Igår var vi på den sista föräldrautbildningstillfället och det handlade om bb-tiden och hemkomsten. Helt plötsligt när jag sitter där så känner jag hur näsan börjar rinna. Näsblod naturligtvis... Går på toa och bara för att man inte är hemma så blev det ett rejält näsblod. Vet inte hur länge jag är på toa innan mannen knackar på men då kan han i alla fall hämta en blodstoppande vadd som jag hade i jackfickan. Resten av tiden känner jag mig lite halvgroggy (jag blir alltid det av kraftigt näsblod).
Väl hemma plockar jag ut vadden, men efter en kvart så blöder det igen... Jag tror att blodet återkommer tre gånger på kvällen (ganska mycket varje gång) och även i natt fick jag gå ner två gånger på grund av att det börjat blöda igen... Men idag har det varit lugnt!! Skönt. Hoppas det bara var tillfälligt så att det inte återkommer så här mycket. Tidigare under graviditeten har jag haft näsblod men absolut inte så här mycket och då har det kommit när jag snutit mig. Igår bara kom det.
I slutet av utbildningen fick vi se en film om den första tiden hemma. I filmen togs det upp en sak som jag tänkt mycket på och som nästan känns förbjudet att tänka -Att man inte känner något för bebisen när den väl är ute. Jag var nervös för det inför Dutt, men då bekräftade kuratorn att det är normalt att inte känna någonting alls och det gjorde jag inte heller i början när han kommit.
En nybliven mamma i filmen berättade att när hennes dotter kom så kände hon INGENTING, varken glädje, sorg eller kärlek, utan att det tog nästa två veckor innan hon kunde känna kärlek till sin dotter.
Jag hoppas ju naturligtvis att jag känner en omedelbar kärlek till pojken, men nu känner jag samtidigt att jag inte behöver må dåligt över ifall det skulle ta en stund.
Hur har ni känt? Har ni genast känt kärlek och lycka eller har det tagit ett tag?
Jag kände en föräldrainstinkt från första stund när dottern föddes. Att jag ska ta hand om henne och skydda henne. Och att det var så häftigt att hon var här.
SvaraRaderaMen kärleken växer fram skulle jag säga. Ju mer man lär känna barnet. Så har många av mina vänner också upplevt det.
Vågar knappt erkänna det, men för mig tog det ca 3 månader med mitt andra barn... Vi hade en tuff tid med mycket sjukdom, amningsstrul mm, allt vara bara jobbigt och jag hade sådan ångest för att jag inte kände en euforisk lycka som man "borde" göra.
SvaraRaderaMed första barnet tog det ett par dygn, första natten hemma var en mardröm, undrade vad vi hade gett oss in på, vi kommer inte klara av det tuffa föräldraskapet osv.
Allt faller på plats tillslut, det tar bara olika lång tid för alla och det är helt normalt oavsett.
Lycka till, spännande tid som väntar!
För mig tog det faktiskt några månader innan jag kände den där riktigt starka kärleken. Dottern hade kolik och bara skrek i början och då kunde jag inte låta bli att tänka på hur lugnt och skönt allt var innan hon kom. Men som sagt, det vände i takt med att jag lärde känna henne och hon började visa tillbaka att hon tycker om mig också :) första leendet osv är ju magiskt.
SvaraRaderaOch jag var en sån som inte kände kärlek från början, det tog nog 6-8 veckor innan jag kände det. Inte så att jag var helt tom på känslor, men före kände jag mer "omhändertagande"-känslor. Och många gånger undrade jag vad vi hade gjort, som fått barn.. Ska tillägga att första barnet hade hemsk kolik och bara skrek och skrek. Fruktansvärt var det!
SvaraRaderaUsch, jag har också sånt där näsblod som håller på i evigheter så jag vet hur det är... Men om det fortsätter på samma sätt så kanske du ska kolla om du kan få hjälp. För några år sedan när jag blödde som mest så fick jag en nässpray som jag behandlade med i några månader och efter det har det varit mycket bättre. Om den nässprayen går att använda när man är gravid vet jag förstås inte...
SvaraRaderaAng det där med känslor för barnet så är jag en av dem som inte direkt kände nåt i början. Med första barnet så funderade jag mycket kring det där och frågade ofta mig själv om jag hade blivit ledsen om någon kom och tog henne från mig. Svaret var vanligen att jag inte visste... Men så när hon var 3-4 månader så smög sig den där himlastormande kärleken på. Jag var aldrig orolig för det eftersom jag hade en öppen dialog både med bvc, min mamma och vänner som varit med om detsamma. När vår andra dotter föddes blev det ganska dramatiskt i slutet och jag kom på mig själv med att hålla avstånd till henne den första tiden. Jag pussade henne första gången när hon var över en vecka! Och jag kan lova att jag älskar mina barn över allt annat idag. Det är väldigt vanligt att man är lite "ambivalent" till barnet i början. Jag får säga att jag snarare upplevt att den där himlastormande kärleken är ganska ovanlig direkt på bb. Men den kommer, det lovar jag!
Jag kände det enorma ansvaret och jag kände ömhet för min dotter men kärleken fick växa fram. Jag kände sorg grät mkt. Tyckte omställningen var jättejobbig och hade fruktansvärt dåligt samvete att jag inte var sådär lycklig som man skulle vara. Så som alla förväntade sig att att man skulle vara. Det tog tid för mig. Runt 2-3 mån men jag kan säga att kärleken växte fram väldigt länge och idag älskar jag min dotter på ett djupt plan. Kan inte tänka mig ett liv utan henne och hon är allt för mig.
SvaraRaderaDet kanske är så att man förväntas älska barnet så enormt mycket på en sekund att när man inte känner det så tror man att man inte älskar det alls - fast det gör man ändå, i en mindre och mer lagom dos. Man älskar ju genom att bry sig och ta hand om barnet, ge det omvårdnad och uppmärksamhet osv. Jag kände en enorm beskyddar instinkt och ömhet, och att sitta och amma och titta in i varandras ögon var det bästa.
SvaraRaderaJag minns inte hur jag kände, mer än att när jag såg den förstfödde ligga i sin låda och vifta med sina små armar så kändes det som om han var liksom en förlängning av mig, som om rörelserna kom från mig liksom. En underlig känsla. När nr 2 kom minns jag mest att det kändes så skönt att ha en tom livmoder och liksom få tillbaka sin kropp igen.
SvaraRaderaDe frösta tre månaderna var rena chocken. Jag var inte alls beredd på hur stort ansvaret var, hur totalt annorlunda mitt liv skulle bli och att jag skulle känna så lite. Men nu är hon nio månader och jag älskar henne mer för varje dag.
SvaraRaderaDet har tagit ett tag, riktig kärlek kom nog inte fören efter 6-7 månader men nu blir den starkare hela tiden. Hon blir ju mer och mer en person att älska liksom! Inte "bara" en bebis som inte ger så mycket gensvar.
Jag hoppas och önskar för er skull att ni får tillhöra dem som blir sådär störtförälskade på en gång, för det verkar fantastiskt! Och jag tror den första omtumlande tiden blir lite lättare och man känner de där starka känslorna direkt. MEN om så inte skulle vara fallet så kommer dom, jag looovar!
Jag kände ganska genast att denna lilla varelse ska jag skydda och vårda. Men under de första två veckorna så sa jag vid ett flertal tillfällen till maken något liknande. "jag älskar vår son men jag tro det är bättre om han får komma till någon som vet vad de håller på med. Tro inte att jag inte älskar honom det gör jag och därför vill jag att han ska få det bra"
SvaraRaderaJag klarade mig igenom detta därför att min moster som nyligen fått barn sagt till mig att man kommer att känna och tänka mycket och det mesta är fult normalt.
Var öppen för kärlek vid första ögonkast och att det även kan ta lite tid.
Jag älskade min dotter från första stund, även redan i magen kände jag att jag offrar mitt liv för mitt barn. Förlossningen var dramatisk och när jag fick henne på bröstet och hon skrek vällde all kärlek fram och den bara växer för varje dag trots att jag kände direkt att man kan inte älska mer än jag gör nu. Känslor som inte går att beskriva!
SvaraRaderaMed båda barnen har jag känt en omedelbar självklarhet. Självklart var det mitt lilla barn som jag väntat så länge på och helt självklart skulle jag skydda dom till varje pris. Och jag älskade dom på ett självklart och lågmält sätt. Den där himlastormande kolsyrebubblande kärleken som känns i varenda cell tog några månader med första och ett halvår med andra.
SvaraRaderaJag minns väldigt starkt att när liten väl hade kommit ut och han låg på sängen, så tittar jag ner på honom och petar lite försiktigt på honom. Jag tänker att han skulle kunna vara ett av mina organ som just krystats ut. Kändes väldigt märkligt. Några dagar senare på väg hem från BB så håller bröstet på att spricka av stolthet!!!! Då kunde jag inte släppa blicken ifrån honom:)
SvaraRaderaJag hade det väldigt tufft första 6 mån efter att min son föddes så för mig tog det 3 mån innan jag riktigt kände dom där känslorna! Idag känner jag en enorm kärlek till honom!!!:)
SvaraRaderaFör mig tog det ca 2 månader innan jag kände att han var min son. Innan jag kunde känna en översvallande kärlek.
SvaraRaderaInnan dess så kände jag främst ett enormt ansvar för detta barn, men han kändes som en främling. Jag undrade vad vi hade gett oss in på och hur folk kunde säga "njut av den första tiden". Vad fanns det av njuta av liksom? Jag grät varje dag de första 7 veckorna. Kände inte mig som en tillräckligt bra mamma åt honom och att han förtjänade bättre.
Jag kunde också känna att jag i honom såg vad vi hade förlorat med Engla. Allt som inte blev med vårt första barn.
Men vartefter han blev mer och mer en person o man fick respons från honom (första leendet är guld värt) så växte kärleken fram. Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan Jakob och han är beroendeframkallande :)
Det blir bättre, men första tiden är jobbig för de allra flesta.
För mig kom det "på en gång" fast ändå inte. Jag hade hela tiden hört att när den där lilla klumpen väl kommer ut efter allt slit så är allt det jobbiga som bortblåst. SÅ upplevde inte jag det. jag ville gärna att pappa tog barnet på en gång så att jag fick återhämta mig lite innan jag kände mig redo att ta upp henne på bröstet. Men trots att jag påpekade det direkt när hon kom ut "ge henne till pappa" så fick jag henne i famnen, Jag stod då upp på knä i sängen. Jag blev lite förbannad först men sen insåg jag att dem måste klicka navelsträngen föst ;) SEN fick pappa ha henne en stund innan jag kände att jag fått ordning på mig själv...
SvaraRaderaSå precis där och då tyckte jag mest att det var jobbigt att JAG skulle ha barnet på mig. Men det gick över och sen var det svårt att släppa henne med blicken.
Nu är ju inte detta ritkigt samma "problem" men det kan vara värt att belysa iallafall. allt blir inte som man hört att det "ska" vara!
Jag var glad för min dotter men den där riktiga kärleken dröjde ett bra tag... I efterhand har jag förstått att jag skulle försökt att få hjälp,pratat med någon om det. Men det löste sig av sig själv efter ett tag.Nu är hon 5 år och mitt allt <3 Men man känner sig usel när man känner som jag gjorde...:-(
SvaraRaderaKänslorna svallade över mig varje gång vi kom hem typ där släppte allting, innan på BB var det föräldraansvar känslor. Första tiden är magisk för vissa för andra jättejobbigt när dom inte känner något men det e normalt också ju.
SvaraRaderaJag har känt omedelbar kärlek till bägge barnen. Sådär på rosa moln kärlek. Att hjärtat håller på att brista av kärlek. Underbart! Jag hoppas du också får uppleva det. Om inte så är ju det helt normalt också och det kommer att växa fram ♥
SvaraRaderaPå film är det ju alltid glädjetårar och "ååå vad jag äääälllskar dig min gulle" då bebisen nyss ploppat ut.
SvaraRaderaFast jag inte haft föds.depr. eller haft svårt att "bonda" med mina barn - så har det nu ändå inte varit såsom på film. Då barnet tryckts ut och jag fått dem på min mage, så har det varit mer en känsla av "puh, så var det gjort... hej, vem är du... tänk att du varit i min mage..." osv osv. Kärleken fanns ju nog där, en skyddsinstinkt, men det var nog också en "survival from day to day" - man tog en dag i sänder och växte ihop och därmed även kärleken. En nyfödd sover ju en massa, kanske gråter/skriker, ammar, sover osv... Så man har ju liksom inte direkt något som visar kärlek tillbaka, så jag tror att sådan där STOR kääärlek där för växer mer då barnet växer.
Hos oss växer kärleken för var dag. :) Nu då pojkarna är 4,5 år och 2,9 år så skulle jag vilja krama dem hela tiden och älskar de små glinen. De har så roliga historier, tassigheter, clownar sig, spelar teater osv så man bara kaninte annat än älska de små undren.
Ja, ett långt svar på en kort fråga :)
Vår lilla dotter är 10 mån nu. De första fem månaderna var ganska jobbiga, men framförallt de första två. Jag väntar tyvärr fortfarande på den där bubbliga och himlastormande kärleken till min dotter. Har funderat många gånger på om det är nåt fel på mig och varför jag inte känner sån enorm kärlek. Men jag hoppas att det växer fram så småningom.
SvaraRaderaKan för övrigt tillägga att hon är ett ivf-barn och hon blev till på sjunde försöket. Jag hade en superlätt och härlig graviditet, och en enkel förlossning.
Lycka till!