Dagens ultraljud - det värsta hände

Jag var lite nervös inför ultraljudet, men jag trodde min oro var obefogad.

När vi kommer in i ultraljudsrummet är det en barnmorska som är under utbildning som ska göra det och ganska snart ser vi hjärtat tickar på. Sedan tittar hon vidare och säger plötsligt "jag måste hämta min handledare för hjärnan ser inte ut som den ska". Hon försvinner ut ur rummet och miljoner tankar hinner fara genom hjärnan på oss.

Det värsta tänkbar uppenbarar sig sedan när den andra barnmorskan kommer för att kolla. Dutt har alldeles för liten hjärna och alldeles för mycket vätska i skallen, så kallad vattenskalle (hydrocefalus). En barn utan hjärna kan inte leva. Barnmorskan kollar snabbt över de övriga delarna på kroppen, men då klarar jag längre inte av att kolla på ultraljudsskärmen.

Efter en stund börjar allt klarna för oss. Dutt är inte livsduglig, trots att hjärtat slår så fint.

Genast kontaktar barnmorskan en läkare som vi får träffa och när allt gått in så inser vi att det ända att göra är att ta bort Dutt.

Att vi efter tre års kamp ska behöva ta ett sånt beslut är helt totalt galet. Läkaren stödjer oss i detta och säger att detta är det enda alternativet.

Vi får också träffa en kurator och prata lite med.

Vi måste nu alltså genomgå en sen abort, vilken Socialstyrelsen måste godkänna då är har gått över de veckor som har fri abort. Troligtvis får vi svar från Socialstyrelsen redan i morgon och sedan ser planen ut att jag på lördag ska börja ta tabletter och att vi på  måndag ska till förlossningen för att fullgöra aborten.

Detta som hände oss nu är helt katastrofalt och galen. Jag hittar inte några bra ord för att beskriva det vi känner just nu. Jag försöker att intala mig att detta är det enda rätta då Dutt inte kan klara sig utan hjärna.