I morgon eftermiddag är det dags för den första samtalsgruppen för föräldrar som förlorat barn. Vi har under helgen diskuterat fram och tillbaka om hur vi ska göra. Ska vi gå dit eller ska vi strunta i det?
Just nu känns det ganska avlägset att prata sorg. Inte för att jag på något sätt lagt det bakom mig. Dutt finns hela tiden med mig i min tanke. Det jag är rädd för är att denna grupp och samtalet ska göra att sorgen på något sätt blir jobbigare igen. Vi har trots allt bearbetat den bra (tycker jag) och det kan nu kännas att det är lite sent att bearbeta den i grupp.
Dock har vi nu beslutat oss för att gå på första träffen i morgon för att se hur det verkar, hur träffarna är tänkta att vara uppbyggda och framför allt att se vilka de andra deltagarna är och vilka erfarenheter de har. Det jag vill veta är när i graviditeten de förlorat sitt barn.
Vi har också bestämt att vi i morgon inte säger något om att vi är gravida igen, då jag tror att det kan göra ont hos många av de andra deltagarna. Det skulle det göra i mig i alla fall om jag fick höra att någon annan av deltagarna var gravid och inte jag.
Vi ger det en chans så får vi se hur vi gör med de återstående träffarna.
Vi ska också gå på ett första möte i föräldragrupp på tisdag. Vi vet inte heller hur vi sen ska göra, men vill ge det en chans nu så vi får se vad det kan vara.
SvaraRaderaJust nu känner jag mig inte alls bearbetad i min sorg. Det här uppropet vi gör på Facebook.com/fosterrorelser är mycket bra, men det river upp enormt mycket tankar och känslor i mig! Vi får se vad vi tycker om våra föräldragrupper!
Kram från mig