När vi var på ultraljudet den 12 maj och barnmorskan uttalade ord "hjärnan ser inte ut som den ska" insåg jag väldigt snabbt att vi skulle vara tvungna att ta bort Dutt. Den barnmorskan som gjorde ultraljudet var under utbildning, men under den stund som hon var ute ur rummet för att hämta sin handledare tänkte jag tanken "nu får vi ta bort Dutt". När den handledande barnmorskan konstaterat hjärnskadan och jag frågade hur illa det var sa hon "det kommer bli ett väldigt, väldigt sjukt barn". Då visste jag - Vi måste avbryta detta".
När vi efter en timme fick prata med läkaren beskrev hon hur illa det var med Dutt och jag kände hela tiden "det är slut nu". När hon sedan gick ut ur rummet för att kontakta kuratorn tog jag orden i min mun och sade dom högt till M "det finns inget alternativ". Han kunde tyvärr inte annat än att hålla med och när läkaren kommer tillbaka säger vi det till henne. Hon säger då "det är det ända rätta". Innan vi själva sade orden till henne hade hon inte på något sätt påverkat oss utan bara helt sakligt och faktamässigt berättat hur läget var med Dutt. Hon ville väl att vi själva skulle komma till ett beslut själva utan inblandning av henne.
Märkligt att hjärnan då kunde jobba så snabbt med att förstå innebörden av ultraljudet, medan jag nu känner att jag knappt fattar nåt alls.
Ofta funderar jag på hur sommaren hade varit om Dutt hade varit frisk -Hur stor hade magen varit nu?, hade jag kunnat rensa ogräs i hallonbuskarna?, hur mycket hade jag gått upp i vikt?, hur hade Dutts sparkar känts?, hur hade jag upplevt att få höra Dutts hjärtljud?, hade vi hela dagarna åkt runt för att hitta saker till hans rum?
Frågor som jag aldrig kan få svar på. Det jag har fått svar på är hur det känns att föda ett dött barn, hur det känns att begrava sin son, hur det känns att sitta i minneslunden, hur det känns att ständigt ha tårarna redo innanför ögonlocken och hur det känns att aldrig få träffa Dutt levande. Dessa svar hade jag gärna sluppit att få veta!
Om en stjärna tänds varje gång vi tänker på dig,
skulle natten vara ljusare än dagen.
torsdag 30 juni 2011
Många har sorg i sina hjärtan
Idag gick vi till Dutt tidigt. Redan vid halv tio var vi där med våra termosar med te och kaffe. Vi satte oss på vår bänk framför pelaren där Dutt finns. Idag hade jag med mig en ny bukett blommor från trädgården då de vi satte vid asksättningen förra veckan nu gjort sitt.
Man kan lätt kännas sig ensam i att vara i sorg, men idag när jag satt där insåg jag att så inte är fallet. Först ser vi ett stort sällskap iklädda svarta kläder som med tunga steg går in i kyrkan för att begrava en släkting. Antagligen en äldre släkting, men ack så jobbigt för de nära och kära.
Efter en liten stund kommer en liten flicka, kanske 7 år, med sin mamma till askminneslunden. Flickan bär på en bukett blommor och med van hand tar hon bort pappret runt blommorna och sätter ner buketten i en vas. Hon ställer sig upp och sitter på stenpelaren där hennes anhöriges namn står. De sätter sig sedan på bänken bredvid oss en lite stund. När de sedan går ställer sig flickan återigen framför stenpelaren, mumlar fram en hälsning och gör en slängpuss mot pelaren. Denna lilla flicka har också sorg. Vem hon har förlorat kan jag inte veta, men en kär släkting är det i alla fall.
Som den emotionellt känsliga person jag nu är börjar jag nästan gråta när jag ser flickan göra slängpussen. Så fint och så enkelt.
Precis när vi säger hejdå till Dutt börjar kyrkklockorna att slå. Då var det dags för det mörkklädda sällskapet att också säga hejdå.
Man kan lätt kännas sig ensam i att vara i sorg, men idag när jag satt där insåg jag att så inte är fallet. Först ser vi ett stort sällskap iklädda svarta kläder som med tunga steg går in i kyrkan för att begrava en släkting. Antagligen en äldre släkting, men ack så jobbigt för de nära och kära.
Efter en liten stund kommer en liten flicka, kanske 7 år, med sin mamma till askminneslunden. Flickan bär på en bukett blommor och med van hand tar hon bort pappret runt blommorna och sätter ner buketten i en vas. Hon ställer sig upp och sitter på stenpelaren där hennes anhöriges namn står. De sätter sig sedan på bänken bredvid oss en lite stund. När de sedan går ställer sig flickan återigen framför stenpelaren, mumlar fram en hälsning och gör en slängpuss mot pelaren. Denna lilla flicka har också sorg. Vem hon har förlorat kan jag inte veta, men en kär släkting är det i alla fall.
Som den emotionellt känsliga person jag nu är börjar jag nästan gråta när jag ser flickan göra slängpussen. Så fint och så enkelt.
Precis när vi säger hejdå till Dutt börjar kyrkklockorna att slå. Då var det dags för det mörkklädda sällskapet att också säga hejdå.
onsdag 29 juni 2011
Vilket konstverk
Låt mig presentera M:s och mitt konstverk - CD-skivsträdet!Björktrastar älskar våra jordgubbar så därför lade vi på bärnät över dom för några dagar sedan. Efter några dagar upptäckte M en björktrast som trasslat in sig i bärnätet. M höll den och jag klippte försiktigt bort nätet från fågeln. Fågel skrek så skärande så jag fick ont i hjärtat och var nära att börja gråta när jag stod där med saxen. Vi fick till slut fågeln och de flög iväg. Efter det gjorde vi detta konstverk istället och jag tror faktiskt att det har fungerat!! Dock fungerar det inte mot sniglarna. De fortsätter att mumsa på. Var nu ut och plockade av cirka en liter jordgubbar!
tisdag 28 juni 2011
Bokpaket, jordgubbar och ljuständning
Idag fick jag hem min bok, Väntrum, som jag vann på Cecilias blogg. Trots att jag bara hunnit läsa 18 sidor i den än så länge så känner jag igen mig redan. Tack Cecilia för boken, det fina hjärtat och kortet som du skickade med i paketet!
Idag startade vi dagen tidigt eller tidigt. Det beror på vad man jämför med. För mig var det tidigt att gå upp tjugo över sju. Vi hade bestämt att vi skulle åka och plocka jordgubbar innan det blev allt för varm så därför var vi i jordgubbslandet redan klockan åtta i morse. Oj, vad jordgubbar det fanns. Stora, fina och goda. Nu ska vi bara orka att ta hand om nästan sju kilo jordgubbar också...
En sväng på badstranden blev det också. Vi åkte till en plats där inte så många är. Dels för att min mage har ungefär tusen blåmärken. Inte så kul att visa upp för alla. Dels för att jag skulle slippa barn och gravidmagar. Jag skulle inte ha orkat suttit och sett stora magar överallt. Det är självplågeri.
Nu senare på kvällen gick vi till Dutt. Idag är det sex veckor sedan han kom (jag fortsätter att räkna veckor) och fyra veckor sedan begravningen. Idag hade vi med oss ett ljus som vi satte i den ljushållare som finns i minneslunden. Vi satt där en lång stund under tystnad. Det var lugnt och stilla på kyrkogården på kvällen. Bara ett antal fåglar som drack vatten ut den lilla fontän som fanns där.
Sex veckor. Veckor som bara försvunnit utan att jag vet vad vi egentligen gjort förutom de praktiska sakerna som begravning, kuratorbesök, asksättning, bröllop och födelsedagskalas. I övrigt kan jag inte säga vad vi gjort för något. Normalt sätt är sex veckor en lång tid då det hinner hända mycket saker. Sex veckor när man jobbar känns som en evighet. Nu har veckorna försvunnit som i ett svart dunkel fylld med smärta, tårar, overklighetskänslor, hopplöshet och sorg.
Samtidigt som dessa sex veckor bara försvunnit känns det på ett sätt som en hel evighet sedan vi var på förlossningen, sedan vi fick hålla i den lilla lilla perfekta änglapojken. Skulle någon väcka mig mitt i natten och fråga mig hur länge sedan det var Dutt kom skulle jag lika gärna kunna säga "1 år sedan". Jag vet att jag upplevde samma känsla när min mamma gick bort. Att det kändes som igår samtidigt som en evighet. Antar att det har något med sorgearbetet att göra.
Under sex veckor har jag varit en mamma utan barn.
Under sex veckor har jag försökt att förstå att jag är en mamma till en son.
Under sex veckor har jag kämpat för att förstå hela min situation.
Hur många veckor ska det ta att ta in?
Idag startade vi dagen tidigt eller tidigt. Det beror på vad man jämför med. För mig var det tidigt att gå upp tjugo över sju. Vi hade bestämt att vi skulle åka och plocka jordgubbar innan det blev allt för varm så därför var vi i jordgubbslandet redan klockan åtta i morse. Oj, vad jordgubbar det fanns. Stora, fina och goda. Nu ska vi bara orka att ta hand om nästan sju kilo jordgubbar också...
En sväng på badstranden blev det också. Vi åkte till en plats där inte så många är. Dels för att min mage har ungefär tusen blåmärken. Inte så kul att visa upp för alla. Dels för att jag skulle slippa barn och gravidmagar. Jag skulle inte ha orkat suttit och sett stora magar överallt. Det är självplågeri.
Nu senare på kvällen gick vi till Dutt. Idag är det sex veckor sedan han kom (jag fortsätter att räkna veckor) och fyra veckor sedan begravningen. Idag hade vi med oss ett ljus som vi satte i den ljushållare som finns i minneslunden. Vi satt där en lång stund under tystnad. Det var lugnt och stilla på kyrkogården på kvällen. Bara ett antal fåglar som drack vatten ut den lilla fontän som fanns där.
Sex veckor. Veckor som bara försvunnit utan att jag vet vad vi egentligen gjort förutom de praktiska sakerna som begravning, kuratorbesök, asksättning, bröllop och födelsedagskalas. I övrigt kan jag inte säga vad vi gjort för något. Normalt sätt är sex veckor en lång tid då det hinner hända mycket saker. Sex veckor när man jobbar känns som en evighet. Nu har veckorna försvunnit som i ett svart dunkel fylld med smärta, tårar, overklighetskänslor, hopplöshet och sorg.
Samtidigt som dessa sex veckor bara försvunnit känns det på ett sätt som en hel evighet sedan vi var på förlossningen, sedan vi fick hålla i den lilla lilla perfekta änglapojken. Skulle någon väcka mig mitt i natten och fråga mig hur länge sedan det var Dutt kom skulle jag lika gärna kunna säga "1 år sedan". Jag vet att jag upplevde samma känsla när min mamma gick bort. Att det kändes som igår samtidigt som en evighet. Antar att det har något med sorgearbetet att göra.
Under sex veckor har jag varit en mamma utan barn.
Under sex veckor har jag försökt att förstå att jag är en mamma till en son.
Under sex veckor har jag kämpat för att förstå hela min situation.
Hur många veckor ska det ta att ta in?
Sol och bad
Published with Blogger-droid v1.7.2
måndag 27 juni 2011
En av livets största påfrestningar
 |
| Dagens bild från minneslunden |
På förmiddagen rensade jag bland hallonbuskarna medan mannen klippte gräset och när det var lunchdags packade vi termosar och mackor och gick till Dutt. På bänken precis framför stenpelaren med Dutts namn packar vi upp vår lunch, medan fåglarna kvittrar glatt i den stora björken bredvid.
När jag sitter där på bänken med min macka i högsta hugg tänker jag på vad vi verkligen har gått igenom. Det är så svårt att sätta ord på. Jag tror inte att jag än fattat det helt och hållet än. I morgon har det gått sex veckor sedan Dutt kom och jag tycker att min hjärna borde börja fatta, men allt är så ofattbart så jag tror att min hjärna gör att för att inte fatta. Att förstår detta helt och hållet på en gång för för ont.
Fick idag det senaste sjukintyget och där har läkaren skrivit "Förlusten av ett barn och en efterlängtad graviditet medför en av livets största påfrestningar. Sorgearbetet måste få ta tid och går inte att forcera".
De två meningarna säger väldigt mycket tycker jag. Det är inte konstigt att jag känner mig låg, apatisk, ledsen, hyperaktiv och glad om vartannat. Idag har jag nog varit mer åt det hyperaktiva hållet... I morgon kanske det är tvärtom. Vem vet?
Jag vill hälsa en ny följare av bloggen välkommen också. Den här gången är det Mestis.
Den sista
Nu på morgonen har jag tagit min sista Innohep-spruta (blodförtunnande) för den här gången.
Jag började med dom den 1 januari i år samtidigt som jag började med ivf-behandlingen. Sedan skulle jag fortsätta med innohep under ruvartiden och vid ett plus fortsätta med dom under hela graviditeten.
När Dutt kom trodde jag att jag skulle slippa sprutorna med en gång, men tydligen måste man använda dom till sex veckor efter förlossning, vilket blev idag.
I en rättvis värld hade jag med glädje tagit dessa sprutor fram till den planerade förlossningen i oktober samt sex veckor därefter.Nu har det bara känts jobbigt att varje dag trycka in en spruta i magen...
Nu ska min blåmärkesmage få vila lite, för när vi kör igång med nästa ivf-behandling så åker Innohep-sprutorna också fram och förhoppningsvis får jag då använda dom längre än den här gången.
Jag började med dom den 1 januari i år samtidigt som jag började med ivf-behandlingen. Sedan skulle jag fortsätta med innohep under ruvartiden och vid ett plus fortsätta med dom under hela graviditeten.
När Dutt kom trodde jag att jag skulle slippa sprutorna med en gång, men tydligen måste man använda dom till sex veckor efter förlossning, vilket blev idag.
I en rättvis värld hade jag med glädje tagit dessa sprutor fram till den planerade förlossningen i oktober samt sex veckor därefter.Nu har det bara känts jobbigt att varje dag trycka in en spruta i magen...
Nu ska min blåmärkesmage få vila lite, för när vi kör igång med nästa ivf-behandling så åker Innohep-sprutorna också fram och förhoppningsvis får jag då använda dom längre än den här gången.
söndag 26 juni 2011
Har man inga egna barn...
Vad kul!
Häromdagen tävlade jag på Cecilias blogg om att vinna hennes bok Väntan.
Jag vann!!
Så glad att något positivt händer mig just nu.
Även glad att jag återigen fått en ny följare, nämligen PH, Mitt lilla lingon.
Jag vann!!
Så glad att något positivt händer mig just nu.
Även glad att jag återigen fått en ny följare, nämligen PH, Mitt lilla lingon.
fredag 24 juni 2011
Jordgubbar och grädde
Har i år en väldigt lugn midsommar på landet. Det blev inget besök på något offentligt midsommarfirande då jag inte orkar se vare sig småbarn eller lyckliga blivande mammor med gravidmagar.Därför har det idag först blivit en sillunch och sedan har vi varit hos mamma på kyrkogården och planterat nya blommor. Efter det blev det jordgubbar med grädde. Ett måste på midsommar.
Nu är det en vila i sängen i mitt gamla flickrum med göken galande utanför.
Jag försöker att tänka på annat är sorgliga tankar, men det är så svårt. Idag skulle jag gått in i vecka 26 (25+0) och jag kan inte sluta att undra hur stor min mage skulle ha varit nu och hur jag hade mått om Dutt hade fått varit kvar därinne.
Om allt varit som det skulle hade jag tänkt att under semester rota och leta i de förråd vi har här hos pappa för att hitta lämpliga grejer till Dutt. I förråden finns saker som jag hade som barn så som kläder (dock mest flickkläder), leksaker, böcker och till och med en jättefin dopklänning. Detta är ytterligare en sak som jag nu känner mig snuvad på. Att få boa lite grann och samtidigt få återuppleva lite barndomsminnen...
Om jag blir gravid igen så ska jag riktigt frossa i boa-aktiviteter. Men frågan är efter vilken vecka i graviditeten jag kommer våga det?
Till sist vill jag hälsa Cecilia summerar välkommen som ny följare av min blogg.
torsdag 23 juni 2011
Hjälp, får jag??
När man är hos pappa på landet är det riktig komjölk som gäller.
När vi för en stund sedan tog en enkel kvällsmat med risgrynsgröt och mjölk stannade hjärtat för en sekund när min tanke var "Nej, jag får ju inte dricka riktig komjölk när jag är gravid". Sekunden senare kom min hjärna på att jag i verkligheten inte är gravid längre.
Det gjorde väldigt ont i mitt hjärta...
När vi för en stund sedan tog en enkel kvällsmat med risgrynsgröt och mjölk stannade hjärtat för en sekund när min tanke var "Nej, jag får ju inte dricka riktig komjölk när jag är gravid". Sekunden senare kom min hjärna på att jag i verkligheten inte är gravid längre.
Det gjorde väldigt ont i mitt hjärta...
Lunchfika hos Dutt
Regnet avtog till slut och då beslutade vi oss för att ta med oss lunchfikat till minneslunden och Dutt. På väg dit känner vi regnstänk, men vi hoppas på att det ska sluta. Det gör det också, men istället blåser det och är ganska kallt.
Precis när vi satt oss där kommer samma kvinna från krematoriet som kom med Dutts aska igår. Då skulle det tydligen vara en asksättning idag också. Vi funderade om vi skulle gå, men vi satt kvar med vår kaffekopp en stund till.
Nu har vi tagit vårt pick och pack och åkt till landet ett par dagar. Kan vara skönt med lite miljöombyte både för oss och katten.
Idag ringde den präst som höll i brgravningen av Dutt. Han ville bara höra hur vi hade det och hur allt hade gått sedan vi träffade på begravningen. Det är trevligt när folk utifrån bryr sig och hör av sig.
Vill passa på att önska alla en riktigt trevlig midsommarhelg. Hoppas att solen får lysa så mycket som möjligt. på er.
Precis när vi satt oss där kommer samma kvinna från krematoriet som kom med Dutts aska igår. Då skulle det tydligen vara en asksättning idag också. Vi funderade om vi skulle gå, men vi satt kvar med vår kaffekopp en stund till.
Nu har vi tagit vårt pick och pack och åkt till landet ett par dagar. Kan vara skönt med lite miljöombyte både för oss och katten.
Idag ringde den präst som höll i brgravningen av Dutt. Han ville bara höra hur vi hade det och hur allt hade gått sedan vi träffade på begravningen. Det är trevligt när folk utifrån bryr sig och hör av sig.
Vill passa på att önska alla en riktigt trevlig midsommarhelg. Hoppas att solen får lysa så mycket som möjligt. på er.
Fika hos Dutt inställd på grund av regn
Igårkväll pratade M och jag om att vi skulle ta vår morgonfika hos Dutt på kyrkogården.
Den är tyvärr inställd då regnet öser ner. Redan nu har det kommit 30 mm i regnmätaren (har man hus måste man ha regnmätare).
Vi får se om regnet slutat tills det är dags för lunchfika.
Den är tyvärr inställd då regnet öser ner. Redan nu har det kommit 30 mm i regnmätaren (har man hus måste man ha regnmätare).
Vi får se om regnet slutat tills det är dags för lunchfika.
onsdag 22 juni 2011
Dagens asksättning
Idag gick hela förmiddagen jättelångsamt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle sysselsätta mig tills det var dags att gå iväg till kyrkogården och askminneslunden. Då vi bor nära gick vi dit och när vi kom ut såg vi ett mörkt moln så vi tog för säkerhets skull med oss två paraply.När vi kommer till kyrkogården har min syster och pappa kommit och när vi går mot askminneslunden kommer också kvinnan från krematoriet med Dutts aska. M:s föräldrar dröjer och efter en stund ringer vi dom och undrar om de är på väg. Då visar det sig att de trodde att det var halv tre istället för halv två, men de dyker upp efter cirka tio minuter.
Det har nu börjat regna litegrann så paraplyerna kom väl till pass. När M:s föräldrar slutligen kommit förklarar kvinnan att Dutts aska ligger i en påse gjord av majsstärkelse som i sin tur ligger i en fin mörkblå bomullspåse med vita bomullsband. Påsen ligger just nu på ett keramikfat.
Dutts plakett är uppsatt på en av pelarna och den är uppsatt på den pelare som jag tyckte var bäst (om nu något kan vara det). När vi sedan kommer sitta på parkbänken som finns där kommer vi hela tiden se plaketten, vilket jag tycker är bra. Precis nedanför pelaren med Dutts plakett är ett hål grävt där Dutts aska ska ligga.
Nu tilltar regnet, men jag orkar inte tänka så mycket på att jag nu blir blötare och blötare. Vi får keramikfatet med askan och går till hålet. När jag lyfter påsen inser jag så lite aska det blir av en liten liten Dutt. Påsen känns nästan tom. Jag lägger sakta ner påsen i hålet medan M försöker skydda mig från lite regn som envist fortsätter att öka. Runt omkring oss står våra anhöriga.När vi lagt ner askan läser min syster en dikt och som alltid när jag läser eller hör den dikten kommer tårarna. Vi tänder sedan en ljus och sätter dit en bukett som vi plockat i trädgården. Även min syster och pappa har med sig en varsin bukett som de sätter ner.
Nu är jag så blöt så jag struntar i att ens skydda mig under paraplyet. Jag går en sista gång fram till hålet och stammar fram "Godnatt min skatt".
Vi traskar nu blöta till bilarna och åker hem till oss där vi tar en fika med tårta. Väl hemma måste jag byta kläder. Till och med trosorna är blöta...
När gästerna åkt hem är vi hungriga och känner att vi inte orkar gära någon mat så därför beställer vi pizza. När vi åker och hämtar pizzorna passar vi på att stanna till vid kyrkogården igen för att se om kyrkvaktmästarna grävt igen hålet och vi vill se hur allt ser ut när det inte spöregnar.
Hur jag idag känt mig känslomässigt vet jag inte riktigt, men vädret symboliserade hur den senaste tiden varit. Det är på ett sätt skönt att Dutt nu är "på plats". Jag tror att mina tankar och känslor kommer om några dagar.
Jag känner att jag inte är nöjd med det här inlägget då jag har haft svårt att hitta orden. Antagligen har hjärnan stängt just nu.
tisdag 21 juni 2011
Sista etappen - minneslunden
Först vill jag hälsa en ny följare, Äggmadame, välkommen till bloggen! Alltid kul när jag ser att antalet följare ökat.
I morgon klockan halv två är det dags för att träffa Dutt igen. Absolut inte i det tillstånd som jag önskat och för ett tag sedan hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle sänka ner aska tillhörande min son i ett hål och sedan gräva igen hålet igen. Hade någon i till exempel april berättat vad som skulle hända den närmste tiden så skulle jag inte ha trott på ett enda ord.
Jag? - avbryta en graviditet?
Jag?- begrava min son?
Jag? - Sänka ner min sons aska i ett hål?
Nä, det kan inte vara jag. Så hade jag tänkt om någon berättat det för mig. Sånt händer andra. Sånt händer inte mig.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Så tänkte jag även när mamma hastigt gick bort i cancer för snart 10½ år sedan. Sånt händer inte mig. Det händer bara andra 22åringar.
Nu när livet inte blir som man tänkt sig måste man ändå göra det bästa av det hela. Detta kommer framöver vara vårt vanliga liv, även om jag just nu inte förlikat mig med den tanken. Min vanliga liv kommer vara att jag alltid kommer ha en ängel i mitt hjärta. Jag kommer ha ett osynligt barn bredvid mig dygnet runt som ingen annan kan se. Mitt vanliga liv kommer vara att gå till minneslunden, tända ett ljus, sätta lite blommor i en vas och sitta på parkbänken och minnas och sörja det liv som inte fick bli.
Jag vet inte vad jag förväntar mig av stunden på minneslunden i morgon. Vi kommer plocka en bukett blommor från den trädgård som det var tänkt att Dutt skulle springa omkring i. I buketten kommer vi sätta i ett litet kort med en hälsning. Sedan ska vi tända ett ljus samt lägga den sten som vi köpt.
Min syster har lovat att läsa en dikt som vi valt. Förutom min syster så kommer även min pappa och M:s föräldrar vara med.
Efter den lilla ceremonin kommer vi åka hem till oss och fika med tårta.
Jag hoppas att det trots allt kan bli en bra och fin eftermiddag dår vi får möjlighet att ta ett sista farväl till vår lilla Dutt.
I morgon klockan halv två är det dags för att träffa Dutt igen. Absolut inte i det tillstånd som jag önskat och för ett tag sedan hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle sänka ner aska tillhörande min son i ett hål och sedan gräva igen hålet igen. Hade någon i till exempel april berättat vad som skulle hända den närmste tiden så skulle jag inte ha trott på ett enda ord.
Jag? - avbryta en graviditet?
Jag?- begrava min son?
Jag? - Sänka ner min sons aska i ett hål?
Nä, det kan inte vara jag. Så hade jag tänkt om någon berättat det för mig. Sånt händer andra. Sånt händer inte mig.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Så tänkte jag även när mamma hastigt gick bort i cancer för snart 10½ år sedan. Sånt händer inte mig. Det händer bara andra 22åringar.
Nu när livet inte blir som man tänkt sig måste man ändå göra det bästa av det hela. Detta kommer framöver vara vårt vanliga liv, även om jag just nu inte förlikat mig med den tanken. Min vanliga liv kommer vara att jag alltid kommer ha en ängel i mitt hjärta. Jag kommer ha ett osynligt barn bredvid mig dygnet runt som ingen annan kan se. Mitt vanliga liv kommer vara att gå till minneslunden, tända ett ljus, sätta lite blommor i en vas och sitta på parkbänken och minnas och sörja det liv som inte fick bli.
Jag vet inte vad jag förväntar mig av stunden på minneslunden i morgon. Vi kommer plocka en bukett blommor från den trädgård som det var tänkt att Dutt skulle springa omkring i. I buketten kommer vi sätta i ett litet kort med en hälsning. Sedan ska vi tända ett ljus samt lägga den sten som vi köpt.
Min syster har lovat att läsa en dikt som vi valt. Förutom min syster så kommer även min pappa och M:s föräldrar vara med.
Efter den lilla ceremonin kommer vi åka hem till oss och fika med tårta.
Jag hoppas att det trots allt kan bli en bra och fin eftermiddag dår vi får möjlighet att ta ett sista farväl till vår lilla Dutt.
Den överlevde
Direkt efter att vi kom hem från begravningen planterade jag dom i en kruka. Jag har förökat hjärtan på tråd förut och då har jag bara knipsat av en ranka och petat ner i ny jord. Därför gjorde jag så även denna gång. Varje dag sedan dess har jag kollat till de små rankorna. Naturligtvis nervös för att de inte skulle rota sig och istället dö. Nu vågar jag dock tro att de kommer överleva. Ett tag var alla blad slappa, men nu är de hårda igen och nya blad har börjat komma!
Jag samla alla minnen som går från Dutt och denna kruka med två (just nu) fjuttiga rankor är ett av alla.
Vårängel
Det skulle bli en höstbebis, men det blev en vårängel.
De orden sa M igår när vi grät en skvätt tillsammans och jag tyckte de var fina. Trots allt...
De orden sa M igår när vi grät en skvätt tillsammans och jag tyckte de var fina. Trots allt...
Änglarna har kommit
En ängel som hängsmycke och ett hjärtan där det står Dutt samt örhängen. Jag tycker att de är jättefina.
Så passande också att de kom idag så kan jag ha dom på asksättningen i morgon! Jag trodde inte att jag skulle hinna att få hem dom så snabbt.
måndag 20 juni 2011
söndag 19 juni 2011
Inget nytt och regn
Idag har verkligen varit en dag då jag varit trött, låg och håglös. Alltså inget nytt under solen. Saken har inte blivit bättre av att det hela dagen har regnat.
Som tur var hade vi bestämt med några vänner att de skulle komma hit och äta mat. Det fick mig att tänka på annat en stund vilket var skönt. Att sitta ute på altanen blev dock inställt på grund av vädret, men grillningen fick M trots allt klara av utomhus...
Min utevistelse idag var när jag skulle hämta sallad och ruccola till maten. Full mundering med regnkläder. Det var bara gummistövlarna som saknades då jag inte äger några såna än. Har upptäckt att det kan vara bra att ha när man bor i hus...
Såg att jag fått en ny följare. Hälsar Du fattas mig nu välkommen!
Som tur var hade vi bestämt med några vänner att de skulle komma hit och äta mat. Det fick mig att tänka på annat en stund vilket var skönt. Att sitta ute på altanen blev dock inställt på grund av vädret, men grillningen fick M trots allt klara av utomhus...
 |
| Vet inte om det är jag eller en tomte... |
Såg att jag fått en ny följare. Hälsar Du fattas mig nu välkommen!
lördag 18 juni 2011
Ett annorlunda föräldraskap
Jag är mamma.
M är pappa.
Vi är föräldrar.
Men var är barnet?
Att vara mamma och pappa till ett barn som inte finns på jorden gör att föräldraskapet blir ganska komplicerat att förstå. Både för mig själv, för M och för alla andra.
Att jag är mamma och att jag har en son, men som inte lever tar lång tid för mig att få in i mitt huvud. Det har inte fastnat där ordentligt än. När man är förälder till ett barn som inte lever finns det inga konkreta bevis på att man verkligen är förälder. Inget barn som behöver omvårdnad, kärlek och omtanke för att överleva. Det döda osynliga barnet finns bara i ens hjärta och ingen annan okänd utifrån kan se den smärta som också finns i föräldrarnas liv.
Vad ska man svara på frågan "Hur du några barn?" Någon gång kommer jag ju få den frågan. Jag har inte bestämt mig vad jag ska svara. Kanske kommer det bero på vem som frågar, vilket situation man ju då är i och om man själv orkar prata om sin döde son just nu. För svarar man "ja, jag har en son, men han lever inte" så måste man ju vara beredd på följdfrågor.
Om jag nu skulle lyckas att bli gravid och få ett friskt levande barn är det då mitt andra barn och ska man prata med sitt levande barn om dennes storebror. Ja, antagligen kommer jag tycka det. I alla fall som det känns nu så kommer inte nästa barn att ersätta Dutt. Dutt är vår förstfödde son och kommer alltid att vara det oavsett vad som händer i framtiden.
M och jag är pappa och mamma till ett osynligt barn.
"Märkligt att man kan sakna någon
så ofantligt mycket.
Någon som egentligen aldrig tidigare existerat.
En gång var det bara du och jag,
samma som nu.
Men något hände däremellan,
du blev far och jag blev mor.
Nu är det bara du och jag
och ett osynligt barn.
Om någon ser oss
komma gående, sida vid sida,
ser de inte det skrattande barnet
vi håller i handen mellan oss.
Vi är föräldrar
som bär vårt barn inom oss,
osynligt för världen"
Av Okänd
M är pappa.
Vi är föräldrar.
Men var är barnet?
Att vara mamma och pappa till ett barn som inte finns på jorden gör att föräldraskapet blir ganska komplicerat att förstå. Både för mig själv, för M och för alla andra.
Att jag är mamma och att jag har en son, men som inte lever tar lång tid för mig att få in i mitt huvud. Det har inte fastnat där ordentligt än. När man är förälder till ett barn som inte lever finns det inga konkreta bevis på att man verkligen är förälder. Inget barn som behöver omvårdnad, kärlek och omtanke för att överleva. Det döda osynliga barnet finns bara i ens hjärta och ingen annan okänd utifrån kan se den smärta som också finns i föräldrarnas liv.
Vad ska man svara på frågan "Hur du några barn?" Någon gång kommer jag ju få den frågan. Jag har inte bestämt mig vad jag ska svara. Kanske kommer det bero på vem som frågar, vilket situation man ju då är i och om man själv orkar prata om sin döde son just nu. För svarar man "ja, jag har en son, men han lever inte" så måste man ju vara beredd på följdfrågor.
Om jag nu skulle lyckas att bli gravid och få ett friskt levande barn är det då mitt andra barn och ska man prata med sitt levande barn om dennes storebror. Ja, antagligen kommer jag tycka det. I alla fall som det känns nu så kommer inte nästa barn att ersätta Dutt. Dutt är vår förstfödde son och kommer alltid att vara det oavsett vad som händer i framtiden.
M och jag är pappa och mamma till ett osynligt barn.
"Märkligt att man kan sakna någon
så ofantligt mycket.
Någon som egentligen aldrig tidigare existerat.
En gång var det bara du och jag,
samma som nu.
Men något hände däremellan,
du blev far och jag blev mor.
Nu är det bara du och jag
och ett osynligt barn.
Om någon ser oss
komma gående, sida vid sida,
ser de inte det skrattande barnet
vi håller i handen mellan oss.
Vi är föräldrar
som bär vårt barn inom oss,
osynligt för världen"
Av Okänd
När ska ni ha barn?
En krönika i Aftonbladet som belyser om personer runt omkring oss har rätt att analyser och undra om det är barn på gång.
Köpt sten och diktläsning
I torsdags hade jag funderingar på om vi skulle göra något mer än att "bara" lägga ner Dutts aska vid minneslunden och sedan skulle det vara klart. Jag hade fundering på om jag skulle läsa en dikt, men var osäker på om jag skulle klara av det. På kvällen när min syster läst bloggen erbjuder sig hon att läsa en dikt. Jag och M blev verkligen jätteglada för det. Så nu ska hon läsa den här dikten:
En liten ängel
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta slå.
Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.
Jag finns inte bland er,
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så!
Okänd författare
fredag 17 juni 2011
Änglar finns dom?
Jag läste någonstans att när man förlorat barn är det lätt att man blir betagen av allt som har med änglar att göra.
Redan innan Dutt har jag haft ett antal änglar i min ägo, men nu känns det som behovet av änglar ökat ytterligare.
Därför har jag idag beställt en halsband samt örhängen från Elsas änglar.
"Många säger sig sett en ängel, men jag har en i mitt hjärta"
Redan innan Dutt har jag haft ett antal änglar i min ägo, men nu känns det som behovet av änglar ökat ytterligare.
Därför har jag idag beställt en halsband samt örhängen från Elsas änglar.
"Många säger sig sett en ängel, men jag har en i mitt hjärta"
Fortsatt sjukskrivning
Idag har jag pratat med vår läkare på förlossningen. Det var hon vi träffade direkt efter ultraljudet och som då var en klippa i allt vårt kaos.
När vi var hos kuratorn igår bad vi henne be läkaren ringa upp eftersom sjukskrivningen tar slut på söndag.
När jag hör hennes röst blir jag lugn, harmonisk och trygg. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så. Kanske för att hon verkligen var empatisk och mänsklig timmarna efter rutinultraljudet då jag var nere i det mörkaste av mörka hål. Hon gjorde den stunden lite tryggare och lite ljusare genom att bara existera.
Hon frågade lite hur jag mådde och jag berättade om att jag kände mig mer låg nu än tidigare. Egentligen skulle jag påbörjat min semester på måndag och fyra veckor framåt, men jag känner inte att jag orkar med att ha någon semester. Nu har läkaren sjukskrivit mig tre veckor till vilket blir till den 10 juli.
Den 5 juli ska jag på efterkontroll hos henne och då kommer vi ha en lång lista med medicinska frågor till henne. Undrar om den halvtimme som hon avsatt räcker?
När vi var hos kuratorn igår bad vi henne be läkaren ringa upp eftersom sjukskrivningen tar slut på söndag.
När jag hör hennes röst blir jag lugn, harmonisk och trygg. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner så. Kanske för att hon verkligen var empatisk och mänsklig timmarna efter rutinultraljudet då jag var nere i det mörkaste av mörka hål. Hon gjorde den stunden lite tryggare och lite ljusare genom att bara existera.
Hon frågade lite hur jag mådde och jag berättade om att jag kände mig mer låg nu än tidigare. Egentligen skulle jag påbörjat min semester på måndag och fyra veckor framåt, men jag känner inte att jag orkar med att ha någon semester. Nu har läkaren sjukskrivit mig tre veckor till vilket blir till den 10 juli.
Den 5 juli ska jag på efterkontroll hos henne och då kommer vi ha en lång lista med medicinska frågor till henne. Undrar om den halvtimme som hon avsatt räcker?
En månad är Dutt idag
Jag fortsätter att räknar dagar och veckor och månader. Idag är det en månad sedan Dutt kom och flög iväg.
Idag är det en månad sedan vi gick tomhänta hem från förlossningen hand i hand, medan barnmorskorna tog hand så att Dutt hamnade i ett kallt utrymme.
Precis när Dutt kom på natten valde vi att sitta med honom i cirka två timmar, men då vi klantat oss och glömt vår kamera valde vi att se honom igen på förmiddagen. Då hade M hunnit hem och hälsat på katten och hämtat kameran.
Barnmorskan kom då in med Dutt liggandes i en sån "plastbalja" på hjul som man har sina barn i på BB. Här låg han så liten och skör inlindad i en handduk. Barnmorskan sa "nu är han kallt och inte så varm som han var i natt". Hon plockar upp den lilla lilla kroppen och lägger i mina händer. På natten när vi satt med honom fick jag inte fram en enda tår, men nu kommer tårarna. Ingen störtflod precis, men ändå så mycket så att jag inte behöver tänka på att jag är känslokall och knäpp som inte klarar av att gråta när jag ser min döda son. Just dom farhågorna hade jag diskuterat med kuratorn när hon besökte oss dagen innan. Hon sa då att alla reaktioner är normala reaktioner. Allt i sorgearbetet verkar vara normalt hur onormalt man än känner själv att det är.
När vi sitter där med Dutt i famnen tar M några bilder på honom, vilket just då för stunden kändes väldigt makabert. Han tar bara några stycken då vi vet att barnmorskan på natten också tagit ett antal kort på honom.
Att sedan trycka på larmknappen och säga till barnmorskan att vi hållit och tittat på Dutt tillräckligt länge var på något sätt ett tungt och svårt beslut. I och med det visste vi att vi aldrig mera skulle få se eller hålla i honom någon mer gång. Nästan gång vi skulle vara nära honom var på begravningen två veckor senare då han ligger i en stängd minikista några centimeter ifrån oss i kapellet.
Många känslor har rusat genom min kropp och sinne den här månaden. Ibland har jag undrat vad det är jag sörjer, ibland känns allt normalt till man kommer ihåg att så inte är fallet. Ingenting kommer bli som vanligt igen. Vi får helt enkelt inse att det läge vi nu är i - att vara föräldrar utan barn är vårt normala liv. Ibland sörjer jag framtiden, för att jag inte vet vad den har att erbjuda. Tankar som "var det här det närmaste ett barn vi kom?" kommer upp i tankarna och på dom tankarna finns inga svar i dagsläget. Det är bara framtiden som kan utvisa det.
Under hela veckan har jag tänkt att jag skulle titta på bilderna som barnmorskan tog på Dutt, men jag har inte orkat, men idag ska jag göra det tänkte jag.
Som vanligt kommer ljus lysa på Dutts minnesbord idag. Vädret utanför, spöregn, symboliserar tydligt vilken sinnesstämning jag har idag.
Idag är det en månad sedan vi gick tomhänta hem från förlossningen hand i hand, medan barnmorskorna tog hand så att Dutt hamnade i ett kallt utrymme.
Precis när Dutt kom på natten valde vi att sitta med honom i cirka två timmar, men då vi klantat oss och glömt vår kamera valde vi att se honom igen på förmiddagen. Då hade M hunnit hem och hälsat på katten och hämtat kameran.
Barnmorskan kom då in med Dutt liggandes i en sån "plastbalja" på hjul som man har sina barn i på BB. Här låg han så liten och skör inlindad i en handduk. Barnmorskan sa "nu är han kallt och inte så varm som han var i natt". Hon plockar upp den lilla lilla kroppen och lägger i mina händer. På natten när vi satt med honom fick jag inte fram en enda tår, men nu kommer tårarna. Ingen störtflod precis, men ändå så mycket så att jag inte behöver tänka på att jag är känslokall och knäpp som inte klarar av att gråta när jag ser min döda son. Just dom farhågorna hade jag diskuterat med kuratorn när hon besökte oss dagen innan. Hon sa då att alla reaktioner är normala reaktioner. Allt i sorgearbetet verkar vara normalt hur onormalt man än känner själv att det är.
När vi sitter där med Dutt i famnen tar M några bilder på honom, vilket just då för stunden kändes väldigt makabert. Han tar bara några stycken då vi vet att barnmorskan på natten också tagit ett antal kort på honom.
Att sedan trycka på larmknappen och säga till barnmorskan att vi hållit och tittat på Dutt tillräckligt länge var på något sätt ett tungt och svårt beslut. I och med det visste vi att vi aldrig mera skulle få se eller hålla i honom någon mer gång. Nästan gång vi skulle vara nära honom var på begravningen två veckor senare då han ligger i en stängd minikista några centimeter ifrån oss i kapellet.
Många känslor har rusat genom min kropp och sinne den här månaden. Ibland har jag undrat vad det är jag sörjer, ibland känns allt normalt till man kommer ihåg att så inte är fallet. Ingenting kommer bli som vanligt igen. Vi får helt enkelt inse att det läge vi nu är i - att vara föräldrar utan barn är vårt normala liv. Ibland sörjer jag framtiden, för att jag inte vet vad den har att erbjuda. Tankar som "var det här det närmaste ett barn vi kom?" kommer upp i tankarna och på dom tankarna finns inga svar i dagsläget. Det är bara framtiden som kan utvisa det.
Under hela veckan har jag tänkt att jag skulle titta på bilderna som barnmorskan tog på Dutt, men jag har inte orkat, men idag ska jag göra det tänkte jag.
Som vanligt kommer ljus lysa på Dutts minnesbord idag. Vädret utanför, spöregn, symboliserar tydligt vilken sinnesstämning jag har idag.
torsdag 16 juni 2011
Tänk vilka tankar som helst.
Idag på förmiddan var det åter dags för ett kuratorbesök. Hon började med att fråga hur jag mått sedan vi sågs sist. Jag har den senaste veckan känt att jag tappat lusten, blivit mer apatisk, blivit mer tyst och inte orkar prata om det som hänt samtidigt som jag känner att det är det enda jag vill prata om, inte orkat göra lika mycket fast jag egentligen inte varit trött samt att jag känt tårarna bränna innanför ögonlocken ständig och samtidigt varit så dum och hållit dom inne.
"Du känner dig låg alltså" säger hon. Ja, det är nog det jag är just nu. Jag har från att, trots allt, varit ganska alert och företagsam blivit en soffpotatis som inte orkar varken prata, gråta eller göra någon aktivitet.
"Det är helt normalt och inte konstigt med tanke på det du varit med om. Det har bara gått fem veckor sedan ni fick beskedet på ultraljudet" säger hon då. Det är SÅ skönt att få bekräftelse på det jag tänker och känner är en normal reaktion. Det är så lätt att tro att man blivit tokigt och dum i huvudet av allt det här.
Sedan pratade jag om att jag försöker att undvika att tänka tankar om framtiden, om framtida ivfer och ev. graviditeter och problem som den kan medföra.
Kurator tyckte att vi ska tillåta oss att tänka vilka tankar som helst för de är just bara tankar. Det är inte verklighet. Hon tyckte till och med att vi skulle tänka och prata om det värsta scenario som vi kan tänka oss för det är just tankar och inte verklighet.
Jag berättade också om den meningen som jag försöker ha i huvudet som ivf-läkaren sa till mig i tisdags "Upprepningsfrekvensen på en sådan missbildning är extremt låg". Hon tyckte att det verkade lovande att ha en sådan bild framför sig.
Vi pratade också hur olika mannens och mitt arbete, alltså arbetskamrater och chefer, hanterat det här. Från M:s jobb fick vi snabbt både blombud och presentkort på Blomsterlandet, kollegor har mejlar, meddelanden på facebook, närmaste chefen har ringt med mera. Från mitt jobb har jag knappt fått någon respons alls. Tre veckor efter ultraljudet kom slutligen en blomma, men mejl och telefonsamtal har i stort sätt varit obefintliga. En anledning till att jag hoppas att jag får det sökta jobbet.
I en sådan situation som vi hamnat i känns det skönt att få någon respons från jobbet, vilket jag verkligen saknat. En mejl med en tanke är inte så svårt att skicka iväg tycker jag...
De här dagarna då jag har känt mig låg att vi inte pratat så mycket om sorgen, Dutt och allt annat vi känner. Jag har känt att allt redan är sagt. Det finns liksom inget nytt att säga. Därför har jag blivit tyst. Idag, efter besöket hos kuratorn har vi pratat ganska mycket och det är så viktigt så att man inte stänger in sig i sig själv och då helt plötsligt lever två parallella liv med varsin sorg som man inte kan delge.
Just nu är M och jag i olika faser i sorgen. Jag är låg och han kan lättare företa sig saker och håller sig uppe på grund av det. Det är enligt kuratorn vanligt att det blir så och det är inte heller något konstig. Då får man försöka att ta hänsyn till varandras olika sorgearbeten.
Kuratorn hjälper oss att reda upp lite i den känslomässiga röra som vi just nu befinner oss i.
Nu går kuratorn på semester så nästa inbokade tid är 20 juli så nu får vi klara oss på egen hand med alla våra tankar ett tag.
"Du känner dig låg alltså" säger hon. Ja, det är nog det jag är just nu. Jag har från att, trots allt, varit ganska alert och företagsam blivit en soffpotatis som inte orkar varken prata, gråta eller göra någon aktivitet.
"Det är helt normalt och inte konstigt med tanke på det du varit med om. Det har bara gått fem veckor sedan ni fick beskedet på ultraljudet" säger hon då. Det är SÅ skönt att få bekräftelse på det jag tänker och känner är en normal reaktion. Det är så lätt att tro att man blivit tokigt och dum i huvudet av allt det här.
Sedan pratade jag om att jag försöker att undvika att tänka tankar om framtiden, om framtida ivfer och ev. graviditeter och problem som den kan medföra.
Kurator tyckte att vi ska tillåta oss att tänka vilka tankar som helst för de är just bara tankar. Det är inte verklighet. Hon tyckte till och med att vi skulle tänka och prata om det värsta scenario som vi kan tänka oss för det är just tankar och inte verklighet.
Jag berättade också om den meningen som jag försöker ha i huvudet som ivf-läkaren sa till mig i tisdags "Upprepningsfrekvensen på en sådan missbildning är extremt låg". Hon tyckte att det verkade lovande att ha en sådan bild framför sig.
Vi pratade också hur olika mannens och mitt arbete, alltså arbetskamrater och chefer, hanterat det här. Från M:s jobb fick vi snabbt både blombud och presentkort på Blomsterlandet, kollegor har mejlar, meddelanden på facebook, närmaste chefen har ringt med mera. Från mitt jobb har jag knappt fått någon respons alls. Tre veckor efter ultraljudet kom slutligen en blomma, men mejl och telefonsamtal har i stort sätt varit obefintliga. En anledning till att jag hoppas att jag får det sökta jobbet.
I en sådan situation som vi hamnat i känns det skönt att få någon respons från jobbet, vilket jag verkligen saknat. En mejl med en tanke är inte så svårt att skicka iväg tycker jag...
De här dagarna då jag har känt mig låg att vi inte pratat så mycket om sorgen, Dutt och allt annat vi känner. Jag har känt att allt redan är sagt. Det finns liksom inget nytt att säga. Därför har jag blivit tyst. Idag, efter besöket hos kuratorn har vi pratat ganska mycket och det är så viktigt så att man inte stänger in sig i sig själv och då helt plötsligt lever två parallella liv med varsin sorg som man inte kan delge.
Just nu är M och jag i olika faser i sorgen. Jag är låg och han kan lättare företa sig saker och håller sig uppe på grund av det. Det är enligt kuratorn vanligt att det blir så och det är inte heller något konstig. Då får man försöka att ta hänsyn till varandras olika sorgearbeten.
Kuratorn hjälper oss att reda upp lite i den känslomässiga röra som vi just nu befinner oss i.
Nu går kuratorn på semester så nästa inbokade tid är 20 juli så nu får vi klara oss på egen hand med alla våra tankar ett tag.
Om lilla mig
På Spädbarnsfondens hemsida hittade jag den här boken som jag genast beställde. Den finns att ladda ner som pdf-fil också men jag tyckte det kändes trevligare med att ha den som en riktig bok.
Boken liknar "Mitt första år"-böcker som finns för levande barn. Det här är en för de barn som inte fick leva. Man fyller i om de olika händelser som man ändå hann med till exempel hur man kände när man fick gravidbeskedet samt vilka förberedelse man hann göra, hur begravningen var och så vidare.
En hel del jättefina dikter finns i boken också samt att man har möjlighet att sätta in bilder.
Det kan bli ett litet sorgeterapiarbete framöver.
Boken liknar "Mitt första år"-böcker som finns för levande barn. Det här är en för de barn som inte fick leva. Man fyller i om de olika händelser som man ändå hann med till exempel hur man kände när man fick gravidbeskedet samt vilka förberedelse man hann göra, hur begravningen var och så vidare.
En hel del jättefina dikter finns i boken också samt att man har möjlighet att sätta in bilder.
Det kan bli ett litet sorgeterapiarbete framöver.
Onsdag den 22 juni klockan 13.30
Det är då vi ska ta en sista farväl till Dutt på aksminneslunden.
Personal från krematoriet kommer då med askan och vi får sänka ner askan i det hål som de gjort i förväg. Då kommer plaketten med Dutts namn redan finns uppsatt på en av stenpelarna.
Med på kyrkogården kommer Dutts morfar, moster, farmor och farfar att vara också. Vi valde ju att vara ensamma på begravningen så därför har vi valt att den anhöriga får vara med nu istället.
Men vad ska man göra där på minneslunden mer än att sänka ner askan? Ska man läsa en dikt och klarar jag av det? Det kanske inte behöver vara så mycket mer än tystnad? Lite blommor från trädgården kommer jag i alla plocka för att sätta i en vas samt tända en ljus.
Efteråt har jag tänkt att vi allihopa åker hem till oss på fika.
Personal från krematoriet kommer då med askan och vi får sänka ner askan i det hål som de gjort i förväg. Då kommer plaketten med Dutts namn redan finns uppsatt på en av stenpelarna.
Med på kyrkogården kommer Dutts morfar, moster, farmor och farfar att vara också. Vi valde ju att vara ensamma på begravningen så därför har vi valt att den anhöriga får vara med nu istället.
Men vad ska man göra där på minneslunden mer än att sänka ner askan? Ska man läsa en dikt och klarar jag av det? Det kanske inte behöver vara så mycket mer än tystnad? Lite blommor från trädgården kommer jag i alla plocka för att sätta i en vas samt tända en ljus.
Efteråt har jag tänkt att vi allihopa åker hem till oss på fika.
onsdag 15 juni 2011
Priset vi får betala
Idag kom räkningen från begravningsbyrån. Eftersom Dutt föddes innan vecka 22 finns det inga försäkringar som täcker såna här kostnader. Hade han kommit efter vecka 22 kan de försäkringar man har genom facket täcka en del kostnader och hade han kommit efter vecka 26 så hade den gravidfärsäkring som vi tecknat gått in med pengar.
Om det hade funnits en försäkring som gått in med pengar till oss hade det bara varit en bonus. Vi betalat så gärna 3770 kronor för att Dutt fick ett bra och fint omhändertagande av begravningsbyråmänniskorna, en fin liten kista, en fin kistdekoration samt att vi hade en varsin blomma att lägga på kistan.
Alternativet (som vi inte såg som något alternativ) som hade varit helt gratis var att när vi gick från förlossningen så skulle sjukhuset skickat iväg Dutt till kremering och sedan hade han hamnat i den minneslund närmast krematoriet utan vår vetskap. Alltså ingen möjlighet till minnesceremoni med avsked eller val av vilket kyrkogård han ska vara på.
Sedan tidigare har vi ju också betalat 3000 kronor till Svenska kyrkan för att vi valt att Dutt ska ligga i en askminneslund istället för i en vanlig anonym minneslund, vilken hade varit gratis.
Kostnaden i det här sammanhanget struntar jag fullständigt i. Det känns inte relevant att tänka på vad allt detta kostat, utan istället fokusera på att sörja Dutt och försöka komma starkare ur detta inför hösten nya prövningar.
Skrämma upp gravida?
Räcker det inte med att alla gravida redan är oroliga för att det ska hända barnet i magen något. Oron minskar ju knappast av en sådan här artikel.
tisdag 14 juni 2011
Jag fortsätter att tjata
Jag fortsätter att tjata om veckor och dagar. Det kanske mest är för mig själv, men det är ju en av anledningarna till att jag har bloggen. Att få älta och tjata om det som ligger mig närmast. Att sedan någon annan läser det är bara en rolig bonus.
Idag är det alltså fyra veckor sedan Dutt kom. Hade han fått utvecklas normalt och därmed fått stanna i min mage hade jag idag varit i vecka 23+4. Faan att det inte blev så.
Fyra veckor sedan den proffsiga barnmorskan tog hand om Dutt där han låg i bäckenet av plats i toaletten, medan jag skakade i hela kroppen. När jag sedan hade tagit mig till sängen med hjälp av M och en annan barnmorska kommer hon ut och säger att det är en liten pojke och säger "visste ni det sedan innan?" Både jag och M skakar på huvudet. M säger tyst och eftertänksamt "En liten pojke".
Efter en stund kommer hon ut med honom insvept i en vit handduk. Hon lägger försiktigt ner honom i mina händer och hon frågar om vi vill vara ensamma vilket vi väljer att vara. Han var en liten mini-människa.Färdigutvecklad, men ändå inte Inte kunde vi se att något så livsviktigt som hjärnan saknades. Han såg ju perfekt ut. Först vågade jag inte ens andas för han var så liten så att ett andetag skulle göra att han gick sönder. Efter en stund vågade vi ta lite på honom, men då huden är outvecklad vid den veckan han föddes i, kändes det märkligt att ta på honom. Under de cirka två timmarna vi satt med honom i famnen studerade vi varje liten detalj. Det vi fastnade på var hans näsa. Han hade en riktig potatisnäsa och vi undrade vem han fått den av. Det är verkligen fantastiskt att alla små detaljer kan vara utvecklade så tidigt. Vi såg tydligt alla hans fingrar och tår med tillhörande naglar, hans lilla snopp och de små små öronen.
Fyra veckor av sorg och fler kommer det bli. Ingenting kommer någonsin bli som vanligt igen. Att en sådan liten liten pojke kan göra så stort avtryck i våra liv.
På fredag är det en månad sedan han kom och jag hade en förhoppning om att vi skulle kunna ha askspridningen då, men än har ingen från kyrkan ringt om att allt är klart. Kanske får jag tänka om.
Idag är det alltså fyra veckor sedan Dutt kom. Hade han fått utvecklas normalt och därmed fått stanna i min mage hade jag idag varit i vecka 23+4. Faan att det inte blev så.
Fyra veckor sedan den proffsiga barnmorskan tog hand om Dutt där han låg i bäckenet av plats i toaletten, medan jag skakade i hela kroppen. När jag sedan hade tagit mig till sängen med hjälp av M och en annan barnmorska kommer hon ut och säger att det är en liten pojke och säger "visste ni det sedan innan?" Både jag och M skakar på huvudet. M säger tyst och eftertänksamt "En liten pojke".
Efter en stund kommer hon ut med honom insvept i en vit handduk. Hon lägger försiktigt ner honom i mina händer och hon frågar om vi vill vara ensamma vilket vi väljer att vara. Han var en liten mini-människa.Färdigutvecklad, men ändå inte Inte kunde vi se att något så livsviktigt som hjärnan saknades. Han såg ju perfekt ut. Först vågade jag inte ens andas för han var så liten så att ett andetag skulle göra att han gick sönder. Efter en stund vågade vi ta lite på honom, men då huden är outvecklad vid den veckan han föddes i, kändes det märkligt att ta på honom. Under de cirka två timmarna vi satt med honom i famnen studerade vi varje liten detalj. Det vi fastnade på var hans näsa. Han hade en riktig potatisnäsa och vi undrade vem han fått den av. Det är verkligen fantastiskt att alla små detaljer kan vara utvecklade så tidigt. Vi såg tydligt alla hans fingrar och tår med tillhörande naglar, hans lilla snopp och de små små öronen.
Fyra veckor av sorg och fler kommer det bli. Ingenting kommer någonsin bli som vanligt igen. Att en sådan liten liten pojke kan göra så stort avtryck i våra liv.
På fredag är det en månad sedan han kom och jag hade en förhoppning om att vi skulle kunna ha askspridningen då, men än har ingen från kyrkan ringt om att allt är klart. Kanske får jag tänka om.
Upprepningsfrekvensen på en sådan missbildning är extremt låg
Det är den meningen som jag ska försöka miska min oro inför ev. kommande graviditet med.
Jag har nu alltså pratat med läkaren från Carlanderska och orden i rubriken är hans exakta ord. Det känns skönt att veta även om min oro inför en kommande graviditet aldrig kommer kunna försvinna helt och hållet.
Jag hade lite undringar och funderingar om själva ivf:en, Aha, akupunktur eller någon av mina mediciner kunde ha varit orsak till Dutts missbildning. Det finns inga skäl att tro det enligt läkaren, vilket också naturligtvis är skönt att höra. Då återstår det "bara" att det var den där jävla slumpen och oturen som gjorde det.
Vi diskuterade också fortsättningen i höst. Antingen använder vi våra frysta embryon eller så gör vi ett helt nytt försök med stimulering, äggplock och hela baletten. Vi får se vad vi känner att vi vill göra framöver. Han tyckte att det var bra att låta kroppen vila upp sig i två till tre månader och det blir det ju naturligt här över sommaren.Han trodde att min kropp snart skulle komma tillbaka i normal fas med mens eftersom mina blödningar efter förlossningen varit borta sedan cirka två veckor.
Under nästa försök skulle jag också få en högre dos med folsyra för att så långt som möjligt förhindra missbildningar i centrala nervsystemet.
Så klart beklagade han att allt hade blivit som det blivit, men önskade oss välkomna tillbaka till kliniken när vi kände oss redo i höst.
Jag har nu alltså pratat med läkaren från Carlanderska och orden i rubriken är hans exakta ord. Det känns skönt att veta även om min oro inför en kommande graviditet aldrig kommer kunna försvinna helt och hållet.
Jag hade lite undringar och funderingar om själva ivf:en, Aha, akupunktur eller någon av mina mediciner kunde ha varit orsak till Dutts missbildning. Det finns inga skäl att tro det enligt läkaren, vilket också naturligtvis är skönt att höra. Då återstår det "bara" att det var den där jävla slumpen och oturen som gjorde det.
Vi diskuterade också fortsättningen i höst. Antingen använder vi våra frysta embryon eller så gör vi ett helt nytt försök med stimulering, äggplock och hela baletten. Vi får se vad vi känner att vi vill göra framöver. Han tyckte att det var bra att låta kroppen vila upp sig i två till tre månader och det blir det ju naturligt här över sommaren.Han trodde att min kropp snart skulle komma tillbaka i normal fas med mens eftersom mina blödningar efter förlossningen varit borta sedan cirka två veckor.
Under nästa försök skulle jag också få en högre dos med folsyra för att så långt som möjligt förhindra missbildningar i centrala nervsystemet.
Så klart beklagade han att allt hade blivit som det blivit, men önskade oss välkomna tillbaka till kliniken när vi kände oss redo i höst.
Telefonintervju i allt känslomässiga kaos
Idag väntar jag på att läkaren från Carlanderska ska ringa. Telefonen ringde, naturligtvis när jag hade tandborsten i munnen och då trodde jag givetvis att det var han. Jag hade fel. Istället var det angående ett jobb som jag mitt i allt kaos skickade in en ansökan till precis dagarna efter Dutts begravning.
De hade nu gjort ett första urval av de 49 ansökningar som de fått in och hade då valt att göra en liten telefonintervju med dom för att sedan ta in de bästa till personlig intervju.
Nu hoppas jag verkligen att jag gjorde ett bra intryck för jag måste verkligen har ett nytt jobb!! Jag är färdig med det ställe där jag jobbar just nu känns det som. I det företaget är det ingen ordning, de gör vad som helst med personalen. Jag fick ju själv neddragen tjänst förra året. Att jobba 50% är skönt på ett sätt men i längden syns det för mycket i lönekuvertet.
Om jag får vara lite egoistisk i sammanhanget tycker jag att jag har goda möjligheter att få komma på personlig intervju. Jag har arbetet inom det område som tjänsten gäller sedan jag blev färdigutbildad, 7 år och jag försökte nu framhäva mitt arbetssätt i telefonintervjun på bästa sätt.
Tänk vad skönt det skulle vara att arbeta i samma stad som jag bor, 10 minuters cykelväg till jobbet i så fall. Dessutom att få jobba inom kommunen. Man kan klaga på kommunen som arbetsgivare, men de vet trots allt vad det finns för lagar och förordningar som man måste följa.
Snälla ni - Håll tummarna för att jag får det här jobbet. Jag känner att jag är värd det här jobbet.
De hade nu gjort ett första urval av de 49 ansökningar som de fått in och hade då valt att göra en liten telefonintervju med dom för att sedan ta in de bästa till personlig intervju.
Nu hoppas jag verkligen att jag gjorde ett bra intryck för jag måste verkligen har ett nytt jobb!! Jag är färdig med det ställe där jag jobbar just nu känns det som. I det företaget är det ingen ordning, de gör vad som helst med personalen. Jag fick ju själv neddragen tjänst förra året. Att jobba 50% är skönt på ett sätt men i längden syns det för mycket i lönekuvertet.
Om jag får vara lite egoistisk i sammanhanget tycker jag att jag har goda möjligheter att få komma på personlig intervju. Jag har arbetet inom det område som tjänsten gäller sedan jag blev färdigutbildad, 7 år och jag försökte nu framhäva mitt arbetssätt i telefonintervjun på bästa sätt.
Tänk vad skönt det skulle vara att arbeta i samma stad som jag bor, 10 minuters cykelväg till jobbet i så fall. Dessutom att få jobba inom kommunen. Man kan klaga på kommunen som arbetsgivare, men de vet trots allt vad det finns för lagar och förordningar som man måste följa.
Snälla ni - Håll tummarna för att jag får det här jobbet. Jag känner att jag är värd det här jobbet.
Minnesträd för Dutt
För några veckor sedan fick M ett presentkort på Blomsterlandet av sitt jobb som present med tanke på allt som hänt.
Vi kom ganska snart fram till att vi ville använda det presentkortet för att köpa ett träd och plantera i trädgården som minne till Dutt.
Redan innan vi flyttade har jag pratat om att jag vill ha en magnolia i trädgården och vi har nu kommit fram till att Dutts träd kommer bli just en magnolia. De magnolior som säljs på Blomsterlandet är dock jättesmå (mer som buskar) och billiga och det kommer säkert cirka 100 år innan det trädet blir stort och får blommor.
Igår var vi på en plantskola i närheten och de hade jättefina magnolior. De kostade mera men de såg ut som träd och var redan nu två meter höga.
Vi får väl göra det som politiker brukar prata om - skatteväxling. Alltså att vi använder Blomsterlandets presentkort till annat, men i vår tanke så är magnolian köpt för dom pengarna. Fattar ni?
Vi kom ganska snart fram till att vi ville använda det presentkortet för att köpa ett träd och plantera i trädgården som minne till Dutt.
 |
| Magnolia i Vasaparken i Norrköping |
Igår var vi på en plantskola i närheten och de hade jättefina magnolior. De kostade mera men de såg ut som träd och var redan nu två meter höga.
Vi får väl göra det som politiker brukar prata om - skatteväxling. Alltså att vi använder Blomsterlandets presentkort till annat, men i vår tanke så är magnolian köpt för dom pengarna. Fattar ni?
måndag 13 juni 2011
God jul eller?
Alltid dessa påminnelser
Idag kom posten med ett brev från Trygg-hansa. Den innehöll en faktura för den gravid-försäkring som jag tecknade tidigare i våras. En faktura på 1050 kronor.
Kommer ju naturligtvis inte betala den då jag som bekant inte har något att försäkra längre. Alltid något positivt i det hela. Tjoho, vi slapp slänga ut 1050 kronor på en försäkring... Dock måste jag ringa och meddela att vi inte vill ha försäkringen mer och det känns tungt.
Ständigt kommer dessa påminnelser om vår misslyckade graviditet. Visst, jag vill inte på något sätt glömma bort den, men jag vill hellre bli påmind om den när jag själv vill och med de saker som jag själv vill. Inte genom ett brev på posten.
Kommer ju naturligtvis inte betala den då jag som bekant inte har något att försäkra längre. Alltid något positivt i det hela. Tjoho, vi slapp slänga ut 1050 kronor på en försäkring... Dock måste jag ringa och meddela att vi inte vill ha försäkringen mer och det känns tungt.
Ständigt kommer dessa påminnelser om vår misslyckade graviditet. Visst, jag vill inte på något sätt glömma bort den, men jag vill hellre bli påmind om den när jag själv vill och med de saker som jag själv vill. Inte genom ett brev på posten.
söndag 12 juni 2011
Hur länge?
Idag är det den12 juni och alltså exakt en månad sedan vi var på ultraljudet från helvetet.
I torsdags var det fyra veckor.
På tisdag är det fyra veckor sedan Dutt kom och på fredag exakt en månad sedan han kom.
Hur länge ska jag räknar dagar, veckor och månader sedan något av detta hände? Jag vet av erfarenhet att jag antagligen kommer göra det ett tag till.
När min mamma gick bort tände jag ett ljus varje söndag exakt klockan 14.30 i ganska många veckor. Mamma tog sitt sista andetag en söndag klocka 14.30.
Än så länge har jag i alla fall inte gått upp och tänt ljus för Dutt på tisdagar klockan 00.24, men antagligen skulle jag gjort det om Dutt kommit på en "bättre tid".
Jag antar att det är en del i sorgearbetet att hålla ordning på hur lång tid det gått sedan de olika händelserna. Det känns helt otroligt och konstigt att det på tisdag redan har gått en månad sedan mini-Dutt kom. Det känns som jag fortfarande står och stampar på samma ställe, men antagligen har jag kommit en bit på väg i sorgearbetet.
Vissa stunder kan det göra så ont att just vi skulle drabbas av allt detta. Jag försöker att inte fokusera på frågan varför då jag vet att jag aldrig kommer få några bra svar, utan att jag då bara famlar i tomhet efter svar som inte någon kan ge mig.
I min sorg försöker jag koncentrera mig på att förstå att jag var gravid, att Dutt hade missbildningar som gjorde att han inte kunde leva, att Dutt är min son, att jag är Dutts mamma och att Dutt nu är på en plats där hans mormor tar hand om honom.
Jag försöker att tänka bort framtiden, men samtidigt är det oerhört svårt då längtan till ett barn, ett levande, är så stort. Förhoppningsvis var det "bara" ren otur och slump att just Dutt blev missbildad och då borde ju risken att något liknade händer igen vara minimal. Det är lätt att skriva en sån sak, men att sedan tänka så om jag väl blir gravid igen är en annan sak. Om jag blir gravid igen kommer jag antagligen vara på gränsen till psykfall redan när Clearblue visar på plus. Jag kommer ju knappast kunna koppla av efter de klassiska 12 "risk för missfalls-veckorna". Det jag antagligen kommer vara mest nervös för är rutinultraljudet i vecka 18!
Min högsta önskan är ju naturligtvis att lyckas bli gravid igen och jag hoppas då att jag kan få så mycket stöd som möjligt från sjukvården och det verkar det som om man kan få. Både mer kontroller samt kuratorstöd om jag känner att jag behöver det.
Men detta är i framtiden men förhoppningsvis inte allt för långt fram...
I torsdags var det fyra veckor.
På tisdag är det fyra veckor sedan Dutt kom och på fredag exakt en månad sedan han kom.
Hur länge ska jag räknar dagar, veckor och månader sedan något av detta hände? Jag vet av erfarenhet att jag antagligen kommer göra det ett tag till.
När min mamma gick bort tände jag ett ljus varje söndag exakt klockan 14.30 i ganska många veckor. Mamma tog sitt sista andetag en söndag klocka 14.30.
Än så länge har jag i alla fall inte gått upp och tänt ljus för Dutt på tisdagar klockan 00.24, men antagligen skulle jag gjort det om Dutt kommit på en "bättre tid".
Jag antar att det är en del i sorgearbetet att hålla ordning på hur lång tid det gått sedan de olika händelserna. Det känns helt otroligt och konstigt att det på tisdag redan har gått en månad sedan mini-Dutt kom. Det känns som jag fortfarande står och stampar på samma ställe, men antagligen har jag kommit en bit på väg i sorgearbetet.
Vissa stunder kan det göra så ont att just vi skulle drabbas av allt detta. Jag försöker att inte fokusera på frågan varför då jag vet att jag aldrig kommer få några bra svar, utan att jag då bara famlar i tomhet efter svar som inte någon kan ge mig.
I min sorg försöker jag koncentrera mig på att förstå att jag var gravid, att Dutt hade missbildningar som gjorde att han inte kunde leva, att Dutt är min son, att jag är Dutts mamma och att Dutt nu är på en plats där hans mormor tar hand om honom.
Jag försöker att tänka bort framtiden, men samtidigt är det oerhört svårt då längtan till ett barn, ett levande, är så stort. Förhoppningsvis var det "bara" ren otur och slump att just Dutt blev missbildad och då borde ju risken att något liknade händer igen vara minimal. Det är lätt att skriva en sån sak, men att sedan tänka så om jag väl blir gravid igen är en annan sak. Om jag blir gravid igen kommer jag antagligen vara på gränsen till psykfall redan när Clearblue visar på plus. Jag kommer ju knappast kunna koppla av efter de klassiska 12 "risk för missfalls-veckorna". Det jag antagligen kommer vara mest nervös för är rutinultraljudet i vecka 18!
Min högsta önskan är ju naturligtvis att lyckas bli gravid igen och jag hoppas då att jag kan få så mycket stöd som möjligt från sjukvården och det verkar det som om man kan få. Både mer kontroller samt kuratorstöd om jag känner att jag behöver det.
Men detta är i framtiden men förhoppningsvis inte allt för långt fram...
Här ska Dutt sova
 |
| Östra Enebys askminneslund |
Hemifrån har vi bara knappt 10 minuters gångväg till kyrkogården så vi har möjlighet att gå dit så ofta eller sällan som vi vill. Dessutom ser vi kyrkan från sovrumsfönstret samt att vi hör varje gång kyrkklockorna slår vid till exempel gudtjänst, begravning och bröllop.
Vi kommer nog göra som FC : Ta med oss vårt kaffe dit och bara sitta och minnas.
Jag hoppas att vi de närmaste dagarna får veta när askspridningen kan bli.
lördag 11 juni 2011
Jag skulle ju inte få detta
Jag har nu druckit min första klunk alkohol sedan nyårsafton och jag skulle med glädje haft ett längre upphåll.
Men när nu världen är som den är så ska jag försöka njuta av lite rödvin. Även om det känns svårt att göra det.
Men när nu världen är som den är så ska jag försöka njuta av lite rödvin. Även om det känns svårt att göra det.
Bättre sent än aldrig
Idag har vi då äntligen fått på sommardäck på bilen.
Så här sent har vi aldrig gjort det förut. Vi har visserligen dubbfria vinterdäck som man får åka på året om.
Vi har den senaste tiden prioriterat lite annat.
Dessutom stannade vi till en sväng på Hageby centrum och det var jobbigt där jag tror alla nyblivna mammor och pappor i Norrköping var där idag. Jag vet inte hur många pyttesmå bebisar jag såg. Antagligen är mina ögon inprogrammerade på att se pyttebebisarna bara för att det just nu plågar mig att se dom. Större barn gör mig inte så mycket, men det där små små söta varelserna... Det gör så ont.
Så här sent har vi aldrig gjort det förut. Vi har visserligen dubbfria vinterdäck som man får åka på året om.
Vi har den senaste tiden prioriterat lite annat.
Dessutom stannade vi till en sväng på Hageby centrum och det var jobbigt där jag tror alla nyblivna mammor och pappor i Norrköping var där idag. Jag vet inte hur många pyttesmå bebisar jag såg. Antagligen är mina ögon inprogrammerade på att se pyttebebisarna bara för att det just nu plågar mig att se dom. Större barn gör mig inte så mycket, men det där små små söta varelserna... Det gör så ont.
fredag 10 juni 2011
Nästa steg - askspridning
Nästa steg i den här processen är askspridningen av Dutt. Vi har valt Dutt ska ligga i en askminneslund då den inte är lika anonym som en "vanlig" minneslund. Skillnaden är att i en askminneslund får vi själva strö ut askan och då vet vi ju precis vart just Dutt finns. I en minneslund får man inte vara med vid askspridningen och man får aldrig veta exakt vart askan är spridd. Dessutom får Dutt i askminneslunden en plakett med sitt namn och sina datum ingraverat. Den plaketten sätts upp på en stenpelare där man strött askan.
Skillnaden är också att sprida askan i askminneslunden samt plaketten kostar 3000 kronor. I minneslunden är det gratis.
Alternativet med askminneslund tyckte vi kändes mer personligt och intimt än en vanlig minneslund. För min bearbetning av detta känns det viktigt att jag vet exakt var Dutt finns och att jag själv får sprida askan.
Askspridningen kommer att ske i slutet av nästa veckan eller början på veckan därpå. Det som måste vara klart innan askspridningen är att vi har betalat, vilket vi gjorde igår samt att plaketten ska bli färdig.
Eftersom inga anhöriga var med vid själva begravningen så kommer de att delta vid askspridningen istället.
Dagens efter begravningen fick vi från begravningsbyrån ett minnesalbum. Däri fanns det ett antal foton som de tagit. Nu har vi fått dom digital också så jag tänkte visa några här.
Skillnaden är också att sprida askan i askminneslunden samt plaketten kostar 3000 kronor. I minneslunden är det gratis.
Alternativet med askminneslund tyckte vi kändes mer personligt och intimt än en vanlig minneslund. För min bearbetning av detta känns det viktigt att jag vet exakt var Dutt finns och att jag själv får sprida askan.
Askspridningen kommer att ske i slutet av nästa veckan eller början på veckan därpå. Det som måste vara klart innan askspridningen är att vi har betalat, vilket vi gjorde igår samt att plaketten ska bli färdig.
Eftersom inga anhöriga var med vid själva begravningen så kommer de att delta vid askspridningen istället.
 |
| Mamma- är det verkligen jag. Foto: Östgöta begravningsbyrå. |
Dagens efter begravningen fick vi från begravningsbyrån ett minnesalbum. Däri fanns det ett antal foton som de tagit. Nu har vi fått dom digital också så jag tänkte visa några här.
 |
| Ängel står nu på Dutts minnesbord. Foto: Östgöta begravningsbyrå |
 |
| Den lilla, lilla kistan. Foto: Östgöta begravningsbyrå |
 |
| Liten kista i svartvitt. Foto: Östgöta begraningsbyrå |
Fler gåvor
Idag kom ytterligare ett brev från Spädbarnsfonden. Den här gången är det min moster och farbror som till minne av Dutt skänkt pengar.
Jag, M och Dutt tackar så hjärtligt.
Jag, M och Dutt tackar så hjärtligt.
torsdag 9 juni 2011
Vad sörjer jag?
När min mamma gick bort i januari 2001 sörjde jag det som försvann med henne. En slags trygghet som jag tror alla mammor utstrålar till sina barn. Jag sörjde den person som följt mig och format mig under mina då 22 år. I 22 år hann jag lära känna och respektera min mamma. Det var det jag sörjde. Det som funnits i min närhet så länge och som man trodde skulle finnas där mycket längre tid än så.
Men nu kan jag ju inte sörja det som varit. Den här sorgen efter Dutt är helt annorlunda. Nu sörjer jag det som aldrig blev. Jag sörjer de förväntningar som jag hade på mitt liv som mamma. Jag sörjer att Dutt inte fick bli den perfekta lillla pojke som jag antog att han skulle bli. Jag sörjer helt enkelt att framtiden inte blev som jag hade tänkt mig. Jag ville lära känna Dutt, uppfostra honom precis efter mina tankar, lära honom gå och lära honom att visa respekt för andra. Jag ville gå på babysim, babysång, babymassage och gå på öppen förskola med honom. Jag vill trösta honom när han var ledsen och skratta med honom när han var glad. Jag ville att Dutt skulle lära känna sin morfar, morbror, moster, farmor, farfar och övrig släkt och vänner. Jag ville också att han skulle få följa med till kyrkogården för att lära känna sin mormor. I och för sig hoppas jag att han nu, i himlen, fått lära känna henne.
Det är allt detta som jag inte fick uppleva som jag idag sörjer.
Dessutom sörjer jag den ovisshet som framtiden har att erbjuda - Kan jag bli gravid igen eller inte och är då det barnet livsdugligt? Om man nu kan sörja en sån sak så gör jag det.
Men nu kan jag ju inte sörja det som varit. Den här sorgen efter Dutt är helt annorlunda. Nu sörjer jag det som aldrig blev. Jag sörjer de förväntningar som jag hade på mitt liv som mamma. Jag sörjer att Dutt inte fick bli den perfekta lillla pojke som jag antog att han skulle bli. Jag sörjer helt enkelt att framtiden inte blev som jag hade tänkt mig. Jag ville lära känna Dutt, uppfostra honom precis efter mina tankar, lära honom gå och lära honom att visa respekt för andra. Jag ville gå på babysim, babysång, babymassage och gå på öppen förskola med honom. Jag vill trösta honom när han var ledsen och skratta med honom när han var glad. Jag ville att Dutt skulle lära känna sin morfar, morbror, moster, farmor, farfar och övrig släkt och vänner. Jag ville också att han skulle få följa med till kyrkogården för att lära känna sin mormor. I och för sig hoppas jag att han nu, i himlen, fått lära känna henne.
Det är allt detta som jag inte fick uppleva som jag idag sörjer.
Dessutom sörjer jag den ovisshet som framtiden har att erbjuda - Kan jag bli gravid igen eller inte och är då det barnet livsdugligt? Om man nu kan sörja en sån sak så gör jag det.
Tänkte bjuda på mig själv
Många såg kanske mig på bild när vi var med i Svenska Dagbladet strax före jul förra året. Jag tror dock att jag har några nya läsare så därför tänkte jag bjuda på mig själv en gång till. Den här bilden är tagit i söndags på min systers 40årskalas.
 |
| Foto: Syster Yster |
Totalt kaos för fyra veckor sedan
När jag skrev det här inlägget för exakt fyra veckor sedan var det totalt kaos i mitt huvud.
När jag läser inlägget så här fyra veckor senare ser jag i sättet jag skrev att inlägget skrevs med en hjärna som inte tagit in det jag varit med om. Händelseförloppet är också väldigt odetaljerat beskrivet och det känns som mina känslor inte landat.
Nu ett antal veckor senare känns det ibland fortfarande som kaoset i huvudet kvarstår, men känslorna har i alla fall landat något.
Ett rutinultraljud ska vara spännande och fantastiskt. Man ska inte gå ifrån ultraljudsrummet med rödgråtna ögon tillsammans med en barnmorska för att få träffa en läkare för att ta ställning till ett avbrytande av sin graviditet.
Ett rutinultraljud ska vara ett tillfälle att få "lära känna" sin bebis man har i magen. Det ska inte resultera i att jag tittar bort från tv-skärmen då jag inte klarar av att se Dutt, när läkaren återigen kontrollerar hjärnan med ett ultraljud.
Efter ett rutinultraljud ska man gå därifrån med ett stor leende på läpparna och en fin bild på bebisen i handen. Man ska inte behöva skriva sin namnteckning på en ansökan till Socialstyrelsen om att man ansöker om sen abort på grund av grava missbildningar på bebisen.
När man kommer hem från rutinultraljudet ska man fortsätta att sy på den vagga som man börjat på tidigare. Inte behöva bära bort vaggan till ett rum och stänga dörren så man slipper se den.
Det är så mycket i den här situationen som är FEL! Faktiskt allting. Det finns ABSOLUT ingenting som är rätt.
Mitt i den här situationen har min blogg, alla ni kära läsare, anhöriga och vänner varit ett otroligt stöd i den här kaotiska situationen. Jag har gjort det förut men jag gör det igen - Tack så hjärtligt för allt stöd!!
Samtidigt ska jag be om ursäkt för att jag inte läser och kommenterar hos er som jag brukar. Tyvärr orkar jag inte läsa några gravidbloggar just nu. Jag hoppas att ni förstår det.
När jag läser inlägget så här fyra veckor senare ser jag i sättet jag skrev att inlägget skrevs med en hjärna som inte tagit in det jag varit med om. Händelseförloppet är också väldigt odetaljerat beskrivet och det känns som mina känslor inte landat.
Nu ett antal veckor senare känns det ibland fortfarande som kaoset i huvudet kvarstår, men känslorna har i alla fall landat något.
Ett rutinultraljud ska vara spännande och fantastiskt. Man ska inte gå ifrån ultraljudsrummet med rödgråtna ögon tillsammans med en barnmorska för att få träffa en läkare för att ta ställning till ett avbrytande av sin graviditet.
Ett rutinultraljud ska vara ett tillfälle att få "lära känna" sin bebis man har i magen. Det ska inte resultera i att jag tittar bort från tv-skärmen då jag inte klarar av att se Dutt, när läkaren återigen kontrollerar hjärnan med ett ultraljud.
Efter ett rutinultraljud ska man gå därifrån med ett stor leende på läpparna och en fin bild på bebisen i handen. Man ska inte behöva skriva sin namnteckning på en ansökan till Socialstyrelsen om att man ansöker om sen abort på grund av grava missbildningar på bebisen.
När man kommer hem från rutinultraljudet ska man fortsätta att sy på den vagga som man börjat på tidigare. Inte behöva bära bort vaggan till ett rum och stänga dörren så man slipper se den.
Det är så mycket i den här situationen som är FEL! Faktiskt allting. Det finns ABSOLUT ingenting som är rätt.
Mitt i den här situationen har min blogg, alla ni kära läsare, anhöriga och vänner varit ett otroligt stöd i den här kaotiska situationen. Jag har gjort det förut men jag gör det igen - Tack så hjärtligt för allt stöd!!
Samtidigt ska jag be om ursäkt för att jag inte läser och kommenterar hos er som jag brukar. Tyvärr orkar jag inte läsa några gravidbloggar just nu. Jag hoppas att ni förstår det.
onsdag 8 juni 2011
Ett tips!
När man jobbar ute i trädgården, iklädd linne, i flera timmar i gassande sol, är ett bra tips att använda solkräm!!
Kom ihåg det nästa gång, Anna.
Lite blickar framåt
Ringde idag Fertilitetscentrum i Göteborg för att berätta att vi inte längre är gravida. När jag berättade för barnmorskan vad som hände på rutinultraljudet blev hon helt tyst i telefonen en stund. Antagligen tog det ett tag för henne att verkligen förstå vad jag hade sagt. När hon väl pratade igen var hon helt bestört över det som hänt oss. Hon ville veta lite hur vi mådde nu och hur vi hade upplevt hela situationen med till exempel bemötandet av sjukvården här.
Vi pratade lite om framtiden också. Att vi i alla fall vill utnyttja det försök vi har kvar av vårt trepack vi köpt. Frågan är bara när. Hon sa att det är väldigt olika hur snabbt deras patienter väljer att försöka igen efter att ha varit med om sådana här saker.
På tisdag ska den läkare som vi hade på äggplock och äggåterföring i januari ringa mig för en uppföljning och lite diskussion inför framtiden.
Vi måste lyckas få ett syskon till Dutt. Det är bara så!
Vi pratade lite om framtiden också. Att vi i alla fall vill utnyttja det försök vi har kvar av vårt trepack vi köpt. Frågan är bara när. Hon sa att det är väldigt olika hur snabbt deras patienter väljer att försöka igen efter att ha varit med om sådana här saker.
På tisdag ska den läkare som vi hade på äggplock och äggåterföring i januari ringa mig för en uppföljning och lite diskussion inför framtiden.
Vi måste lyckas få ett syskon till Dutt. Det är bara så!
Dagens beting
Dagens beting i trädgården var att klippa spireahäcken. Det är ingen kort sprieahäck vi har utan cirka 75 till 100 meter. Som tur är lämnade förra ägarna till huset kvar en eldriven häcksax. M fick uppdraget att ha hand om häcksaxen medan jag gick efter och krattade ihop alla kvistar till högar. I början var det ganska behaglig värme, men ju senare det blev så blev det svettigare och svettigare... Ingen skugga fanns det heller.
När vi väl krattat ihop allt och samlat allt i åtta stora sopsäckar packade vi även en påse med badkläder. Slängde in allt i bilen och åkte först till Returpunkten för att slänga spirea-skräpet. Sedan åkte vi till en badplats i närheten. Så nu kan jag skryta med att jag badat!! Dock blev det bara ett dopp för det var inte så jättevarmt i vattnet.
Hoppas att vi inte aktiverar oss för mycket så att vi glömmer bort Dutt.
tisdag 7 juni 2011
Dutt är tre veckor idag
Idag är det tre veckor sedan Dutt kom och försvann i samma ögonblick.
Varför blev det så här? När jag ska förstå att det är så här?
Tre veckor sedan vi gick tomhänt hem från förlossningen medan Dutt blev kvar invirad i en vit handduk i något kallt utrymme.
Idag är det också en vecka sedan vi tog avsked av den lilla lilla pojken liggande i den lilla lilla fina träkistan i det lilla lilla kapellet på den stora stora kyrkogården.
Det känns som tiden bara går, men att jag står stilla med min sorg som närmaste vän (eller snarare fiende). Det känns som tårarna har tagit slut just nu. När vi var hos kuratorn förra gången sa hon att man kunde framkalla tårar genom att till exempel titta på bilderna av Dutt eller något annat. Inget verkar få fram mina tårar längre.
Kanske har jag blivit avtrubbad, känslokall eller så kommer tårarna när jag minst anar det.
Varför blev det så här? När jag ska förstå att det är så här?
Tre veckor sedan vi gick tomhänt hem från förlossningen medan Dutt blev kvar invirad i en vit handduk i något kallt utrymme.
Idag är det också en vecka sedan vi tog avsked av den lilla lilla pojken liggande i den lilla lilla fina träkistan i det lilla lilla kapellet på den stora stora kyrkogården.
Det känns som tiden bara går, men att jag står stilla med min sorg som närmaste vän (eller snarare fiende). Det känns som tårarna har tagit slut just nu. När vi var hos kuratorn förra gången sa hon att man kunde framkalla tårar genom att till exempel titta på bilderna av Dutt eller något annat. Inget verkar få fram mina tårar längre.
Kanske har jag blivit avtrubbad, känslokall eller så kommer tårarna när jag minst anar det.
Kurator - inget för mig
Så har jag alltid tänkt när det gäller kuratorer. Det är verkligen inget för mig. Det är ju bara för massa olyckliga människor som måste ha någon att prata med och gråta hos och som inte klarar att prata med sina anhöriga om sina problem.
Vilka fördomar man kan ha...
När vi efter ultraljudet (då vi fick veta om Dutts missbildningar) träffade läkaren sa hon ganska omgående att vi skulle få träffa en kurator också. Hade läkaren istället frågat mig eller erbjudit oss kontakt med kurator hade jag nog genast tackat nej. Nu fick vi inte den möjligheten och helt plötsligt satt vi i kuratorns rum.
Idag är jag glad för att jag inte fick bestämma själv.
Jag tycker att jag och M pratar mycket om hur vi för tillfället mår och hur vi upplever hela situationen, men kuratorn lyckas på något sätt komma djupare än så.
Idag på förmiddagen var vi hos henne och redan när jag satte mig i fotöljen och hon frågade hur det var kände jag att det var extremt skönt att vara där. Nästan en timme var vi hos henne och vi pratade om sådana upplevelser som M och jag pratat om hemma men som hon, som sagt gräver lite djupare i.
Det jag pratade mest om var den overklighetskänsla som jag upplever hela situationen som. Det känns ibland som jag är utanför och iakttar mitt eget liv och då kan tänka att detta händer någon annan. Dessutom har jag väldigt svårt att tänka mig in i att jag är mamma, M är pappa och att Dutt är vår förstfödda son. Kuratorn bekräftar att det inte är så konstigt att man har de känslorna. Hela situationen är så overklig så allt tar så lång tid att ta in.
Jag har stundvis också haft dåligt samvete för att jag inte saknar min graviditet och de symtom som den innebar. Jag saknar inte att alltid vara hungrig eller att alltid behöva gå på toaletten på natten. Under hela min korta graviditet har jag varit fylld av oro och eftersom jag nu slipper den oron så kan jag inte sakna graviditeten i sig. Kuratorn ansåg att det var bra att ha något positivt i allt detta, samtidigt som hon förstod att jag naturligtvis skulle gjort allting för att fått gå hela graviditeten ut.
Dessutom pratade vi mycket om vår oro att aldrig bli gravida igen och om jag väl blir gravid igen så kommer åtminstone jag återigen vara fylld med oro.
Sedan konstaterade vi också att vi förmodligen försöker vara mer starka och sammanbitna än vad vi behöver. För min del är det så att dagarna känns helt okej då jag aktiverar mig i till exempel trädgården. När jag sedan hamnar i soffan på kvällen och när vi sedan ska lägga oss så kommer tårarna. På dagarna försöker jag som sagt vara stark. Kuratorn undrade vem jag försökte vara stark inför när det bara är jag och M hemma. En otroligt bra fundering... Vi behöver inte vara starka i det här. När jag känner att jag behöver gråta så ska jag släppa fram det tyckte hon. Jag vet inte varför det ska vara så svårt att göra det.
När vi skulle skiljas åt sa hon att hon snart går på semester och kommer åter i augusti. Det kändes som en evighet. Vi hann dock få en tid innan hon tar semesterledigt så nu ska vi till henne igen nästa torsdag.
Som sagt - Jag trodde inte att kuratorkontakt var något för mig, men nu har jag ändrat uppfattning.
Vilka fördomar man kan ha...
När vi efter ultraljudet (då vi fick veta om Dutts missbildningar) träffade läkaren sa hon ganska omgående att vi skulle få träffa en kurator också. Hade läkaren istället frågat mig eller erbjudit oss kontakt med kurator hade jag nog genast tackat nej. Nu fick vi inte den möjligheten och helt plötsligt satt vi i kuratorns rum.
Idag är jag glad för att jag inte fick bestämma själv.
Jag tycker att jag och M pratar mycket om hur vi för tillfället mår och hur vi upplever hela situationen, men kuratorn lyckas på något sätt komma djupare än så.
Idag på förmiddagen var vi hos henne och redan när jag satte mig i fotöljen och hon frågade hur det var kände jag att det var extremt skönt att vara där. Nästan en timme var vi hos henne och vi pratade om sådana upplevelser som M och jag pratat om hemma men som hon, som sagt gräver lite djupare i.
Det jag pratade mest om var den overklighetskänsla som jag upplever hela situationen som. Det känns ibland som jag är utanför och iakttar mitt eget liv och då kan tänka att detta händer någon annan. Dessutom har jag väldigt svårt att tänka mig in i att jag är mamma, M är pappa och att Dutt är vår förstfödda son. Kuratorn bekräftar att det inte är så konstigt att man har de känslorna. Hela situationen är så overklig så allt tar så lång tid att ta in.
Jag har stundvis också haft dåligt samvete för att jag inte saknar min graviditet och de symtom som den innebar. Jag saknar inte att alltid vara hungrig eller att alltid behöva gå på toaletten på natten. Under hela min korta graviditet har jag varit fylld av oro och eftersom jag nu slipper den oron så kan jag inte sakna graviditeten i sig. Kuratorn ansåg att det var bra att ha något positivt i allt detta, samtidigt som hon förstod att jag naturligtvis skulle gjort allting för att fått gå hela graviditeten ut.
Dessutom pratade vi mycket om vår oro att aldrig bli gravida igen och om jag väl blir gravid igen så kommer åtminstone jag återigen vara fylld med oro.
Sedan konstaterade vi också att vi förmodligen försöker vara mer starka och sammanbitna än vad vi behöver. För min del är det så att dagarna känns helt okej då jag aktiverar mig i till exempel trädgården. När jag sedan hamnar i soffan på kvällen och när vi sedan ska lägga oss så kommer tårarna. På dagarna försöker jag som sagt vara stark. Kuratorn undrade vem jag försökte vara stark inför när det bara är jag och M hemma. En otroligt bra fundering... Vi behöver inte vara starka i det här. När jag känner att jag behöver gråta så ska jag släppa fram det tyckte hon. Jag vet inte varför det ska vara så svårt att göra det.
När vi skulle skiljas åt sa hon att hon snart går på semester och kommer åter i augusti. Det kändes som en evighet. Vi hann dock få en tid innan hon tar semesterledigt så nu ska vi till henne igen nästa torsdag.
Som sagt - Jag trodde inte att kuratorkontakt var något för mig, men nu har jag ändrat uppfattning.
måndag 6 juni 2011
Vanlig dag igen
Efter två dagar med fest. Först bröllop i lördags och systers födelsedagskalas igår är det idag en vanlig dag igen.
Eller vanlig - ingen dag kommer bli vanlig igen.
Dessa två festdagar har trots allt gått väldigt bra. Jag trodde att jag skulle ha svårare att koppla bort vårt bagage än vad jag hade. På gårdagens kalas vad det bara några få som inte visste om vår historia så det flesta kunde man känna ett samförstånd med.
Om vi inte tänkt på det förut så har vi upptäckt det nu - att vi har väldigt omtänksamma anhöriga och vänner. Jag tror aldrig vi haft så mycket buketter blommor och andra blomarrangemang som nu.
I lördags fick vi en ny fin blombukett av kompisar som vi inte träffat sedan allt detta hände och igår fick vi ett fint blomarrangemang av min moster och farbror (ja, de är gifta. Mammas syster och pappas bror!). Vi tackar så hjärtligt för blommorna.
I morgon förmiddag ska vi till kuratorn igen. Det känns faktiskt skönt att vi ska träffa henne igen. Jag och M försöker att prata så mycket vi bara kan om känslor, Dutt och våra upplevelser, men kurator lyckas på något sätt komma lite djupare än vad vi själva gör när vi pratar med varandra. Det kanske är just därför som om är kurator... Hon vet vad hon ska fråga för att vi ska fundera och tänka lite djupare.
Eller vanlig - ingen dag kommer bli vanlig igen.
Dessa två festdagar har trots allt gått väldigt bra. Jag trodde att jag skulle ha svårare att koppla bort vårt bagage än vad jag hade. På gårdagens kalas vad det bara några få som inte visste om vår historia så det flesta kunde man känna ett samförstånd med.
 |
| Blombukett från våra vänner |
I lördags fick vi en ny fin blombukett av kompisar som vi inte träffat sedan allt detta hände och igår fick vi ett fint blomarrangemang av min moster och farbror (ja, de är gifta. Mammas syster och pappas bror!). Vi tackar så hjärtligt för blommorna.
 |
| Blomarrangemang från min moster och farbror |
söndag 5 juni 2011
Gårdagen
Gårdagens bröllop bjöd på kanonväder (nästan för varmt), glädje, fina kläder, glada människor, fina blommor, god mat, god bröllopstårta och glada skratt.
Jag tyckte att det gick bra för mig, men några gånger under middagen kände jag att jag flöt bort lite grann. Det var inte så att jag då blev ledsen och tänkt på Dutt utan helt enkelt att jag inte orkade hålla fokus hela tiden. Jag tror inte märkte det förutom M som satt mitt emot.
Tack J och M för en trevlig dag. Hoppas att det är okej att jag lägger in en bild från bröllopet. Annars får ni säga till så tar jag bort den.
Idag väntar nästa firande - systers 40årskalas.
lördag 4 juni 2011
Festhelg
Idag och i morgon är uppbokade.
Idag är det bröllopsdags!! Våra kompisar gifter sig. De får verkligen kalasväder idag!!
Dessutom fyller min syster 40 år idag. STORT GRATTIS!! Så i morgon blir det att åka på kalas hos henne.
Fasadflaggan på boden på tomten är hissad idag både för födelsedagsbarnet och brudparet!
Jag hoppas att jag under dessa två dagar lyckas tänka på annat än bara sorg.
Idag är det bröllopsdags!! Våra kompisar gifter sig. De får verkligen kalasväder idag!!
Dessutom fyller min syster 40 år idag. STORT GRATTIS!! Så i morgon blir det att åka på kalas hos henne.
Fasadflaggan på boden på tomten är hissad idag både för födelsedagsbarnet och brudparet!
Jag hoppas att jag under dessa två dagar lyckas tänka på annat än bara sorg.
fredag 3 juni 2011
Hur ska vi fortsätta?
Caroline frågade igår i en kommentar om vad som händer nu, hur vi ska fortsätta framöver.
Ja, det är frågan. Först och främst ska vi få Dutts aska i jorden och sedan måste min kropp återhämta sig efter den här graviditeten. I månadsskiften juni-juli ska vi på efterkontroll hos forlossningsläkaren. Till det tillfället har vi en hel lista med medicinska frågor om varför det gick som det gick. Antagligen finns det inga svar, men vi känner ändå att vi måste ventilera dom funderingarna.
Eftersom sommaren kommer nu och vår ivf-klinik har semesterstängt så tidigast i höst utnyttja det sista ivf-försöket som vi har kvar i vårt trepack vi redan köpt. Dessutom har vi fyra frysta embryon.
När exakt vi kommer sätta igång med försöket vet vi inte. Det vi vet är att vi inte kan ge upp. Vi måste ju få ett syskon till Dutt. Skulle vi ge upp nu skulle det kännas som en enormt misslyckande.
Just nu känner jag mig skiträdd för att jag inte kommer att bli gravid igen, men samtidigt skiträdd för att bli gravid. Dubbla känslor helt enkelt! Tänk om den här mardrömmen skulle ske igen?
Nästa vecka ska jag försöka att uppbringa så mycket kraft så att jag orkar ringa ivf-kliniken samt min distansläkare att meddela att vår graviditet inte gick hela vägen och höra deras åsikt om när vi kan börja försöken igen.
Vi försöker att just nu inte tänka så mycket på framtiden, utan tillåta oss att sörja Dutt i lugn och ro.
Ja, det är frågan. Först och främst ska vi få Dutts aska i jorden och sedan måste min kropp återhämta sig efter den här graviditeten. I månadsskiften juni-juli ska vi på efterkontroll hos forlossningsläkaren. Till det tillfället har vi en hel lista med medicinska frågor om varför det gick som det gick. Antagligen finns det inga svar, men vi känner ändå att vi måste ventilera dom funderingarna.
Eftersom sommaren kommer nu och vår ivf-klinik har semesterstängt så tidigast i höst utnyttja det sista ivf-försöket som vi har kvar i vårt trepack vi redan köpt. Dessutom har vi fyra frysta embryon.
När exakt vi kommer sätta igång med försöket vet vi inte. Det vi vet är att vi inte kan ge upp. Vi måste ju få ett syskon till Dutt. Skulle vi ge upp nu skulle det kännas som en enormt misslyckande.
Just nu känner jag mig skiträdd för att jag inte kommer att bli gravid igen, men samtidigt skiträdd för att bli gravid. Dubbla känslor helt enkelt! Tänk om den här mardrömmen skulle ske igen?
Nästa vecka ska jag försöka att uppbringa så mycket kraft så att jag orkar ringa ivf-kliniken samt min distansläkare att meddela att vår graviditet inte gick hela vägen och höra deras åsikt om när vi kan börja försöken igen.
Vi försöker att just nu inte tänka så mycket på framtiden, utan tillåta oss att sörja Dutt i lugn och ro.
Jag gillar inte fredagar - längre
Fredagar var den dag då jag bytte vecka i graviditeten. Idag skulle jag ha gått in i vecka 23 (22+0).
Undrar hur lång tid det tar innan jag slutar tänka på i vilken vecka jag skulle ha varit?
Undrar hur lång tid det tar innan jag slutar tänka på i vilken vecka jag skulle ha varit?
Flera award!!
Nu på morgonen fick jag två blog award till. Den här gången från Mamma Sophie och Elle. Jag blir så glad! Tack så hjärtligt båda två!
Här är mitt tidigare inlägg om denna blog award
Här är mitt tidigare inlägg om denna blog award
torsdag 2 juni 2011
Blog award
Idag har jag fått en blog award av Mette. Det tackar jag så hjärtligt för!
Reglerna för Liebster Blog Award är följande:
Denna bloggaward lämnas över till 3-5 av dina favoritbloggar, som har mindre än 100 följare. Awarden går vidare till de du valt ut, genom att du lämnar en kommentar på deras blogg. Berätta för dem att deras blogg är en av dina favoriter och att de har utvalts till Liebster award. Den som får awarden länkar till den person som gav den till dem, och tre-fem av hans/hennes favoritbloggar med mindre än 100 följare.
Jag vill skicka denna award vidare till:
Dutts nya minnesplats
Tidigare har vi haft ett litet litet runt bord som minnesplats för Dutt, men med tiden har det blivit för litet då vi fått så många kort och blommor som vi vill ha framme.Idag var vi och handlande en större skänk som nu är monterad i vardagsrummet.
Orkidén till vänster är den jag fick från mitt jobb igår.
Så ikväll kan vi säga God natt till Dutt på hans nya bord.
Säger God natt gör vi varje kväll, ända sedan vi var på ultraljudet. Det har blivit en fin tradition då man kan tillåta sig att gråta en svätt.
Tre veckor
I tre veckor har vi nu levt i den här gräsliga mörka fantasivärlden som jag nu mer och mer börjar in se är verkligheten.
Tre veckor. Det känns som en evighet! Skulle någon fråga mig skulle jag tro att det var minst ett år sedan barnmorskan sa "hjärnan ser inte ut som den ska".
Tre veckor av förvirring, sorg, groteska beslut, förlossning, sorg igen, fint stöd av vänner och anhöriga, besök av begravningsbyrå och präst, sorg, begravning och sorg igen.
Än så länge har inte ilskan och aggressionen kommit. Jag vet att det är vanligt i sorgearbetet att man blir arg på sig själv, på andra och framför allt på frågan varför.
Frågan varför finns naturligtvis med hela tiden, men som prästen sa i tisdags så är det egentligen ingen mening med att leta efter svaret eftersom vi inte kommer kunna hitta något. Jag tycker det är skönt med en präst som inte bara säger att det är Guds vilja det som sker. Jag som person kan inte helt förlika mig med ett sånt svar och då skulle nog ilskan komma lättare...
Den här veckan kommer vara som livet är mest. Både glädje och sorg. I tisdags var det ju som ni vet begravning. På lördag är det bröllop då två vänner gifter sig. På lördag fyller även min syster 40 år så på söndag blir det 40årskalas. Tanken är att vi ska delta på båda tillställningarna för det är som sagt livet. Världen runt omkring oss stannar inte upp "bara" för att vi har sorg utan det fortsätter att rulla och jag tror att det är viktigt att vara med i det. Om vi inte går på bröllopet eller kalaset kommer vi ångra oss om någon månad. Det är jag säker på.
Idag och i morgon blir dock lugna dagaar då vi som vanligt kan sitta i morgonrockarna så här dags... Idag blir det lite inköp på Ica och dessutom ska vi försöka hitta en möbel att ha som Dutts minneshylla. Det lilla bord vi har nu är för litet eftersom vi fått så mycket fina saker till minne av honom som vi vill ha framme. På Jysk har vi sett att de har en tänkbar möbel. Vi får se om vi kommer hem med den.
onsdag 1 juni 2011
Dagen efter
Idag känns det verkligen som dagen efter.
Jag känner mig helt slut i huvudet, apatisk och borta.
Jag vill tacka för alla kommentarer som jag fått på gårdagens inlägg. Ni är guld värda allihopa!!
Dessutom vill jag tacka kusin Charlotta och hennes sambo Jonas som skickat en gåva till Spädbarnsfonden i Dutts minne. Idag fick vi gåvobrevet.
I brevlådan låg också en minnesbok från begravningsbyrån som de sammanställd. I den fanns själva begravningsordningen från igår, vad kistdekorationen innehöll för blommor och sedan de hälsningar som fanns på de övriga blommorna. Dessutom fanns det ett antal foton som kvinnan från begravningsbyrån hade tagit igår innan vi kom. Flera av dom bilderna var riktigt fina.
Trots att jag varit helt borta mentalt idag har vi varit iväg en sväng på eftermiddagen. Först åkte vi förbi kapellet där begravningen var igår för att titta på blommorna som kyrkovaktmästarna lagt ut utanför kapellet. Den fina buketten från farmor och farfar och rosorna från moster och morfar hade ju vissnat lite. Kistdekoratioen låg där också och den var gjorde i oasis så den var pigg fortfarande.
Sedan blev det en välbehövlig promenad runt Strömmen och en fikapaus halvvägs.
Dessutom kom det blomsterbud på kvällen. Den fjärde sedan det ödesdigra ultraljud. Den här gången var det från mitt jobb. Igår på förmiddagen kom en fin bukett från min syster med sambo och min pappa med särbo. Då den kom från samma ställe som gjorde kistdekorationen och de övriga buketterna så var det samma färgtema och likadana blommor.
Jag känner mig helt slut i huvudet, apatisk och borta.
Jag vill tacka för alla kommentarer som jag fått på gårdagens inlägg. Ni är guld värda allihopa!!
Dessutom vill jag tacka kusin Charlotta och hennes sambo Jonas som skickat en gåva till Spädbarnsfonden i Dutts minne. Idag fick vi gåvobrevet.
I brevlådan låg också en minnesbok från begravningsbyrån som de sammanställd. I den fanns själva begravningsordningen från igår, vad kistdekorationen innehöll för blommor och sedan de hälsningar som fanns på de övriga blommorna. Dessutom fanns det ett antal foton som kvinnan från begravningsbyrån hade tagit igår innan vi kom. Flera av dom bilderna var riktigt fina.
Trots att jag varit helt borta mentalt idag har vi varit iväg en sväng på eftermiddagen. Först åkte vi förbi kapellet där begravningen var igår för att titta på blommorna som kyrkovaktmästarna lagt ut utanför kapellet. Den fina buketten från farmor och farfar och rosorna från moster och morfar hade ju vissnat lite. Kistdekoratioen låg där också och den var gjorde i oasis så den var pigg fortfarande.
Sedan blev det en välbehövlig promenad runt Strömmen och en fikapaus halvvägs.
Dessutom kom det blomsterbud på kvällen. Den fjärde sedan det ödesdigra ultraljud. Den här gången var det från mitt jobb. Igår på förmiddagen kom en fin bukett från min syster med sambo och min pappa med särbo. Då den kom från samma ställe som gjorde kistdekorationen och de övriga buketterna så var det samma färgtema och likadana blommor.
 |
| Buketten från min syster med flera. |