Minnesdag

Idag besökte vi alla tre Dutt då det idag är två år sedan begravningen.
Olle var för första gången sittande i sin liggvagn vid besök hos storebror och spanade på mig när jag fixade med att sätta dit de blommor vi varit och köpt. Kom nu på att jag glömde ta en bild på blommorna...

"Dagen till ära" hade Olle på sig Dutts lussekattsbody för att hedra sin storebrorsa lite extra.

Minns fortfarande den lilla, lilla kistan på det vita fårskinnet så tydligt. Så fin, men samtidigt så sorgligt. Det skulle inte behöva användas så små kistor...

Dop och mat

I lördags var det alltså så dags för dopet. Det dop som jag planerat sedan Dutt låg i magen... Vädret var strålande med sol från klar himmel så att använda min klänning var inga problem.
Dagen började tidigt då jag och min syster åkte till församlingshemmet och ordnade lokalen och dukade. Mannen åkte sedan för att hämta maten som vi beställt i restaurangen på hans jobb.

Vi försökte också att få Olle att sova och äta lagom innan dopet så att han inte skulle bli supertrött eller hungrig i kyrkan. Det lyckas vi faktiskt ganska bra med och den sista tuppluren tar han i vagnen på väg till kyrkan.

Väl i kyrkan får han på sig dopklänningen och hättan. Han blev så fin!

När vi sedan går i kyrkgången är det kul att se alla gäster som kommit bara för Olles skull. Långväga gäster, allt från Malmö, Falun, Göteborg och Oslo, men också gäster som bor i samma stad som oss.

Själva dopet flyter på bra. Mannen läser tackbönen, min syster läser evangeliet, jag läser en dikt och ett av våra fadderbarn häller upp dopvattnet. Dessutom sjunger vi tre psalmer och solisten sjunger två sånger.

Olle blir lite ledsen ett par gånger, men när präster börjar prata igen så tystnar han.

Efter dopet blir det samling i församlingshemmet där det blir mat och fika. Olles presentbord blir mer än fullt och vi är så tacksamma för alla presenter han fick. Bland annat fick han en tripptrappstol, bestik, ett halsband, ett antal böcker, lite kläder och fotalbum.

Hela dagen blir lyckad och jag tror att gästerna tyckte det också. När vi kom hem var vi alla tre ganska möra och även hela söndagen var vi trötta... Det tär att döpas...

På söndagen fick jag då äntligen fira min första morsdag med ett levande barn!! Förra året på morsdag så fanns ju faktiskt Olle i magen, fast vi då inte visste om det. Även då fick jag en morsdagpresent med ett vykort där mannen skrivit "Nästa år så...." Tänk att han fick rätt!!

I måndags var vi på Bvc och den lilla killen är inte så liten längre. Nu väger han 7500 gram och är 66 cm lång. Han har nu kommit ikapp och ligger nu på normalkurvan när det gäller längd och vikt. Han har ju legat något under den fram tills nu.
Vi pratade nu om att börja med lite smakprover av vanlig mat och vad man kan börja med. Vi har dessa dagar testar litegrann med gröt, potatispuré och vitt bröd. När han får in det i munnen får han kväljningar och rynkar ihop hela ansiktet och sakta med säkert kommer allt som vi stoppat in ut igen... Han är antagligen inte riktigt redo för riktig mat än, så vi tar det ganska lugnt. Det kommer säkert framöver...

Ett år sedan...

Vi fick världens värsta chock!!
Mensen var några dagar sen och för skoj skull tog jag ett graviditetstest. Ett start plus uppenbarar sig nästan med en gång!! Jag hade blivit gravid på det normala sättet

Jag kan fortfarande inte förstå hur det gick till, men det spelar ingen roll nu när han äntligen är här.

Dopet

Bjuder på en bild från gårdagens dop. Lite mer detaljer kommer när jag får tid att skriva lite mera. (bild borttagen)

Mors dag

Äntligen har jag fått en mammamugg att dricka te ur!

Läkarbesök och dop

Efter tisdagens ambulansfärd och undersökningar på akuten mår jag sedan igår som vanligt igen. Hade ont hela tisdagen och var jättetrött. När jag vaknade igår så mådde jag som om ingenting hade hänt. Märkligt hur det kan bli!

Idag har jag varit på läkarbesök på vårdcentralen för att diskutera mitt psykiska mående. Läkaren jag fick träffa var lugn och förstående och ställde frågor om hur jag kände mig psykiskt. Ganska fort ansåg hon att jag inte mår bra och att jag behöver vara sjukskriven, till att börja med två veckor. Dessutom skrev hon ut antidepressiva tabletter till mig för att göra att jag ska komma upp till ytan igen och känna mig bättre.

Jag var lite nervös att läkaren skulle förringa mina känslor och symtom, men det gjorde hon absolut inte. Så nu kommer jag alltså vara sjukskriven och min man vara föräldraledig, vilket innebär att jag kan få avlastning på dagen och att vi kan hjälpas åt med allt här hemma.


Just nu är lillkillen inte helt lätt att roa. Skriker och är ledsen vad vi än hittar på med honom. En leksak är roligt i högst tre minuter och sedan gallskriker han och är otröstlig. Han är just nu väldigt svår att förnöja och det har varit så nu i några dagar. Kanske är det tänder på gång eller är det tidigt tro (han blir fem månader på söndag)?


Dopet är nära nu och en rosett är nu fastsydd på klänningen. Tack, Sara, för bilden du skickade på er rosett, men vi hittade en annan modell på nätet som vi gjorde.

I morgon kommer Moster hit och blir kvar till lördagen. Vi får även besök av Olles faddrar M och J och deras barn H och A (våra fadderbarn). Vi har inte träffats på länge så det ska bli kul att träffas igen.

Mjukglass hemma

Lagom till sommaren lanserar Arla en mjukglass som man kan göra hemma. Smartson söker just nu 2000 testpiloter som får möjligheten att prova den gratis!

Som alla vet - Gratis är gott ;-)

Vilken natt

Jag vaknar mitt i natten och känner att jag har lite ont i ett band runt kroppen just nedanför bröstbenet. Jag klarar inte av att somna om utan går ner till vardagsrummet och sätter mig. Där slumrar jag väl till en stund men värken försvinner inte. När klockan sedan är halv sex har värken tilltagit och jag känner nu att jag inte kan andas ordentligt för att jag har så ont. Mannen ringer sjukvårdsupplysningen och de skickar samtalet vidare till 112. De skickar en ambulans och när dom kommer sitter jag nästan dubbelvikt i soffan. De tycker att vi ska åka in till akuten. I ambulansen tas EKG, vilket är helt normalt.

Väl inne på akuten är det inga väntetider utan ganska snart kommer två sjuksköterskor och tar hand om mig. Mer EKG, puls, lite blodprover och blodtryck. Ekg är fortfarande normalt och även blodtrycket, men det sjunker efter en stund. Då får jag lite dropp och även morfin i smärtstillande syfte. Både läkare och  sjuksköterskor försöker att förstå varför jag har så ont, men ingen blir riktigt kloka. En teori är en kraftig magkatarr. Jag blir även skickad på en lungröntgen där de även scannar över kroppspulsådern samt hela buken. Även det är helt normalt.

Värken avtar något, kanske tack vare morfinet och vid halv tio får jag åka hem.

Jag har fortfarande ont och nu tror jag själv att det kanske är ett kraftig anfall av magkatarr. När jag kom hem tog jag tabletter för det så får vi se om det ger någon verkan.

Om det nu är magkatarr så r jag förvånad över att det kan göra så jävla ont!!

Sedan jag kom hem har jag i stort sätt bara sovit. Idag hade jag ett besök på vårdcentralen inbokat hos läkare för att diskutera mitt psykiska mående, men det är nu uppskjutet till torsdag.
Dessutom har jag fått en tid till kuratorn. Äntligen... När tiden är inte förrän en 31 maj så det är fortfarande ett tag kvar...

Inte bara dop

På lördag är det inte bara dop, utan då är det också Ofrivilligt barnlösas dag. Detta är tredje året som den dagen finns och den uppmärksammas dagen före Morsdag.

Jag tycker det är jätteviktigt att den ofrivilliga barnlösheten uppmärksammas så att "vanligt" folk kan få mer information och förståelse för hur stort detta problem är och hur det påverkar dom som kämpar.

Att Olles dop infaller på den dagen tycker jag känns lite speciellt. När jag står där i kyrkan kommer jag sända många tankar till er som fortfarande kämpar och skänka hopp och tro om att även ni kommer få lyckas bli gravida och till slut få ert längtansbarn.

Dutts dag

Igår var det då dags för Dutts andra födelsedag. Mycket har hänt sedan vi uppmärksammade hans första födelsedag förra året. I år kändes allt inte lika tung, grått och dystert.
Till lunchfikat hade jag gjort rulltårtsbakelser med rabarberkompott som sylt. Det hade vi även i förra årets tårta.
Sedan gick vi alla tre till kyrkogården med blommor, ljus och ballonger.
Tänk att vi igår fick vara tre som närvarade hos Dutt på hans födelsedag. Förra året försökte jag tror och hoppas att det skulle bli så, men hoppet var inte så stort.

Senare på kvällen tittade vi i det minnesalbum som jag gjorde i ordning förra året. Tårarna kom, men det kändes på ett annat sätt än tidigare. Tårarna gjorde inte lika ont som tidigare.
Jag klarade dock inte av att se bilden på Dutt som finns längst bak i albumet dolt med ett papper över, just för att man ska kunna välja om man vill se eller inte. Igår valde jag att inte vika upp pappret. Jag minns så väl hur han såg ut när han låg där i våra händer. Liten och så fin.
Dutt kommer alltid finnas med oss, sida vid sida, vad som än händer i framtiden. Inte minst kommer han att vara närvarande nästa lördag när lillebror döps i kyrkan några meter ifrån minneslunden. Jag vet inte hur mycket prästen kommer uppmärksamma Dutt, men säkerligen kommer Dutt att nämnas.

Dutt 2 år

För exakt 2 år sedan kom lilla Dutt till världen, men försvann lika fort. Klockan 00.24 den 17 maj 2011 blev vi föräldrar till en ängel och det kommer vi alltid att minnas.

Minnas den lilla pojke som aldrig fick bli en levande glad pojke.

Minns den lilla pojke som låg insvep i en lite handduk i vår hand.

Den lilla lilla pojken satte stora avtryck den korta tiden vi fick se honom. 20 cm kort och 150 gram lätt. Inte stor, men ack så stor för oss.

Så efterlängtad, så saknad.

Upp och ner

Enda sedan Olle kom har jag psykiskt mått både upp och ner. Just nu är det lite mera ner igen.
Därför ringde jag idag vårdcentralen och på tisdag ska jag få träffa en läkare för att prata om hur jag känner mig just nu. Kanske behöver jag vara sjukskriven någon eller några veckor för återhämtning och att då mannen är hemma med föräldrapenning. Vi får se vad läkaren tycker på tisdag.

Mer dopplanering

Igår ringde prästen för att bestämma en tid att träffas inför dopet. Vi bestämde att han skulle komma på torsdag eftermiddag. Efter bara fem minuter ringer han igen och undrar om han kunde komma om bara några timmar och visst det gick ju bra tyckte vi. Så igårkväll vid sju kom han. Prästen är ju, som jag skrivit tidigare, den präst jag är "uppvuxen" med. Han var präst i den kyrka som jag tillhörde som barn, han begravde min mamma, han vigde M och mig och han begravde Dutt. Självklart ska han ju då också döpa Olle eller hur? Sluta cirkeln på något sätt.

Vi har nu bestämt psalmer. Tre stycken blir det." Gud har en famn", "Tryggare kan ingen vara" och "Med vår glädje över livets under". Dessutom har vi bestämt att M läser tackbönen och jag läser en dikt. Sedan får vi se vem som läser evangeliet. Kanske blir det min syster. Olles faddrar kommer kommer också få lite uppgifter, men det vet dom inte om än ;-)

I söndags var sista dagen för anmälan till dopet så nu vet vi hur många som kommer. Det kommer blir 33 gäster plus M, jag och Olle. Jag hoppas att det blir en fin dag. Det känns som jag planerat för denna dag sedan jag såg plusset med Dutt i januari 2011. Så nu äntligen blir dagen verklighet.

Inte den här gången

I februari blev jag intervjuad av tidningen Vi föräldrar angående flaskmatning. Jag fick då veta att den intervjun skulle vara med i numret som kommer ut idag. När jag i fredags fick tidningen i brevlådan så upptäckte jag ganska snart att jag inte var med i det reportaget om flaskmatning.

Då kändes det lite snopet när man varit lite nyfiken på hur det skulle se ut. Jag kontaktade då reportern och undrade varför jag var bortplockad, men det visade sig att det inte var denna artikel jag skulle vara med i nu, utan det ska vara med i numret som kommer ut i oktober!

Den som väntar på något gott får vänta ett antal månader till...

Dopet närmar sig

När jag bokade kyrkan för dop i januari kändes den 25 maj jättelångt fram, men nu är vi snart där!

Jag har nu köpt band som vi ska ha på dopklänningen och jag har i helgen försökt att få till en fin rosett. Än är jag inte nöjd, så jag får göra några försök till...  Jag tycker att det gröna bandet blev väldigt snygg och det passar ju bra nu när hela naturen grönskar! När jag var på Gekås köpte jag servetter som hade ungefär samma gröna färg i sig. Lite färgtema med andra ord... Till bordsdekorationer kommer vi återanvända de gipshjärtan i guld som jag gjorde till vårt bröllop.
Till dopklänningen finns en hätta eller vad man kallar den. Jag tycker att Olle ska ha den medan mannen är mer tveksam. Vad tycker ni? (Bild borttagen)

Lite av inköpen

Tänkte visa några av inköpen som jag gjorde i Ullared. Undrar ni om några priser så kollar jag upp det då jag har kvittot kvar.

Lite kläder i olika storlekar

Leksaker och annat smått och gott

uv-tält, resesäng läragåstol med mera. Hoppgunga köptes också som inte kom med på bild.

12 maj

Den 12 maj kommer alltid att vara förknippat med ett rutinultraljud.
Idag har det gått två år sedan vi förväntansfulla gick hand i hand till mödravården för att göra rutinultraljud. Det skulle bli spännande att se Dutt därinne igen. För inget skulle ju vara fel.

Men allt var ju fel! Dutt hade grava hjärnskador vilket gjorde att han inte skulle överleva. Minns fortfarande så tydligt orden "Hjärnan ser inte ut som den ska". Tror att jag aldrig kommer att glömma dom orden. Ingen, absolut ingen ska behöva höra dom orden.

Några kanske tänker: "Glöm det där. Ni har ju Olle nu".

Ja. Det stämmer att vi har Olle nu. Han är vår andra son. Dutt kommer alltid att vara vår förstfödda son. Det kan inga händelser eller tiden ta ifrån mig.
Jag kommer aldrig glömma den lilla minimänniska som den 17 maj låg stilla i min famn. Det som skulle ha blivit vår son. Nu blev han istället en ängel och som nu är en stolt storebror till Olle.

Idag plockar vi lite vårblommor i trädgården och går till kyrkogården hela familjen för att hälsa på Dutt.

Sluta eller inte?

Den senaste tiden har jag funderat på om denna blogg ska gå döden till mötes. Jag har inte lika mycket tid längre och när jag väl skriver så misstolkas allt till den milda grad så att det nästan blir patetiskt till slut. Har de sista dagarna valt att granska kommentarerna innan de publicerats och det har resulterat i att jag inte publicera alla jag fått. Att ett inlägg kan ge så många märkliga kommentarer. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt.

Jag vill inte sluta blogga. Just nu. Därför kommer jag göra en del ändringar i bloggen. När jag anser att ett inlägg är "färdigkommenterat" så kommer jag att stänga möjligheten att kommentera det inlägget. Kommer det då kommentarer i ett annat inlägg som handlar om det "stängda inlägget" så tas de bort. När ett inlägg är stängt så är det färdigdiskuterat.

Jag vet att många uppskattar min blogg och gillar mitt öppna sätt att skriva och det är jag jätteglad för, men så finns det de som läser, kanske, bara för att hitta något i texten att ifrågasätta. När man har en öppen blogg får man räkna med att få kommentarer som man inte "gillar" eller bett om, men man ska inte behöva må dåligt av dom. Jag skulle kunna lösenordsskydda bloggen och bara låta inbjudna personer få läsa mina inlägg, men jag vill samtidigt att så många som möjligt ska kunna hitta min blogg om de till exempel söker efter en ivf-blogg.

Sedan jag skrev det senaste inlägget om Olles rutiner med mera så har det hänt en hel del, men jag väljer att inte delge er det då jag just nu inte orkar det. Tråkigt att jag ska behöva censurera min egna blogg men så är det just nu.

Detta är min blogg och dessa åtgärder gör jag för att jag just nu känner att jag behöver det.

Hoppas att ni har förståelse för detta.

Hemma...

Med mindre pengar på fickan, men med många roliga saker!

På väg

Är nu sedan två timmar på väg till Ullared. Inköpslistan är fylld med saker både till Olle, mig själv, mannen och saker till hemmet.

Det känns konstigt att åka ifrån lillkille, men han och mannen kommer ha det jättebra där hemma.

Många åsikter

Det finns många åsikter om hur man ska göra med olika saker när det gäller bebisar och för den delen även när de blir större. Frågar man 100 föräldrar vad det tycker är bäst och hur de gör när det gäller till exempel sömn, matning, närhet, bärsele eller vad där än är så tror jag att man får minst 200 svar.

Jag har den senaste tiden fått kommenterar från läsare som säkerligen vill väl, men som för mig känns som pekpinnar mot mig. "så kan du inte göra" "stackars barn", "han behöver inte sova så mycket" "ha honom i bärsele, det gillar han", "låt honom sova när han vill, han vet när han vill sova", låt honom sova i knät, det är mysigt", "håll honom vaken". Med mera. 

Jag är jättetacksam för alla kommentarer jag får, men som ni alla förstår, hoppas jag, så känner jag och min man Olle bäst och vi vet när han behöver sova och hur mycket, vi vet att han inte gillar bärsele så mycket, vi vet att han inte somnar själv utan måste vaggas till sömns. Vi vet också att vi mår bäst av att han på dagtid sover antingen i nestet eller i vagnen och att han nattetid sover i sin säng. Han lider inte brist på närhet på grund av det. När han är vaken är han nästan alltid nära någon av oss förutom när han ligger i sitt gym korta stunder. Vi vet när han är hungrig och hur mycket han då oftast vill ha. 

Någon frågar om vi fortfarande använder liggdelen till vagnen och ja, det gör vi. I den sover han om vi antingen är på promenad eller är i trädgården. När han är vaken händer det att vi går ut i trädgården (då i famnen) och tittar på allt som finns att kika på. Han känns alldeles för ostadig att redan nu ha i sittdelen. Framöver kommer vi vika upp huvudändan i liggdelen så att han kan halvsitta lite i vagnen, men att helt byta till sittdel väntar vi med ett tag.

Han är i morgon 19 veckor, men med korrigerad ålder är han 13 veckor och det tänker vi på varje dag. Därför har han ett större sömnbehov än vad en "normal" 19-veckorsbebis har, han blir fortare uttröttad och har kortare vakenperioder än en "normal" 19-veckorsbebis blir och även vissa andra utvecklingsdelar är han senare med. När vi träffade läkaren på tvåmånaderskontrollen sa hon att när han fyller 1 år så kommer han ha tagit ifall dessa sex veckor som han är för tidigt född.

I morgon drar jag till Ullared! Måste nu finslipa inköpslistan ;-) 

Håll utkik

Nästa tisdag (den 14 maj) kommer nya numret av Vi föräldrar ut i butik. De som prenumererar får den nog i slutet av denna vecka.
Jag tycker att ni ska läsa den noga så får ni se om ni se någon bekant ;-)

70 år

Idag skulle min lilla mamma fyllt 70 år om hon hade fått leva.

Det blir inget besök hos henne på kyrkogården idag. Vi var ju förra helgen och planterade lite. Pappa kommer dock besöka henne och sätta en bukett blommor.

Jag hedrar henne idag genom att tända ett ljus vid hennes fotografi som står på en byrå i hallen.

Stort grattis lilla mamma på födelsedagen!

Härlig sovmorgon

Idag har vi alla tre sovit till halv nio! Vet inte när det hände senast. Olle var som vanligt pigg och glad vid klockan sex, men idag somnade han om efter en stund och vaknade som sagt inte förrän vid halv nio.

Gräsänka och utveckling

Från i eftermiddags till sent i morgonkväll är jag och Olle ensamma. Mannen är i Luleå på jobbresa.
Jag hoppas att det kommer gå bra med Olle och att jag orkar med. För att förtydliga tidigare inlägg så är jag inte trött på grund av sömnbrist för som någon skrev så får jag mycket mer sömn på natten än andra mammor eftersom jag inte ammar och att mannen tar nattmålet. Jag har en mer psykisk trötthet som inte blir bättre av sömn. Dessutom är jag ju alltid lite trött på grund av min reumatiska sjukdom.

Olle sover nu mer och mer själv på dagarna, antingen i nestet eller i vagnen. Igår blev det rekord då han sov två timmar i nestet på förmiddagen. Vi blev så förvånade så att vi flera gånger gick och tittade så att han andades... Nu är det flera dagar sedan han sov i famnen och det känns skönt. När han sedan är vaken brukar han sitta i famnen mycket och pilla med olika saker. Han har nu börjat greppa olika saker och idag skulle en stor skallra smakas på.

Vi ser framsteg hos honom nästan varje dag. I tisdags rullade han från mage till rygg flera gånger. Han gjorde ju det också för länge sen, men efter det verkade det som om han glömde bort hur man gjorde tills i tisdags då han gjorde det på löpande band. Från rygg till magen har han inte klarat än, även om han kämpar ibland.

Det som varit jobbigast de senaste dagarna har varit matningarna. Han har ätit någon minut för att sedan bli helt hysterisk och börja gallskrika. Han är då jättesvår att trösta och matningen är nästan omöjlig att genomföra. Han har varit så här i perioder så det är inte första gången. När han inte lugnar sig brukar vi lägga honom på skötbordet där han kan kolla på en mobil som han älskar. Då brukar vi kunna lura i honom resten av maten... Det känns inte helt rätt att mata på skötbordet, men vad gör man? Det funkar ju.