Idag är det 12 år sedan min lilla mamma gick ifrån oss. 57 år gammal.
Helvetessjukdomen cancer var orsaken.
Så idag brinner ett ljus vid hennes foto.
Jag vet hur glad och stolt hon hade varit över sitt barnbarn. När Olle blir lite större får vi besöka hennes grav så att även hon får se det lilla underverket.
12 år är lång tid, men saknade består.
Förstår att saknaden efter din mamma kanske förstärks nu när Olle kommit till världen, men hon sitter där uppe med Dutt och vaktar över er. I augusti är det 30årsedan min pappa omkom, tiden går så fort. Tänker på er! Kram
SvaraRaderaOm tio dagar har det gått 14 år sedan jag gjorde den stora operationen i mitt huvud. När man får veta att man har cancer, i huvudet, stannar världen. Man vill inte mer. Det är ganska hårt att vara 28 år gammal, och bli uppmanad att skriva sitt testamente...
SvaraRaderaDet gick bra för mig. Jag klarade mig. Den gången också. Ibland undrar jag varför... Vad är meningen med mitt liv, varför fick jag överleva?
Vi vet ju, att det inte finns några svar. Kanske får vi dem en dag, då vi lämnar det här livet? Men jag är övertygad om, att de som redan har lämnat oss, finns där uppe och vaktar över oss! Din mamma har säkert full koll på Olle redan! Och på nåt sätt lever hon kvar, i honom. Du kommer säkert kunna se likheter i utseende och rörelsemönster... Och bli påmind igen...
Många kramar!!!! <3
Jag beklagar verkligen.
SvaraRaderaStor kram ♡♡♡
Usch ja! Det är vid sånna här tillfällen saknaden är lika stor som när den var ny! Kram Nhea
SvaraRaderaMin mamma dog också 57 år gammal i cancer fast för sex år sedan. Jag har också nyligen blivit mamma och upplever att sorgen "kom tillbaka" med förnyad kraft när jag själv blev förälder. Man behöver sin mamma när man själv blir mamma... är min upplevelse. Så jag förstår lite hur du känner. Tänker ändå att mamma är med oss på något sätt <3 Hon hade också varit en så stolt mormor.
SvaraRaderaBeklagar verkligen din förlust.
SvaraRaderaMin pappa gick ju bort för 8 månader sedan, nu väntar vi barn. Tror att sorgen kommer tillbaka med förnyad kraft den dagen vår Pärla föds. Min pappa ville så gärna bli morfar, han älskade verkligen barn!
Stor kram Ninna
Så mycket fint skrivet ovan att jag känner det jag ville skriva är skrivet.Våra mammor finns alltid med oss i stort och i smått och det fantastiska genetiska kan få leva vidare i våra barn .D & J
SvaraRaderaÄven om jag inte mist min egen mamma och inte till fulla kan förstå så fattar jag att det är en enorm saknad. 2004 var ett riktigt skit år, min mormor gick bort i Cancer, i samband med hennes begravning upptäcker min moster sin bröstcancer - hon kämpar ännu. Och 1 månade senare går min bästaväns mamma och dör även hon i pancreas cancer, hon var som min extra mamma då våra familjer var så nära - hon hann inte fylla 50.
SvaraRaderaKramar
Saknaden efter sin mammam går aldrig ur. Det sägs att tiden läker alla sår men så är det inte. Min mamma var inte 60 år när hon gick bort i helvetes sjukdomen.Mamma finns alltid inom oss hur gamla vi än blir. /Ewa
SvaraRadera