Vid ett normalt förlopp väntar man kanske ofta att berätta något tills man passerat de första 12 veckorna.
När man, som vi nu, varit öppen med ivf-behandlingar för de närmaste släktingarna blir det ju att de får veta hur det gått samma dag som vi. Så idag har jag därför ringa min pappa och berättat hur dagen utvecklade sig. Han är inte direkt någon känslomänniska, men jag tror absolut att han blev glad för vår skull. Han började direkt att räkna när beräknad ankomst skulle bli :-)
Jag kan inte låta bli att fundera på hur mamma hade reagerat när jag hade berättat att jag är gravid. Det kommer jag aldrig att få veta, men jag tände ett ljus vid hennes foto idag som en lite symbol att hon förhoppningsvis ska bli mormor i oktober.
Din mamma ser och är så klart överlycklig för er skull.
SvaraRaderaHon jublar säkert ikapp med de övriga änglarna!
Förstår att det känns lite knepigt att berätta för många redan nu men samtidigt är ju våra nära och kära en del av hela resan, så vi vill ju att de ska vara delaktiga i motgång som medgång=)
Kram och än en gång stort grattis=)
Om våra förlorade älskade ser verkligen oss från någonstans, då är jag säker på att din mamma är mycket-mycket glad och stolt över dig just nu :-).
SvaraRaderaKramar
Om våra förlorade älskade ser verkligen oss från någonstans, då är jag säker på att din mamma är mycket-mycket glad och stolt över dig just nu :-).
SvaraRaderaKramar
Att berätta tidigt tycker inte jag är något negativt. Nära och kära vill ju finnas till i både med och motgångar.
SvaraRadera