Den senaste veckan har jag av någon anledning känt en inre stress. Det känns som jag har jättemycket att göra, men egentligen vet jag inte riktigt vad det är jag ska göra. Samtidigt som jag känner att jag har mycket att göra är jag för trött och nere för att orka göra något. Detta bedrar till att min stress ökar.
Kanske är det mycket i mitt liv just nu. Jag har börjat jobba igen efter tre månaders sjukskrivning, genomgår den femte ivf-behandlingen och sorgen över vår Dutt som inte fick stanna.
Idag känner jag att det var skönt att jag valde att inte boka in några akupunkturbehandlingar också. Det hade bidragit till att min stress ytterligare hade kunnat öka.
Jag kan inte peka på vad det är som gör att jag känner mig stressad och även det gör mig stressad...
Efter dagens äggräkning känner jag mig också mera nere än tidigare. Allt känns så fruktansvärt meningslöst. Jag trycker in mängder av hormoner i min kropp och kroppen reagerar knappt. Varför fick jag inte sitta här och i morgon gå in i vecka 34? Varför fick jag inte gnälla över att jag är stor och otymplig som en elefant?
Ibland blir jag så trött på att se hur mig liv just nu ser ut. Alla runt omkring får det dom vill när dom vill. Varför inte vi?
Det som du har varit med om, att förlora ett barn, måste höra till de saker som ger enormt stort stresspåslag. Dessförinnan all denna längtan och kamp. Och så nu en ny behandling med all förväntan och oro. Det är inte konstigt att din kropp reagerar med stressymptom.
SvaraRaderaOm det fortsätter kanske du ska se till att få prata mer med kuratorn om ditt mående.
Styrkekram!
Hej!
SvaraRaderaJag har följt din blogg ett tag nu och känner för dig och eran situation.
Visst är det jobbigt att "alla" andra bara går vidare i livet med sina små familjer medan man själv står och stampar på samma ställe! Vet precis hur det känns. Vi ska påbörja sjätte behandlingen i september... Ville bara säga att du är inte ensam, även fast det känns så!
Stort lycka till med den här behandlingen!
Jag säger som Cecilia summerar, all kamp och längtan och så förlusten av Dutt ger säkert stresspåslag - speciellt nu när du börjat jobba igen och kör en ny behandling....Du/ni har sorg och smärta efter Dutt att hantera och försöka leva med samtidigt som du jobbar igen och så ska du försöka vara positiv och våga hoppas på den här behandlingen, allt detta tär och ger stress. Det är inte konstigt om du är trött och stressad och har känslor av meningslöshet. Känslan av att alla andra får barn till höger och vänster av att bara titta på varandra...DET ger ju ännu mer stress och det är ju så himla orättvist. Jag vet att det är svårt men försök att inte ställa krav på dig själv att du ska vara glad och hoppfull mest hela tiden- tillåt tankarna att komma. Även om du inte känner dig stark så är det en av dina styrkor, att du vågar känna känslorna även när det gör ont, det har jag sett många gånger här på bloggen - du väjer inte för det jobbiga - och det är starkt att våga möta det. Någonstans hoppas och vågar du/ni tro att den här gången går det hela vägen fram till en bebis i dina armar. Det är "bara" det, att det är andra känslor i vägen som gör att du inte känner hopp just nu.
SvaraRaderaKramar