Bryta ihop och komma igen

Kan man sörja ett embryo litet som ett sandkorn?
Ja, det verkar som man faktiskt kan det. Det där lilla sandkornet kunde ha blivit en foster som efter nio månader blivit en liten välskapt flicka eller pojke som kunde haft mitt lockiga hår och mannens ögon.

Tyvärr fastnade inte sandkornet och vi får nu aldrig veta hur detta embryo skulle ha sett ut eller vilken personlighet denna lilla människa hade fått.

Har på ett forum på nätet läst frågan " Hur orkar man?" En väldigt bra fråga som jag egentligen inte har något svar på. Man måste ju orka. Längtan till ett barn övervinner allt! Så är det bara.

Har idag rapporterat in det negativa resultatet till Rmc. Sjuksköterskan som jag pratade med lät uppriktigt ledsen och undrade hur jag mådde. Hon tyckte att vi skulle ta det lugnt över sommaren och börja nästa behandling när de öppnar första veckan i augusti.
Den 3 juni har jag telefontid med läkaren där vi ska diskutera om några förändringar i behandlingen ska ske. Jag skulle ju gärna kunna få ut fler ägg den här gången samt att kunna få några befruktade ägg till frysen.

Nu ska vi ta hand om varandra, ha en lugn och skön sommar där vi försöker göra barn på egen hand, dricka nån gin och tonic ibland samt gå på barndop där vi blir gudföräldrar för andra gången.


Sist men inte minst: Tack för alla stöttande och vänliga kommentarer som jag fått från både känd och okända läsare i cyberrymden.