Fick en fråga av Carro om när vi ska börja nästa behandling och hur det känns att starta igen.
Om min mens dyker upp tidigast på nyårsafton så kan jag börja med sprutor redan den 1 januari. Kommer mensen före nyårsafton måste jag dock vänta till nästa cykel. Detta på grund av julstängning på kliniken i Göteborg.
Hur det på riktigt känns att starta igen vet jag inte riktigt. Igår hade jag en riktigt dåligt dag då jag tyckte att allt var skit, orättvis, meningslös och hopplöst. Idag mår jag något bättre, men fortfarande kommer de där tankarna "kommer det någonsin att fungera?", "varför skulle just vi lyckas?", "det är lika bra att vi lägger ner allt det här".
Jag vill inte ha dom tankarna, MEN dom är så svåra att få ut ur huvudet. Det måste ju bero på något att embryo, trots bra kvalitet, inte vill fastna och leva vidare. Vad beror det på? Är det inte meningen att vi ska få uppleva den lycka som i samhället verkar så självklar och som är så självklar för många?
Anna skrev i en tidigare kommentar idag att alla jobbiga tankar kanske beror på julhelgen och allt vad julen står för. Jag tror mycket på det. Vid julen förra året hade vi precis varit på Rmc i Linköping och fått klartecken för att få börja med ivf efter årsskiftet. Så tankarna förra julen var ju naturligtvis att det var sista julen utan barn. Nu sitter vi här ett år och tre ivf:er senare barnlösa och ogravida. Inte konstigt alls att jag mår dåligt ibland.
Men för att orka fortsätta med ivf så måste man ju någonstans tro att det kommer att fungera. Ingen av läkarna vare sig på Rmc, Fertilitetscentrum eller Karolinakliniken har ju sagt att det är meningslös. Så länge vi har ivf-försök och frysta embryon så kör vi på. Sedan får vi se. Vill dock inte tänka den tanken...
Dessutom börjar tankarna rulla angående mamma. Det gör dom alltid så här års. Det var vid den här tiden år 2000 som mamma blev sjuk för att sedan chockerande snabbt gå bort den 7 januari 2001. Alltså snart 10 år sedan. Jag kommer nog få anledning att återkomma till lilla mammas bortgång framöver.
Jag är helt säker på att ni kommer att få ert efterlängtade barn och det barnet kommer kunna skatta sig lyckligt att ha er som föräldrar. Hur och varifrån spelar mindre roll för den kärlek man känner till sitt barn. Kärleken till ens barn är gränslös, oavsett var det kommer från. Även om det nu känns hopplöst, kommer det att ordna sig. All styrka till er. Kramar.
SvaraRaderaGod morgon och tack för svaret!
SvaraRaderaDet är mycket tankar och känslor som flyger omkring i huvud och hjärta... Det är nog bra att bearbeta och fundera, även om man inte tror att man blir klokare så kommer man nog längre fram i någon slags process.. Hoppas att mensen håller sig borta nu då :-)
Kram