Bloggenergin borta

Bloggenergin har försvunnit eller rättare sagt så har all energi försvunnit sedan någon vecka tillbaka.
Den senaste veckan har jag fått ett antal frågor och funderingar i kommentarer som jag tänkt att svara på i ett inlägg, men orken finns inte just nu. Svaren kommer. Jag lovar.

Angående Fotrally så är fortfarande inte tävlingen avgjord. Just nu är det två personer kvar i tävlingen och de har nu gått i 43 timmar!! Vi var och hejade på dom (då fyra kvar) när de passerade Norrköping vid lunchtid idag.

Här kommer istället några bilder från vår trädgård.

Klematis Rebecca

Pion

Sjungande sädesärla

Okända vita blommor...

Trött Baltazar

Tappra, slitna hjältar

Igårkväll klockan 21.00 började Fotrallyt och mannen och kompisen J började gå. Och de har gått, gått och gått!!

Klockan 7.45 i morse ringer mannen och säger att han brutit. Då befinner han sig strax söder om Järna. J har fortsatt att gå.
Jag hoppar in i bilen och styr norrut. När jag kommer till Järna befinner sig mannen vid Statoilmacken dit han fått skjuts av "brytbussen". Han sitter i skuggan och när han ska resa sig och gå de få stegen till bilen inser jag att hur ansträngande det är att gå nästan 11 timmar i sträck. Han går som en gammal gubbe som pajat båda höfterna på en gång.
Precis när jag hämtar upp honom har även J brutit efter exakt 12 timmar. Han befinner sig vid Hölö kyrka dit vi åker för att hämta upp honom.

Nu har vi varit hemma en stund och båda mannen haltar sig fram...

Vem som vunnit hela tävlingen är långt ifrån klart. Det finns många som fortfarande går...

Tappra, men slitna hjältar!!

Gårdagens novellfilm

Igår visade Svt novellfilmen Liv, lust & längtan som bygger på regissörens egna erfarenheter när det gäller barnlöshet och ivf-behandlingar.
Hon har verkligen lyckats fånga den sorg, ilska och frustration som man som barnlös upplever. Jag kände igen mig i många scener och då främst när hon säger "vilken 14åring eller pundare som helst blir gravid utan att ens försöka"... Vet inte hur många gånger jag tänkt på just det. De scener där hon möter eller ser personer med barn och barnvagnar tog jag också extra till mig då just jag känt att det är jobbigt att ser alla barnvagnar på stan.

Det är så bra att såna här filmer görs. Frågan är bara vilka som såg den? Är det bara vi som kämpar/kämpat för att bli gravida eller tilltalar den även "vanligt" folk?

Anna i gbg skrev en kommentar på gårdagens inlägg om filmen där hon skriver så här: "Kul att veta är kanske att filmen bygger på regissörens egna upplevelser, hon var själv ofrivilligt barnlös i flera år och genomgick IVF osv. I augusti, i samband med att denna film gjordes, gjorde hon sitt senaste IVF-försök, med lyckat resultat och för drygt en månad sedan fick hon en jättefin liten dotter :-)"

Ni som missade filmen igår så finns den att se här

Lugnt

Dagarna rullar på och det händer inte så speciellt mycket. Det är ju bra för det ska ju inte hända något...

Komatröttheten är jobbig när jag vissa stunder inte ens orkar sitta upp i soffan och bara orkar ligga. Men, men det betyder antagligen att Miraklet tar all den energi hon/han behöver för att växa och frodas.
I morse tror jag att hon/han byggde ut sin lilla våning för då hade jag som knivhugg långt nere i magtrakten, men efter en stund avtog det igen.

Annars har jag kommit in i en skön semesterlunk. Idag har vi inte gjort mycket. Mannen har klippt gräset och jag har rensat ogräs. Dessutom har det varit lite förberedelser för mannens långpromenad som  startar i morgonkväll. Det ska bli spännande hur långt han orkar gå. Han ska gå tillsammans med en kompis (och ca 150 till) så de kommer nog peppa varandra bra. Vi får se när min telefon ringer och vart de vill bli hämtade...

Ikväll 21.45

Ikväll klockan 21.45 visar Svt 2 novellfilmen Liv, lust & längtan. Det är en film med Josephine Bornebusch i huvudrollen som handlar om ofrivillig barnlöshet och ivf-behandlingar.

Efter sändningen kan man även se filmen via Svtplay.

Vecka 9 (8+0)

Tisdagar betyder byte av graviditetsvecka. Nu går jag in i vecka 9 och jag hoppas naturligtvis att allt står rätt till med Miraklet!
Tröttheten har nu kommit på allvar och igår sov jag två gånger på dagen. Trots det var jag lika trött när jag vaknade. Igår var tröttheten så stark så att jag hela dagen kände mig vimmelkantig. Tur att jag hade semester och att vi inte hade något speciellt planerat. Idag, än så länge, känns det något bättre.

Igår ringde jag min pappa för att meddela hur resultatet på ultraljudet hade varit. När jag sa "i torsdags var vi på ultraljud" blev det helt tyst i luren och det kändes som han höll andan innan jag hann avsluta meningen med att allt hade sett bra ut. Även pappa är ju nu, tyvärr, van vid att jag sällan har goda nyheter när det gäller graviditeterna.

Oron finns hela tiden och känns som ett plåster som skaver lite då och då. Igårkväll jäste oron över och tårarna kom en stund. Dock har jag nu svårt att förklara vad jag är orolig för. Det finns inget helt konkret att ta på, utan det är väl helheten.  Hela tiden när vi pratar om framtiden garderar vi oss genom orden "om vi kommer så långt", " om det går hela vägen" eller liknande. Ingen av oss vågar helt och fullt tro på att vi i början av nästa år ska vara tre i familjen. Samtidigt har jag en svag känsla av att det faktiskt skulle kunna gå den här gången. Jag får försöka jobba på att få fram den känslan lite mera!

Ultraljudstid

Regnet vräker ner på vår första riktiga semesterdag. Hittills har det kommit 27 mm så idag är det en innedag.

På morgonen slog jag med darrande fingrar numret till ultraljudsenheten för att beställa en tid till Kub-ultraljud. Tid är nu bokad till den 1 augusti klockan 10. Då kommer jag vara i vecka 13+1.

Jag sa till kvinnan jag pratade med att jag ville att den barnmorska som ska göra ultraljudet ska vara påläst i min journal och det skulle hon skriva både i tidsbokningen samt prata med henne personligen om. Hon hade min journal uppe så hon såg bland annat en anteckning som vår barnmorska tydligen gjort när vi var där senast där det kort stod om vår historik. Det känns skönt att veta att man när man väl är där, inte behöver förklara varför vi är som två nervvrak...
Jag sa också att vi inte vill göra riskbedömningen för kromosomavvikelser utan bara göra ett vanligt ultraljud och det skulle hon också notera.

När jag pratat färdigt med hennes var jag helt svettig. om jag blir helt svettig av att bara boka en tid till ultraljud hur ska det då bli när det väl är dags för själva ultraljudet?

Lite gångförberedelser

På torsdag klockan 21.00 ska mannen delta i Fotrally. När mannen fyllde år i mars fick han startavgiften i present av kompisar. Fotrally är en tävling som startar i Rålambshovsparken i Stockholm och sedan går deltagarna tills bara en är kvar. Förra året gick den som vann i över 33 timmar!! Helt galet, men mannen är laddad. Här finns alla regler att läsa.

Så idag har vi varit och handlat lite saker som han ska ha med sig. Bland annat skavsårsplåster. Det kan ju kanske behövas!!

Mannen har startnummer 72 och visst vore det roligt om några stockholmsläsare av min blogg kunde bilda en hejarklack i Rålambshovsparken eller längs med vägen ut ur Stockholm, för min kära man. Jag kommer nämligen bara följa spektaklet via hemsidan.

Hans mål är att gå minst 6 timmar. Jag kommer att vara standby med bilen för att hämta honom när han inte orkar gå längre.

Heja heja!!

Lugn men ändå inte

Midsommarhelgen tuffar på. På förmiddagen var vi iväg till en handelsträdgård och köpte tre stycken amplar. Gigantiskt stora för bara 100 kronor styck! På vägen hem blev jag invinkad av Farbror Polisen som stod vid vägkanten. Naturligtvis var det alkoholkontroll. Trots att jag med säkerhet visste att jag var nykter blev jag nervös... Konstigt!


Jag undrar när man kommer vara helt lugn när jag går på toaletten. Varje gång är jag rädd för att se blod. Jag vill inte se blod och än så länge har jag inte heller gjort det.
I övrigt känner jag mig ganska lugn. Det är som sagt toalettbesöken som inte alltid är lugna.

Kanske har jag fortfarande inte greppat att jag verkligen är gravid. Med Dutt och Snöis hade jag jättesvårt att ta till mig graviditeterna och så verkar det vara även nu...

Sakta men säkert tar jag kanske det till mig. Jag vågade i torsdags efter ultraljudet lägga upp en babyticker på bloggen. Jag hoppas att jag slipper ta bort den den här gången...
Efter ultraljudet plockade jag också med mig en bok och en tidning som fanns att ta gratis på mödravården. Lite försiktigt har jag börjat bläddra i dom. Dock har jag inte vågat ta fram alla de böcker och tidningar som jag samlat på mig under de tidigare graviditeterna och som ligger i garderoben i blivande Mirakel-rummet.

I början av nästa vecka ska jag ringa och boka en tid för Kub-ultraljud. Skrämmande men samtidigt efterlängtat. Jag ska dock ställa lite krav. Jag vill att den som ska utföra ultraljudet ska ha läst vår journal och därmed veta om vår historia. Dessutom vill jag att den som utför ultraljudet som berätta precis allt det hon ser och inte ser. När vi var på kub-ultraljudet upplevde vi att den barnmorskan inte förmedlade vad hon såg, utan satt mest och jobbade tyst bredvid oss.
Inga höga krav vi har tycker jag som jag säkert tror att de går med på.

Midsommar och ett år

Midsommarafton idag. Ingen dag som jag firar jättemycket, men jag har i alla fall lyckats göra en midsommarkrans med blommor från trädgården. Det har även blivit sillunch och om ett par timmar blir det lite grillning.

Vi har varit hos den blivande storebrorsan Dutt och satt lite blommor. Det är idag exakt ett år sedan vi hade asksättning för honom.

Jag försöker tro på att vi nästa midsommar är tre i den här familjen. Vågar inte än tänka den tanken helt färdig, men hjärtslagen igår var i alla fall ett steg närmare målet.

Vill önskar er alla en trevlig midsommarhelg!! Ät mycket sill och jordgubbar!!

Det blev ju en bra dag!

Förmiddagen gick över förväntan fort fram. Vi åkte iväg och handlade mat och på Ica stod jag och bläddrade i de gravidtidningar som fanns att köpa. Vågade då inte köpa nån, men tänkte att går det bra i eftermiddag så blir det ett inköp.

Naturligtvis beräknade vi restiden fel så vi satte oss redan kvart i ett i det hatade väntrummet. Vad konstigt det är att man aldrig kan lära sig hur lång tid det tar att åka hemifrån till sjukhuset...

Klockan blir ett och ingen läkare i sikte. När klockan är tio över kan jag inte längre sitta sitt utan jag stampar fötterna i golvet. De par som satt runt omkring måste trott att jag hade några allvarliga fel...

Tjugo över ett ropar läkaren äntligen upp mig och vi traskar in i rummet. Samma rum där vi i oktober fick konstaterat att det var ett MA.

Läkaren är påläst i min journal och hon frågar först vad jag har för symtom. Ganska snart visar hon in oss i rummet bredvid där ultraljudsmaskinen står. Hon vänder ultraljudsskärmen bort från oss och säger att hon först själv vill kolla hur det ser ut. Under tiden tror jag att jag slutat andas...

Ganska snart säger hon "Du är gravid och det finns ett hjärta som slår". Då börjar jag andas igen. Man brukar säga att en sten faller från hjärtat och just då kändes jag exakt hur det är!! Herregud, så härligt!

När hon visat hjärtat så säger hon att nu tycker att det verkar vara två embryon i samma hinnsäck. Då tänker vi genast "vad har vi gjort nu?". Till slut konstaterar hon att det är gulekroppen som är så stor och tydlig på bilden...

Hon kollar runt ganska länge för att se om hon kan få en bra bild som vi kan få med oss hem, men apparaten vill inte så tyvärr får vi ingen bild...

När jag hoppar ner från gynstolen är det med darriga ben och med ett leende på läpparna!!

Vi pratar vidare lite grann och hon tycker att jag nu ska boka en tid till kub-ultraljud.

Efteråt åker vi och shoppar lite till. På systembolaget blir det alkoholfritt mousserande till mig och på Intersport hittar jag två toppar för 200 kronor. Dessutom smiter jag in på Pressbyrån och köper mig en gravidtidning!!

Tack alla söta och fina för alla kommentarer under dagen!! Många kramar till er!

Tjohoooo!!!

MIRAKLET LEVER!!!

Dagens U

Då är dagen här. Domedagen eller blir det en glädjens dag? Jag hoppas ju naturligtvis på det sistnämnda!

Jag vet att ni är jättemånga därute som tänker på oss, håller tummar och hoppas. Ni ska veta att vi är så glada och tacksamma för det!!

Hur vi nu ska fördriva tiden till halv ett då vi ska sätta oss i bilen är oklart. Naturligtvis vaknade jag idag extra tidigt också så att förmiddagen blir ännu längre än vanligt. Vår plan är i alla fall att nu på förmiddagen åka och handla mat. Då borde en stund springa iväg i alla fall.

Klockan 13.00 gäller det!

Semester och i morgon

Japp, nu har jag jobbat sista dagen för ett tag framöver. Det ska bli skönt med ledighet!  Började semester med att gå till frissan och klippa håret. När jag kom hem inser jag att jag nu är mer luktkänslig är vanligt. Frissan hade i lockkräm i mitt hår och den lukten var det enda jag kände till slut. Så det blev att tvätta håret direkt efter att man blivit professionellt friserad. Typiskt!

I morgon klockan 13.00 är det dags. Då måste vi sitta i vårt hatade ultraljudsväntrum. Då stiger blodtrycket och plusen så fort jag ser de där blåa sofforna.

Det måste gå vägen!

En och två

En jobbdag kvar, eller sex arbetstimmar kan man också säga, till semester. Det ska bli så oerhört skönt med lite ledighet. Den här veckan har komatröttheten kommit på allvar. Idag har jag varit urtrött hela dagen på jobbet och när jag kom hem låg jag i sängen inom fem minuter. Det konstiga var att trots att jag var helt snurrig av trötthet så kunde jag inte somna... Jag som tycker det är jätteskönt att sova middag.

Två dagar kvar till ultraljudet. Inför det känner jag mest skräck. Skräck för att inte se något hjärta. Syns det inte något hjärta är ju frågan om det är för tidigt? På torsdag kommer jag (enligt mina beräkningar) att vara i vecka 7+2. Visst måste man med säkerhet kunna se hjärta slå då (om det nu gör det)?

Idag har jag inte tagit Crinone. Jag har helt enkelt tröttnat på dom... Trött på kladdet och de äckliga klumparna som kommer ut när man minst anar det. Jag hoppas att Crinonen varken gör från eller till när det gäller Miraklets utveckling.

Vecka 8 (7+0)

Jag är modig och vågar skriva den här rubriken. Jag är ju faktiskt gravid tills motsatsen bevisas...
Någon frågade på förra inlägget vilket datum som är beräknad förlossning och det är den 5 februari 2013.

Idag har jag sovit jättedåligt och saken blev inte bättre av att katten kom in med mus. När jag precis slumrat till hör jag kattens speciella "jag har en levande mus med mig in"-jamning. Jag tänder lampan fort och mannen letar reda på sina musfångarhanskar, men innan vi vet ordet av har katten med musen i munne sprungit ner för trappan igen och ut genom kattluckan. Trötta och förvånade tittar vi på varandra och säger att så där brukar han inte göra...

Då när jag ändå var vaken var jag naturligtvis tvungen att gå på toaletten och precis när vi ska gå upp och lägga oss igen hör vi att kattluckan öppnas igen. Då kommer kattskrället in med musen i munnen igen... Nu släpper han musen i hallen så mannen får ta på sig sina handskar igen. Dock gick det ganska lätt för han öppnade helt sonika ytterdörren och musen gick ut självmant :-)

Efter detta nattliga äventyr var det ju naturligtvis ännu svårare att sova...

Två och tre

Två jobbdagar kvar till semester och tre dagar kvar till ultraljud. Jag ser mest fram emot semestern. Ultraljudet känner jag mest skräck inför, trots att jag vet att det vanligaste vid ett ultraljud är ju faktiskt att det ser bra ut. Min hjärna är väl för trång för att verkligen få in det...

Nu känner jag att komatröttheten börjar komma på allvar. Jag är trött när jag vaknar på morgonen. Jag är trött under dagen. Sover sedan minst en halvtimme på eftermiddagen och är fortfarande trött när jag vaknar... Om allt går bra på torsdag så kommer de mest trötta veckorna vara under min semester, vilket kan kännas ganska bra, Det är så oerhört jobbigt att känna sig urtrött på jobba. När man är ledig sover man längre på morgonen och man kan gå och vila precis när man själv vill.

Jag hoppas att ni håller allt som går att hålla för att Miraklet ska må bra på torsdag!

Snart dags

Nu är det snart dags för semester och ultraljud. Jag har tre jobbdagar kvar innan det är dags för en lång och skönt semester. Så på onsdageftermiddag kommer sommaren på allvar. Det har jag beställt!

Jag hoppas att vår semester börjar bra då vi på torsdag ska på det fruktade ultraljudet. Just nu känner jag mig något lugnare inför det, men det kan ändras snabbt. Jag orkar inte med ett misslyckat ultraljud till. Så är det bra så därför måste det gå bra på torsdag. Vi har haft allt för många ultraljud där världen rasat så nu får det vara nog med det...

Jag har fortsatt att varje kväll, efter att jag släckt lampan, lägga min hand på magen och tyst upprepa "Du måste stanna". Jag hoppas verkligen att den lilla därinne redan nu lyssnar på sin mamma...

En sammanfattning av de symtom jag har just nu är trötthet, yrsel när jag ställer mig upp för fort, hungrig och när jag väl blir hungrig så blir jag hungrig på en sekund, kissnödig jämt, trög mage, ibland illamående på natten och ingen huvudvärk.


Idag har vi haft lunchbesök av Janet och man. Vi träffade dom första gången i mars när vi hade gjort vår senaste ivf. Nu hade de vägarna förbi oss och trots att vi bara träffats två gånger så känns det som man känt varandra längre än så. Kanske får vi som kämpar med behandlingar, missfall och barnlöshet ett speciellt band?

Efter många funderingar

Ända sedan Ikea lanserade taklampan Maskros så har jag suktat efter en. Vid gårdagens besök köpte vi så äntligen en!! Nu sitter den ovanför trappan på övervåningen.

Riktigt nöjd faktiskt!!

Hand i hand

Oron är mindre idag. Det har varit några jobbiga dagar nu men idag känns det som sagt bättre. Kanske har jag idag blivit bättre vän med Oron och vi kanske har bestämt att vi hand i hand ska klara det här...

Trots att jag under gårdagen hade (ursäkta detaljer) bruna och rosa Crinoneklumpar så känner jag mig lugn. Jag googlade på det och det är tydligen helt normalt att klumparna av Crinone kan ha lite varierad färg. Innan de kommer ut kan de skava mot slemhinnan och då få lite blodliknande färg. Jag får se hur länge jag orkar hålla på med Crinone. Det är lite kladdigt och jobbigt och jag tror att det är den som gör att jag tycker att det rinner där nere hela tiden.

Idag har jag varit på mitt årliga läkarbesök på reumatologen. Det besöket hade jag tänkt skulle bli en diskussion om hur vi skulle kunna optimera min kropp inför kommande behandling i höst. Nu behövdes inte det, utan idag blev det bara ett konstaterande att min reumatiska sjukdom är i schack och att jag inte haft någon huvudvärk sedan en veckan före plusset. Han kommer skicka en remiss till en expert när det gäller mina blodkoaguleringsproblem för att jag ska få den bästa behandlingen med blodförtunnande mediciner under graviditeten. Sedan blev det en del blodprover också. 11 rör togs det idag!

Därefter har mannen och jag gjort Linköping. Först Ikea, sedan Cloetta i Ljungsbro, lunch vid Bergs slussar och en glass på Bosses. Sedan gick mannen till jobbet och jag fick ta tåget hem. På hemvägen stannade jag till en stund hos Dutt. Det är alltid skönt att sitta där hos honom en stund.

Det är svårt

Sedan besöket hos barnmorskan igår har min oro blivit större för att allt kommer att gå åt helvete. På något sätt blev det så påtagligt när vi fick en tid till ultraljud. Det är då det gäller på något sätt. Jag är så rädd för att det återigen ska vara ett MA när vi kommer till läkaren på torsdag. Hade vi "bara" förlorat Dutt och inte varit med om ett Ma skulle jag just nu vara mycket lugnare.

Efter vår MA i höstas kände jag mig så lurad. Jag hade bara några dagar före vi fick det konstaterat testa jättestarkt plus och jag hade alla symtom som tydde på att allt var okej. Att sedan Snöis stannat upp att växa och att hjärtat slutat slå var ett slag i ansiktet. Det kändes så fruktansvärt att samma dag som jag åkte till sjukhuset för skrapning ha alla de gravidsymtom jag haft under de tidigare veckorna.

Därför vågar jag nu inte lita på mina gravidsymtom eller teststickorna. Innerst inne vet jag att sannolikheten för att allt ska se bra ut på ultraljudet är större än att det inte gör det, men det hjälper inte just nu. Om en vecka vet vi. Stor lycka eller svart sorg?

Nä, den där oron är som sagt inte lätt att bli vän med...

En delmål avklarat

Strax före åtta traskade vi in på mödravården för att träffa vår barnmorska. Jag mådde inte så dåligt av lokalerna idag, men det kan bero på att vi inte satt i ultraljudsväntrummet idag...

Barnmorskan är ju samma som vi haft under Dutt och Snöis så hon är väl införstådd i vår situation och den oro som vi känner. Det känns konstigt att vara så rutinerad hos barnmorskan och ändå inte ha något levande barn. När hon frågar om hur jag mår med tanke på gravidsymtom så säger jag "jag mår ungefär som under de tidigare graviditeterna".
Vi pratade mycket om den oro vi känner och som hon tycker är helt naturlig med tanke på allt som vi varit med om.
När vi går igenom det material med broschyrer med mera som man brukar få vid första besöket så säger jag "de ligger längst in i garderoben så vi behöver inga nya". Hon undra när vi kommer att våga ta fram dom och jag säger att jag kanske tar fram dom efter det tidigare ultraljudet som vi för övrigt kommer att göra nästa torsdag den 21 juni. Då är jag i vecka 7+2 så då borde man väl se hjärtslag (om det finns några)? Den läkare som då ska göra ultraljudet är inte insatt i vår situation, men inför besöket ska barnmorskan meddela läkaren att hon ska läsa vår journal just för att vi ska slippa berätta hela vår långa historia. Det känns skönt.

Dessutom har vi bokat in en tid till vår "önskeläkare" den 2 augusti. Då kommer vi planera upp hur graviditeten ska se ut med extrakontroller med mera.
Den 1 augusti ska vi dessutom träffa barnmorskan igen för det "riktiga" inskrivningssamtalet. Jag hoppas bara att jag slipper avboka dessa datum. Jag vet att jag låter pessimistisk, men i min hjärna finns alltid ett "det går inte vägen".

Dessutom ska jag boka in en tid för KUB-ultraljud, men det väntar jag med åtminstonde tills vi varit på ultraljudet nästa torsdag. Innan jag bokar det ska vi också bestämma oss för om vi vill ha riskbedömningen för kromosomfel eller inte. Det lutar åt att vi även denna gång "bara" vill ha själva ultraljudet.

Många datum att hänga upp graviditeten på och som sagt jag hoppas att jag slipper avboka dom...

I morgon och present

Många gånger det senaste året har jag fått avboka besök inom sjukvården som varit relaterat till våra misslyckade graviditeter, bland annat barnmorskebesök och KUB-ultraljud. Idag skullle vi varit hos distansläkaren för att planera höstens ivf-försök. Det var med glädje som jag ringde och meddelade att vi inte behövde ha den tiden!!

I morgon ska vi på ett första besök hos barnmorskan på mödravården. Det är samma barnmorska vi ska träffa i morgon som vi haft de tidigare gångerna så det känns skönt då hon är insatt i allt som hänt oss. När hon svarade på mitt mejl angående VUL lät hon verkligen glad för vår skull "Vad kul att ni väntar barn!" skrev hon. Va?? Jag? Väntar barn?? Hon måste skickat mejlet till fel person.
Det jag bävar för är att åter igen kliva in på mödravården. Min plus och blodtryck skjuter i höjden så fort jag tar i dörrhandtaget. Senast jag var där var den 11 oktober förra året då vi fick det konstaterat att Snöis blivit ett MA. Innan dess var det ju rutinultraljudet den 12 maj som också genomfördes i samma lokaler. Kanske inte så konstigt att jag inte gillar mödravårdens lokaler... Jag hoppas så innerligt att vi inom två veckor ungefär ska få lite positiva händelser, alltså ett lyckat VUL, att ta med oss därifrån.

Idag blev jag glad när jag öppnade brevlådan. Där låg ett litet paket från FC med kläder till Miraklet samt en fin hälsning på ett kort. Kläderna hade så passande mönster med bland annat kossor då jag ju är uppvuxen på bondgård med kor och höns in på knuten. Mirkalet kommer passa perfekt i detta och kommer naturligtvis ha det på sig när h*n besöker morfar och sin syssling M som bor i huset bredvid morfar. Stort TACK för presenten!!

Ny vecka firas med...

Vecka 7 (6+0) firas med en nytt test!

Ny vän?

Jag försöker bli vän med min Oro. Jag försöker att inse att den kommer finnas vid min sida under hela den här graviditeten och då kan jag väl lika gärna försöka bli vän med den istället för att se den som någon fiende.

Dock är det lättare sagt än gjort då Oron inte är så samarbetsvillig eller kamratlig... Jag försöker prata vänligt med Oron, men istället fräser den tillbaka otäcka ord och tankar till mig.

Jag tänker tankar som "inget blod är bra" Oron hugger tillbaka med "minns graviditeten i höstas då Snöis var död utan att du visste om det och då kommer inte heller något blod". Då känner jag att jag inte vill vara vän med Oron, men jag måste försöka.

Jag tänker att idag (v.5+6) i förra graviditeten kom en blödning och vi tillbringade flera timmar på gynakuten. Idag och ingen dag tidigare har det kommit blod. Det är bra. Oron säger "vänta du bara, blodet kommer i morgon".

Nä, Oron är en svår typ att bli vän med , men jag ska försöka så gått jag kan att åtminstone bli bekant med den.

Dagens pausfågel

Har ingen lust att skriva något idag så därför blir det en pausfågel.

Trött och ont

I natt sov jag jättedåligt. Åt digitive-kex i sängen både halv ett och klockan tre på grund av lätt illamående och ett sug i magen.

Under dagen har jag nästan hela tiden har ett sug i magen, lite lätt illamående och lite ont högt upp i magen. Det känns lite som magkatarr.

Vi har idag varit hos min syster på lite kalas då hon fyllde tidigare i veckan. Då jag sovit dåligt i natt kände jag mig lite halvdisträ idag... Sedan dessutom dessa magbesvär.

När vi nu kom hem åkte mannen till apoteket och köpte Gaviscon som är för sura uppstötning och halsbränna. Jag får se om det hjälper eller så börjar jag helt enkelt få det symtom som jag absolut inte vill ha - Illamående.

I övrigt så känner jag mig även idag ganska lugn, men jag hoppas att jag mår lite bättre i morgon.

Något helt annat: Man vet att man blivit en riktig trädgårdsägare när man är överlycklig att det kommit 25 mm regn på ett dygn ;-)

Tillfreds

Jag känner mig faktiskt ganska tillfreds. Idag i alla fall.
Jag försöker att intala mig att jag, hur mycket jag än vill, inte kan påverka hur detta kommer att gå. Det kan gå åt helvete. Det kan gå så bra så att vi i början av nästa år har en bebis. Någon av er skrev en kommentar som var ungefär att går det åt helvete så kan jag i alla fall ha njutit av att jag är gravid fram tills dess. Jag tycker det är ganska klokt, men ack så svårt.

Varje gång jag är på toa, vilket är många gånger per dag, är jag orolig för att se något som jag inte vill se. Blod!  Många gånger har jag trott att det varit blod när jag torkat mig, men då är det bara Crinone-klet. Det är ju mitt eget val att jag tar dom så den rinnkänsla som kommer med dom får jag helt enkelt leva med.
Vis av erfarenhet så kan ju faktiskt inget blod också vara negativt, men jag försöker intala mig att allt är bra med Miraklet och inget som jag gör kan påverka varken positivt eller negativt.

Sakta och med stor försiktighet pratar vi om hur den närmaste tiden skulle kunna vara. Vilken vecka jag kommer vara i när semester är slut, att jag kanske från jul och framåt har gravidpenning, att jag äntligen ska kunna få åka till Babyproffsen och handla, när jag ska få ta fram mina gravidbyxor som ligger gömda långt in i garderoben. Många drömmar som jag inte än riktigt vågar tro på kommer att hända

Mannen tycker redan att min mage blivit tjock, men jag tror bara att det är fett än så länge ;-)

Idag har jag i alla fall tagit min första eftermiddagsvila som gravid. Antagligen kommer det bli flera såna.

Vad har hänt?

Klockan är bara halv åtta på morgonen en ledig fredag och jag är redan vaken! Vad har hänt?

Sitter just nu ute i solen med tre morgontidningar framför mig så här kan jag nog bli kvar en stund.

God morgon på er allihopa!

Känner mig konstig - Gravid kanske?

Idag har jag känt mig allmänt konstig. Det började med att jag satt på knä ut i förmiddags och rensade ogräs. När jag tittar där känner jag ur yrseln kommer och jag känner att jag måste ta mig därifrån och sätta mig någonstans där jag kan vila. Jag stapplar över gräsmattan till en av våra solstolar och där sitter jag ett lång stund. Det kanske inte direkt snurrade i huvudet, men en väldigt märklig känsla där jag på något konstigt sätt kände mig instängd i mig själv. Svårt att förklara. Efter en stund kan jag ta mig in i köket och ta ett glas vatten. Det värsta släpper efter ett tag, men resten av dagen har varit lite märklig. Jag har en konstig trötthet som jag inte känner igen. Kanske Miraklet som stökar omkring?

Ibland önskar jag att jag var en sån som har massor av graviditetssymtom. Jag tycker mina känns så diffusa och svaga, men jag vet ju att dom var så de tidigare gångerna också. Jag slipper mer än gärna kräkningarna då jag har kräkfobi, men lite ömma bröst eller liknade vore ju inte fel ;-)

Jag fick på eftermiddagen svar från barnmorskan där hon meddelade att vår "önskedoktor" nu går på semester, men som gärna träffar oss efter hennes semester. När hon har semester får vi träffa någon annan. Tid för läkarbesöken ska vi boka när vi träffar barnmorskan på onsdag. Som jag misstänkte var det inga problem att få läkartid/tidigt ultraljud genom mödravården. Det känns skönt!

Läsvärt

För en tid sedan förbjöds ämnet bisfenol A i nappflaskor och i barnmatsburkslock, men ämnet finns fortfarande i konservburkar.
Svenska dagbladet granskar hur bisfenol A  i konservburkar påverkar kroppen. Idag finns en intressant artikel om bisfenol och gravida.
Efter att ha läst den artikeln så säger jag adjö till alla konserver under min graviditet. Jag äter inte jättemycket matkonserver, främst majs, men det finns ju i frysdisken också. Onödigt att utsätta mig och Miraklet i onödan.

Fyra medarbetare på Svenska dagbladet åt några dagar enbart konservmat under ett par dagar och här  finns resultatet. Ett skrämmande resultat!

En miljon

Igår kväll kom jag över en miljon totala sidvyer på min blogg sedan jag började blogga i februari 2010. Många är ni som läser och kommenterar och det är jag så tacksam för. Kunde aldrig tro att ni skulle bli så många när jag skrev mitt första inlägg.

Tack allihopa!

På tal om mirakel

Så här säger Nationalencyklopedin om ordet "Mirakel":

"underbar, uppseendeväckande händelse, oförklarlig och därför vanligen uppfattad som övernaturlig."

Ja, en oförklarlig händelse är det verkligen ;-)

Bra symtom finns också

Att ständigt känna sig kissnödig, ha trög mage och bli andfådd när man går upp för trappan är såna symtom som kan kännas lite besvärliga ibland.

Men att slippa huvudvärk... Det är verkligen ett bra symtom. Jag som är en sån, när jag är ogravid,  som nästan alltid har huvudvärk dag som natt, är nu som gravid helt huvudvärksfri!!

Jag kommer ihåg att jag sa till mannen några dagar innan jag testade plus att jag nu inte haft huvudvärk på flera dagar. Då kopplade jag inte ihop det med graviditet, för det var ju omöjligt då vi inte gjort någon ivf ;-).
Nu har jag inte tagit en enda värktablett på två veckor. Jag har inte vaknat varken mitt i natten eller på morgonen med huvudvärk. Huvudvärken har dessutom hållit sig borta hela dagen!!
Jag vaknar på morgonen och orkar gå upp. Huvudvärken har tidigare gjort att jag känt mig helt mörbultad och det första man gjort är att svälja två panodil för att överhuvudtaget orka gå upp...

Dock vet jag att huvudvärken kom tillbaka runt vecka 15 när jag var gravid med Dutt, men jag njuter nu så länge som huvudvärken håller sig borta!

Du ska heta Mirakel

För ungefär 100 år sedan hade Adressändring en reklamfilm med en man som är i en djuraffär och vill köpa ett marsvin. Reklamfilmen börjar med orden "du ska heta Mirakel"... Mannen min tänkte på den filmen med en gång när ni alla kommenterade vårt Mirakel.

Här kommer filmen:

Tårarna

Nu kom dom. Tårarna.
Jag kan dock inte bestämma ifall de kom av glädje, skräck eller rädsla. Kanske en blandning.

Jag sitter just nu i solstolen i trädgården och tittar på en talgoxe  som badar i mitt fågelbad. Hela trädgården är full av liv just nu, massor av fåglar och i förmiddags hade vi även en av igelkottarna på besök igen. Naturligtvis fick han lite kattmat som han ivrigt knaprade i sig.

En lugn och skön onsdag med andra ord.

Ny vecka. Eller inte?

Jag är van vid att precis veta vilken vecka jag befinner mig i. Vid en ivf-graviditet vet man ju exakt när ägglossning skett och när man sedan är på ultraljud flyttas veckorna aldrig.

Nu har jag ingen aning, men räknar jag på en 28dagarscykel med ägglossning på dag 14 så går jag idag in i vecka 6 (5+0).

I morse och på förmiddagen hade jag en dålig känsla i kroppen. Det kändes som att allt gått åt skogen redan. Kanske fick jag den känslan för att jag i natt sovit hela natten utan varken toabesök eller illamående. Naturligtvis behöver man inte ha symtom hela tiden och under mina två tidigare graviditeter har jag inte haft så jättemånga påtagliga symtom.

Trots att jag varit gravid två gånger tidigare så kan jag inte komma ihåg hur tidigt symtom kom. Jag minns ju att jag var skittrött ett tag, men jag kommer inte ihåg i vilken vecka det kom. Illamående på nätterna var jag också, men inte heller där kommer jag ihåg när det började.  Det jag kommer ihåg är min tröga mage och det har börjat i vecka 5, så även nu...

Jag antar att det inte är sista gången som jag kommer få dåliga känslor i den här graviditeten och jag får väl tillåta mig att ha dom och vara beredd på att dom kommer. Så här det bara. Med den bakgrund jag har vore det konstigt om jag inte var orolig alls...

Återigen vill jag tacka för alla era kommentarer. Det känns skönt att ni följer oss på vår resa till en barn.

Jag väntar barn, inte missfall!

Tack för alla kommenterar på mitt inlägg om att jag har svårt att glädjas över denna graviditet. Som sagt har jag varit med om för mycket för att bara känna glädje, men som någon skrev "Jag väntar barn, inte missfall". Jag ska försöka ha den tanken i huvudet när det blir för jobbigt. Bara för att det gått dåligt två gånger tidigare behöver det ju faktiskt inte göra det den här gången.

Jag vet inte om det är gravidtröttheten som kommer redan, men idag har det varit en ganska seg dag på jobbet. Det kan ju vara måndagströtthet också helt enkelt...

Idag var veckans första arbetsdag och i morgon är det veckans sista!! En ganska angenäm vecka med andra ord!

Jag har idag ordnat med distansläkaren så att jag fått recept på Fragmin istället nu när Innohep inte går att få tag i på grund av leveransproblem. Passade då också att fråga om tidigt ultraljud, men hon tyckte att det var för tidigt att göra det före deras semester (nästa torsdag). Hon brukar vilja göra ultraljudet när man är i vecka 7+ och nästa torsdag är jag bara i vecka 6+2 (ca). Då mejlade jag min barnmorska och undrade ifall hon kunde ordna ett läkarbesök hos "vår" läkare. Jag fick autosvar att hon är åter på torsdag så än så länge har jag inget ultraljud inbokat, men jag är inte orolig för att barnmorska inte ska tycka att det är befogat med ett läkarbesök.

Nu: En lugn kväll...

Gratis är gott

Just nu finns möjligheten att gratis prova den nya drickyoghurten My Moment från Lindahls mejeri. Anmäl ditt intresse hos Smartson testpilot

Den första

Nu är den första nattmackan i sängen på grund av illamående avklarad.

Jag vaknade i natt och kände det välbekanta illamåendet. Jag väckte mannen som snällt gick ner i köket och skar till en macka åt mig. Sedan låg jag där raklång i sängen och tuggade i mig mackan... Illamåendet försvann och jag kunde somna om efter en stund.

Dessutom har jag sedan igår börjat med Lunelax. Min mage gillar inte att vara gravid och jag gillar inte Lunelax. Det är verkligen vedervärdigt, men vad gör man inte... Jag vet ju att det funkade bra min förra graviditet.

Jag borde känna glädje

Helgens känsla är rädsla.
Man kan ju tycka att jag vore överlycklig och studsa omkring härhemma helt i extas över att jag återigen är gravid och att jag blev det så enormt oväntat.

Men.
Så enkelt är det inte riktigt. Jag är livrädd! Livrädd varje gång jag går på toa, vilket är ganska ofta eftersom jag alltid är kissnödig. Livrädd att där få se blod när jag torkar mig och inse att det inte gick den här gången heller.

Jag är livrädd för att det lilla livet som fastnat inom mig ska bestämma sig för att helt sonika lossna... Det har hänt förr och kan hända igen. Så är det. Samtidigt försöker jag tänka att detta liv måste vara extremt tuff då hon/han lyckats med att fästa i min livmoder utan hormonhjälp och utan hjälp av en enda läkare.

Jag får nästan dåligt samvete över att jag inte kan glädjas mer än vad jag gör. Jag  borde ju som sagt vara överlycklig.

Men samtidigt som jag är livrädd sitter jag och tänker på när det kan passa att åka till Gekås i Ullared och när Kub-ultraljud och rutinultraljud kommer att bli. Allt är så delat. Det är väl som vanligt att de svarta och jobbiga tankarna är starkare och har lättare att ta större plats än de positiva och glada tankarna.

Sedan några dagar tillbaka gör jag samma sak som under de senaste tå ruvarperioderna. När jag ligger i sängen och släckt lampan lägger jag min hand på magen och upprepar tyst för mig själv "Du måste stanna". På något sätt blir jag lugn av det och det känns som min egna lilla stund tillsammans med Miraklet.

Räckte det?

Efter vårt misslyckade ivf-försök i påsk var jag på biblioteket och lånade denna bok.

Räckte det alltså med att bara låna den så förbättrades fertiliteten???

Nu har jag lämnat tillbaka den så vill någon annan bli gravid så finns den att låna ;-)

Någon bygger bo

Det verkar som någon bygger bo i min livmoder. Det känns som hugg långt nere i ljumsken på höger sida. Jag känner igen denna känsla från mina tidigare graviditeter.

Jag tror fortfarande att jag är i chockfasen. Allt känns så overkligt. När jag går förbi det ställe där graviditetstesten ligger undrar jag vems test det är som ligger där och skräpar... Jag hade jättesvårt att ta till min de förra graviditeterna så jag tror att den här blir ännu svårare. De förra var jag beredd på att det kunde bli plus, men nu... Nu skulle det inte vara möjligt med ett plus.

Oron för att det även denna gång ska gå åt helvete finns hela tiden i bakhuvudet. Jag vet knappt om jag ens vågar tro på testen. I höstas testade jag ju starkt positivt, även när Snöis varit död i flera dagar.

Idag har jag varit på jakt efter Innohep. Jag har varit på fyra olika apoteksföretag och frågat efter innohep, men överallt är den slut i lager och den beräknas komma in igen i mitten av augusti. På måndag får jag ringa läkaren som istället får skriva ut Fragmin till mig...

Dutt och Snöis har fått en syssling

I natt blev min kusin H och hans sambo Å föräldrar till en pojke.

Stort grattis till er säger jag, M, Dutt, Snöis och Miraklet!!

Försöker tro

Igår plockade jag fram mina sommarkläder. De fanns i kartonger i garberoben i det tänkta barnrummet. Därför var det oundvikligt att se de små kläder som fanns där.

När jag såg dom försökte jag få en bild framför mig hur de någon gång i början av nästa år sitter på en livs levande liten bebis som är min!
Det är svårt att få fram den där bilden, men jag jobbar på det.

Lite praktiskt och lite frågor

Idag har jag varit ledig, vilket har varit väldigt skönt. Jag har inte gjort något speciellt, förutom att berätta för olika människor att jag är GRAVID!

Först ringde jag MVC. Ja jag vet att det är tidigt, men jag vill knyta upp en kontakt där tidigt i och med våra tidigare erfarenheter och med den medicinering jag har. Jag bad om att få träffa samma barnmorska som vi hade vid Dutt och Snöis och det var inga problem alls. Ett första möte med henne har vi redan den 13 juni.

Sedan ringde jag till Carlanderska och berättade att jag "råkat" bli gravid spontant... Hon uttryckte en öppenhjärtlig glädje över det hon hörde. De frågor jag hade, bland annat om Humira kunde inte hon svara på så istället ringde min favoritdoktor upp nu på eftermiddagen. Som vanligt blev jag lugn så fort jag hörde hans röst och även han var så klart glad över att vi lyckats på egen hand. Han tyckte att jag kunde fortsätta med Humira ett tag till just för att hålla immunförsvaret i schack. Jag pratade med min reumaläkare igår och han var mer tveksam...
Jag frågade också vad som händer med de två försök vi har kvar i vårt trepack. Vill vi inte utnyttja dom inom 18 månader så får vi pengar tillbaka. Vi lär inte på länge än säga att vi vill ha pengarna tillbaka...

Det som är kvar att "ordna" med är ett tidigt ultraljud. Dock vet jag inte riktigt vart jag ska göra det. Min distansläkare har semester redan från 15 juni och då blir det antagligen lite tidigt. Jag ska höra med barnmorskan på mödravården om vi kan få göra ett där. Vi vill ju även få kontakt med "vår" läkare (som var med efter RUL och konstaterade MA) där tidigt för att lägga upp en plan. Då kanske den läkaren kan göra ett ultraljud.  Jag börjar väl ,tyvärr, bli välkänd på mödravården.

Här de senaste dagarna fått lite frågor från er läsare. Några av dom har blivit besvarade här ovan.

Anna i Göteborg undrar vart man kan göra ett tidigt ultraljud när det inte är en ivf-graviditet. Jag skulle få göra ett ultraljud hos min distansläkare, men som jag skrev ovan kommer det antagligen inte passa i tid. Är man inte ivf:are och är orolig och vill ha ultraljud tidigt får man ta kontakt med KK eller någon privat gynekolog. Jag vet inte om man får ett ultraljud "bara" för att man är orolig, men det är ju bara att försöka.

Mia undrade om vi fick något svar från vår gamla kurator efter att vi skickade henne ett vykort. Ja, det fick vi. Vi fick ett vykort där hon tackade för kortet och önskade oss alla lycka i framtiden.

Annars rullar det på. Jag borde vara i vecka 4+3 idag och jag känner idag en ständig molvärk i ryggen, har kissat ungefär 1000 gånger idag och blir lite yr om jag ställer mig upp för fort.

Kan det bli starkare?

Test från i morse.