För ett år sedan...

var det glädje här i vårt hus. Då hade vi för andra gången sett ett plus. Snöis hade fastnat på det femte ivf-försöket. Glädje blev dock kortvarig då jag redan 11 dagar senare hade en blödning och sedan fick vi aldrig mer någon glädje. Mest oro eftersom inga hjärtljud kunde hittas. En månad efter plusset var det så dags för skrapning...

Hade inte vi blivit gravida sängvägen i våras hade vi med största sannolikhet påbörjat en behandling i augusti, vilket medfört att vi i dessa dagar skulle haft testdag.
Istället sitter jag här i soffa, gravid i vecka 19 med en mage som bara växer, ett babyskydd står i det tänkta barnrummet och med ett inbokat rutinultraljud på onsdag.

Det känns mycket bättre än att i bästa fall vara i vecka 5...