måndag 10 september 2012

18+6

Vecka 18+6 i den här graviditeten verkar gå omärkt förbi. I och för sig grymt trött idag, men det kan jag överleva.

Annat var det vecka 18+6 med Dutt. Det var nog den värsta dagen jag varit med om i hela mitt liv. Det var då vi hade rutinnultraljudet som kastade om hela framtiden. Så här skrev jag några timmar efter att vi kommit hem från ultraljudet. När jag nu själv läser det så får jag kala kårar i hela kroppen...

7 kommentarer:

  1. Usch vilken fruktansvärd upplevelse att behöva gå igenom. Jag blir gråtfärdig. Vad otroligt, enormt starka ni varit och är. Det måste kännas både som en evighet sen och som om det hände igår.
    Vilken lycka nu istället när du sitter där hemma med en växande gravidmage och ett litet Mirakel där inne. Snacka om kontraster, tänk vad livet kan bjuda på.

    SvaraRadera
  2. Varje gravids mardröm. Kan inte förstå hur man tar sig igenom något sådant! Men vad ska man göra man måste ju! Samma som att förlora ett barn man haft kanske i flera år. Jag känner att hade min dotter försvunnit ur mitt liv hade hela meningen med mitt liv försvunnit. Jag har mkt att leva för men utan min flicka vill jag inte leva! Hon är det mest underbara på jorden och jag skulle göra allt för henne, offra mitt liv utan att tveka! Det är absolut jobbigaste med att bli förälder. Ansvaret över en annan människas liv och den oron man känner och som kommet följa med tills barnet är 60 år och man själv kolar vippen. Jag är ständigt orolig och på vakt för faror. Min sambo tycker jag är jobbig men jag är bara en mamma!

    Skönt att miraklet är friskt och har en hjärna som fungerar och ett hjärta som slår! Är jätteglad för din skull!

    SvaraRadera
  3. Det är en fruktansvärd upplevelse som man inte unnar någon. Min flicka dog i magen i vecka 38+0 för ett och ett halvt år sedan. Chocken var total och sorgen är fortfarande total.

    Nu är jag gravid igen (efter två missfall)! Och jag tror att vi väntar barn ungefär samtidigt. Just därför är det extra spännande att följa din blogg nu.

    Har du pratat med din barnmorska/läkare om igångsättning innan BF, eller "räknar" ni med BF?

    KRAM/ S.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beklagar dina förluster. Har inte pratat med barnmorska/läkare om det ännu, men redan vid Pojkens graviditet sa jag att jag har alltid sett mig som en som gör kejsarsnitt. Det och att jag har stark förlossningsrädsla står inskrivet i journalen sedan tidigare. Rädslan har ju inte minskat efter att ha varit tvungen att föda fram sitt döda barn precis. Just nu får jag ångest bara jag går förbi dörrarna till förlossningen...

      Med andra ord räknar jag inte att Bf kommer vara då vårt barn kommer utan det kommer antagligen kommit tidigare.

      Grattis till din graviditet!! Nu måste det gå bra för oss båda!

      Radera
  4. Ja fy farao vad ni gått igenom, denna gång ska det ju gå galant hela vägen, ni har gjort eran del av lidande för en livstid.
    Kram

    SvaraRadera
  5. Kommer så väl ihåg det för det var några veckor innan vårat UL om jag kunde inte sluta tänka på.
    Kram

    SvaraRadera
  6. Jag har själv varit i samma situation, var i v 20 då vattnet gick och jag fick en blödning. Fick livmoderinfektion och det var omöjligt att rädda barnet då det var missbildat. Vi hade kämpat i många år också, så händer detta, nu har vi en pojke på snart 4 månader. Då förstod jag inte meningen med allt men nu förstår jag.. det var meningen att han skulle komma. Lycka till det kommer att gå bra med lilla miraklet.

    SvaraRadera