Den lilla lilla pojken

De där gamla händelserna från Dutts tid fortsätter att komma upp i min hjärna.

Idag är det minnesbilder från förlossningen som kommer upp. När precis Dutt kommit i ett bäcken på toaletten (tyvärr inte så värdigt som jag skulle vilja) kommer barnmorskan till oss i rummet och säger "visste ni att det var en pojke?". Både jag och M skakar på huvudet och sakta men säkert börjar hjärnan jobba med att försöka få in hennes ord i huvudet. Hon frågar då också om vi vill se honom med en gång eller om de ska mäta och väga honom först. Vi väljer det sistnämnda och under tiden ligger jag på helspänn i sängen och funderar på hur en bebis i vecka 20 verkligen ser ut. Medan vi väntar på att barnmorskan ska komma med honom upprepar M orden "en pojke" flera flera gånger. Även han försökte få en allt som hänt i huvudet.
Efter en kort stund kommer barnmorskan in med Dutt insvept i en vit handduk. Han är ju så liten, men ack en så perfekt liten pojke. Problemet var ju i hans skalle. 19 centimeter och 150 gram tung.  Här finns en bild för er som inte sett honom.

När vi sitter där med honom i famnen är jag helt känslokall. Inte en tår fäller jag under hela tiden vi sitter med honom. Det som jag var rädd för innan blev sant. Att jag inte skulle kunna gråta. Då kände jag mig för en stund som en värdelös person - att jag inte ens kan gråta när jag ser mitt döda barn. Kuratorn som vi träffat när vi kom till förlossningen,  hade ju dock försäkrat mig om att det var helt normalt, vilket jag i det läget försökte intala mig.

Här finns hela berättelsen från förlossningen

Att sitta med sin lilla lilla efterlängtade pojke i famnen 20 veckor för tidigt borde vara något som ingen ska behöva göra. Det är helt enkelt så fel!!