen och på raden nedanför Äpplen till fåglar...
Men har man inget barn att ta hand om så får man se till så att våra flygande så vänner klarar vinter!!
Den här vintern har jag haft besök av fåglar som jag aldrig sett tidigare, vilket är väldigt roligt. Varje dag dyker grönsiksor och gråsiskor upp och de gillar min specialblandning. Dessutom brukar sidensvansar, domherrar och hackspett komma med jämna mellanrum. Stamgästerna är ju givetvis talgoxe, blåmes, gråsparv, pilfink, koltrast och den lilla rödhaken.
17
Den 17e varje månad är fortfarande jobbig och en dag så jag tänker lite extra på Dutt.
Idag är det nio månader sedan han kom och försvann. Mycket har hänt efter det och jag är efter det datumet inte samma person som jag var innan.
Ingen ska behöva förlora sitt efterlängtade barn.
Ingen ska behöva ta beslutet att avbryta sin efterlängtade graviditet.
Ingen ska behöva begrava sitt barn.
Men. Tyvärr är det alldeles för många som måste göra det.
Dutt, vi gör allt vi kan för att du så snart som möjligt ska bli en stolt storebror.
Idag är det nio månader sedan han kom och försvann. Mycket har hänt efter det och jag är efter det datumet inte samma person som jag var innan.
Ingen ska behöva förlora sitt efterlängtade barn.
Ingen ska behöva ta beslutet att avbryta sin efterlängtade graviditet.
Ingen ska behöva begrava sitt barn.
Men. Tyvärr är det alldeles för många som måste göra det.
Dutt, vi gör allt vi kan för att du så snart som möjligt ska bli en stolt storebror.
torsdag 16 februari 2012
Det blev trots allt bra
Idag på vägen hem stannade jag till hos Dutt.
Jag är, trots att det inte skulle vara så här, väldigt nöjd med att Dutt hamnade på den kyrkogård som är så nära vårt hus.
Varje gång jag ska åka någonstans åker jag förbi kyrkogården. Naturligtvis stannar jag inte varje gång, men då vinkar jag till honom och tänker på honom en stund.
När jag har så nära till honom så blir det ingen stor grej att ta sig till honom. Han är alltid nära. Även när jag är ute på promenad så blir det automatiskt att promenaden går via honom. Att gå till kyrkogården tar högst tio minuter.
Det hade varit jobbigare att ha honom på en kyrkogård i en annan del av stan. Då hade man på ett annat sätt behövt planera när man ska besöka honom. Nu är det så enkelt att bara gå förbi eller svänga förbi med bilen.
Det är skönt att man kan tycka att någonting med den här situationen är positivt.
 |
| Hos Dutt i somras. |
Varje gång jag ska åka någonstans åker jag förbi kyrkogården. Naturligtvis stannar jag inte varje gång, men då vinkar jag till honom och tänker på honom en stund.
När jag har så nära till honom så blir det ingen stor grej att ta sig till honom. Han är alltid nära. Även när jag är ute på promenad så blir det automatiskt att promenaden går via honom. Att gå till kyrkogården tar högst tio minuter.
Det hade varit jobbigare att ha honom på en kyrkogård i en annan del av stan. Då hade man på ett annat sätt behövt planera när man ska besöka honom. Nu är det så enkelt att bara gå förbi eller svänga förbi med bilen.
Det är skönt att man kan tycka att någonting med den här situationen är positivt.
onsdag 15 februari 2012
Premiär och läkarbesök
Idag var det premiär för att skotta snö. Hittills i vinter har det inte kommit så mycke så att man behövt skotta. I natt hade det kommit cirka en och en halv decimeter snö, men i morse hade jag ingen lust att skotta så jag satte mig i bilen och hoppades att jag inte skulle köra fast på uppfarten...
När jag kommer hem från jobbet är alla grannar också igång med att skotta snö. Med sina snöslungor. Jag går till förrådet och hämtar min snösläde och börjar jobba. Jag fick ju till skillnad mot mina grannar lite motion också!!
Det var faktiskt lite skönt att komma ut en stund efter jobbet och röra på sig lite. På jobbet idag har jag mest suttit vid datorn och försök att förstå mig på det nya journalsystem som tog i bruk igår... Många frågetecken än så länge, men man lär sig väl.
Pratade idag med sköterskan hos distansläkaren och har nu bokat in en läkartid nästa torsdag för planering inför nästa försök. Kanske kör vi igång redan nästa cykel, men har inte tagit något beslut om det än.
Det är så oerhört svårt att veta när man är redo att köra igång. Mår man bättre att att vänta en cykel till eller inte? Det känns som man inte vet det förrän efteråt... Att vänta är ju också det värsta jag vet då vi snart väntat i fyra år...
Vi behöver dock inte ta något beslut om det hos läkaren heller utan då ska vi bara rita upp planen mer i detalj.
När jag kommer hem från jobbet är alla grannar också igång med att skotta snö. Med sina snöslungor. Jag går till förrådet och hämtar min snösläde och börjar jobba. Jag fick ju till skillnad mot mina grannar lite motion också!!
Det var faktiskt lite skönt att komma ut en stund efter jobbet och röra på sig lite. På jobbet idag har jag mest suttit vid datorn och försök att förstå mig på det nya journalsystem som tog i bruk igår... Många frågetecken än så länge, men man lär sig väl.
Pratade idag med sköterskan hos distansläkaren och har nu bokat in en läkartid nästa torsdag för planering inför nästa försök. Kanske kör vi igång redan nästa cykel, men har inte tagit något beslut om det än.
Det är så oerhört svårt att veta när man är redo att köra igång. Mår man bättre att att vänta en cykel till eller inte? Det känns som man inte vet det förrän efteråt... Att vänta är ju också det värsta jag vet då vi snart väntat i fyra år...
Vi behöver dock inte ta något beslut om det hos läkaren heller utan då ska vi bara rita upp planen mer i detalj.
tisdag 14 februari 2012
Ny ivf-plan
Idag har vi varit hos kuratorn och pratat igen. Sedan vi var hos henne senast så har vi hunnit varit i Göteborg, hoppats och tappat hoppet.
Vi pratade om hur allt det kändes och hur vi kände inför framtiden. När jag gick därifrån kände jag mig låg. Det är många tankar som kommer upp när vi är hos henne. Idag var det väl främst att det som vi gått igenom med missfall och minus inte skulle behövt ske om allt hade gått bra med Dutt. Allt jobbigt som sker skulle inte skett om Dutt fått må bra...
Trots att jag blev låg är det alltid skönt att komma till henne och prata en stund.
Senare på eftermiddan hade jag inbokat telefonsamtal från Dr T från ivf-kliniken. Han skulle ringa någongång mellan halv fyra och halv fem, men ringde tio i fem...Vågade inte ens gå på toa ifall han skulle ringa just då. Jag hade förberett ett helt papper med frågor och funderingar och vi hade ett bra samtal. Han har en lugn inverkan på mig. Det räcker att jag hör hans röst så går pulsen ner...
Han anser att vi har goda chanser att lyckas bli gravid så han tycker inte att vi ska ge upp om vi känner att vi fortfarande vill försöka. Och det vill vi ju. Vi diskuterade hur resultaten sett ut de fyra återföringarna vi gjort hos dom och jag har ju faktiskt blivit gravid på två. Inför nästa försök ska jag byta medicin till Menopur istället för Puregon som jag använt alla gånger förut.
Vid nästa återföring kan det också bli aktuellt att jag får två embryon tillbaka för att ytterligare öka chanserna för att något ska fästa.
Till sist frågade jag om vi har möjlighet att köpa ett trepack igen. Han säger då att man egentligen bara har rätt att köpa ett trepack och att han då måste höra med sin chef, men efter att vi pratat en stund till så ändrar han sig och säger att vi med största sannolikhet får köpa ett trepack igen. Innan vi avslutade samtalet hälsade han oss välkomna till Göteborg igen när vi känner oss redo.
Det här samtalet och den här planen är ju också egentligen sånt som vi inte skulle behöva engagera oss i, men efter förutsättningarna så känns det trots allt bra. Det optimala skulle vara en fyramånaders bebis på ett fårskinn på golvet, men nu när världen ville annorlunda så får en ny ivf-plan vara okej trots allt.
Vi pratade om hur allt det kändes och hur vi kände inför framtiden. När jag gick därifrån kände jag mig låg. Det är många tankar som kommer upp när vi är hos henne. Idag var det väl främst att det som vi gått igenom med missfall och minus inte skulle behövt ske om allt hade gått bra med Dutt. Allt jobbigt som sker skulle inte skett om Dutt fått må bra...
Trots att jag blev låg är det alltid skönt att komma till henne och prata en stund.
Senare på eftermiddan hade jag inbokat telefonsamtal från Dr T från ivf-kliniken. Han skulle ringa någongång mellan halv fyra och halv fem, men ringde tio i fem...Vågade inte ens gå på toa ifall han skulle ringa just då. Jag hade förberett ett helt papper med frågor och funderingar och vi hade ett bra samtal. Han har en lugn inverkan på mig. Det räcker att jag hör hans röst så går pulsen ner...
Han anser att vi har goda chanser att lyckas bli gravid så han tycker inte att vi ska ge upp om vi känner att vi fortfarande vill försöka. Och det vill vi ju. Vi diskuterade hur resultaten sett ut de fyra återföringarna vi gjort hos dom och jag har ju faktiskt blivit gravid på två. Inför nästa försök ska jag byta medicin till Menopur istället för Puregon som jag använt alla gånger förut.
Vid nästa återföring kan det också bli aktuellt att jag får två embryon tillbaka för att ytterligare öka chanserna för att något ska fästa.
Till sist frågade jag om vi har möjlighet att köpa ett trepack igen. Han säger då att man egentligen bara har rätt att köpa ett trepack och att han då måste höra med sin chef, men efter att vi pratat en stund till så ändrar han sig och säger att vi med största sannolikhet får köpa ett trepack igen. Innan vi avslutade samtalet hälsade han oss välkomna till Göteborg igen när vi känner oss redo.
Det här samtalet och den här planen är ju också egentligen sånt som vi inte skulle behöva engagera oss i, men efter förutsättningarna så känns det trots allt bra. Det optimala skulle vara en fyramånaders bebis på ett fårskinn på golvet, men nu när världen ville annorlunda så får en ny ivf-plan vara okej trots allt.
15 år
Det var en gång en tjej på 18 år. Hon gick sista året på gymnasiet i det lilla samhälle där hon var uppvuxen. Varje fredag åkte hon till stan för att träffa sin kompis och sedan på kvällen gå ut på de två uteställena som hade 18-årsgräns. Även denna fredag den 14 februari 1997 satte hon sig på bussen efter skolan för att på kvällen har lite kul.
Väl inne i staden träffade hon sin barndomskompis som dessutom hade kontakter med en kille som redan fyllt 20, vilket underlättade kvällens dryckesintag...
Den obligatoriska förfesten hölls alltid hos kompisen och man visste aldrig från början vilka personer som skulle ansluta sig till festen. Så var det alltid. Ibland var det bara några stycken och ibland ett tjugotal.
När tjejen och hennes kompis gjort sig fina dyker ett helt gäng av hennes kompisar ut. Tjejen känner inte så många av dom, men med lite alkoläsk i blodet går det bra ändå.
Målet med den här kvällen var att komma iväg till klubben före klockan tio för efter tio får man betala entré...
Alkoholen flödar i lägenheten och den 18åriga tjejen börjar prata med en kille som hon inte vet vad han heter. När hon hört talas om honom så kallas han bara vid ett märkligt smeknamn...
Tiden rullar på och alla har trevligt. När tiden är inne att ta på sig ytterkläderna för att ge sig iväg hittar kompisen den 18åriga tjejen och killen med smeknamnet i hallen. Pussandes...
Kompisen som känt killen med smeknamnet ett par år säger till tjejen att "så där har jag aldrig sett honom göra förut".
Kvällen fortsätter och hela gänget kommer till slut till klubben. Tjejen och den killen är som fastklistrade vid varandra hela kvällen. Tjejens kompis kommer med förmaningar gång på gång, men tjejen bryr sig inte om det.
Kvällen, eller snarare natten, går mot sitt slut och tjejen och killen går åter hem till kompisen där det tydligen var bestämt att båda skulle sova över. Tjejen sover i kompisens rum och killen får sova på soffan i vardagsrummet.
Morgonen därpå blir en pinsam historia för både tjejen och killen. Ingen av dom vågar nämna det som hände kvällen innan. Killen och hans kompis åker hem och säger till tjejens kompis "jag kommer ringa henne".
Ja, på den vägen är det!! Tjejen och killen träffades några dagar senare, då nyktra, på en biodate.
Sedan dess har det alltså gått 15 år. Tjejen vet nu vad killen heter på riktigt och inte bara hans smeknamn...
Puss på dig, mannen, på vår 15årsdag!!
Jag hade så gärna firat vår 15årsdag tillsammans med vår Dutt också.
Väl inne i staden träffade hon sin barndomskompis som dessutom hade kontakter med en kille som redan fyllt 20, vilket underlättade kvällens dryckesintag...
Den obligatoriska förfesten hölls alltid hos kompisen och man visste aldrig från början vilka personer som skulle ansluta sig till festen. Så var det alltid. Ibland var det bara några stycken och ibland ett tjugotal.
När tjejen och hennes kompis gjort sig fina dyker ett helt gäng av hennes kompisar ut. Tjejen känner inte så många av dom, men med lite alkoläsk i blodet går det bra ändå.
Målet med den här kvällen var att komma iväg till klubben före klockan tio för efter tio får man betala entré...
Alkoholen flödar i lägenheten och den 18åriga tjejen börjar prata med en kille som hon inte vet vad han heter. När hon hört talas om honom så kallas han bara vid ett märkligt smeknamn...
Tiden rullar på och alla har trevligt. När tiden är inne att ta på sig ytterkläderna för att ge sig iväg hittar kompisen den 18åriga tjejen och killen med smeknamnet i hallen. Pussandes...
Kompisen som känt killen med smeknamnet ett par år säger till tjejen att "så där har jag aldrig sett honom göra förut".
Kvällen fortsätter och hela gänget kommer till slut till klubben. Tjejen och den killen är som fastklistrade vid varandra hela kvällen. Tjejens kompis kommer med förmaningar gång på gång, men tjejen bryr sig inte om det.
Kvällen, eller snarare natten, går mot sitt slut och tjejen och killen går åter hem till kompisen där det tydligen var bestämt att båda skulle sova över. Tjejen sover i kompisens rum och killen får sova på soffan i vardagsrummet.
Morgonen därpå blir en pinsam historia för både tjejen och killen. Ingen av dom vågar nämna det som hände kvällen innan. Killen och hans kompis åker hem och säger till tjejens kompis "jag kommer ringa henne".
Ja, på den vägen är det!! Tjejen och killen träffades några dagar senare, då nyktra, på en biodate.
Sedan dess har det alltså gått 15 år. Tjejen vet nu vad killen heter på riktigt och inte bara hans smeknamn...
Puss på dig, mannen, på vår 15årsdag!!
Jag hade så gärna firat vår 15årsdag tillsammans med vår Dutt också.
Alla hjärtan
Idag på alla hjärtans dag vill jag skicka många kramar till alla där ute som kämpar för att få sitt efterlängtade barn. Ingen nämnd och ingen glömd.
Många kramar till mina läsare, ni som donerat pengar, ni som skickar mejl, ni som kommenterar. Ni är alla värda en varsin ros. Minst!!
Dock vill jag skicka speciella tankar till två stycken par. Först till Hönsamaja med man som nu efter många ivf-försök bestämt sig för att det inte blir några fler barnförsök.
Sedan skickar jag också speciellt tankar till ett par som jag fick en mejl av igår. Efter ett ödesdigert ultraljud måste de nu gå igenom samma sak som vi var tvungna att göra med Dutt. Ett avbrytande. Varför måste så många gå igenom samma sak? Många tankar till er!
Många kramar till mina läsare, ni som donerat pengar, ni som skickar mejl, ni som kommenterar. Ni är alla värda en varsin ros. Minst!!
Dock vill jag skicka speciella tankar till två stycken par. Först till Hönsamaja med man som nu efter många ivf-försök bestämt sig för att det inte blir några fler barnförsök.
Sedan skickar jag också speciellt tankar till ett par som jag fick en mejl av igår. Efter ett ödesdigert ultraljud måste de nu gå igenom samma sak som vi var tvungna att göra med Dutt. Ett avbrytande. Varför måste så många gå igenom samma sak? Många tankar till er!
måndag 13 februari 2012
På jobbet igen
Idag var det dags att ta sig iväg till jobbet igen. Har inte varit där sedan dagen innan återföringen så det var en del journalläsning att ta igen.
En undersköterska frågade om jag varit sjukskriven eller haft semester. Jag orkade inte förklara utan jag sa "bådeock". Jag tror inte att hon blev riktigt klok på det svaret, men det är ju sanning också. Förra veckan hade jag semester och veckan innan var jag sjukskriven...
När jag kom till jobbet idag låg ett fint rött paket på min skrivbord. Paketet var från en kollega som slutade förra under tiden jag varit hemma. En jättefin hälsning fanns också om att vi en dag kommer ha en barn hos oss. I paketet fanns det en ängel liggande på en sten formad som ett hjärta med budskapet "Hope". Tack så jättemycket!!
söndag 12 februari 2012
Det blir jobbigare
Jag hade trott att det skulle bli lättare och lättare att leva med att vi i maj förra året förlorade Dutt, men just nu känns det tvärtom. Som om det bara bli jobbigare och jobbigare.
Ju fler motgångar och prövningar som vi går igenom när det gäller att få bli gravid och få ett barn desto mer påtaglig blir förlusten av Dutt. Vi skulle inte behöva gå igenom det som vi just nu går igenom. Vi skulle inte behövt gått igenom ett missfall i oktober och vi skulle inte behövt gått igenom ett FET-behandling med minus som resultat den här vecka.
Jag skulle inte behöva sitta i soffan apatisk och uppgiven och känna ovisshet inför framtiden. Jag, mannen och Dutt skulle leva ett perfekt familjeliv och se så där lyckliga ut som de familjer som jag just nu hatar att se...
Idag är det nio månader sedan vi var på rutinultraljudet och trots att det gått ganska lång tid så gör det så ont. Varför skulle det drabba oss, vi som inget hellre vill är att få ett barn? Varför kan det inte hända någon som "bara" råkat bli gravid och som rökt eller druckit under graviditeten?? Varför vi som betalat för att bli gravid? Varför var vi dom som skulle få ett barn med missbildningar?
Sedan i tisdags när det blev bekräftat att detta försök gått åt skogen har jag haft svårt att gråta. Jag har velat, men tårarna har på något sätt inte kommit. Men igår kom dom. Då var många av tårarna tillägnade Dutt. Allt som inte blev och alla de motgångar som vi varit tvungna att gå igenom för att Dutt inte blev.
Jag hade satt min tilltro till att Dutt skulle ordna ett plus till oss den här gången och nu när det inte blev så känner jag min nästan besviken på honom för att i nästa sekund får dåligt samvete. Jag kan ju inte vara besviken på min Pojke! Så många tankar och så många känslor på en och samma gång gör att mitt huvud känns helt tom samtidigt som det känns helt fullt.
Tänk om vi inte kommer närmare ett barn än vad vi nu har gjort? Tänk om jag aldrig får se ett plus igen? Hur ska man då leva vidare?
En särskild tanke tillägnar jag idag Hönsamaja.
Ju fler motgångar och prövningar som vi går igenom när det gäller att få bli gravid och få ett barn desto mer påtaglig blir förlusten av Dutt. Vi skulle inte behöva gå igenom det som vi just nu går igenom. Vi skulle inte behövt gått igenom ett missfall i oktober och vi skulle inte behövt gått igenom ett FET-behandling med minus som resultat den här vecka.
Jag skulle inte behöva sitta i soffan apatisk och uppgiven och känna ovisshet inför framtiden. Jag, mannen och Dutt skulle leva ett perfekt familjeliv och se så där lyckliga ut som de familjer som jag just nu hatar att se...
Idag är det nio månader sedan vi var på rutinultraljudet och trots att det gått ganska lång tid så gör det så ont. Varför skulle det drabba oss, vi som inget hellre vill är att få ett barn? Varför kan det inte hända någon som "bara" råkat bli gravid och som rökt eller druckit under graviditeten?? Varför vi som betalat för att bli gravid? Varför var vi dom som skulle få ett barn med missbildningar?
Sedan i tisdags när det blev bekräftat att detta försök gått åt skogen har jag haft svårt att gråta. Jag har velat, men tårarna har på något sätt inte kommit. Men igår kom dom. Då var många av tårarna tillägnade Dutt. Allt som inte blev och alla de motgångar som vi varit tvungna att gå igenom för att Dutt inte blev.
Jag hade satt min tilltro till att Dutt skulle ordna ett plus till oss den här gången och nu när det inte blev så känner jag min nästan besviken på honom för att i nästa sekund får dåligt samvete. Jag kan ju inte vara besviken på min Pojke! Så många tankar och så många känslor på en och samma gång gör att mitt huvud känns helt tom samtidigt som det känns helt fullt.
Tänk om vi inte kommer närmare ett barn än vad vi nu har gjort? Tänk om jag aldrig får se ett plus igen? Hur ska man då leva vidare?
En särskild tanke tillägnar jag idag Hönsamaja.
lördag 11 februari 2012
En fråga om Dutt
Idag fick jag en fråga i en kommentar angående Dutt. Lena skriver så här "Hej! Först och främst vill jag beklaga ert minus... Sen har jag en fråga gällande Dutt. Jag förstod att hans problem upptäcktes på Rul. Jag undrar om det var det första ultraljud ni gjorde? Hade man kunnat upptäcka det vid ett Kub-test eller hade det varit för tidigt? /Lena"
Ja, hans hjärnskada upptäcktes på rutinultraljudet när jag var i vecka 18+6. Innan dess hade vi haft en antal ultraljud bland annat i vecka 8, 10 och så Kub-ultraljudet i vecka 12. Vid ultraljudet vecka 12 var det för tidigt för att se en sån här skada. Hade vi haft ett ultraljud runt vecka 15-16 hade man kunnat se det, men i sammanhanget hade det inte spelat någon roll om man upptäckt det en månad tidigare... Det hade ändå varit så att vi hade varit tvungna att avbryta.
Hade en avvikelse i hjärnan upptäckts när hjärnan hunnit utveckla sig mera och graviditeten gått länge, tex vecka 30 eller senare hade man kunnat plockat ut honom och opererat, men i vecka 19 är ju det omöjligt
Uppdatering efter Monicas fråga "Då undrar jag varför man inte lät det gå längre i graviditeten och gjort ett försök att operera om det fanns en chans att det kunde gå? /Monica"
Dutts hjärnskada var så allvarlig då det i skallen bara fanns vätska och ingen hjärnsubstans. Därmed hade hjärnsubstansen ingen möjlighet att utvecklas vare sig före rutinultraljudet eller om graviditeten hade fått gå längre. Hade mängden vätska varit mindre och man sett en del hjärnsubstans hade det funnits en chans att man kunna operera senare. Nu fanns ingen sådan möjlighet.
Ja, hans hjärnskada upptäcktes på rutinultraljudet när jag var i vecka 18+6. Innan dess hade vi haft en antal ultraljud bland annat i vecka 8, 10 och så Kub-ultraljudet i vecka 12. Vid ultraljudet vecka 12 var det för tidigt för att se en sån här skada. Hade vi haft ett ultraljud runt vecka 15-16 hade man kunnat se det, men i sammanhanget hade det inte spelat någon roll om man upptäckt det en månad tidigare... Det hade ändå varit så att vi hade varit tvungna att avbryta.
Hade en avvikelse i hjärnan upptäckts när hjärnan hunnit utveckla sig mera och graviditeten gått länge, tex vecka 30 eller senare hade man kunnat plockat ut honom och opererat, men i vecka 19 är ju det omöjligt
Uppdatering efter Monicas fråga "Då undrar jag varför man inte lät det gå längre i graviditeten och gjort ett försök att operera om det fanns en chans att det kunde gå? /Monica"
Dutts hjärnskada var så allvarlig då det i skallen bara fanns vätska och ingen hjärnsubstans. Därmed hade hjärnsubstansen ingen möjlighet att utvecklas vare sig före rutinultraljudet eller om graviditeten hade fått gå längre. Hade mängden vätska varit mindre och man sett en del hjärnsubstans hade det funnits en chans att man kunna operera senare. Nu fanns ingen sådan möjlighet.
fredag 10 februari 2012
Den där orken
Idag är det en orkeslös dag. Mannen jobbar kväll idag så han har precis åkt till jobbet. Fram till nu har vi inte gjort mycket. Vi har gått en promenad, hälsat på hos Dutt och ätit lite lunch.
Jag har i alla fall fått kontakt med kliniken i Göteborg och har fått en telefontid med läkaren på tisdageftermiddag. Det känns som jag har många funderingar som jag vill ta upp inför kommande försök. Till exempel har jag vid alla ivf:er använt mig att Puregon. Eftersom jag aldrig fått ut jättemånga ägg så har de för varje försök höjt dosen, viket inneburit färre ägg istället!! Vid den senaste ivf:en blev det ju bara ett ägg med den höga dos jag då hade. Det finns ju andra mediciner man kan använda och frågan är då om de kan ge fler ägg.
Jag ska skriva upp en lista med frågor till Dr T ringer så att jag då kommer ihåg allt.
Idag får det vara en låg dag. Jag har inget inbokat under dagen utan jag tar den som det kommer. Kanske börjar hjärnan inse att vi verkligen misslyckades den här gången...
Tankarna återkommer ständigt till att vi inte borde vara i den här situationen överhuvud taget. Dutt skulle ju finnas hos oss som en glad och älskad fyramånadersbebis. Eller det näst bästa hade ju varit om jag nu satt här i vecka 25-30 (vet inte exakt längre) med foglossning och svullna ben...
Vi skulle inte behöva sitta och fundera på hur vi ska gå vidare. Vi skulle haft embryon kvar i frysen för syskonförsök när vi väl kände oss redo för det. Nu har vi varken barn, barn på väg eller några barn i frysen.
Ett glädjeämne är i alla fall när jag ser att summan på insamlingen ökar. Återigen säger jag TACK till alla som donerat pengar!!
Jag har i alla fall fått kontakt med kliniken i Göteborg och har fått en telefontid med läkaren på tisdageftermiddag. Det känns som jag har många funderingar som jag vill ta upp inför kommande försök. Till exempel har jag vid alla ivf:er använt mig att Puregon. Eftersom jag aldrig fått ut jättemånga ägg så har de för varje försök höjt dosen, viket inneburit färre ägg istället!! Vid den senaste ivf:en blev det ju bara ett ägg med den höga dos jag då hade. Det finns ju andra mediciner man kan använda och frågan är då om de kan ge fler ägg.
Jag ska skriva upp en lista med frågor till Dr T ringer så att jag då kommer ihåg allt.
Idag får det vara en låg dag. Jag har inget inbokat under dagen utan jag tar den som det kommer. Kanske börjar hjärnan inse att vi verkligen misslyckades den här gången...
Tankarna återkommer ständigt till att vi inte borde vara i den här situationen överhuvud taget. Dutt skulle ju finnas hos oss som en glad och älskad fyramånadersbebis. Eller det näst bästa hade ju varit om jag nu satt här i vecka 25-30 (vet inte exakt längre) med foglossning och svullna ben...
Vi skulle inte behöva sitta och fundera på hur vi ska gå vidare. Vi skulle haft embryon kvar i frysen för syskonförsök när vi väl kände oss redo för det. Nu har vi varken barn, barn på väg eller några barn i frysen.
Ett glädjeämne är i alla fall när jag ser att summan på insamlingen ökar. Återigen säger jag TACK till alla som donerat pengar!!
torsdag 9 februari 2012
Varför kostar det så mycket?
Fick igår en fråga i en kommentar från en anonym läsare: "då jag ej är insatt i ivf undrar jag om du skulle ha tid att berätta mer om kostnaderna. Du skrev innan att för ett försök betalar man 25 000 kr och för 3 st försök 50 000 kr. Ofattbart vilka kostnader för att få ett/flera barn. Hur kommer det sig att det kostar så mycket och vad "går" pengarna till, är det kliniken som tar det mesta eller hur fördelas det. Att skaffa barn känns ju som en självklarhet i livet och att det i så fall inte ska kosta pengar om man behöver lite hjälp på traven.. Känns så frustrerande, kan inte ens tänka mig hur ni känner er."
För vissa av oss kostar det verkligen massor av pengar för att få vårt efterlängtade barn.
All vård kostar ju. Den vård vi får "gratis" av landstinget är ju inte gratis egentligen utan den är ju finansierad av våra skattepengar. När man sedan behöver få privat vård får man stå för hela sjukvårdskostnaden själv helt enkelt. Det är ju likadant ifall man vill göra en till exempel bröstförstoring. Många går ju då till privata kliniker och får betala hela kalaset själv. Det kanske inte går att jämföra med en ivf-behandling men det är ju egentligen samma sak.
Att en ivf-behandling kostar mycket pengar kan jag på ett sätt förstå. När man är inne i det så förstår man vilka resurser och vilken kunskap som behövs för att det ska fungera. Allt kostar ju, lokaler, de har anställda läkare, embryologer, barnmorskor, undersköterskor med flera, all teknik de har och så vidare. Sedan måste ju klinikerna också gå med en vinst, annars skulle de ju inte kunna fortsätta med sin verksamhet.
Sedan är det som sagt jättetråkigt att det för vissa ska kosta att få barn. Barn ska ju kosta när de väl finns hos oss.
Jag är dock tacksam att den privata vården finns trots att den kostar pengar. Det är förhoppningsvis på det sätter som jag får möjlighet att få ett barn.
Vill du bidrag till vår insamling Önskan om ett levande barn klickar du här. Alla bidrag, stora som små är välkomna!!
För vissa av oss kostar det verkligen massor av pengar för att få vårt efterlängtade barn.
All vård kostar ju. Den vård vi får "gratis" av landstinget är ju inte gratis egentligen utan den är ju finansierad av våra skattepengar. När man sedan behöver få privat vård får man stå för hela sjukvårdskostnaden själv helt enkelt. Det är ju likadant ifall man vill göra en till exempel bröstförstoring. Många går ju då till privata kliniker och får betala hela kalaset själv. Det kanske inte går att jämföra med en ivf-behandling men det är ju egentligen samma sak.
Att en ivf-behandling kostar mycket pengar kan jag på ett sätt förstå. När man är inne i det så förstår man vilka resurser och vilken kunskap som behövs för att det ska fungera. Allt kostar ju, lokaler, de har anställda läkare, embryologer, barnmorskor, undersköterskor med flera, all teknik de har och så vidare. Sedan måste ju klinikerna också gå med en vinst, annars skulle de ju inte kunna fortsätta med sin verksamhet.
Sedan är det som sagt jättetråkigt att det för vissa ska kosta att få barn. Barn ska ju kosta när de väl finns hos oss.
Jag är dock tacksam att den privata vården finns trots att den kostar pengar. Det är förhoppningsvis på det sätter som jag får möjlighet att få ett barn.
Vill du bidrag till vår insamling Önskan om ett levande barn klickar du här. Alla bidrag, stora som små är välkomna!!
Då var det bättre
Jag tog trots allt fram graviditetstestet i morse. Knäppt kanske, men nu vet jag definitivt att detta försök misslyckats. Jag har nog veta det i några dagar nu, men ibland har hoppet svårt att släppa. et känns tomt. Jag trodde att vi hade jättegoda chanser att lyckas den här gången när vi fick två embryon tillbaka. Tankarna om att det kunde bli tvillingar flög omkring i huvudet och så sitter jag här några dagar senare och det blev ingenting!! Snopet! Jag känner mig nästan dum som trodde så mycket. Redan på ruvardag 2 trodde jag att det gått vägen och att jag var gravid. Kan kroppen luras så mycket? Ja, tydligen!
Jag är fortfarande förvånad över att jag inte känner mig mera ledsen än vad jag trots allt gör. Har jag under den här långa resan till barn blivit helt känslokall och apatisk så jag inte ens kan vara ledsen över en misslyckad behandling, inte kan känna oro inför framtiden längre, utan bara tuffar som om ingenting hade hänt.
Min värsta mardröm tidigare har ju varit just den här situationen - fortfarande ogravid och inga embryon i frysen. Nu när det är verklighet så känner jag ingenting. Orkar jag inte eller har jag inte tagit in det än??
Idag har jag i alla fall ringt distansläkaren och meddelat resultat samt pratat in ett meddelande på telefonsvararen hos kliniken i Göteborg om att de får ringa upp så vi kan boka in en telefontid med läkaren om hur vi ska gå vidare.
För exakt fem månader sedan var det en MYCKET bättre dag!!
Jag är fortfarande förvånad över att jag inte känner mig mera ledsen än vad jag trots allt gör. Har jag under den här långa resan till barn blivit helt känslokall och apatisk så jag inte ens kan vara ledsen över en misslyckad behandling, inte kan känna oro inför framtiden längre, utan bara tuffar som om ingenting hade hänt.
Min värsta mardröm tidigare har ju varit just den här situationen - fortfarande ogravid och inga embryon i frysen. Nu när det är verklighet så känner jag ingenting. Orkar jag inte eller har jag inte tagit in det än??
Idag har jag i alla fall ringt distansläkaren och meddelat resultat samt pratat in ett meddelande på telefonsvararen hos kliniken i Göteborg om att de får ringa upp så vi kan boka in en telefontid med läkaren om hur vi ska gå vidare.
För exakt fem månader sedan var det en MYCKET bättre dag!!
onsdag 8 februari 2012
Ska jag testa?
I morgon är min testdag, men eftersom mensen är i full gång känns det ju helknäppt att behöva testa i morgon. Jag vet ju liksom resultatet...
Hur skulle ni ha gjort?
Igår var en märklig dag
Idag skulle varit ruvardag 13, men är istället mensdag 2...
Igår var en konstig och märklig dag fylld av olika känslor.
Mannen och jag gick upp tidigt för att testa. Innerst inne visste vi redan resultatet, men samtidigt fanns nog lite hopp kvar. Vid mina graviditeter har plus-strecken kommit blixtsnabbt så vi visste fort att det strecken inte skulle uppenbara sig. Ändå väntade vi dom två minuter som det står i bruksanvisningen. När vi insåg att det inte skulle bli ett plus gick vi bara tillbaka till sängen och lade oss båda två. Tysta, apatiska, känslokalla.
Jag sov sedan i två timmar innan jag gick upp igen och då var det som om kroppen fattat att det var minus. Blodet kom då. Hade hjärnan och kroppen hindrat den större mängden blod att komma tills vi testade? Jag tror nästan det.
Nästan med en gång började vi prata om hur vi ska gå vidare med detta. Vi vill ha barn och vi vill fortfarande försöka få det genom ivf. I morgon, på den riktiga testdagen, ringer jag kliniken i Göteborg och ber om en telefontid med läkaren. Jag hoppas att jag kan få det ganska snart. Kanske hade min hjärna redan när jag såg den första stimma blod förra veckan ställt in sig på att detta skulle gå åt skogen. Istället för tårar så är jag oerhört trött psykiskt, vilket kanske inte heller är så himla konstigt.
Gårdagen innehöll också en oerhörd tacksamhet, glädje och värme. En tacksamhet över de härliga bloggläsare jag har. Kommentarer och mejl strömmade in hela dagen och när jag tog beslutet om att starta en insamling för våra kommande ivf-försök tänkte jag att om vi får in några hundralappar är jag mer än nöjd. Innan dagen var slut igår hade vi fått in 1900 kronor!!! Ni ÄR otroliga!!
Om jag inte grät så många tårar över vårt misslyckade försök så blev det fler tårar av glädje över detta!!
Igår var också dagen då jag hade inbokad fotografering och intervju till den kommande artikeln i lokaltidningen. Det kändes lite märkligt att ha den just igår, men allt gick bra. Den 21 februari kommer resultatet i tidningen.
Idag hade jag tänkt att gå till jobbet igen. Har inte varit sedan dagen innan återföring, men jag känner mig som sagt så psykiskt trött så igårkväll beslutade jag mig för att ta semester resten av veckan (idag och morgon). Under den återstående veckan ska jag försöka att vila upp mig samtidigt som jag ska försöka att göra saker som jag gillar. På dagens schema står en långpromenad bland annat.
Jag har sagt det minst hundra gånger, men säger det igen: STORT TACK TILL ER ALLA! Till er som läser, kommenterar och som har skänkt pengar till vår insamling.
Igår var en konstig och märklig dag fylld av olika känslor.
Mannen och jag gick upp tidigt för att testa. Innerst inne visste vi redan resultatet, men samtidigt fanns nog lite hopp kvar. Vid mina graviditeter har plus-strecken kommit blixtsnabbt så vi visste fort att det strecken inte skulle uppenbara sig. Ändå väntade vi dom två minuter som det står i bruksanvisningen. När vi insåg att det inte skulle bli ett plus gick vi bara tillbaka till sängen och lade oss båda två. Tysta, apatiska, känslokalla.
Jag sov sedan i två timmar innan jag gick upp igen och då var det som om kroppen fattat att det var minus. Blodet kom då. Hade hjärnan och kroppen hindrat den större mängden blod att komma tills vi testade? Jag tror nästan det.
Nästan med en gång började vi prata om hur vi ska gå vidare med detta. Vi vill ha barn och vi vill fortfarande försöka få det genom ivf. I morgon, på den riktiga testdagen, ringer jag kliniken i Göteborg och ber om en telefontid med läkaren. Jag hoppas att jag kan få det ganska snart. Kanske hade min hjärna redan när jag såg den första stimma blod förra veckan ställt in sig på att detta skulle gå åt skogen. Istället för tårar så är jag oerhört trött psykiskt, vilket kanske inte heller är så himla konstigt.
Gårdagen innehöll också en oerhörd tacksamhet, glädje och värme. En tacksamhet över de härliga bloggläsare jag har. Kommentarer och mejl strömmade in hela dagen och när jag tog beslutet om att starta en insamling för våra kommande ivf-försök tänkte jag att om vi får in några hundralappar är jag mer än nöjd. Innan dagen var slut igår hade vi fått in 1900 kronor!!! Ni ÄR otroliga!!
Om jag inte grät så många tårar över vårt misslyckade försök så blev det fler tårar av glädje över detta!!
Igår var också dagen då jag hade inbokad fotografering och intervju till den kommande artikeln i lokaltidningen. Det kändes lite märkligt att ha den just igår, men allt gick bra. Den 21 februari kommer resultatet i tidningen.
Idag hade jag tänkt att gå till jobbet igen. Har inte varit sedan dagen innan återföring, men jag känner mig som sagt så psykiskt trött så igårkväll beslutade jag mig för att ta semester resten av veckan (idag och morgon). Under den återstående veckan ska jag försöka att vila upp mig samtidigt som jag ska försöka att göra saker som jag gillar. På dagens schema står en långpromenad bland annat.
Jag har sagt det minst hundra gånger, men säger det igen: STORT TACK TILL ER ALLA! Till er som läser, kommenterar och som har skänkt pengar till vår insamling.
tisdag 7 februari 2012
Sagt och gjort
Nu finns det möjlighet att donera en liten eller stor slant för att vi ska kunna köpa nya ivf-försök som förhoppningsvis ger oss vårt efterlängtade barn. Överst i högerspalten kan ni ge ett bidrag. Det går även att klicka här för att komma direkt till insamlingen.
Sara B Nylund skrev så här i en kommentar: "Ett förslag till alla bloggläsare, leta bland allting ni har hemma som bara står och lägg ut det på blocket eller tradera och skänk sedan pengarna till Anna! Alla vinner på det, ni får plats hemma, saken kommer till anvädning hos någon som vill ha den och Anna kan jobba på att bilda den familj de önskar sig. Vad säger ni?"
Sprid även denna insamling på era bloggar, bland era vänner, på facebook. Ja, överallt!
Redan nu i förhand säger jag: TACK!!
Sara B Nylund skrev så här i en kommentar: "Ett förslag till alla bloggläsare, leta bland allting ni har hemma som bara står och lägg ut det på blocket eller tradera och skänk sedan pengarna till Anna! Alla vinner på det, ni får plats hemma, saken kommer till anvädning hos någon som vill ha den och Anna kan jobba på att bilda den familj de önskar sig. Vad säger ni?"
Sprid även denna insamling på era bloggar, bland era vänner, på facebook. Ja, överallt!
Redan nu i förhand säger jag: TACK!!
Vad kan ni göra?
Tack alla söta, fina vänner där ute för alla kommentarer! Det värmer. Jag skulle vilja åka runt till er och tacka personligen för den värme ni ger. Tänk vilken roadtripp det skulle bli!!
Efter dagens minus så känner jag mig konstigt nog helt okej. Ovissheten är på något sätt mer tärande än att få svart på vitt. Visst finns tankarna där varför det int gick den är gången när vi nu till och med fick två embryon tillbaka.
Igårkväll när vi insåg att slutet var nära uttalade min man de orden som jag länge haft i tankarna, men inte riktigt sagt rakt ut "Jag vill inte adoptera". Där är vi på samma plan han och jag. Vi vill inte gå in i en adoptionsprocess.
Då återstår det att bekosta nya ivf-försök eller helt enkelt säga stopp. Att säga tack och hej till ivf-försöken är vi absolut inte heller redo för.
Då är det alltså återigen dags att gräva långt ner i plånboken och se om det finns några 50 000 eller så som ligger och skräpar... Kanske inte troligt...
Jag har idag fått mejl ifrån er där ni önskade att ni kunde göra något för oss i denna stund. Jag blir varm av tanken och har funderingar på att öppna en insamling för att kanske få in några kronor till våra kommande försök. Jag känner mig som girig person när jag tänker den tanken, men samtidigt varför inte? Får jag inte in några pengar så är det så och kommer det in några kronor skulle jag vara jättetacksam. Just nu har jag cirka 900 unika besökare per dag. Tänk om varje person skulle skänka 100 kronor. Det skulle blir mycket pengar!
Är jag girig som ens tänker denna tanke?
Ruvardag 12 - minus
Ett stort fult minus har visats sig.
Hur ska vi nu fortsätta den här resan?
Faan.
Uppdatering kl 09.10: jag har inte testat för tidigt då mensen nu kommer igång mer och mer.
Tack för era kommentarer!
måndag 6 februari 2012
Ruvardag 11 - är det över?
Idag har jag inte haft några direkta känningar och nu för en timme sedan var det rosa när jag torkade mig.
Hoppet bara faller av mig och jag hamnar i det djupaste och mörkaste hål.
Jag vet att man kan ha blödningar trots att man är gravid.
Jag vet att man inte behöver några symtom när man plussar.
MEN. Det spelar ingen roll. I min ivf-värld är det aldrig bra med varken rosafärgat eller rödfärgat blod.
Jag och mannen är nu inställda på att detta försök har gått åt helvete och har nu gråtit över det i soffan.
I morgonbitti blir det tjuvtest för att få någon klarhet i hur det står till egentligen.
Hoppet bara faller av mig och jag hamnar i det djupaste och mörkaste hål.
Jag vet att man kan ha blödningar trots att man är gravid.
Jag vet att man inte behöver några symtom när man plussar.
MEN. Det spelar ingen roll. I min ivf-värld är det aldrig bra med varken rosafärgat eller rödfärgat blod.
Jag och mannen är nu inställda på att detta försök har gått åt helvete och har nu gråtit över det i soffan.
I morgonbitti blir det tjuvtest för att få någon klarhet i hur det står till egentligen.
Kan det gå vägen?
Denna ruvarperiod är som sagt den jobbigaste hittills och dessa sista dagarna innan testdag är verkligen pest.
Jag är livrädd för att blodet ska komma. Har det misslyckats kan det komma vilken sekund som helst. Jag har tittat tillbaka i min blogg för att se när blodet kom de gånger som vi misslyckats. Vid den första behandlingen kom blodet på dag 12 och vid den andra och tredje misslyckade behandlingen så kom det på dag 10.
Alltså så har jag kommit över den kritiska dagen 10 och det är ju skönt. Det är dag 12 kvar att passera. Sedan vet jag inte om kroppen beter sig annorlunda nu när det är i en helt ostimulerad cykel utan tillsatta hormoner. Kommer blodet tidigare eller senare då tro? Om detta skulle vara min helt normala cykel så är jag idag på cykeldag 29. Jag vet ju inte hur långa mina cykler är då de varierar ganska mycket.
Jag är sugen på att tjuvtesta, men har inte bestämt mig än. Får se hur det blir...
Jag är livrädd för att blodet ska komma. Har det misslyckats kan det komma vilken sekund som helst. Jag har tittat tillbaka i min blogg för att se när blodet kom de gånger som vi misslyckats. Vid den första behandlingen kom blodet på dag 12 och vid den andra och tredje misslyckade behandlingen så kom det på dag 10.
Alltså så har jag kommit över den kritiska dagen 10 och det är ju skönt. Det är dag 12 kvar att passera. Sedan vet jag inte om kroppen beter sig annorlunda nu när det är i en helt ostimulerad cykel utan tillsatta hormoner. Kommer blodet tidigare eller senare då tro? Om detta skulle vara min helt normala cykel så är jag idag på cykeldag 29. Jag vet ju inte hur långa mina cykler är då de varierar ganska mycket.
Jag är sugen på att tjuvtesta, men har inte bestämt mig än. Får se hur det blir...
En bloggaward till
Jag har fått en bloggaward från Mitt liv som jag med motiveringen: "En av de bloggar som berört mig mest. Miste lille Dutt och sen Snöis alldeles för tidigt. Håller alla tummar jag har för att det som nu gror håller sig kvar i 9 månader."
Nu ska jag ge denna award vidare till fem bloggar och det blir:
Tonci - Förlorade sin Andor sent i graviditeten, men är nu gravid med tvillingar! Det måste gå vägen nu.
Anne utan E - Förlorade Tusse sent i graviditeten och kämpar nu med ivf för att han ska få bli storebror.
FC - Förlorade Lillsudd i vecka 15 och är nu gravid med Pumpan. Kämpar på med allt detta som singeltjej.
Maria - Har kämpat för att bli gravid i cirka fyra år utan att ha lyckats. Har nu tagit en ivf-paus och jag hoppas att plusset dyker på när hon i vår sätter igång med ivf igen.
...och sen kommer familj? - Har gått igenom alltför många missfall och kämpar nu för att en liten ska stanna hela vägen.
söndag 5 februari 2012
Ruvardag 10 - Total tortyr
Jag har gått igenom fem ruvarperioder tidigare, men den här är den värsta jag varit med om. Rena rama tortyren! Minutrarna och timmarna går baklänges. jag trodde aldrig jag skulle säga att en helg varit för lång, men så är det verkligen.
Oron, rädslan och skräcken är skyhög i det här huset just nu. Jag håller andan när jag är på toa. Mannen håller andan medan jag är där, men än så länge har vi i alla fall kunnat andas ut en kort stund efter varje toabesök.
Tårarna finna innanför ögonlocken hela tiden för jag är så jävla trött på det här just nu. På eftermiddagen gick jag och lade mig i sängen och försökte sova bara för att tiden skulle gå, men jag lyckades inte ens göra det. Sova som är det bästa som finns.
De känningar som jag haft den senaste veckan har jag under dagen inte känt av lika mycket som tidigare, vilket också naturligtvis ökar oron för att det har misslyckats. "Rinnkänslan" därnere har ökat vilket gör att man föreställer sig floder av blod i byxorna, men som sagt än så länge inget blod.
Just nu är det oerhört jobbigt och jag är beredd på ett stort nederlag på torsdag. Hur jag kommer klara det vet jag inte och innerst inne hoppas jag att jag slipper tänka på det.
Hoppet vacklar just nu och det känns jobbigt då jag tidigare varit så säker på min sak. Att detta ska gå.
Just nu behöver jag era tankar och hållna tummar mer än tidigare. DET MÅSTE GÅ!!
Oron, rädslan och skräcken är skyhög i det här huset just nu. Jag håller andan när jag är på toa. Mannen håller andan medan jag är där, men än så länge har vi i alla fall kunnat andas ut en kort stund efter varje toabesök.
Tårarna finna innanför ögonlocken hela tiden för jag är så jävla trött på det här just nu. På eftermiddagen gick jag och lade mig i sängen och försökte sova bara för att tiden skulle gå, men jag lyckades inte ens göra det. Sova som är det bästa som finns.
De känningar som jag haft den senaste veckan har jag under dagen inte känt av lika mycket som tidigare, vilket också naturligtvis ökar oron för att det har misslyckats. "Rinnkänslan" därnere har ökat vilket gör att man föreställer sig floder av blod i byxorna, men som sagt än så länge inget blod.
Just nu är det oerhört jobbigt och jag är beredd på ett stort nederlag på torsdag. Hur jag kommer klara det vet jag inte och innerst inne hoppas jag att jag slipper tänka på det.
Hoppet vacklar just nu och det känns jobbigt då jag tidigare varit så säker på min sak. Att detta ska gå.
Just nu behöver jag era tankar och hållna tummar mer än tidigare. DET MÅSTE GÅ!!
Kall fotografering
 |
| Tyvärr syns tågbullerplanket. |
 |
| Pall som rekvisita |
 |
| Resultatet utan bullerplank. |
På den sista bilden syns inte bullerplanket tack vare pallen. Jag undra dock var kvinnan med hunden som gick på gatan tänkte...
lördag 4 februari 2012
Ruvardag 9 - lång tid kvar känns det som
Dagarna segar sig fram. Varje gång jag är på toaletten är jag rädd för vad jag kommer se, men idag har det inte kommit något som jag är rädd för. Blod.
Det är nu de allra jobbigaste dagarna börjar. Har detta försök misslyckats så kan blodet kommer vilken sekund som helst. Vissa stunder är jag stensäkert på att dessa sista dagar bara är en transportsträcka till ett fint plus medan jag andra stunder är mer osäkert på det.
Jag tycker att jag känner igen de känningar jag har från mina sista två ruvningar. De ruvningar som resulterat i plus, men jag vågar verkligen inte tro på det fullt ut.
Just idag har känningarna varit lite mindre, men jag har haft stunder då jag haft ont i ljumsken, känner mig kissnödig trots att jag nyligen varit och molvärk i ryggen samt vissa stunder känt jag mig febrig, men utan feber. När jag kände mig som mest febrig, varm och kall om vart annat, tog jag tempen som då var 36,6... Ryggvärken gör mig mest nervös eftersom det är så jag brukar ha ont under mensen.
Under tidigare ruvningar har man alltid kunna säga att symtomen kan vara Crinone-relaterat, men det kan jag inte göra nu då jag inte tillsätter extra hormon till kroppen. Visst, jag kanske kan inbilla mig dessa symtom bara för att jag så gärna vill att det ska funka. Eller?
Jag önskar så att detta ska lyckas hela vägen så jag slipper ta ställning hur vi ska fortsätta denna "försöka få barn-resa". Nu vill jag börja "vi ska få ett/två levande barn i oktober-resa" istället.
Jag tycker vi är värda det!!
Det är nu de allra jobbigaste dagarna börjar. Har detta försök misslyckats så kan blodet kommer vilken sekund som helst. Vissa stunder är jag stensäkert på att dessa sista dagar bara är en transportsträcka till ett fint plus medan jag andra stunder är mer osäkert på det.
Jag tycker att jag känner igen de känningar jag har från mina sista två ruvningar. De ruvningar som resulterat i plus, men jag vågar verkligen inte tro på det fullt ut.
Just idag har känningarna varit lite mindre, men jag har haft stunder då jag haft ont i ljumsken, känner mig kissnödig trots att jag nyligen varit och molvärk i ryggen samt vissa stunder känt jag mig febrig, men utan feber. När jag kände mig som mest febrig, varm och kall om vart annat, tog jag tempen som då var 36,6... Ryggvärken gör mig mest nervös eftersom det är så jag brukar ha ont under mensen.
Under tidigare ruvningar har man alltid kunna säga att symtomen kan vara Crinone-relaterat, men det kan jag inte göra nu då jag inte tillsätter extra hormon till kroppen. Visst, jag kanske kan inbilla mig dessa symtom bara för att jag så gärna vill att det ska funka. Eller?
Jag önskar så att detta ska lyckas hela vägen så jag slipper ta ställning hur vi ska fortsätta denna "försöka få barn-resa". Nu vill jag börja "vi ska få ett/två levande barn i oktober-resa" istället.
Jag tycker vi är värda det!!
Kamintitt
Nu har vi varit och kikat på kaminer. Den som vi är intresserad av är dessutom nedsatt några tusenlappar till mitten av mars. Det är ju aldrig fel. Det blev inget inköp idag, men beslutar vi oss för den kaminen vi tittade på idag så slår vi ju naturligtvis till innan kampanjpriset tar slut.
Insättning av kamin får sedan bli ett sommarprojekt, då murstocken måste förses med ett insättsrör och väggen framför murstocken i vardagsrummet saneras från brännbara gipsskivor och tapet.
Så nästa höst och vinter ska vi fem, jag, M, Hoppet och katten njuta framför en brasa!
Insättning av kamin får sedan bli ett sommarprojekt, då murstocken måste förses med ett insättsrör och väggen framför murstocken i vardagsrummet saneras från brännbara gipsskivor och tapet.
Så nästa höst och vinter ska vi fem, jag, M, Hoppet och katten njuta framför en brasa!
Det blev inget
Tjuvtest i morse alltså.
Jag vill inte få ett falskt minus och nu när de små rosa flytningarna har försvunnit så känner jag mig lugnare igen och känner inte samma behov av att tjuvtesta. Jag får se om det blir något tujuvtest före den riktiga testdagen på torsdag eller inte. Just nu har jag bara ett graviditetstest hemma och det är det test vi fått från kliniken.
Idag blir en lugn dag. För ska vi lösa melodikrysset (jag vet, lite tantvarning är det) och sedan ska vi åka iväg och kolla in kaminer. I höstas valde vi mellan att göra om köket eller sätta in kamin i vardagsrummet. Då valde vi att göra om köket. Nu har tankarna gått vidare till kamin igen och nu så här års är det lite rea på kaminer har vi sett.
Någon längre utevistelse blir det nog inte idag då termometern visar på minus 15 grader.
Jag vill inte få ett falskt minus och nu när de små rosa flytningarna har försvunnit så känner jag mig lugnare igen och känner inte samma behov av att tjuvtesta. Jag får se om det blir något tujuvtest före den riktiga testdagen på torsdag eller inte. Just nu har jag bara ett graviditetstest hemma och det är det test vi fått från kliniken.
Idag blir en lugn dag. För ska vi lösa melodikrysset (jag vet, lite tantvarning är det) och sedan ska vi åka iväg och kolla in kaminer. I höstas valde vi mellan att göra om köket eller sätta in kamin i vardagsrummet. Då valde vi att göra om köket. Nu har tankarna gått vidare till kamin igen och nu så här års är det lite rea på kaminer har vi sett.
Någon längre utevistelse blir det nog inte idag då termometern visar på minus 15 grader.
fredag 3 februari 2012
Ruvardag 8 - Lugnare igen
Efter att världen stannat till en stund i morse så har den nu rullat igång igen. Under ett toalettbesök i eftermiddag var det ytterst pyttelite rosafärgad flytning, men det såg jag bara därför att jag nu överanalyserat toapappret...
Under dagen har jag känt hur det pirrat och ibland haft ett tryck långt där nere. Sedan har jag känt mig kissnödig hela tiden. Även när jag varit på toaletten så har jag känt mig jättekissnödig redan fem minuter senare. Jag vet att jag hade samma känsla under ruvartiden i september förra året. Jag har även känt av lite molande värk i ryggen under dagen.
Så hoppet om att Hoppen fortfarande finns kvar lever!!
Tjuvtest då?? Det har jag inte tagit något beslut om än. Det märks...
TACK till alla er som under dagen bidragit med era erfarenheter. Jag är överraskad över att ni orkar engagera er, men jag är SÅÅÅ tacksam för det!
Under dagen har jag känt hur det pirrat och ibland haft ett tryck långt där nere. Sedan har jag känt mig kissnödig hela tiden. Även när jag varit på toaletten så har jag känt mig jättekissnödig redan fem minuter senare. Jag vet att jag hade samma känsla under ruvartiden i september förra året. Jag har även känt av lite molande värk i ryggen under dagen.
Så hoppet om att Hoppen fortfarande finns kvar lever!!
Tjuvtest då?? Det har jag inte tagit något beslut om än. Det märks...
TACK till alla er som under dagen bidragit med era erfarenheter. Jag är överraskad över att ni orkar engagera er, men jag är SÅÅÅ tacksam för det!
Skräcken kom igår
När jag var på toaletten precis innan jag skulle gå och lägga mig så kom det en ljusrosa stimma på pappret. Världen stannar då liksom upp för en sekund samtidigt som jag tänker att det inte kan komma blod på dag 7.
Nu på morgonen har det kommit en liten blodblandad flytning. Återigen försvinner hoppet känner jag.
Mannen och jag har pratat ganska mycket om att tjuvtesta den här gången. Är det för tidigt att testa på dag 9 (alltså i morgon) med Clearblue-test? Är risken för står att man får en minus bara för att det är för tidigt? Vad är era erfarenheter?
Inatt är första natten på länge som jag är tvungen att gå på toaletten. Jag brukar normalt sätt inte behöva det. Sedan när jag låg i sängen igen kände jag mycket aktivitet nere i höger ljumske. Det känns verkligen som om det skulle kunna vara något som händer där!
Kanske vågar jag testa i morgon. Kanske inte...
2 år
Mycket har hänt och mycket har blivit skrivet under dessa två år. Både glädje och sorg. Nu hoppas jag att inledningen av bloggår tre blir med glädje!
Hjärtat är tillägnat att mina läsare. De är många (ca 1000 unika besökare per dag) och det är jag jätteglad över.
Jag hoppas att ni även fortsättingsvis vill följa min blogg.
torsdag 2 februari 2012
Ruvardag 7 - skräcken stiger
Idag är det en vecka kvar till testdag om det här försöket lyckats alltså. Blir det ett minus så kommer jag veta det innan torsdag då blodet alltid kommer före testdagen.
Idag har jag inte känt så mycket. Nu, den senaste timmen har jag känt lite grann i höger ljumske. Jag vågar inte tro vad dom känningarna kan betyda.
Det är nu som skräcken kommer närmare och ständigt är närvarande. Skräcken är som störst när man är på toaletten. Hjärtat slog och man vill knappt torka sig. Kanske kan man få se blod...
Jag hoppas jag slipper för jag orkar inte falla ner i det djupa mörka hålet igen.
Tidning igen
I december 2010 var vi med i en artikel i Svenska dagbladet.
Nu är det dags igen. Den här gången i den lokala tidningen. Tidningen ska den 21 februari göra en bilaga som handlar om barn, om att skaffa barn och att bli förälder. De ska då ha med några som bloggar om detta ämne och en av dom kommer vara jag.
En fotografering ska det bli också "i en miljö där jag känner mig bekväm" skrev journalisten. Finns det någon miljö där man känner sig bekväm vid en fotografering?? Kanske hos Dutt? Eller blir det märkligt?
Nu är det dags igen. Den här gången i den lokala tidningen. Tidningen ska den 21 februari göra en bilaga som handlar om barn, om att skaffa barn och att bli förälder. De ska då ha med några som bloggar om detta ämne och en av dom kommer vara jag.
En fotografering ska det bli också "i en miljö där jag känner mig bekväm" skrev journalisten. Finns det någon miljö där man känner sig bekväm vid en fotografering?? Kanske hos Dutt? Eller blir det märkligt?
Nu måste det bli bättre
Jag har idag varit på vårdcentralen och återigen fått en omgång penicillin för mina bihålor.
När jag frågade om tabletterna var okej att äta som gravid frågade läkaren om jag var det. Mitt svar blev: "jag vet inte". Han tittade då lite konstigt på mig innan jag hann förklara... Han kollade vad som stod i Fass och de ska inte på något sätt skada Hoppen (ifall de finns kvar).
Nu har jag svalt de första tabletterna och hoppas på snabb bättring. Så var det i alla fall förra gången. De senaste nätterna har varit jobbiga då jag fått huvudvärk direkt när jag lagt mig och sedan sovit halvdåligt hela natten för att sedan på morgonen vara genomtäppt samt haft en sprängande huvudvärk.
När jag frågade om tabletterna var okej att äta som gravid frågade läkaren om jag var det. Mitt svar blev: "jag vet inte". Han tittade då lite konstigt på mig innan jag hann förklara... Han kollade vad som stod i Fass och de ska inte på något sätt skada Hoppen (ifall de finns kvar).
Nu har jag svalt de första tabletterna och hoppas på snabb bättring. Så var det i alla fall förra gången. De senaste nätterna har varit jobbiga då jag fått huvudvärk direkt när jag lagt mig och sedan sovit halvdåligt hela natten för att sedan på morgonen vara genomtäppt samt haft en sprängande huvudvärk.
onsdag 1 februari 2012
Ruvardag 6- Inte mycket
Ruvardag 6 idag och jag känner att det inte finns så mycket att rapportera. Under förmiddagen har jag haft känningar i ryggen som lätt molande mensvärk och även i höger ljumske. Jag hoppas att det är positiv värk.
Det som känns jobbigast just nu är min huvudvärk. Den kommer när jag lägger mig ner och den finns där på morgonen. Jag ska ju till vårdcentralen i morgon så jag hoppas att jag får penicillin för bihålorna även den här gången.
På grund av huvudvärken har jag inte varit på jobbet den här veckan. Detta gör ju att ruvardagarna blir ännu längre och att man har ännu mer tid till att analysera.
Igårkväll kändes det som jag för en stund tappade det där hoppet och då var tårarna när. De ville dock aldrig visa sig men dom fanns där. Idag tror jag att jag återigen hittat tro och hoppet, men det är skört. En enda lite negativ tanke kan förstöra allt.
Oh, vad jag längtar efter att se ett plus!
Det som känns jobbigast just nu är min huvudvärk. Den kommer när jag lägger mig ner och den finns där på morgonen. Jag ska ju till vårdcentralen i morgon så jag hoppas att jag får penicillin för bihålorna även den här gången.
På grund av huvudvärken har jag inte varit på jobbet den här veckan. Detta gör ju att ruvardagarna blir ännu längre och att man har ännu mer tid till att analysera.
Igårkväll kändes det som jag för en stund tappade det där hoppet och då var tårarna när. De ville dock aldrig visa sig men dom fanns där. Idag tror jag att jag återigen hittat tro och hoppet, men det är skört. En enda lite negativ tanke kan förstöra allt.
Oh, vad jag längtar efter att se ett plus!