Jag har aldrig trott att det ska vara lätt att ha en liten bebis hemma, men ibland blir det bara för mycket. När mannen kom hem i måndags var jag helt inne i väggen. Jag hade då hela dagen kämpat med en gallskrikande och missnöjd bebis som aldrig var glad. I stort sätt hela kvällen grät jag av trötthet, uppgivenhet och maktlöshet. Under hela dagen hade jag känt mig otillräcklig och tvivlat på min förmåga att ta hand om ett litet liv.
Trots att denna bebis är den mest efterlängtade och goa som finns så kunde jag just då inte känna så. Allt var bara så jobbigt. Det kändes som jag vantrivdes att gå hemma hela dagarna, att jag bara räknade ner timmarna till mannen skulle komma hem och kunna ta honom och jag ville bara lägga ifrån mig honom och gå iväg. Dessutom fick jag skuldkänslor för de känslor som jag har. Har man längtar och kämpat "ska" man inte få må så här. Då "måste" allt vara underbart, men så är det ju faktiskt inte. Man är inte mer än människa även om man kämpat för att bli förälder länge.
När mannen och jag pratade senare på kvällen kom vi fram till att han stannar hemma resten av veckan så att vi kan hjälpas åt med den griniga pojke Olle är just nu. Vi bestämde också att jag skulle ringa vår sköterska på bvc för att diskutera mina tankar och känslor. Dessutom så bestämde vi att jag skulle sova i gästrummet på natten för att få sova ostört.
När jag igår sedan pratade med bvc-sköterskan så kändes det något bättre och hon ska kontakta en kurator som jag ska få gå och prata med. Vet inte om det kommer ge något, men det kan alltid vara bra att få prata med någon utomstående om sina tankar.
Idag känns det ytterligare något bättre, men jag känner mig skör på något sätt. Det behövs inte mycket för att den där väggen ska komma nära igen.
Vi fortsätter att kämpa på för att bebis ska sova i sängen på dagtid, vilket gått med varierat resultat. Idag har vi testat att han ska sova i nestet och det har faktiskt gått bättre än i sängen. På förmiddagen sov han först 45 minuter, var vaken 30 minuter och sov sedan igen i cirka en halvtimme. Efter det var han i alla fall trött och då lade vi honom i vagnen och gick ut i trädgården. Han somnade då direkt i vagnen, även om han vaknade flera gånger då vagnen stod stilla. När vi väl gick in tänkte vi att han med en gång skulle vakna (vilket han brukar), men då fortsatte han att sova i TVÅ timmar i vagnen!! På eftermiddagen gick vi på promenad så då sov han ytterligare en och en halv timme i vagnen. Så idag har han lyckats sovit riktigt bra.
Vi märker så tydligt när han får för lite sömn för då är han en riktigt sur, arg och missnöjd kille. Idag har han under sina korta vakna (orka bara vara vaken en timme i sträck) perioder varit glad och skrattat med hela ansiktet!
Idag är han 17 veckor gammal, men samtidigt måste vi komma ihåg att han är sex veckor för tidig och i och med det egentligen bara 11 veckor gammal. Man glömmer ibland det att han faktiskt kan vara sex veckor senare med vissa saker och tänker att han borde orka mera och kunna mera än vad han egentligen gör. Han är en liten bebis i en stor kropp...
Känner igen mig i det du skriver. Har själv känt så när dotter var liten. Hon hade oxå skrikande perioder och vill oftast sova i famnen. Men ibland dög det att ligga i bärsjalen. Trots att hon var så efterlängtad pga vår långa och svåra väg till ett gemensamt barn. Så höll jag på att bli galen. Det blev så till slut att jag började jobba lite igen när hon bara var 8 månader.
SvaraRaderaDet är jobbigt med barn, och när man själv behöver sova som mest verkar dom vilja sova som minst :) Det oförklarliga ligger i att de också är trötta men ändå inte somnar! Vilken tur att ni har möjlighet att lösa det som ni nu gör. Kämpa på så vänder det tids nog!
SvaraRaderaBra skrivet! Min, helt ovetenskapliga, upplevelse av par som kämpat som ni för att få barn är att det liksom är "förbjudet" för er att känna att det är jobbigt (i alla fall om man frågar er själva, jag tror inte att nån annan upplever det så). För har man längtat och kämpat så mycket och till slut fått ett barn måste väl lyckan vara all? Kan då tänka mig att det blir än svårare för en att hantera när det blir jobbigt. Att få barn är en otroligt påfrestande period i livet, oavsett hur man fått sitt barn. Jag skulle tro att alla som har barn någon gång har undrat vad det skulle vara bra för. Inte önskar man sina barn ogjorda för det! Jag minns hur jag satt med vårt första barn och verkligen kände att jag på allvar funderade på att dänga henne med huvudet före i väggen(!) när hon hade jobbiga perioder. Jag kunde också sitta och tänka att om nån kom och tog henne nu, skulle jag bli ledsen då? (att svaret dessutom var att jag inte kände mig säker på att jag skulle bli det kändes ganska jobbigt) Och då var hon ändå ett sk "snällt" barn (en term jag f.ö. verkligen inte gillar, för vad kallar man då de barn som kräver lite mer? Är de elaka?)
SvaraRaderaEftersom jag är ganska öppen kring de tankar och känslor jag hade både som gravid och nybliven mamma så har jag fått ta del av ganska många mammors berättelser om hur de upplevt det och jag kan säga att jag hitintills inte träffat en enda som inte har haft någon liknande upplevelse eller tanke. De flesta tycker dessutom att det är vansinnigt skönt att få prata om det. Att släppa ut monstret ur garderoben gör det faktiskt mindre skrämmande!
Jättebra att du ska få en samtalskontakt! Det är inget fel på dig och det verkar det som att du förstår, i alla fall intellektuellt. Känslan kan dock sitta i ändå...
Hoppas att ni tillsammans kan lösa situationen på ett bra sätt!
Och tänk på att även när din man jobbar så kan det vara läge att dela på nätterna. Jag har nyligen börjat jobba igen efter föräldraledighet och jag kan säga att det är mycket enklare att gå till jobbet utan att ha sovit än att vara hemma med barn efter en dålig natt! På jobbet har jag en chans att få vara ifred och tänka mina egna tankar. Jag kan gå på toaletten utan att nån vill sitta i mitt knä. Jag kan äta min lunch utan att springa runt och jaga. För att bara nämna några saker.
SvaraRaderaAtt inte få sova är jobbigt! Att vara hemma med en bebis kan vara väldigt krävande och enformigt. Alla dagar ser likadana ut och man har ingen kontakt med andra vuxna. Tror inte att det finns någon mamma som inte känner igen sig i det du skriver. Men det blir snart bättre! Hat själv en sju månader gammal tjej hemma och redan nu kan vi göra mycket mer på dagarna än för ett tag sedan. Så håll ut! Och försök njuta-snart är han stor..
SvaraRaderaJag blev jättedeppig när dottern föddes. Hon hade skrikperioder varje kväll mellan 17-23 i 3 månader. När hon blev 3 månader vände det som över en natt. Jag fick prata med en kurator och det hjälpte. Jag klättrade på väggarna och tänkte förbjudna tankar var det detta jag längtat så efter osv. Nu är tösen 5 år och barn nummer 2 i magen. Är väldigt orolig för hur jag ska må när nr 2 kommer. Hur ska jag orka med skrikig bebis och min 5 åring som är krävande. Men man vet ju vad som väntar, man har ingen rosa dröm denna gången som med första barnet. Tänk på att detta inte varar för evigt.
SvaraRaderaJag avskydde varje minut hemma med mitt första barn. Det tog sju år att våga försöket på nytt.
RaderaMed barn nummer två började jag jobba när han var fyra dagar gammal. Idag är han 10 år, och jag har knappt märkt att han har kommit. Barn nummer ett är stålbadet - det är då man går från att inte vara förälder till att bli förälder. Sedan kan man nog skotta in hur många barn som helst efter det utan att det gör någon större skillnad. Jag har därför utarbetat en idé: Det borde inte vara tillåtet att få sitt första barn innan man fått det andra.
<3
SvaraRaderaTänkte på det här med föräldragrupp, är du med i någon sådan? Annars är det verkligen ett tips från mig. Tyckte också att första månaderna hemma med dottern var jättejobbiga och jag "njöt" inte alls som jag tänkte att jag borde. Dottern var också väldigt efterlängtad och jag fick otroligt dåligt samvete för mina känslor. Det som hjälpte mig var dels kurator, medicin men också att gå med i en föräldragrupp (vi började när hon var 3 månader). Det har hjälpt så mycket att prata med och träffa andra mammor som har hjälpt till att ge en mer nyanserad bild av hur de flesta nyblivna mammor mår. Det är verkligen ingen dans på rosor varje dag och det är enormt frustrerande när de inte vill sova eller bara gnäller. Jag räknade också ner timmarna tills mannen skulle komma hem och då fick han direkt en bebis i famnen. Jag fick också dåligt samvete för dessa känslor. I föräldragruppen har vi blivit vänner med tiden och träffas och fikar eller går på stan med våra små. Alla har sina "problem" med barnen och vi delar och ventilerar tankar och känslor, bra som dåliga kring att ha blivit mamma. Det är verkligen ett tips att gå med i en sån, det kan du göra när som helst. Flera mammor som flyttat hit har tillkommit i vår grupp på senare tid.
SvaraRaderaKänner SÅ igen mig i det du skriver om att man "måste" må bra och att allt "måste" vara underbart i och med att man kämpat så för att få sitt barn.
SvaraRaderaDet blev en vändpunkt för mig att jag vågade be BVC-sköterskan om hjälp och fick en tid hos kurator. Har hjälpt massor och hjälper fortfarande. Styrkekramar!
Känner också igen mig i din berättelse. Jag hade en bild av mig själv som mamma, som inte alls infriade sig när jag inte kunde få mitt barn tyst och dessa tankar är jättebra att prata med en kurator om. Jag tror också att all dramatik som du har varit med om för att få din lille, kan spela in, jag tror faktiskt att du är uttröttad, kroppsligen. (och kolla även ditt hb och järndepå).
SvaraRaderaSömntabletter: Om du rätt snart känner att du inte kan sova hela natten, se till att få sömntabeltter utskrivna, jag hade vänt på dygnet, men med bara några dagars sömntabletter, kom jag tillbaka till rätt dygnsrytm, jag kunde inte få till det själv.
Om du skulle känna att du och kuratorn inte passar för varandra är mitt bästa råd: BYT!, det finns möjlighet till det, och alla går inte ihop med alla.
Vad tråkigt att du inte verkar må så bra just nu :( Jag har två barn, en pojke som nyss fyllt två och en liten flicka på snart fyra månader. Med mitt första barn kände jag precis som du. Han var konstant missnöjd, och från det han föddes till att han fyllde sju månader kunde han sova själv i 15 minuter som mest, sen vaknade han. Dock så var 15 minuter ett extremfall, i 99 fall av 100 så vaknade han på direkten när jag la ner honom. Så från födseln fram tills han var sju månader så sov han i princip på mig, gärna med bröstet nära så han kunde amma så fort han ville, nätterna igenom. Att ligga i vagnen eller i babygymmet i längre än 5 minuter var det inte tal om, så han tillbringade större delen av dagarna i min famn, gärna ammandes. Du kommer inte gilla mina råd, men jag fick helt enkelt ge upp alla försök och bara sitta eller ligga ner med bebisen. Han tog varken napp eller flaska, och det stressade mig otroligt att försöka hinna med saker med en bebis som vägrade ligga själv. Tills jag gav upp och lät bebisen styra, om det är värme och närhet han behövde så ville jag ge honom det. Jag vet att du inte ville höra det, men mitt råd är verkligen att sluta stressa och jag tror att sömnträning osv som inte fungerar är väldigt stressande. Min omöjliga bebis är idag två år och är världens gladaste och tryggaste lilla individ, och jag tror det är för att vi gav honom all den närheten när han som bäst behövde den. Nu när tvåan kom och visade sig vara en bebis med samma behov så accepterade jag läget omgående, jag gav upp efter att ha varit vaken i 3 dygn av att försöka få henne att sova någon annanstans än på mig. Den här gången har jag verkligen kunnat njuta av den första tiden, och det är så skönt.
SvaraRaderaDet är vanligt att det blir såhär Anna, alla tror att det första tiden är lycka och skratt men om man inte känner så utan man är trött och helt slut så får man inte tro att det är något fel på en. Skönt att M är hemma hos dig, då får du några dagars resbit och kan tex ta en lång dusch utan att bli störd. Egen tid är otroligt viktigt, även när man blivit mamma. Sköt om dig och jag tänker på dig! Kram
SvaraRaderaDet är så här det är... Ingen tröst! jag vet, men du ska veta att du är långt ifrån ensam om att känna så här! Jag har själv 2 barn, 4,½ och 2 år nu. Första barnet var lugn och glad jämt och sov perfekt, och då kunde jag verkligen inte förstå hur någon någonsin kunnat klaga att det var jobbigt att vara småbarnsförälder. Det fick jag äta upp när barn 2 kom!!!! Ojoj, vilken cirkus det vart då! Hon kunde inte sova alls om hon inte låg med bröstet i mun... Hon vägrade napp och flaska. Så jag satt i soffan hemma från morgon till kväll med ena bröstet hängandes framme!
SvaraRaderaDessutom kunde inte min man trösta henne, hon bara skrek som en stucken gris tills jag tog henne till mig igen! Då trodde jag på allvar att jag skulle gå sönder. Jag kände mig olycklig och värdelös...
Men det går faktiskt över, även om du säkert inte vill höra om det nu. Och även om det är svårt att tro!
Men faktiskt, det blir bättre! =)
Och du är inte någon dålig mamma! Du är en fantastisk mamma, men det man glömmer är att man faktiskt är någon annan oxå! Man är inte bara mamma, du är ANNA oxå, du är oxå en FRU, en DOTTER, en SYSTER, en ARBETSKOLEGA, en VÄN!
Det måste man ta fasta på, även om man har en lite hemma. Man måste oxå göra något annat än att sitta hemma! För hur mycket man än älskar sitt barn, måste man älska sig själv och göra något annat för sin egen skull, för att orka vara den här bra mamman som man vill vara! =)
Det är en helt otrolig sak att bli förälder. En helt ny fas i livet.
Du kommer att känna annorlunda sen och jag beundrar dig att du går ut så helhjärtat och berättar om hur det faktiskt är att vara mamma! För oavsett hur länge du/ni kämpat för att bli föräldrar så är ni nu föräldrar med allt vad det innebär!
KRAM PÅ ER ALLA 3!!
Som du vet har jag liknande upplevelser av de första månaderna. Det var så oerhört tungt, och sömnbristen gjorde mig nästan bokstavligt galen.
SvaraRaderaDet har vänt och finns mycket mycket glädje nu, men samtidigt börjar en hel del ångest bubbla mot ytan. Förmodligen för att jag får tid att andas ibland och då tycker kroppen att det är dags att ta itu med skeletten.
Det märkliga som jag börjar hitta tillsammans med psykologen (för jag bad BVC om remiss tidigt)är att jag faktiskt hanterat barnlösheten relativt väl; sett, hanterat och accepterat känslorna i den och ärren jag fått och att sorgen över Lillsudd levdes och hanterades väl.
Jag har stora problem med graviditeten och förlossningen, då började jag hålla tillbaka och verkligen försöka vara stark och modig. Det var ju så oerhört att få vara gravid och att barnet överlevde förlossningen, så jag ville inte klaga. Och jag har fortfarande inte ens skrivit min förlossningsberättelse, för jag orkar inte tänka på det. Jag hanterade liksom eländet i början med E av bara farten - jag hade inget val. Oerhört bra i krig, men i fredstid är jag urusel...
Började gå i öppna förskolans slutna verksamhet (vi kallar det skämtsamt "miserabla mödrar" - det är en grupp för friska kvinnor med barn som haft/har det jobbigt med barn under 7 månader vid gruppstart) och upptäckte att jag fick ångest varje gång jag varit där. Och insåg (med psykologen)att jag undvikit vanliga verksamheten just för att mammor alltid pratar graviditet och förlossning, jag också. Och det ger mig ångest efteråt. Och det är förmodligen också orsaken till att jag slutade blogga ett tag, nu övar jag igen ;-)
Just nu är jag väl mitt uppe i att leva med den känsla av ångest som kommer efter alla samtal om hur det verkligen var att vara gravid (och spela stor och modig) och hur hemskt det var under slutet av förlossningen - men jag börjar ändå se en ljusning i det. Fast jag hade inte kunnat innan hon började må bättre och jag liksom kunde känna igen och in all kärlek jag nu har för henne. Nu kan jag mer lita på att mina känslor för graviditetens sista månader och förlossningen inte har något med henne att göra. Inte ett dugg. Jag kan älska henne och samtidigt ha gått sönder känslomässigt av det fängelse graviditetens slut var. Vara tacksam att barnlösheten är över och samtidigt vara arg över att min förlossning inte blev bra.
Nu är inte du jag, och ni är fortfarande mitt inne i sömnlösheten... Men bara för att säga att vi är fler som har det jobbigt i början av föräldraskapet, och oftast blir det lättare. Det är inte sjukt. Men jättejobbigt. Och när barnen gråter får man aldrig landa.
Försök att ha honom sovande ute det blir bli längre sovtider då. Vår lille grabb sov knappt något inne. Fast det var vinter sov han ute nerbäddad i vagnen i vårt cykelställ. Då kunde han vara ute fast det regnade. Tycker alla barn sover bättre ute. Man måste bara ha ett nät för vagnen så inga djur flyger in. Fast man längtat så efter barn så är små barn ingen dans på rosor. Man bara vet att det blir bättre hur äldre de blir. Små barntiden är mer eller mindre jobbig. Lycka till med allt. Ewa
SvaraRaderaDet är verkligen inte konstigt att du känner som du gör! Men det är nog viktigt att du går til en kurator. Jag tror som fler här har skrivit att eftersom att ni har kämpat så mycket för att få ert lilla barn så måste man vara lycklig över den lille hela tiden, men det är jobbigt att ha en liten. Speciellt om den är en grinig liten. Min flicka är född 5 veckor för tidigt och hon fick ont i magen av sina järndroppar som hon fick. Vet inte om din lille grabb får järndroppar. Men min flicka vägde bara 2,4 kg när hon föddes och då ska de tydligen få det. Men hon blev mycket piggare och gladare när vi började med minifomdroppar. Har inte läst din blogg tidigare utan snubblade över den just idag.... Så jag har inte läst så mycket utan såg detta inlägg och kände att jag ville dela med mig av mina erfarenheter. Min flicka är idag snart 8 månader oh kanon glad :) Även de som har en glad bebis längtar nog efter att pappan ska komma hem bara för att få lite avlastning, det är ganska kämpigt att ta hand om en glad bebis bara det! Lycka till med allt och försök inte att få dåligt samvete över dina känslor! De är helt normala!
SvaraRadera