Just nu är jag trött när jag vaknar och trött när jag somnar.
Just nu har jag huvudvärk när jag vaknar och huvudvärk när jag somnar. I alla fall nästan varje dag.
Just nu känner jag inte att jag mår dåligt psykiskt av alla de händelser som hänt sista halvåret utan nu mår jag psykiskt dåligt av att jag mår fysiskt dåligt. Sedan finns det naturligtvis stunder då jag mår psykiskt dåligt på grund av Dutt och Snöis, men nu är huvudvärken och tröttheten den mest påtagliga. När jag ständigt är trött blir jag låg och hängig. Precis så som jag känt när jag varit som mest nere över Dutt och Snöis.
Efter att ha klarat av jobbet på dagen så är jag allt för trött för att göra något hemma. Idag hamnade jag i soffan och där har jag suttit...
I morgon är det utbildningsdag från halv nio till halv sex och efter det middag. Det känns oöverstigligt jsut nu... Satsat på att i alla fall orka till halv sex, sedan får jag se.
onsdag 30 november 2011
1086
Nytt rekord i Wordfeud. 1086 poäng. Stackars Tårtan som spelade mot mig...
Förtydligande: poängen gäller slutresultatet efter hela matchen. Orden som var anledningen till poängen var "följa" som gav 558 poäng och "åtföljas" som gav 138 poäng. Sedan rullade det bara på...
tisdag 29 november 2011
Kunde varit vi
I maj förra året fick jag en kommentar på bloggen med en förfrågan från Tv3 att vara med i deras dokumäntärserie Drömmen om ett barn.
Vi besvarade aldrig den förfrågan.
Nu när vi sett alla avsnitt av programmet kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit om vi tackat ja. De hade fått varit med om ett positivt graviditetstest, sedan hade de säkerligen varit med med sin kamera på rutinultraljudet...Oj, vad det hade blivit märkligt och jobbigt... Kanske hade de även hunnit med att följa vårt senaste försök och det plus och det missfallet.
Vår historia i tv hade verkligen visat att det verkligen inte "bara" är att skaffa barn... Kanske hade det blivit för magstark och för många känslor och sorg för tv3?
Vi besvarade aldrig den förfrågan.
Nu när vi sett alla avsnitt av programmet kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit om vi tackat ja. De hade fått varit med om ett positivt graviditetstest, sedan hade de säkerligen varit med med sin kamera på rutinultraljudet...Oj, vad det hade blivit märkligt och jobbigt... Kanske hade de även hunnit med att följa vårt senaste försök och det plus och det missfallet.
Vår historia i tv hade verkligen visat att det verkligen inte "bara" är att skaffa barn... Kanske hade det blivit för magstark och för många känslor och sorg för tv3?
Jag är gästbloggare
Organisationen Barnlängtan har startat en blogg och häromdagen såg jag på Facebook att de sökte gästbloggare.
Så nu är bloggen startad och jag är gästbloggare. Än så länge är de inlägg jag skrivit där inga nyhet för er som läst här, men tanken är att det inte alltid ska vara samma inlägg på båda bloggarna utan lite olika...
Så nu är bloggen startad och jag är gästbloggare. Än så länge är de inlägg jag skrivit där inga nyhet för er som läst här, men tanken är att det inte alltid ska vara samma inlägg på båda bloggarna utan lite olika...
En påminnelse
Har varit på en föreläsning i stan och när jag står vid hållplatsen och väntar på spårvagnen tittar jag på huset jag står vid och inser då att jag står precis utanför den begravningsbyrå vi hade kontakt med när det gällde Dutt.
Att så lite kan göra att många minnen kommer upp igen.
Att så lite kan göra att många minnen kommer upp igen.
Borta med vinden
Jag vet inte om jag väntar på den och vill att den ska komma. Mensen alltså. Efter skrapningen har den lyst med sin frånvaro och idag är jag på dag 48 (om man räknar skarpningsdagen som dag 1). När jag var hos läkaren för två veckor sedan sa hon att mensen borde komma inom två veckor och det borde i så fall vara nu vilken dag som helst.
Om mensen kommer de närmaste dagarna borde vi hinna med ett försök före klinikens julstängning, annars får vi vänta till januari. Jag har den senaste tiden inte tänkt så mycket på kommande frysförsök, men visst vore det kul med ett plus runt jul.
Avstår vi att göra eller om mensen kommer för sent för att göra försöket i år och vi gör det i januari och får plus kommer den graviditeten var nästan exakt samma i tiden som Dutt-graviditeten i år. Det känns både skrämmande och tryggt. Med Dutt plussade vi den 30 januari och skulle vi göra ett försök i januari som lyckas så skulle nog testdagen ligga ganska nära den 30 januari. Om allt då skulle gå vägen skulle Dutt få ett syskon ganska exakt ett år efter att han var beräknad.
Skrämmande på så sätt att ultraljuden kommer vara vid ungefär samma tid som i år och det kommer säkert att väcka minnen samtidigt som det kan vara en trygghet att veta Dutt följer vår resa efter ett år efter att han kom till och försvann.
Nä, inga beslut är tagna och inget beslut tas förrän mensen dyker upp. När den nu gör det?
Om mensen kommer de närmaste dagarna borde vi hinna med ett försök före klinikens julstängning, annars får vi vänta till januari. Jag har den senaste tiden inte tänkt så mycket på kommande frysförsök, men visst vore det kul med ett plus runt jul.
Avstår vi att göra eller om mensen kommer för sent för att göra försöket i år och vi gör det i januari och får plus kommer den graviditeten var nästan exakt samma i tiden som Dutt-graviditeten i år. Det känns både skrämmande och tryggt. Med Dutt plussade vi den 30 januari och skulle vi göra ett försök i januari som lyckas så skulle nog testdagen ligga ganska nära den 30 januari. Om allt då skulle gå vägen skulle Dutt få ett syskon ganska exakt ett år efter att han var beräknad.
Skrämmande på så sätt att ultraljuden kommer vara vid ungefär samma tid som i år och det kommer säkert att väcka minnen samtidigt som det kan vara en trygghet att veta Dutt följer vår resa efter ett år efter att han kom till och försvann.
Nä, inga beslut är tagna och inget beslut tas förrän mensen dyker upp. När den nu gör det?
måndag 28 november 2011
Skäms vi?
Jag fick en kommentar för ett tag sedan från en läsare som fick mig att fundera. Den lyder så här: "hej jag undrar en sak som jag tänkt på länge, vet att du inte kan svara för alla ofrvilligt barnlösa men varför skäms ni så mycket för att ni inte kan få barn eller har svårt att få barn ? det är ju knappast ert fel.
hoppas du och din man får erat efterkängtade syskon till snöis och dutt
många kramar"
Som sagt fick den här kommentaren mig att fundera hur det egentligen är. Skäms vi för vår barnlöshet?
Ja, till viss del tror jag att det är skamligt i allmänhet att inte lyckas får barn i dagens samhället. Attityden i samhället är att barn är normen, och då gärna två, och det som är meningen med livet.
I mitt fall så kände jag att det var ett stort steg att ta att vara öppen med det. Till de anhöriga ville man ju berätta "jag är gravid", inte "jag kan inte få barn". När vi misslyckades en månad så tänkte vi "men nästa månad får vi berätta"... Därför dröjde det för oss två och ett halvt år (september 2010) innan våra närmaste släktingar och vänner fick veta vår verklighet. Då hade vi hunnit genomgå ett år av egna försök, utredning och två misslyckade ivf-försök. Jag vet hur nervös jag var när jag ringde min pappa för att berätta om vår verklighet, men när det väl var sagt kändes det så skönt och vi undrade varför vi varit tysta så länge...
Sedan dess har vi varit totalt öppna med att vi har svårt för att bli gravida, att vi genomgår ivf-behandlingar, att vi fått avbryta graviditet samt fått missfall. Nu är det inget konstigt att prata om det och jag skäms inte alls över det, utan skulle någon på stan fråga varför jag inte har barn skulle jag utan tvekan berätta hur läget ligger.
Det första stora för oss efter att vi pratat med våra vänner och släktingar var ju att vara med i en stor tidningsartikel i Svenska dagbladet där vi med bild och namn gick ut och pratade om vår barnlängtan. Därefter har jag blivit mindre och mindre anonym på min blogg då jag anser att det vi går igenom inte är något att skämas över och att det är allt för många som drabbas.
Men, jag vet att många som kämpar för att få barn är anonyma på sina bloggar och att anhöriga och vänner inte vet något om deras kamp. Jag kan inte svara för varför dom gjort det valet. Svaret tror jag inte är helt lätt. Vi själva var ju som sagt tysta i två och ett halvt år...
Att inte på naturlig väg kunna bli gravid är idag ingenting som man pratar högt om. Det är på något sätt för privat och visst är är ju väldigt privat. Jag tycker det känns jättekonstigt att sitta och prata med min pappa om ägglossningar, mens och hur behandlingar går till, men jag känner ändå att vi tog rätt beslut genom att vara öppna med vår barnlöshet.
Just nu skäms jag verkligen inte för min och mannens barnlöshet. Det har på något sätt blivit en del av oss nu och dom vi är. Vi vet ju nu att vi kan bli gravida och vi hoppas att vi ska lyckas igen och att den graviditeten då går hela vägen.
Vad säger ni andra barnlösa? Skäms ni?
hoppas du och din man får erat efterkängtade syskon till snöis och dutt
många kramar"
Som sagt fick den här kommentaren mig att fundera hur det egentligen är. Skäms vi för vår barnlöshet?
Ja, till viss del tror jag att det är skamligt i allmänhet att inte lyckas får barn i dagens samhället. Attityden i samhället är att barn är normen, och då gärna två, och det som är meningen med livet.
I mitt fall så kände jag att det var ett stort steg att ta att vara öppen med det. Till de anhöriga ville man ju berätta "jag är gravid", inte "jag kan inte få barn". När vi misslyckades en månad så tänkte vi "men nästa månad får vi berätta"... Därför dröjde det för oss två och ett halvt år (september 2010) innan våra närmaste släktingar och vänner fick veta vår verklighet. Då hade vi hunnit genomgå ett år av egna försök, utredning och två misslyckade ivf-försök. Jag vet hur nervös jag var när jag ringde min pappa för att berätta om vår verklighet, men när det väl var sagt kändes det så skönt och vi undrade varför vi varit tysta så länge...
Sedan dess har vi varit totalt öppna med att vi har svårt för att bli gravida, att vi genomgår ivf-behandlingar, att vi fått avbryta graviditet samt fått missfall. Nu är det inget konstigt att prata om det och jag skäms inte alls över det, utan skulle någon på stan fråga varför jag inte har barn skulle jag utan tvekan berätta hur läget ligger.
Det första stora för oss efter att vi pratat med våra vänner och släktingar var ju att vara med i en stor tidningsartikel i Svenska dagbladet där vi med bild och namn gick ut och pratade om vår barnlängtan. Därefter har jag blivit mindre och mindre anonym på min blogg då jag anser att det vi går igenom inte är något att skämas över och att det är allt för många som drabbas.
Men, jag vet att många som kämpar för att få barn är anonyma på sina bloggar och att anhöriga och vänner inte vet något om deras kamp. Jag kan inte svara för varför dom gjort det valet. Svaret tror jag inte är helt lätt. Vi själva var ju som sagt tysta i två och ett halvt år...
Att inte på naturlig väg kunna bli gravid är idag ingenting som man pratar högt om. Det är på något sätt för privat och visst är är ju väldigt privat. Jag tycker det känns jättekonstigt att sitta och prata med min pappa om ägglossningar, mens och hur behandlingar går till, men jag känner ändå att vi tog rätt beslut genom att vara öppna med vår barnlöshet.
Just nu skäms jag verkligen inte för min och mannens barnlöshet. Det har på något sätt blivit en del av oss nu och dom vi är. Vi vet ju nu att vi kan bli gravida och vi hoppas att vi ska lyckas igen och att den graviditeten då går hela vägen.
Vad säger ni andra barnlösa? Skäms ni?
söndag 27 november 2011
Att utsätta sig. Igen
Idag var det dags att sjunga på advenstgudtjänsten i kyrkan och det jag inte hade tänkt på innan jag åkte dit var ju att en sån här dag är kyrkan full med både gamla och unga. Många barn i olika åldrar fanns där, men idag gjorde det inte så ont i mitt hjärta. Jag tror att jag idag stängde av mina känslor lite för jag var så fokuserad på min uppgift - att göra en bra insats i kören.
Men en bild fick jag i huvudet och det var att jag såg M komma in genom kyrkoporten lagom när vi övat färdigt. Naturligtvis var han inte ensam utan hade med sig Dutt, dagen till ära iklädd sin lussekattsbody, i barnvagnen. Jag går då fram till vagnen och pussar och kramar på det lilla livet samtidigt som flera stycken av deltagarna i kören kommer fram och beundrar mitt och M:s mirakel.
Tyvärr var detta bara en önskebild och jag förblev ensam i kyrkan utan något barn som ville höra mamma sjunga.
Men en bild fick jag i huvudet och det var att jag såg M komma in genom kyrkoporten lagom när vi övat färdigt. Naturligtvis var han inte ensam utan hade med sig Dutt, dagen till ära iklädd sin lussekattsbody, i barnvagnen. Jag går då fram till vagnen och pussar och kramar på det lilla livet samtidigt som flera stycken av deltagarna i kören kommer fram och beundrar mitt och M:s mirakel.
Tyvärr var detta bara en önskebild och jag förblev ensam i kyrkan utan något barn som ville höra mamma sjunga.
Första advent
Adventsfika med pepparkaka och regnet piskande mot rutan.
Senare blir det körsång i kyrkan.
lördag 26 november 2011
fredag 25 november 2011
Yrsel?
Idag hade jag min andra akupunkturbehandling och på eftermiddan när jag satt vid datorn på jobbet börjar allt snurra. Riktigt obehagligt och det första jag tänkte på var hur jag skulle kunna köra bil hem. Efter en kort stund avtar det, men fortfarande känner jag mig lite konstig i huvudet och är gräsligt trött.
Kan man få yrsel av akupunkturbehandling?
Kan man få yrsel av akupunkturbehandling?
torsdag 24 november 2011
Konstigt eller är det akupunkturen?
I morse när jag vakande hade jag inte huvudvärk!!! Det kändes nästan konstigt. Kan det vara gårdagens akupunkturbehandling som redan gjort verkan. Skönt var det i alla fall.
Natten till idag hade allt annat än skön sömn att önska sig... Strax efter midnatt vaknar jag av att katten kommer in genom kattluckan och jag hör på farten han har uppför trappan att han säkert har en råtta med sig in. Mycket riktigt var det så. Dessutom var ju råttan levande och mannen var inte hemma från jobbet än. Naturligtvis blev jag hysterisk och sprang ut ur sovrummet och smällde igen dörren. I sovrummet är då råttan och katten kvar. Efter en kvart kommer mannen hem och får ut råttan ganska snart.
Att försöka sova efter det var inte lätt... Lagom när jag somnat igen, klockan halv tre, kommer kattskrället in i sovrummet igen. Med en levande råtta!
Då tröttnade jag på att vara rädd för att fler råttor så jag tar mitt täcke och kudde och går och lägger mig i det andra sovrummet. Där somnar jag de sista timmarna innan det var dags för åka till jobbet.
Att jag inte haft huvudvärk idag efter den här natten är helt otroligt. Trött har jag varit, men ingen huvudvärk.
I morgon är det dags för nästa akupunkturbehandling.
Natten till idag hade allt annat än skön sömn att önska sig... Strax efter midnatt vaknar jag av att katten kommer in genom kattluckan och jag hör på farten han har uppför trappan att han säkert har en råtta med sig in. Mycket riktigt var det så. Dessutom var ju råttan levande och mannen var inte hemma från jobbet än. Naturligtvis blev jag hysterisk och sprang ut ur sovrummet och smällde igen dörren. I sovrummet är då råttan och katten kvar. Efter en kvart kommer mannen hem och får ut råttan ganska snart.
Att försöka sova efter det var inte lätt... Lagom när jag somnat igen, klockan halv tre, kommer kattskrället in i sovrummet igen. Med en levande råtta!
Då tröttnade jag på att vara rädd för att fler råttor så jag tar mitt täcke och kudde och går och lägger mig i det andra sovrummet. Där somnar jag de sista timmarna innan det var dags för åka till jobbet.
Att jag inte haft huvudvärk idag efter den här natten är helt otroligt. Trött har jag varit, men ingen huvudvärk.
I morgon är det dags för nästa akupunkturbehandling.
onsdag 23 november 2011
Fina tankar som värmer
Dessutom fick jag fyra blomsterlökar på uppmaning att jag ska fortsätta att göra det som jag tycker är roligt. Så idag är de planterade vid Dutts minnesträd. De kommer förhoppningsvis blomma lagom till Dutts ettårsdag.
Tack så hjärtligt för din fina gest, Elida.
Jag blev helt varm i hjärtat och tårarna rann en stund. Av tacksamhet den här gången.
Finns det hopp?
Fick en fråga från Anne " Hur är det med ditt hopp finns det?, Var står ni nu? Kommer ni göra ett nytt försök snart"
Jag och M har sagt så här att den dag mensen kommer tar vi ett beslut om vi då två veckor senare åker och hämtar ett fryst embryo i Göteborg. Fram till mens dag 1 lever jag som vanligt och har faktiskt inte så många tankar på framtiden, vilket jag är förvånad över. Alltid tidigare har jag haft oron för framtiden som ett stort svart moln över mig, men just nu är det ganska molnfritt.
Det där hoppet, ja.... Så klart har vi ju ett hopp, men ibland är det svårt att ha det efter allt som hänt. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger en människa och jag tror nog att det stämmer. Hur skulle vårt liv se ut om vi satte stopp nu och att hoppet slutade spira? Jag skulle förbli den där bittra och avundsjuka människan som inte kan glädjas åt andras gravid- och barnlycka. Jag vill inte bli den. Jag vill bli en lycklig gravid kvinna inom en snar framtid som efter nio månader är en lycklig mamma. Hur lång och krokig vägen dit är vet ingen, men på fem ivf-försök har jag ju faktiskt blivit gravid på två av dom. Varför skulle vi inte kunna bli gravida på nästa försök också?
Vi har tre embryon i frysen och dom tänker vi inte överge. Vad som händer om det inte lyckas bli ett levande barn av något av dom tre - det vet jag inte och det tänker jag inte ta beslut om här och nu.
Jag och M har sagt så här att den dag mensen kommer tar vi ett beslut om vi då två veckor senare åker och hämtar ett fryst embryo i Göteborg. Fram till mens dag 1 lever jag som vanligt och har faktiskt inte så många tankar på framtiden, vilket jag är förvånad över. Alltid tidigare har jag haft oron för framtiden som ett stort svart moln över mig, men just nu är det ganska molnfritt.
Det där hoppet, ja.... Så klart har vi ju ett hopp, men ibland är det svårt att ha det efter allt som hänt. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger en människa och jag tror nog att det stämmer. Hur skulle vårt liv se ut om vi satte stopp nu och att hoppet slutade spira? Jag skulle förbli den där bittra och avundsjuka människan som inte kan glädjas åt andras gravid- och barnlycka. Jag vill inte bli den. Jag vill bli en lycklig gravid kvinna inom en snar framtid som efter nio månader är en lycklig mamma. Hur lång och krokig vägen dit är vet ingen, men på fem ivf-försök har jag ju faktiskt blivit gravid på två av dom. Varför skulle vi inte kunna bli gravida på nästa försök också?
Vi har tre embryon i frysen och dom tänker vi inte överge. Vad som händer om det inte lyckas bli ett levande barn av något av dom tre - det vet jag inte och det tänker jag inte ta beslut om här och nu.
Förbjudna tankar är tillåtna
Efter gårdagens välbehövliga kuratorsamtal känns det idag faktiskt helt okej.
Igår pratade vi mycket med henne om att M och jag haft svårt att nå varandra och att vi nästan tassat på tå runt varandra. Vi har haft svårt att ta upp ämnet och när vi väl gjort det så har det inte blivit många ord sagda. Vi konstaterade att vi drar oss för att fråga hur den andre mår då vi mycket väl vet att svaret kommer att bli "sådär" eller "jag mår inte bra". Det känns konstigt att fråga det då. Jag har gått in mer i mig själv och M har då haft svårt att få ett svar ifrån mig. Kuratorn försökte då nysta fram de känslor som kommer hos M när han inte får svar av mig och vilka känslor jag känner när han frågar mig och jag inte riktigt orkar svara.
Den senaste tiden har jag inte vetat vad jag ska svara på frågan "hur mår du?". Jag har faktiskt inte helt säkert vetat svaret på den frågan och då har jag inte svarat istället, vilket naturligtvis är helt fel.
Vi vill kunna prata med varandra om det som hänt och hur vi känner oss, vilket i en sån här situation inte är helt självklart enligt kuratorn. Vissa par som hon möter vill inte prata med varandra, men hos oss ser hon en vilja att prata och hon rekommenderar då att vi säger en tid varje kväll som vi sätter oss ner och pratar om hur situationen känns just en minuten. Då ska vi också försöka att inte börja samtalet med "Hur mår du?".
Övrig tid pratade jag mycket om de, vad jag känner, förbjudna känslorna av bitterhet och avundsjuka som jag känner gentemot de som är gravida eller de som redan har sina barn hos sig. Det känns skamligt att inte kunna glädjas till 100% med dom. Tankarna må kännas förbjudna med helt naturliga anser kuratorn. Jag kommer så länge de finns fortsätta att känna så.
Vi pratade också om de tankar vi har om hur det hade kunnat varit om Dutt varit frisk. Han hade då varit en liten tvåmånaders bebis och det hade varit vi som gick bland barnavdelningen på Ikea i lördags. När jag tänker de tankarna om hur han hade varit, hur vardagen hade sett ut nu så tåras alltid ögonen och jag får svårt att få fram orden. Allt det handlar om allt vi blev snuvade på i maj.
Vi har ju egentligen blivit snuvade på två olika framtider. Den andra som också gör ont i hjärtat är ju att jag nu skulle vara gravid i vecka 15 (tror jag) med Snöis och sakta men säkert närma sig det hemska rutinultraljudet om några veckor. Även den snuvade framtiden pratade vi om.
Hur många framtider ska jag bli snuvad på?
När vi gick från kuratorn kändes det bra samtidigt som jag alltid känner mig ganska urblåst i hjärnan. Det är många tankar och känslor som kommer upp till ytan och det gör mig trött.
Nästa inbokade möte är om två veckor.
Igår pratade vi mycket med henne om att M och jag haft svårt att nå varandra och att vi nästan tassat på tå runt varandra. Vi har haft svårt att ta upp ämnet och när vi väl gjort det så har det inte blivit många ord sagda. Vi konstaterade att vi drar oss för att fråga hur den andre mår då vi mycket väl vet att svaret kommer att bli "sådär" eller "jag mår inte bra". Det känns konstigt att fråga det då. Jag har gått in mer i mig själv och M har då haft svårt att få ett svar ifrån mig. Kuratorn försökte då nysta fram de känslor som kommer hos M när han inte får svar av mig och vilka känslor jag känner när han frågar mig och jag inte riktigt orkar svara.
Den senaste tiden har jag inte vetat vad jag ska svara på frågan "hur mår du?". Jag har faktiskt inte helt säkert vetat svaret på den frågan och då har jag inte svarat istället, vilket naturligtvis är helt fel.
Vi vill kunna prata med varandra om det som hänt och hur vi känner oss, vilket i en sån här situation inte är helt självklart enligt kuratorn. Vissa par som hon möter vill inte prata med varandra, men hos oss ser hon en vilja att prata och hon rekommenderar då att vi säger en tid varje kväll som vi sätter oss ner och pratar om hur situationen känns just en minuten. Då ska vi också försöka att inte börja samtalet med "Hur mår du?".
Övrig tid pratade jag mycket om de, vad jag känner, förbjudna känslorna av bitterhet och avundsjuka som jag känner gentemot de som är gravida eller de som redan har sina barn hos sig. Det känns skamligt att inte kunna glädjas till 100% med dom. Tankarna må kännas förbjudna med helt naturliga anser kuratorn. Jag kommer så länge de finns fortsätta att känna så.
Vi pratade också om de tankar vi har om hur det hade kunnat varit om Dutt varit frisk. Han hade då varit en liten tvåmånaders bebis och det hade varit vi som gick bland barnavdelningen på Ikea i lördags. När jag tänker de tankarna om hur han hade varit, hur vardagen hade sett ut nu så tåras alltid ögonen och jag får svårt att få fram orden. Allt det handlar om allt vi blev snuvade på i maj.
Vi har ju egentligen blivit snuvade på två olika framtider. Den andra som också gör ont i hjärtat är ju att jag nu skulle vara gravid i vecka 15 (tror jag) med Snöis och sakta men säkert närma sig det hemska rutinultraljudet om några veckor. Även den snuvade framtiden pratade vi om.
Hur många framtider ska jag bli snuvad på?
När vi gick från kuratorn kändes det bra samtidigt som jag alltid känner mig ganska urblåst i hjärnan. Det är många tankar och känslor som kommer upp till ytan och det gör mig trött.
Nästa inbokade möte är om två veckor.
Tusen nålar?
Snart blir det nålar. Förhoppningsvis inte tusen... Ska till sjugymnasten för den första akupunkturbehandlingen för min huvudvärk.
tisdag 22 november 2011
Struntar i det
Hade tänkt att skriva ett längre inlägg om kuratorbesöket och lite annat, men jag går och lägger mig istället.
Återkommer med det.
Kan man ha det?
På förmiddan var vi hos kuratorn igen och det kändes oerhört skönt den här gången då vi den senaste tiden haft svårt att prata. Med kuratorn och med hennes frågor och infallsvinklar så går det.
När vi gick till bilen sa mannen: undrar om man skulle kunna ha med sig kuratorn i fickan överallt och ta fram henne precis när man behöver. Kan man ha det tro? En liten fickkurator...
måndag 21 november 2011
På söndag skulle det varit premiär
På rean i februari köpte jag den här bodyn till Dutt. I en storlek lagom så att han skulle kunna ha den på första advent och framåt.
Vad blev det av den tanken? Inte någonting alls. Bara smärta och sorg. Nu får bodyn ligga i garderoben och skämmas i det rum som var tänkt att bli Dutts rum. Undrar hur länge det rummet enbart kommer innehålla en tvättställning med tvätt?
Efter ytterligare några dagar
Vi har börjat plocka in sakerna i skåpen igen, men fortfarande finns några flyttkartonger kvar med porslin som väntar på uppackning.
I alla underskåp har vi valt att ha utdragbara lådor och det är så praktiskt istället för vanliga skåp...
Nästa etapp blir antagligen på fredag då hantverkaren kommer igen och då bli det kakling och tapetsering. Vi har nu efter många tankar bestämt oss för det kakel med små plattor. I lördags var vi och beställde tapeten Kastanjetrast. Den kommer bli en färgklick i det annars ganska neutala köket.
söndag 20 november 2011
Prata, prata, prata. Viktigt, viktigt, viktigt
Efter att Dutt kom hade M och jag lätt att prata med varandra om hur vi tyckte och kände oss i sorgen. Efter missfallet för fem veckor sedan kom ju sorgen tillbaka med full kraft, men vi fick tunghäfta och nästan inga ord blev sagda.
Igår kväll pratade vi äntligen med varandra. I två timmar. Vi pratade om att vi inte pratar om sorgen med varandra... Varför vi inte gör det?, Hur känner vi oss när vi bara pratar praktiska saker?, Hur känns våra liv just nu?
Jag vet inte om vi kom fram till några direkta svar, men jag har den senaste tiden varit trött på att vara ledsen och känner att det då är bättre att inte prata om det för då kan man på något konstigt sätt glömma bort det för ett tag. Vi kom båda överens om att vi egentligen är för hänsynsfulla mot varandra. Att vi egentligen skulle vilja ta upp ämnet men undviker det på grund av att vi inte vill göra den andre ledsen eller riva upp något hos den. Dessutom känner vi oss oroliga över att den andra ska känna att man är tjatig som bara ältar och ältar samma sak hela tiden. Genom vårt prat igår kommer vi ju fram till att ingen av oss tycker den andra är tjatig, utan att vi båda tycker att det är viktigt att prata. Och att bli ledsen att att prata om det vi varit med om är ju faktiskt helt naturligt. Vem skulle kunna vara oberörd?
Den senast veckan har vi levt två parallella liv där man gått förbi varandra utan att märkas. Det är resultatet av att inte prata. Vi får inte tappa bort varandra i detta. Det vinner absolut ingen på. Vi måste klara det här tillsammans och då måste man prata om det jobbiga även om man gör den andra ledsen.
Nu måste vi bli bättre på detta. Veckan efter skrapningen så avsatte vi tid på kvällarna för att prata, men efter ett tag rann det ut i sanden, men nu måste det bli ändring på det.
Dessutom är det dags för kuratorbesök på tisdag och det känns som det behövs igen.
Förstår inte varför det ska vara så svårt att prata...
Igår kväll pratade vi äntligen med varandra. I två timmar. Vi pratade om att vi inte pratar om sorgen med varandra... Varför vi inte gör det?, Hur känner vi oss när vi bara pratar praktiska saker?, Hur känns våra liv just nu?
Jag vet inte om vi kom fram till några direkta svar, men jag har den senaste tiden varit trött på att vara ledsen och känner att det då är bättre att inte prata om det för då kan man på något konstigt sätt glömma bort det för ett tag. Vi kom båda överens om att vi egentligen är för hänsynsfulla mot varandra. Att vi egentligen skulle vilja ta upp ämnet men undviker det på grund av att vi inte vill göra den andre ledsen eller riva upp något hos den. Dessutom känner vi oss oroliga över att den andra ska känna att man är tjatig som bara ältar och ältar samma sak hela tiden. Genom vårt prat igår kommer vi ju fram till att ingen av oss tycker den andra är tjatig, utan att vi båda tycker att det är viktigt att prata. Och att bli ledsen att att prata om det vi varit med om är ju faktiskt helt naturligt. Vem skulle kunna vara oberörd?
Den senast veckan har vi levt två parallella liv där man gått förbi varandra utan att märkas. Det är resultatet av att inte prata. Vi får inte tappa bort varandra i detta. Det vinner absolut ingen på. Vi måste klara det här tillsammans och då måste man prata om det jobbiga även om man gör den andra ledsen.
Nu måste vi bli bättre på detta. Veckan efter skrapningen så avsatte vi tid på kvällarna för att prata, men efter ett tag rann det ut i sanden, men nu måste det bli ändring på det.
Dessutom är det dags för kuratorbesök på tisdag och det känns som det behövs igen.
Förstår inte varför det ska vara så svårt att prata...
lördag 19 november 2011
Att utsätta sig
Att åka till Ikea en lördag är ju att utsätta sig för det som jag just nu tycker är mest jobbigt - gravidmagar, pyttesmå bebisar, större barn och lyckliga föräldrar med flera barn.
Dessutom måste man ju alltid passera bebis- och barnavdelningen för att komma vidare runt i Ikeas snitslade bana. Jag hade så gärna fått stannat till på bebisavdelningen för att kolla olika saker. Nu nästan sprang jag igenom den för att slippa se...
Jag vet ju att de där lyckliga föräldrarna på Ikea inte kan rå för det elände som jag råkat ut för, men de blir ändå mina syndabockar. De borde stanna hemma när jag ska till Ikea så jag slipper se dom. Sedan tolkar jag alla föräldrar och gravida som överlyckliga och så kanske inte heller är fallet. Bakom den lyckliga fasad (som jag ser) kan det finnas olyckliga scenarion, men jag väljer att inte se det.
Efter vårt besök var jag helt slut i hjärnan. Hjärnan arbetar på högvarv för att bearbeta det familjeliv som jag inte fick. Idag kunde jag ha varit den där mamman som gick med en tvåmånadersbebis i sin vagn och förstrött lade ner ett mjukisdjur i inköpskassen. Istället innehöll vår inköpskasse enbart ljus och inredning till kökslådorna.
Eller åtminstone kunde jag väl ha fått varit gravid med Snöis i vecka 14 (tror jag det skulle varit nu) och stannat till på bebisavdelningen och klämt lite på deras mjukisdjur.
Blä, det skulle inte vara så här.
Dessutom måste man ju alltid passera bebis- och barnavdelningen för att komma vidare runt i Ikeas snitslade bana. Jag hade så gärna fått stannat till på bebisavdelningen för att kolla olika saker. Nu nästan sprang jag igenom den för att slippa se...
Jag vet ju att de där lyckliga föräldrarna på Ikea inte kan rå för det elände som jag råkat ut för, men de blir ändå mina syndabockar. De borde stanna hemma när jag ska till Ikea så jag slipper se dom. Sedan tolkar jag alla föräldrar och gravida som överlyckliga och så kanske inte heller är fallet. Bakom den lyckliga fasad (som jag ser) kan det finnas olyckliga scenarion, men jag väljer att inte se det.
Efter vårt besök var jag helt slut i hjärnan. Hjärnan arbetar på högvarv för att bearbeta det familjeliv som jag inte fick. Idag kunde jag ha varit den där mamman som gick med en tvåmånadersbebis i sin vagn och förstrött lade ner ett mjukisdjur i inköpskassen. Istället innehöll vår inköpskasse enbart ljus och inredning till kökslådorna.
Eller åtminstone kunde jag väl ha fått varit gravid med Snöis i vecka 14 (tror jag det skulle varit nu) och stannat till på bebisavdelningen och klämt lite på deras mjukisdjur.
Blä, det skulle inte vara så här.
fredag 18 november 2011
Tappat fart
 |
| Hos Dutt igår på sexmånadersdagen |
Igår på sexmånadersdagen hamnade jag i en dal igen och när M försöker dra fram ur mig vad jag tänker på så går inte det. Det är bara tomt. Tankarna och känslorna går längre inte att sätta i ord. Är allt uttömt trots att man fortfarande är ledsen och sörjer? Varför orkar jag inte ordsätta min känslor längre? Är det bara tårarna som finns kvar? Vad är jag ledsen för just nu, Dutt, missfallet, framtiden? Jag vet inte. Allt är bara en enda röra just nu.
Ingenting blir bättre av att jag ständigt vaknar med huvudvärk både på natten och på morgonen. Huvudvärken gör att jag blir psykiskt trött av den. Jag hoppas nu på bättre då jag idag var på första besöket hos sjukgymnast. Han har ju naturligtvis inga mirakelmetoder, men han tycker att det var värt att prova akupunktur . Det kommer jag börja med nästa vecka med två behandlingar i veckan för att se om det kan ge någon effekt.
Att jag nu har svårare att prata om känslorna ser jag som jobbigt. Jag vill kunna delge vad jag känner här och nu. Jag tror att jag under det här halvåret som har gått känt alla känslor som finns, men nu tror jag att alla känslor degat ihop sig ett en ända stor känsla, vilket gör att det är så mycket svårare att bena ut var och en av känslorna.
På tisdag nästa vecka är det dags för kuratorbesök igen och då får jag väl göra ett försök till att ordsätta mina känslor.
Hugga av huvudet
Idag ska jag till sjukgymnasten för att se om han kan göra något åt min groteska huvudvärk. Just nu kommer huvudvärken sent på kvällen, men jag somnar oftast utan värktablett. Sedan vaknar jag någon gång mellan två och sex på natten med en huvudvärk från helvetet.
Antar att den enda åtgärden är att hugga av mig huvudet. Just nu känns det så i alla fall.
Antar att den enda åtgärden är att hugga av mig huvudet. Just nu känns det så i alla fall.
torsdag 17 november 2011
Dutt 6 månader
17 maj klockan 00.24 kom och flög Dutt iväg.
Just i denna minut för sex månader sedan.
Varför var det tvunget att bli så??
Just i denna minut för sex månader sedan.
Varför var det tvunget att bli så??
onsdag 16 november 2011
Efter dag 6
Stor skillnad med vita luckor mot de blåa vi hade förut.
Dessutom har vi idag testat vår ugn som har recept inprogrammerade i sig. Man stoppar in maten, trycker på displayen fram vilken mat det är och sedan sköter
resten. Väldigt high-tech!
Godkänd
Idag var det dags för kontrollen på gynmottagningen. Vi fick träffa samma läkare som vi träffade dagen då vi fått bekräftat att Snöis inte levde. Det kändes bra att få den läkaren.
Hon gjorde en gynkontroll och ingen cysta kunde hittas, dock en äggblåsa på ca 15 mm. Hon kunde inte se om det varit ägglossning eller om det inom några dagar skulle bli. Det lutade mest åt att ägglossningen varit och att mensen borde komma igång ganska snart. Slemhinnan var 8 mm och det verkade också vara normalt.
Dessutom pratade vi lite om min reumatiska sjukdom som kan bli sämre efter en graviditet och det har jag ju känt av i och med min nack- och huvudvärk. Därför hade jag önskemål att ta en sänka för att se hur den ligger och det tyckte hon inte var några problem. Jag känner att det kan vara skönt att veta hur den ligger i jämförelse med när jag tog den senast i juni. Är den nu mycket högre kanske man ska fundera på om man ska påbörja behandling eller inte. Jag vet inte om det är så bra att hög sänka (inflammation i kroppen) och samtidigt försöka med FET.
Det kändes skönt att allt såg bra ut och att kroppen har återhämtat sig.
Efter läkarbesöket blev det lite shopping och nu de senast timmarna har vi fixat i köket med hyllplan och luckor. Bild kommer senare.
Hon gjorde en gynkontroll och ingen cysta kunde hittas, dock en äggblåsa på ca 15 mm. Hon kunde inte se om det varit ägglossning eller om det inom några dagar skulle bli. Det lutade mest åt att ägglossningen varit och att mensen borde komma igång ganska snart. Slemhinnan var 8 mm och det verkade också vara normalt.
Dessutom pratade vi lite om min reumatiska sjukdom som kan bli sämre efter en graviditet och det har jag ju känt av i och med min nack- och huvudvärk. Därför hade jag önskemål att ta en sänka för att se hur den ligger och det tyckte hon inte var några problem. Jag känner att det kan vara skönt att veta hur den ligger i jämförelse med när jag tog den senast i juni. Är den nu mycket högre kanske man ska fundera på om man ska påbörja behandling eller inte. Jag vet inte om det är så bra att hög sänka (inflammation i kroppen) och samtidigt försöka med FET.
Det kändes skönt att allt såg bra ut och att kroppen har återhämtat sig.
Efter läkarbesöket blev det lite shopping och nu de senast timmarna har vi fixat i köket med hyllplan och luckor. Bild kommer senare.
tisdag 15 november 2011
Kontroll
I morgon är det dags för läkarkontroll på gynmottagningen. Tjejen i kassan börjar väl snart känna igen mig då jag den senaste tiden varit där en gång i veckan. Även när vi är hos kuratorn anmäler jag mig på gynmottagningen.
Det jag i morgon hoppas får svar på är om den cysta läkaren nämnde i förbifarten på det första ultraljudet i slutet av september finns kvar eller inte. Finns den kvar vill jag veta om den är något hinder för att påbörja en FET-behandling. Dessutom vill jag ju naturligtvis att allt ser okej i övrigt där nere.
Fortfarande har ingen mens kommit och på torsdag är det fem veckor sedan skrapningen. Vet som sagt inte om jag vill ha den eller inte för då måste jag ta ett beslut om fortsättningen. Så länge den håller sig borta så behöver jag inte ta ställning till något.
Det jag i morgon hoppas får svar på är om den cysta läkaren nämnde i förbifarten på det första ultraljudet i slutet av september finns kvar eller inte. Finns den kvar vill jag veta om den är något hinder för att påbörja en FET-behandling. Dessutom vill jag ju naturligtvis att allt ser okej i övrigt där nere.
Fortfarande har ingen mens kommit och på torsdag är det fem veckor sedan skrapningen. Vet som sagt inte om jag vill ha den eller inte för då måste jag ta ett beslut om fortsättningen. Så länge den håller sig borta så behöver jag inte ta ställning till något.
Efter dag 5
Lyxigt att kunna laga mat igen i köket. På induktionshäll dessutom. Vi hade induktion i lägenheten och har saknat den sedan vi flyttade.
Dagens mat är dock inte så lyxig... Pyttipanna och ägg.
Tvådelat
Nu har jag jobbat första halvan av min jobbdag. Det blir lite special idag då vi ikväll ska ha anhörigträff. Istället för att jobba heldag och behöva vänta på jobbet i över två timmar jobbade jag förmiddag och kommer tillbaka till jobbet ikväll.
Det känns skönt att kunna vara hemma några timmar. Annars hade det blivit en arbetsdag på nästan tolv timmar och just nu orkar jag inte det.
måndag 14 november 2011
Efter dag 4
 |
| Ugn och häll |
Nu börjar det nästan likna ett kök!!
Bilderna är lite dåliga då det fortfarande är brist på lampor i köket.
 |
| Kyl och frys. |
 |
| Diskmaskin och rinnande vatten |
Tillbaka och känslor
Efter mannens gästinlägg här igår så jag är tillbaka igen.
Vi får se om det blir några mer gästinlägg från mannens sida. Enligt honom själv har han svårt att skriva ner sina känslor då han har lättare att prata om dom. Jag är tvärtom. Jag har lättare att skriva ner mina känslor än att prata om dom. Då är ju bloggen ett perfekt medium för mig.
Idag är det en sån där astråkig och jobbig dag igen. Jag känner mig inte ledsen, men trött, låg och håglös.
Har nu på eftermiddagen i alla fall lyckats komma ut på en liten promenad. Saken blir inte bättre av det första man träffar på är en lycklig mamma med tvillingar...
Då kommer de där förbjudna känslorna igen. Bitterhet och avundsjuka emot de som lyckats bli föräldrar. Det känns som det inte är tillåtet att känna dom känslorna, men det är precis dom jag känner. Varför lyckas dom men inte jag? Varför får dom vara lyckliga och inte jag? Kanske är de inte ens medvetna om hur lyckligt lottade dom är som lyckats...
Det är jobbiga känslor att ha, men jag har bestämt mig för att inte undanhålla några känslor utan känna, tycka och tänka det jag just för tillfället känner och då kommer bitterhet och avundsjuka upp.
Mensen lyser fortfarande med sin frånvaro (dag 32 idag). Jag vet inte om jag vill ha den eller inte för då måste vi ta ett beslut. Så länge den håller sig borta så behöver jag inte bestämma något. På onsdag ska jag på läkarbesök för kontroll för att ser om allt är okej efter skrapningen. Kanske kan hon då se om mens är på gång eller inte.
Vi får se om det blir några mer gästinlägg från mannens sida. Enligt honom själv har han svårt att skriva ner sina känslor då han har lättare att prata om dom. Jag är tvärtom. Jag har lättare att skriva ner mina känslor än att prata om dom. Då är ju bloggen ett perfekt medium för mig.
Idag är det en sån där astråkig och jobbig dag igen. Jag känner mig inte ledsen, men trött, låg och håglös.
Har nu på eftermiddagen i alla fall lyckats komma ut på en liten promenad. Saken blir inte bättre av det första man träffar på är en lycklig mamma med tvillingar...
Då kommer de där förbjudna känslorna igen. Bitterhet och avundsjuka emot de som lyckats bli föräldrar. Det känns som det inte är tillåtet att känna dom känslorna, men det är precis dom jag känner. Varför lyckas dom men inte jag? Varför får dom vara lyckliga och inte jag? Kanske är de inte ens medvetna om hur lyckligt lottade dom är som lyckats...
Det är jobbiga känslor att ha, men jag har bestämt mig för att inte undanhålla några känslor utan känna, tycka och tänka det jag just för tillfället känner och då kommer bitterhet och avundsjuka upp.
Mensen lyser fortfarande med sin frånvaro (dag 32 idag). Jag vet inte om jag vill ha den eller inte för då måste vi ta ett beslut. Så länge den håller sig borta så behöver jag inte bestämma något. På onsdag ska jag på läkarbesök för kontroll för att ser om allt är okej efter skrapningen. Kanske kan hon då se om mens är på gång eller inte.
söndag 13 november 2011
Gästbloggare
Hej, nu är det mannen M som sitter vid tangentbordet. Eller vadå mannen M, Mikael heter jag. Jag har precis invigt farsdagspresenten jag fick i morse; en kaffekopp där det står Världens snällaste/gulligaste/coolaste pappa på. Tack Dutt, Snöis och frugan A som stod för inköpet, jag älskar er.
För precis som A skrev i maj så är jag en förälder utan levande barn. I maj skulle vi bara tjuvfira mors dag med en stor mage men i dag skulle jag ha firat fars dag med en liten fem veckors bebis. I stället stod jag i köket och röjde tillsammans med min pappa (som jag glömde gratta, får göra det i morgon när han kommer för att fortsätta med köket) medan A var och sjöng i kyrkan. Jag hade föreställt mig att den här dagen skulle kännas jobbigare men den har flutit på som vanligt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga, det mesta är redan sagt både en och två gånger på den här bloggen. Men jag vill i alla fall passa på att tacka alla er läsare som följer vår resa i vått och torrt. Era kommentarer som även jag läser de flesta av är guld värda.
Slutligen bjuder jag på en bild på mig här nedanför. Se den som ett idolfoto, eller nåt :-)
För precis som A skrev i maj så är jag en förälder utan levande barn. I maj skulle vi bara tjuvfira mors dag med en stor mage men i dag skulle jag ha firat fars dag med en liten fem veckors bebis. I stället stod jag i köket och röjde tillsammans med min pappa (som jag glömde gratta, får göra det i morgon när han kommer för att fortsätta med köket) medan A var och sjöng i kyrkan. Jag hade föreställt mig att den här dagen skulle kännas jobbigare men den har flutit på som vanligt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga, det mesta är redan sagt både en och två gånger på den här bloggen. Men jag vill i alla fall passa på att tacka alla er läsare som följer vår resa i vått och torrt. Era kommentarer som även jag läser de flesta av är guld värda.
Slutligen bjuder jag på en bild på mig här nedanför. Se den som ett idolfoto, eller nåt :-)
Efter dag 3
Idag har underskåpen kommit på plats och även diskmaskinen. Bänkskivan ligger också på plats även om den inte är fastsatt än.
Dessutom har mannen och jag varit iväg och slängt det gamla köket på Returpunkten. Det tog nästan en timme. Det blir lite skräp av ett helt kök.
Catharina: rördragningen har mina privata hantverkare fixat till.
Dessutom har mannen och jag varit iväg och slängt det gamla köket på Returpunkten. Det tog nästan en timme. Det blir lite skräp av ett helt kök.
Catharina: rördragningen har mina privata hantverkare fixat till.
Dags för sång
Hantverkaren (läs: svärfar) är redan här och köksjobbet är snart igång igen.
Jag är snart på väg till kyrkan för idag sjunger kören vid gudtjänsten.
Jag har nu 50 minuter på mig att bota helveteshuvudvärken...
lördag 12 november 2011
Efter dag 2
Igår frågade Catharina vad det kostar att flytta vatten- och avloppsrör. Enligt mannen har rören flyttats cirka fyra meter och det materialet har kostat cirka 3000 kronor.
Under tiden idag som mannen och svärfar jobbat i köket så har jag krattar löv. Jag hade en romantisk bild av att man krattar löv då det är en strålande fin höstdag, men idag var helt tvärtemot det. Dimma och nollgradigt...
Ett halvår - en evighet men så nära
Idag är det ett halvår sedan den värsta händelsen i mitt liv skedde. Det var då vi var på ultraljudet i vecka 18+6 som visade att vår älskade Dutt hade hydrocefalus (vattenskalle) och att missbildningen var så allvarlig så att det inte fanns någon möjlighet att han skulle överleva utanför min livmoder.
Ett halvår. Det känns så länge sedan samtidigt som det känns så nära.
Ett halvår som förändrat mig som person. Jag kommer nog aldrig bli den Anna som jag var före den 12 maj. Det finns nu ett liv och en person före 12 maj och ett liv och en person efter 12 maj. Före 12 maj var lyckan stor. Naturligtvis fanns oron också, men nu var ju de 12 första veckorna avklarade för länge sedan och efter det är ju allt lugnt. Trodde jag. Det är det man hör. "Bara man klarar de första 12 kritiska veckorna" Pyttsan!! Det hjälpte ju inte oss den här gången.
Efter 12 maj är jag helt plötsligt en mamma utan barn. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva bli det. Tidigare har jag läst på nätet om människor som förlorat barn både tidigt och sent i graviditeten. Jag läste det och kände empati med dom, men jag trodde ju aldrig att jag skulle bli en av dom...
Efter 12 maj ser jag ingenting som självklart längre. Allt, verkligen allt, kan gå åt helvete när man minst anar det.
Många säger att man blir starkare av motgångar och det kanske man blir, men jag hade gärna klarat mig utan den här motgången. Jag hade till och med klarat mig utan hela den här barnlöshetskarusellen och jag hade varit stark ändå.
Den missbildning som Dutt hade är ovanlig, väldigt ovanligt. På vårt sjukhus förlossning föds 2300 barn per år och bara ett till två barn per år har en sådan skada som Dutt. Varför var just Dutt tvungen att vara just det barn som drabbades? Varför var det jag och M som var tvungna att vara de föräldrar som skulle drabbas?
Naturligtvis finns det inga svar att få hur gärna man än vill och jag har försökt att inte fundera för mycket på det eftersom det inte ger något.
Ett halvår. Det är på ett sätt en lång tid. Ska man vara färdig med sorgen? Ska man ha gått vidare nu? Ältar jag för mycket? Har jag fastnat i att vara sörjande?
Jag kände att jag hade kommit upp ur det djupaste hålet, men i och med missfallet så hamnade jag där igen. Så mycket har också hänt på det här halvåret. Jag blev mot alla odds gravid igen. Knappt 3½ månader efter att Dutt kom. Varför fick inte den graviditeten fungera? Varför var inte det embryot livsdugligt? Dutt borde ju ha skyddat Snöis? Ska jag någonsin bli gravid igen och kommer det någonsin gå vägen?
Så många tankar, känslor och funderingar så här sex månader efter vårt livs värsta besked "hjärnan ser inte ut som den ska".
Ett halvår. Det känns så länge sedan samtidigt som det känns så nära.
Ett halvår som förändrat mig som person. Jag kommer nog aldrig bli den Anna som jag var före den 12 maj. Det finns nu ett liv och en person före 12 maj och ett liv och en person efter 12 maj. Före 12 maj var lyckan stor. Naturligtvis fanns oron också, men nu var ju de 12 första veckorna avklarade för länge sedan och efter det är ju allt lugnt. Trodde jag. Det är det man hör. "Bara man klarar de första 12 kritiska veckorna" Pyttsan!! Det hjälpte ju inte oss den här gången.
Efter 12 maj är jag helt plötsligt en mamma utan barn. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva bli det. Tidigare har jag läst på nätet om människor som förlorat barn både tidigt och sent i graviditeten. Jag läste det och kände empati med dom, men jag trodde ju aldrig att jag skulle bli en av dom...
Efter 12 maj ser jag ingenting som självklart längre. Allt, verkligen allt, kan gå åt helvete när man minst anar det.
Många säger att man blir starkare av motgångar och det kanske man blir, men jag hade gärna klarat mig utan den här motgången. Jag hade till och med klarat mig utan hela den här barnlöshetskarusellen och jag hade varit stark ändå.
Den missbildning som Dutt hade är ovanlig, väldigt ovanligt. På vårt sjukhus förlossning föds 2300 barn per år och bara ett till två barn per år har en sådan skada som Dutt. Varför var just Dutt tvungen att vara just det barn som drabbades? Varför var det jag och M som var tvungna att vara de föräldrar som skulle drabbas?
Naturligtvis finns det inga svar att få hur gärna man än vill och jag har försökt att inte fundera för mycket på det eftersom det inte ger något.
Ett halvår. Det är på ett sätt en lång tid. Ska man vara färdig med sorgen? Ska man ha gått vidare nu? Ältar jag för mycket? Har jag fastnat i att vara sörjande?
Jag kände att jag hade kommit upp ur det djupaste hålet, men i och med missfallet så hamnade jag där igen. Så mycket har också hänt på det här halvåret. Jag blev mot alla odds gravid igen. Knappt 3½ månader efter att Dutt kom. Varför fick inte den graviditeten fungera? Varför var inte det embryot livsdugligt? Dutt borde ju ha skyddat Snöis? Ska jag någonsin bli gravid igen och kommer det någonsin gå vägen?
Så många tankar, känslor och funderingar så här sex månader efter vårt livs värsta besked "hjärnan ser inte ut som den ska".
fredag 11 november 2011
Efter dag 1
Idag har de rivit lite mera, flyttat vatten- och avloppsrör samt att de nästan fått in hela det nya golvet.
Fortsättning följer i morgon.
Lite roligt
Tänkte att det skulle vara lite roligt att ha inlägg postat den 11/11- 11 klockan 11.11.
torsdag 10 november 2011
Hallå där! Var är du?
Idag är det fyra veckor sedan skapningen och jag börjar nu fundera på när kroppen tänkt att komma igång. Det är inte ofta som vill att mensen ska komma... Jag har räknat skrapingsdagen som dag 1 i cykeln. Vet inte om det är rätt eller inte, men i så fall är jag idag på dag 28.
I och för sig vet jag inte om jag vill att mensen ska komma får då måste jag göra ett val - ska vi göra ett FET i den här menscykeln eller inte?
Hur vet jag om jag orkar gör ett FET nu eller inte? Jag avskyr att vänta för det har jag gjort nu i fyra år snart. Gör vi inte FET i den cykel som kommer så hinner vi antagligen inte göra någon behandling före jul och då är vi helt plötsligt i januari...
Jag måste ju ställa in mig på att det kan bli ett minus vid nästa behandling. Är jag beredd på det? Svaret där tror jag är att jag aldrig kommer vara beredd på ett minus oavsett om det är om en månad eller om det är i mars nästa år.
Jag måste också ställa in mig på att det kan bli ett plus. Är jag beredd på det efter allt som hänt? Jag har ju inga positiva erfarenheter av graviditeter precis. Om jag var nervös under den korta Snöis-graviditeten så är ju det ingenting emot vad jag kommer vara vid en ev. kommande graviditet. Hur ska jag under 40 veckor kunna ha en enda lugn tanke?
Än så länge är det bara att vänta och se när mensen behagar komma...
I och för sig vet jag inte om jag vill att mensen ska komma får då måste jag göra ett val - ska vi göra ett FET i den här menscykeln eller inte?
Hur vet jag om jag orkar gör ett FET nu eller inte? Jag avskyr att vänta för det har jag gjort nu i fyra år snart. Gör vi inte FET i den cykel som kommer så hinner vi antagligen inte göra någon behandling före jul och då är vi helt plötsligt i januari...
Jag måste ju ställa in mig på att det kan bli ett minus vid nästa behandling. Är jag beredd på det? Svaret där tror jag är att jag aldrig kommer vara beredd på ett minus oavsett om det är om en månad eller om det är i mars nästa år.
Jag måste också ställa in mig på att det kan bli ett plus. Är jag beredd på det efter allt som hänt? Jag har ju inga positiva erfarenheter av graviditeter precis. Om jag var nervös under den korta Snöis-graviditeten så är ju det ingenting emot vad jag kommer vara vid en ev. kommande graviditet. Hur ska jag under 40 veckor kunna ha en enda lugn tanke?
Än så länge är det bara att vänta och se när mensen behagar komma...
Den här dagen också och vad jobbar jag med
Nu har jag klarat av den här dagen på jobbet också. Jag trodde att det skulle bli jobbigt när jag vaknade med huvudvärk, men jag stoppade in mig två panodil och hoppade in i duschen och det gick faktiskt över.
Jag har inte varit lika trött på jobbet som jag var igår. Då blev det gräsligt till slut... Även idag har många vårdpersonal (såna jag inte träffade igår) frågat hur det är och ett antal kramar har det blivit.
I morse fick jag en fråga frå XB: "En nyfiken fråga; vad är din roll på äldreboendet? Har inte lyckats lista ut det... Kram, XB"
Jag tror att jag någon gång skrivit vad jag yrke är men det är nog länge sen. Jag är arbetsterapeut och jag vet att många nu kliar sig i huvudet och inte har en aning om vad en sådan gör... Som arbetsterapeut på ett äldreboende har jag bland annat ansvar för att personerna som bor där får tillgång till de hjälpmedel de behöver för att klara sig vardag. På mitt jobb blir det mycket rullstolar och hygienhjälpmedel. Jag gör också bedömningar sk adl-bedömningar, av vad de klarar av när det gäller påklädning och hygien. Detta för att inte personalen ska hjälpa till för mycket utan att de får klara av att sköta det de kan själva.
Nu vet du XB. Nu behöver du inte vara nyfiken längre ;-)
Jag har inte varit lika trött på jobbet som jag var igår. Då blev det gräsligt till slut... Även idag har många vårdpersonal (såna jag inte träffade igår) frågat hur det är och ett antal kramar har det blivit.
I morse fick jag en fråga frå XB: "En nyfiken fråga; vad är din roll på äldreboendet? Har inte lyckats lista ut det... Kram, XB"
Jag tror att jag någon gång skrivit vad jag yrke är men det är nog länge sen. Jag är arbetsterapeut och jag vet att många nu kliar sig i huvudet och inte har en aning om vad en sådan gör... Som arbetsterapeut på ett äldreboende har jag bland annat ansvar för att personerna som bor där får tillgång till de hjälpmedel de behöver för att klara sig vardag. På mitt jobb blir det mycket rullstolar och hygienhjälpmedel. Jag gör också bedömningar sk adl-bedömningar, av vad de klarar av när det gäller påklädning och hygien. Detta för att inte personalen ska hjälpa till för mycket utan att de får klara av att sköta det de kan själva.
Nu vet du XB. Nu behöver du inte vara nyfiken längre ;-)
onsdag 9 november 2011
Arla morgonstund
Kyrktornet tillhör den kyrka och kyrkogård där Dutt finns.
Under hela sommaren har kyrkan varit dold bakom träden, men nu när alla löv är borta så syns den igen. När jag ser kyrktornet tänker jag på Dutt. Det är så skönt att trots allt ha så nära till honom.
Några frågor
Janet undrade i en kommentar om vi funderat på adoption. Det har vi gjort men inte helt och hållet. Här har jag svarat på samma fråga tidigare. Adoption är en otroligt lång och dyr process, men visst är det barngaranti vilket ivf inte är. Just nu är jag mest inne på först lägga vår kraft på de embryon vi har i frysen och blir det inget barn av dom kanske kanske köpa ett nytt trepack ivf-behandlingar. Allt känns så avlägset just nu så det är svårt att veta...
Och sen kommer familj undrade om vi funderat på äggdonation och svaret på den frågan är vi inte har gjort det. De ägg vi fått ut och som blivit befruktade har varit av bra kvalitet. Sedan att det inte gått hela vägen vet jag inte vad det beror på...
Och sen kommer familj undrade om vi funderat på äggdonation och svaret på den frågan är vi inte har gjort det. De ägg vi fått ut och som blivit befruktade har varit av bra kvalitet. Sedan att det inte gått hela vägen vet jag inte vad det beror på...
Jobbigt att jobba
Är nu hemma från jobbet efter första jobbdagen på cirka fem veckor. Tänk att det var så jobbigt att jobba. Just nu är jag helt slut. Dock inte psykiskt men fysiskt. Jag är inte van att gå upp klockan sex och sedan vara alert på jobbet i flera timmar.
Det kändes förvånansvärt lätt psykiskt att komma tillbaka till jobbet den här gången. När jag kom tillbaka efter Dutt-sjukskrivningen satt jag första dagen på kontoret med hjärtklappning. Det var inget jag kände av nu.
En sak som gör det lättare att komma tillbaka är all underbar vårdpersonal. Även denna gången mejlade jag ut och meddelade varför jag var sjukskriven och många av de jag idag träffat har velat prata en stund, beklagat att det gick som det gick och en och annan kram har det också blivit.
Under dagen har jag kunnat släppa min sörjanderoll och har istället tagit på mig min yrkesroll. Yrkesrollen flyger på mig så fort som jag tar på mig mina jobbarkläder... Skönt att få en paus i sorgen för sorgen kan vara ganska påträngande ibland. När den knackar på så ger den sig inte utan är där hela tiden. Skönt då att kunna lämna sorgen i omklädningsrummet tillsammans med mina privata kläder.
Hade tänkt att hoppa av spårvagnen en hållplats tidigare för att besöka Dutt, men jag kände att jag var för trött och dessutom regnade det. Jag hoppas han förstår.
Det kändes förvånansvärt lätt psykiskt att komma tillbaka till jobbet den här gången. När jag kom tillbaka efter Dutt-sjukskrivningen satt jag första dagen på kontoret med hjärtklappning. Det var inget jag kände av nu.
En sak som gör det lättare att komma tillbaka är all underbar vårdpersonal. Även denna gången mejlade jag ut och meddelade varför jag var sjukskriven och många av de jag idag träffat har velat prata en stund, beklagat att det gick som det gick och en och annan kram har det också blivit.
Under dagen har jag kunnat släppa min sörjanderoll och har istället tagit på mig min yrkesroll. Yrkesrollen flyger på mig så fort som jag tar på mig mina jobbarkläder... Skönt att få en paus i sorgen för sorgen kan vara ganska påträngande ibland. När den knackar på så ger den sig inte utan är där hela tiden. Skönt då att kunna lämna sorgen i omklädningsrummet tillsammans med mina privata kläder.
Hade tänkt att hoppa av spårvagnen en hållplats tidigare för att besöka Dutt, men jag kände att jag var för trött och dessutom regnade det. Jag hoppas han förstår.
Tillbaka
Senast på var på jobbet var den 30 oktober. Då var det tänkt att jag bara skulle ha semester en vecka. Sedan hände något och jag blev borta ytterligare fyra veckor.
Men idag är jag tillbaka på mitt kontor och det känns faktiskt ganska bra. Dock har mycket hänt på äldreboendet på fem veckor så det finns lite journal att läsa...
Lyckan kan snabbt försvinna
För exakt två månader sedan publicerade jag det här inlägget.
Tänk vad fort lyckan kan komma och så fort den sedan kan försvinna.
Tänk vad fort lyckan kan komma och så fort den sedan kan försvinna.
tisdag 8 november 2011
Två barn!
Veckans besök hos kuratorn är nu avklarat och idag pratade vi mycket om känslan att gå tillbaka till jobbet igen och att jag känner att jag nu behöver det. Att jag inte kom iväg till jobbet igår berodde inte på mitt psykiska mående utan snarare på det fysiska med huvudvärk och trötthet. När jag nu går hemma har jag bara rollen som sörjande. Kan jag komma iväg till jobbet och uträtta något där kan jag ta på mig min yrkesroll också och kanske kunna få en liten paus från min sörjanderoll. Därför blir det ett nytt försök att ta sig till jobbet i morgon.
Vi pratade också en del om hur vi upplevt helgen (allhelgona). Att jag skulle behöva besöka två personer på kyrkogården. Hos Dutt har vi varit i stort sätt varje dag sedan asksättningen så att besöka honom i lördags var ju egentligen inte annorlunda, men allhelgona är ju ända en speciell helg. Pratade också om känslan att jag inte kände någon ro i minneslunden när det var så mycket annat folk där.
Vi kom också in på hur vi upplever att våra nära hanterat att vi förlorat två barn på kort tid. Vi pratade om hur vi blivit bemötta och och det är på det sättet vi skulle vilja blivit bemötta.
När kuratorn sa "att ni förlorat två barn" kände jag att hon är så förnuftig. Jag har knappt tänkt att vi förlorat två barn då Snöis "bara" var ett embryo på 1 cm när han/hon slutade växa, men hon sa det klart och tydligt "två barn". Det som också är så skönt är att hon inte säger "foster" om Dutt utan "barn". I rent medicinsk mening var han ju faktiskt ett foster, men likväl vårt barn. Jag har läst om allt för många föräldrar där vårdpersonalen envisas med att kalla deras små änglar för foster rakt upp i ansiktet på dom. Jag är så tacksam att vi inte råkat ut för det.
Nu bokade vi in en ny tid om två veckor då vi kände att vi kunde glesa ut besöken något.
Jag är så tacksam för den kuratorkontakt vi har fått. Jag som hela livet varit skeptisk till kuratorer och om de verkligen kan hjälpa. Som tur är har man ju rätt att ändra sig...
Vi pratade också en del om hur vi upplevt helgen (allhelgona). Att jag skulle behöva besöka två personer på kyrkogården. Hos Dutt har vi varit i stort sätt varje dag sedan asksättningen så att besöka honom i lördags var ju egentligen inte annorlunda, men allhelgona är ju ända en speciell helg. Pratade också om känslan att jag inte kände någon ro i minneslunden när det var så mycket annat folk där.
Vi kom också in på hur vi upplever att våra nära hanterat att vi förlorat två barn på kort tid. Vi pratade om hur vi blivit bemötta och och det är på det sättet vi skulle vilja blivit bemötta.
När kuratorn sa "att ni förlorat två barn" kände jag att hon är så förnuftig. Jag har knappt tänkt att vi förlorat två barn då Snöis "bara" var ett embryo på 1 cm när han/hon slutade växa, men hon sa det klart och tydligt "två barn". Det som också är så skönt är att hon inte säger "foster" om Dutt utan "barn". I rent medicinsk mening var han ju faktiskt ett foster, men likväl vårt barn. Jag har läst om allt för många föräldrar där vårdpersonalen envisas med att kalla deras små änglar för foster rakt upp i ansiktet på dom. Jag är så tacksam att vi inte råkat ut för det.
Nu bokade vi in en ny tid om två veckor då vi kände att vi kunde glesa ut besöken något.
Jag är så tacksam för den kuratorkontakt vi har fått. Jag som hela livet varit skeptisk till kuratorer och om de verkligen kan hjälpa. Som tur är har man ju rätt att ändra sig...
Beskriver det bra
Tonci beskriver så väl den känsla som jag har haft ända sedan det katastrofala hände i maj.
Sedan maj har jag haft svårt att glädjas åt gravidbesked och att läsa gravidbloggar är en plåga. Under cirka fyra veckor, under Snöis, graviditet kunde jag återigen glädjas åt andra, men på en sekund så förändras det igen.
Jag försöker intala mig att det är okej att vara egoist i den situation som jag befinner mig i. Jag försöker att intala mig att det är viktigast att jag just nu bryr mig om mig själv och inte om alla andra ute i världen och deras problem eller glädjeämnen.
Just nu är jag egoist så är det bara.
Sedan maj har jag haft svårt att glädjas åt gravidbesked och att läsa gravidbloggar är en plåga. Under cirka fyra veckor, under Snöis, graviditet kunde jag återigen glädjas åt andra, men på en sekund så förändras det igen.
Jag försöker intala mig att det är okej att vara egoist i den situation som jag befinner mig i. Jag försöker att intala mig att det är viktigast att jag just nu bryr mig om mig själv och inte om alla andra ute i världen och deras problem eller glädjeämnen.
Just nu är jag egoist så är det bara.
Hoppsan!
En timmes aggression och resultatet blev som på bilden!
Det får vi redogöra för kuratorn senare idag...
måndag 7 november 2011
Snart advent
På dagens körövning var det sånger inför första advent som stod på schemat bland annat. En av sångerna är Halleluja Chous. Det är så enormt häftig. Vår kör sjunger med i början och i slutet medan mellanpartier sjungs av en annan kör. Många i kören tycker att det är jobbigt med sånger med höga toner, men det är det jag gillar mest!
Dessutom tränade vi på sånger som vi ska sjunga på söndagens högmässa i kyrkan.
Dessutom tränade vi på sånger som vi ska sjunga på söndagens högmässa i kyrkan.
Trots huvudvärk...
Huvudvärken finns där, men trots det lyder jag kuratorn även denna måndag och är nu på väg till kören. Vi har uppsjungning i kyrkan på söndag så då vill jag också vara med och träna inför det.
Det här med sömnen
Idag var det dags att jobba igen, men efter att ha varit vaken till halv tre i natt och sedan vakna med en huvudvärk från helvetet så gick det bara inte att ta sig till jobbet.
Eftersom jag har ledig dag i morgon så gör jag ett nytt försök på onsdag.
Jag ska också försöka få kontakt med en sjukgymnast då jag tror att det är min nacke som gör att jag får huvudvärk om natten och när jag vaknar. Känner igen det sedan tidigare.
söndag 6 november 2011
Inget att säga
Har länge funderat på en inlägg till bloggen idag, men idag finns det verkligen ingenting att skriva.
Idag är jag känt mig lite lägre igen. Det kan beror på det grymma huvudvärken jag vaknade med i morse och som inte ville släppa. När den väl släppte greppet var jag grymt trött istället. Så när mannen åkt till jobbet gick jag och sov.
Min låghet idag kan också beror på allt igår. Alla känslor som rusar i kroppen på allhelgona.
I morgon ska jag börja jobba igen är det tänkt. Sjukskrivningen är slut och dags att ta tag i jobbet igen. Idag kände jag mig pigg först vid klocka tre och i morgon är det tänkt att jag då ska gå hem från jobbet, inte bli pigg då...
Den som lever får se hur det går att ta sig till jobbet i morgon.
Idag är jag känt mig lite lägre igen. Det kan beror på det grymma huvudvärken jag vaknade med i morse och som inte ville släppa. När den väl släppte greppet var jag grymt trött istället. Så när mannen åkt till jobbet gick jag och sov.
Min låghet idag kan också beror på allt igår. Alla känslor som rusar i kroppen på allhelgona.
I morgon ska jag börja jobba igen är det tänkt. Sjukskrivningen är slut och dags att ta tag i jobbet igen. Idag kände jag mig pigg först vid klocka tre och i morgon är det tänkt att jag då ska gå hem från jobbet, inte bli pigg då...
Den som lever får se hur det går att ta sig till jobbet i morgon.
lördag 5 november 2011
Återbesök
Nu på kvällen när vi kom tillbaka till stan stannade vi till hos Dutt igen.
Tusen och åter tusen ljus brann överallt på kyrkogården. Så vackert. Försökte ta några bilder men det är svårt i mörkret.
Tusen och åter tusen ljus brann överallt på kyrkogården. Så vackert. Försökte ta några bilder men det är svårt i mörkret.
 |
| Översikt över askminneslunden |
 |
| Framför Dutts plakett |
 |
| "Vanliga" minneslunden |
 |
| Dutts pelare |
Andra besöket
Nu har vi varit hos mamma. När vi kom fanns redan två ljus tända.
Elfte året vi är hos mamma på allhelgona och gör höstfint.
Första besöket
Nu har M och jag varit hos Dutt och lagt ner mosshjärtat och tänt ett ljus. Ängeln som finns på hjärtat gjorde jag igårkväll och jag tyckte att den passade till Dutt. Jag har aldrig sett så mycket folk på kyrkogården som idag så även idag fick jag ingen ro där.
Ljuset jag idag har tänt lyser för oss alla som förlorat barn. Jag vill inte nämna någon för då glömmer jag en annan, men sedan vi miste Dutt har jag via bloggen och mejl fått kontakt med många som gått igenom samma eller liknande händelser som oss. Ljuset lyser för alla er.
Två besök
Idag blir det två besök på två kyrkogårdar. Först blir det naturligtvis hos Dutt. Vi har köpt ett hjärta i mossa som vi ska lägga vid minneslunden. Vi trodde inte att man fick lägga dekorationer i minneslunden, men när jag var där igår fanns det många andra som gjort det. När vi köpte hjärtat tänkte vi lägga det vid Dutts minnesträd i trädgården, men nu lägger vi det i minneslunden vi också.
Sedan kommer vi över dagen åka hem till pappa och då naturligtvis besöka mamma på den kyrkogården.
Tänk att man som 33åring ska behöva besöka både sitt barn och sin mamma på kyrkogården på allhelgona.
När vi sedan kommer hem ikväll tänkte vi återigen stanna till på Dutts kyrkogård. Kyrkogårdarna är så fina när det är mörkt så här års.
Hoppas ni får en ljus helg.
Sedan kommer vi över dagen åka hem till pappa och då naturligtvis besöka mamma på den kyrkogården.
Tänk att man som 33åring ska behöva besöka både sitt barn och sin mamma på kyrkogården på allhelgona.
När vi sedan kommer hem ikväll tänkte vi återigen stanna till på Dutts kyrkogård. Kyrkogårdarna är så fina när det är mörkt så här års.
Hoppas ni får en ljus helg.
fredag 4 november 2011
För mycket folk
I allhelgonatider är det mycket folk på kyrkogårdarna runt om i Sverige. Så även på Dutts kyrkogård. Så mycket folk så att jag idag inte kunde känna någon ro när jag var hos honom.
På något konstigt sätt kände jag mig iakttagen och det kändes som om människorna runt omkring i askminneslunden undrade varför jag var där. Att de sökte efter vilken namnplakett som var "min". Naturligtvis hade de säkert inte de tankarna överhuvudtaget, men det var en känsla jag fick.
Eftersom jag idag inte kände den ro och frid jag brukar göra i minneslunden blev det ett kort besök.
På något konstigt sätt kände jag mig iakttagen och det kändes som om människorna runt omkring i askminneslunden undrade varför jag var där. Att de sökte efter vilken namnplakett som var "min". Naturligtvis hade de säkert inte de tankarna överhuvudtaget, men det var en känsla jag fick.
Eftersom jag idag inte kände den ro och frid jag brukar göra i minneslunden blev det ett kort besök.
En hjälte i mina ögon
Idag fick jag den här kommentaren från Julia: "Jag har en fråga. Jag ska donera ägg och undrar hur lång hormonbehandlingen är ungefär fram tills dom kan göra äggplocket?"
Först av allt vill jag säga att jag tycker att du gör en otroligt god sak som väljer att donera ägg. En hjälteinsats!! Det behövs fler som du som ställer upp och donerar ägg till dom som själva inte lyckas få fram några egna ägg eller har dålig äggkvalitet.
Angående din fråga så vet jag att jag någonsans bland mina 1100 inlägg ska ha ett inlägg som beskriver ivf-metoderna fram till äggplock, men just nu hittar jag inte just det inlägget. Gör därför en ny redogörelse.
Det finns två metoder, den korta och den långa metoden.
Den korta (den jag alltid gjort) innebär att man börjar med hormonspruta på cykeldag 2 eller 3. Medicinen kan vara till exemoel Puregon eller Menopur. Omkring sprutdag 6 kompletterar man med ytterligare en spruta (orgalutran) ska ska förhindra för tidig ägglossning. Under sprutperioden har man cirka två-tre ultraljudkontroller för att se hur äggblåsorna utvecklas. Då tas även blodprov. När läkaren bedömer att det är dags för äggplock inom de närmaste dagarna tar man en äggmognadssputa (tex Ovitrell). Den tas 36 timmar innan planerat äggplock. Äggplocket brukar ske på sprutdag 11-14 ungefär beroende på hur fort äggen växt.
Vid den långa metoden börjar man på cykeldag 21 med att ta nässpray med hormoner för att för få en nedreglering (alltså hamna i ett klimakterieliknande tillstånd). Jag tror man sprayar cirka två veckor för att sedan börja med hormonsprutor också ungefär två veckor.
Den korta metoden har jag tyckt varit snabb och smidig (om man nu kan kalla ivf smidig). Vad som gör att man använder den ena eller andra metoden verkar vara lika olika från klinik till klinik samt vilka förutsättningar personen som ska genomgå behandlingen har.
Vet inte vilken metod som används mest till de personer som ska donera ägg. Kanske skiljer sig behandlingen något för er som ska donera ägg. Det vet inte jag.
Hoppas Du blev lite klokare i alla fall. Har du ytterligare frågor får du skriva igen.
Jag önskar dig lycka till och att du får ut många ägg som kan bli glädje för andra.
Först av allt vill jag säga att jag tycker att du gör en otroligt god sak som väljer att donera ägg. En hjälteinsats!! Det behövs fler som du som ställer upp och donerar ägg till dom som själva inte lyckas få fram några egna ägg eller har dålig äggkvalitet.
Angående din fråga så vet jag att jag någonsans bland mina 1100 inlägg ska ha ett inlägg som beskriver ivf-metoderna fram till äggplock, men just nu hittar jag inte just det inlägget. Gör därför en ny redogörelse.
Det finns två metoder, den korta och den långa metoden.
Den korta (den jag alltid gjort) innebär att man börjar med hormonspruta på cykeldag 2 eller 3. Medicinen kan vara till exemoel Puregon eller Menopur. Omkring sprutdag 6 kompletterar man med ytterligare en spruta (orgalutran) ska ska förhindra för tidig ägglossning. Under sprutperioden har man cirka två-tre ultraljudkontroller för att se hur äggblåsorna utvecklas. Då tas även blodprov. När läkaren bedömer att det är dags för äggplock inom de närmaste dagarna tar man en äggmognadssputa (tex Ovitrell). Den tas 36 timmar innan planerat äggplock. Äggplocket brukar ske på sprutdag 11-14 ungefär beroende på hur fort äggen växt.
Vid den långa metoden börjar man på cykeldag 21 med att ta nässpray med hormoner för att för få en nedreglering (alltså hamna i ett klimakterieliknande tillstånd). Jag tror man sprayar cirka två veckor för att sedan börja med hormonsprutor också ungefär två veckor.
Den korta metoden har jag tyckt varit snabb och smidig (om man nu kan kalla ivf smidig). Vad som gör att man använder den ena eller andra metoden verkar vara lika olika från klinik till klinik samt vilka förutsättningar personen som ska genomgå behandlingen har.
Vet inte vilken metod som används mest till de personer som ska donera ägg. Kanske skiljer sig behandlingen något för er som ska donera ägg. Det vet inte jag.
Hoppas Du blev lite klokare i alla fall. Har du ytterligare frågor får du skriva igen.
Jag önskar dig lycka till och att du får ut många ägg som kan bli glädje för andra.
Inställt
Istället är de tiderna överstrukna i min kalender...
Blä för denna jävla orättvisa och grymma värld.
Ett brev till min lilla mamma från änglarnas stad
Lilla Mamma, jag ser dig från min nya plats,
Den plats som kallas för änglarnas stad.
Jag vill att du ska veta mamma,
Att jag har det så bra här.
Här Finns det inga bekymmer,
Bara glädje och ren kärlek.
Jag har så många vänner,
änglar som är både unga och gammla.
Här råder det ingen ålder,
Bara en stor kärlek till varandra.
Lilla Mamma, I änglarnas stad är allt så vackert,
De vackraste färger, blommor och porlande vatten.
Det Finns vackra vita hus,
Och skogar med de vackraste träd.
Mamma, Bergen är blå,
Och överallt Finns det stenar I vitaste marmor.
På de grönaste ängar,
växer otroliga blommor I de vackraste färger.
Mamma, jag vill att du ska veta,
Att jag trivs väldigt bra här.
Lilla Mamma, jag har en stor uppgift här,
Det är att hjälpa människorna på jorden.
Men dig hjälper jag först,
för du är min lilla mamma.
Jag försöker se till så du har det bra,
för jag vet hur mycket du saknar mig.
Jag försöker lindra din smärta,
Men jag vet att jag inte kan det.
Det gör Ont att mista någon man älskar,
Jag vet det min lilla mamma.
Lilla Mamma,en sak vill jag du ska veta,
Det är att jag är närmare dig än du tror.
Jag pussar dig ofta på kinden,
Och smeker din arm.
Jag torkar bort dina tårar,
Och ger dig styrka att klara av din dag.
Du har öppnat ditt hjärta,
Och du vet att jag Finns där inne.
Som ett ljus, en solstråle och en stjärna,
Kommer jag alltid att finnas I ditt hjärta.
Mamma , jag kommer alltid att vara hos dig,
så länge du lever.
Lilla Mamma, jag vill be dig om en sak,
Lev ditt liv mamma.
Lev ditt liv för dig,
Och lev ditt liv för mig.
Var inte rädd mamma för att leva,
Det är det livet är till för.
De dagar då du känner att ditt liv inte har någon mening,
Slut dina ögon I stillheten, och känn att jag är hos dig.
Jag kommer alltid att vara hos dig,
Det är min uppgift.
Så en dag, lilla mamma står vi framför varandra igen,
Jag ser din lycka, ditt vackra skratt,
när jag sluter dig I min famn.
Då när jag hälsar dig välkommen tillbaka,
Hit till änglarnas stad.
på återseende mamma
Den plats som kallas för änglarnas stad.
Jag vill att du ska veta mamma,
Att jag har det så bra här.
Här Finns det inga bekymmer,
Bara glädje och ren kärlek.
Jag har så många vänner,
änglar som är både unga och gammla.
Här råder det ingen ålder,
Bara en stor kärlek till varandra.
Lilla Mamma, I änglarnas stad är allt så vackert,
De vackraste färger, blommor och porlande vatten.
Det Finns vackra vita hus,
Och skogar med de vackraste träd.
Mamma, Bergen är blå,
Och överallt Finns det stenar I vitaste marmor.
På de grönaste ängar,
växer otroliga blommor I de vackraste färger.
Mamma, jag vill att du ska veta,
Att jag trivs väldigt bra här.
Lilla Mamma, jag har en stor uppgift här,
Det är att hjälpa människorna på jorden.
Men dig hjälper jag först,
för du är min lilla mamma.
Jag försöker se till så du har det bra,
för jag vet hur mycket du saknar mig.
Jag försöker lindra din smärta,
Men jag vet att jag inte kan det.
Det gör Ont att mista någon man älskar,
Jag vet det min lilla mamma.
Lilla Mamma,en sak vill jag du ska veta,
Det är att jag är närmare dig än du tror.
Jag pussar dig ofta på kinden,
Och smeker din arm.
Jag torkar bort dina tårar,
Och ger dig styrka att klara av din dag.
Du har öppnat ditt hjärta,
Och du vet att jag Finns där inne.
Som ett ljus, en solstråle och en stjärna,
Kommer jag alltid att finnas I ditt hjärta.
Mamma , jag kommer alltid att vara hos dig,
så länge du lever.
Lilla Mamma, jag vill be dig om en sak,
Lev ditt liv mamma.
Lev ditt liv för dig,
Och lev ditt liv för mig.
Var inte rädd mamma för att leva,
Det är det livet är till för.
De dagar då du känner att ditt liv inte har någon mening,
Slut dina ögon I stillheten, och känn att jag är hos dig.
Jag kommer alltid att vara hos dig,
Det är min uppgift.
Så en dag, lilla mamma står vi framför varandra igen,
Jag ser din lycka, ditt vackra skratt,
när jag sluter dig I min famn.
Då när jag hälsar dig välkommen tillbaka,
Hit till änglarnas stad.
på återseende mamma
Klockan 01.30
Sitter jag klarvaken i soffan. Vad har hänt med min sömn?
Släckte lampan kvart i elva och fram tills nu har jag inte sovit en blund.
Tankar tankar och tankar fyller mitt huvud. Nu ska jag göra som kuratorn sa till mig förrförra gången vi träffades. Jag ska skriva ner de tankar som jag har när jag inte kan sova.
Hoppas alla ni andra sover gott i alla fall.
torsdag 3 november 2011
Hur mår jag nu?
De senaste dagarna har jag faktiskt mått något bättre igen. Det var igår efter kuratorbesöket som jag hade en liten dipp igen, då det samtalet innehöll mycket känslor. Även om det just nu pendlar många Dutt-minnen och tankar om hur nuet hade varit om allt varit annorlunda så känns det okej.
Jag känner mig fortfarande lite apatisk och har svårt att aktivera mig om dagarna. Jag har mina "att göra listor", men den ligger mest där utan att bli avprickad. Trots att jag inte gör så mycket om dagarna så mår jag nu inte dåligt av det. Det gjorde jag tidigare. Det är väl ändå huvudsaken. Att jag mår någorlunda bra.
Den senaste veckan har jag dock inte orkat att fundera på framtiden när det gäller nya behandlingar. Antagligen skulle vi hinna med ett behandling före klinikens julstängning, men det beslutet tag vi inte förrän den dag mensen dyker upp. Känner vi oss redo den dagen så kör vi. Jag mår ju oftast mer dåligt att att vänta. Jag har väntat tillräckligt länge och jag tror att jag mår lika dåligt av ett minus i december som i april nästa år. Så att vänta tror jag inte är bättre för mig. Naturligtvis måste jag känna mig någorlunda redo. Det får jag känna efter på cykeldag 1.
På måndag är det tänkt att jag ska gå tillbaka till jobbet. Jag har då varit sjukskriven i fyra veckor samt att jag före sjukskrivningen hade semester en vecka. Det är så svårt att veta hur jag kommer må när jag väl är på plats på jobbet, men jag hoppas att det kommer att fungera. Det jag är mest bekymrad över är hur jag ska klara av att gå upp på morgonen. Jag är ofantligt trött när jag vaknar och ofta finns en molande huvudvärk där också. Jag får prova helt enkelt. Kanske går det bättre än jag tror.
Jag känner mig fortfarande lite apatisk och har svårt att aktivera mig om dagarna. Jag har mina "att göra listor", men den ligger mest där utan att bli avprickad. Trots att jag inte gör så mycket om dagarna så mår jag nu inte dåligt av det. Det gjorde jag tidigare. Det är väl ändå huvudsaken. Att jag mår någorlunda bra.
Den senaste veckan har jag dock inte orkat att fundera på framtiden när det gäller nya behandlingar. Antagligen skulle vi hinna med ett behandling före klinikens julstängning, men det beslutet tag vi inte förrän den dag mensen dyker upp. Känner vi oss redo den dagen så kör vi. Jag mår ju oftast mer dåligt att att vänta. Jag har väntat tillräckligt länge och jag tror att jag mår lika dåligt av ett minus i december som i april nästa år. Så att vänta tror jag inte är bättre för mig. Naturligtvis måste jag känna mig någorlunda redo. Det får jag känna efter på cykeldag 1.
På måndag är det tänkt att jag ska gå tillbaka till jobbet. Jag har då varit sjukskriven i fyra veckor samt att jag före sjukskrivningen hade semester en vecka. Det är så svårt att veta hur jag kommer må när jag väl är på plats på jobbet, men jag hoppas att det kommer att fungera. Det jag är mest bekymrad över är hur jag ska klara av att gå upp på morgonen. Jag är ofantligt trött när jag vaknar och ofta finns en molande huvudvärk där också. Jag får prova helt enkelt. Kanske går det bättre än jag tror.
Den lilla lilla pojken
De där gamla händelserna från Dutts tid fortsätter att komma upp i min hjärna.
Idag är det minnesbilder från förlossningen som kommer upp. När precis Dutt kommit i ett bäcken på toaletten (tyvärr inte så värdigt som jag skulle vilja) kommer barnmorskan till oss i rummet och säger "visste ni att det var en pojke?". Både jag och M skakar på huvudet och sakta men säkert börjar hjärnan jobba med att försöka få in hennes ord i huvudet. Hon frågar då också om vi vill se honom med en gång eller om de ska mäta och väga honom först. Vi väljer det sistnämnda och under tiden ligger jag på helspänn i sängen och funderar på hur en bebis i vecka 20 verkligen ser ut. Medan vi väntar på att barnmorskan ska komma med honom upprepar M orden "en pojke" flera flera gånger. Även han försökte få en allt som hänt i huvudet.
Efter en kort stund kommer barnmorskan in med Dutt insvept i en vit handduk. Han är ju så liten, men ack en så perfekt liten pojke. Problemet var ju i hans skalle. 19 centimeter och 150 gram tung. Här finns en bild för er som inte sett honom.
När vi sitter där med honom i famnen är jag helt känslokall. Inte en tår fäller jag under hela tiden vi sitter med honom. Det som jag var rädd för innan blev sant. Att jag inte skulle kunna gråta. Då kände jag mig för en stund som en värdelös person - att jag inte ens kan gråta när jag ser mitt döda barn. Kuratorn som vi träffat när vi kom till förlossningen, hade ju dock försäkrat mig om att det var helt normalt, vilket jag i det läget försökte intala mig.
Här finns hela berättelsen från förlossningen
Att sitta med sin lilla lilla efterlängtade pojke i famnen 20 veckor för tidigt borde vara något som ingen ska behöva göra. Det är helt enkelt så fel!!
Idag är det minnesbilder från förlossningen som kommer upp. När precis Dutt kommit i ett bäcken på toaletten (tyvärr inte så värdigt som jag skulle vilja) kommer barnmorskan till oss i rummet och säger "visste ni att det var en pojke?". Både jag och M skakar på huvudet och sakta men säkert börjar hjärnan jobba med att försöka få in hennes ord i huvudet. Hon frågar då också om vi vill se honom med en gång eller om de ska mäta och väga honom först. Vi väljer det sistnämnda och under tiden ligger jag på helspänn i sängen och funderar på hur en bebis i vecka 20 verkligen ser ut. Medan vi väntar på att barnmorskan ska komma med honom upprepar M orden "en pojke" flera flera gånger. Även han försökte få en allt som hänt i huvudet.
Efter en kort stund kommer barnmorskan in med Dutt insvept i en vit handduk. Han är ju så liten, men ack en så perfekt liten pojke. Problemet var ju i hans skalle. 19 centimeter och 150 gram tung. Här finns en bild för er som inte sett honom.
När vi sitter där med honom i famnen är jag helt känslokall. Inte en tår fäller jag under hela tiden vi sitter med honom. Det som jag var rädd för innan blev sant. Att jag inte skulle kunna gråta. Då kände jag mig för en stund som en värdelös person - att jag inte ens kan gråta när jag ser mitt döda barn. Kuratorn som vi träffat när vi kom till förlossningen, hade ju dock försäkrat mig om att det var helt normalt, vilket jag i det läget försökte intala mig.
Här finns hela berättelsen från förlossningen
Att sitta med sin lilla lilla efterlängtade pojke i famnen 20 veckor för tidigt borde vara något som ingen ska behöva göra. Det är helt enkelt så fel!!
onsdag 2 november 2011
Idag skulle ha varit en speciell dag
Idag skulle jag ha gått in i vecka 13. De första "farliga" veckorna skulle vara över.
Jag tror att jag efter fredag (då vi skulle varit på Kub-ultraljud och inskrivning hos barnmorskan) kommer sluta räkna veckor faktiskt. Det känns så nu i alla fall. Naturligtvis kommer jag ju att komma ihåg det tänkta bf-datumet (15 maj).
Oh, vad jag önskar att jag snart ska få räkna veckor igen och då få möjlighet att räkna ända till 40 (eller åtminstone 35).
Jag tror att jag efter fredag (då vi skulle varit på Kub-ultraljud och inskrivning hos barnmorskan) kommer sluta räkna veckor faktiskt. Det känns så nu i alla fall. Naturligtvis kommer jag ju att komma ihåg det tänkta bf-datumet (15 maj).
Oh, vad jag önskar att jag snart ska få räkna veckor igen och då få möjlighet att räkna ända till 40 (eller åtminstone 35).
Gamla tankar
De senaste dagarna har många tankar kommit upp om det som hände och skedde med Dutt. Jag går sakta men säkert igenom händelseförloppet och idag när jag var ute på min dagliga promenad kom jag att tänka på den dikt som min syster läste på Dutts asksättning.
Ett tag hade vi den dikten som ett mantra. Mannen lärde sig de första verserna utantill och läste dom i sängen innan vi somnade. Det blev då en stund med lite tårar men även en fin stund tillsammans.
Nu är det länge sedan jag tänkte och läste dikten, men fortfarande börjar ögonen tåras när jag läser den.
En liten ängel
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta slå.
Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.
Jag finns inte bland er,
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så!
Ett tag hade vi den dikten som ett mantra. Mannen lärde sig de första verserna utantill och läste dom i sängen innan vi somnade. Det blev då en stund med lite tårar men även en fin stund tillsammans.
Nu är det länge sedan jag tänkte och läste dikten, men fortfarande börjar ögonen tåras när jag läser den.
En liten ängel
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta slå.
Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.
Jag finns inte bland er,
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så!
Många känslor kom upp
Vid dagens kuratorsbesök kom oerhört många känslor upp till ytan. De flesta av känslorna härrör från det som hände Dutt eftersom missfallet känns så abstrakt.
Tankar och känslor som jag många många gånger förut ältat med både kurator och med M, men de är väl inte färdigbearbetade än så därför kommer de igen.
Jag pratade mycket om att jag just nu har många tankar om hur det skulle ha varit nu om Dutt blivit en levande pojke. Skrev om det för några dagar sedan att jag så mycket undrar över hur livet nu sett ut med en liten pojke här bredvid mig. Funderingar som jag ALDRIG kommer att få veta svaret på. Dessutom diskuterade vi återigen den här känslan över vad det är man sörjer och att man känner sig snuvad på alla lycka och alla framtidsplaner.
Vi har inte bara blivit snuvad på framtiden och vår lycka en gång utan två gånger under väldigt kort tid. Kuratorn anser inte att det är något fel i att älta (även om älta ofta har en negativ klang). Bättre att älta än att stänga det inom sig och att man sedan helt plötsligt en dag spricker och då är det lätt att man istället mår mycket sämre.
Igår när jag inte kunde sova låg jag ju naturligtvis och tänkte istället och den minnesbild som då kom upp i min hjärna var när vi första gången satt hos kuratorn två timmar efter att vi fått beskedet om Dutts missbildning på ultraljudet. När den minnesbilden kom upp i huvudet gjorde det så förfärligt ont på något sätt. Jag kunde riktigt känna hur jag satt där med en känsla av chock, förfäran och en osannolikhetskänsla. Jag pratade med kuratorn om detta idag och jag beskrev den tiden vi då satt hos henne som om jag hade en syltburk över huvudet. Alltså att jag var helt avstängd från omvärlden och att jag nästan såg mig själv uppifrån sitta där i fåtöljen. Som i ett vakuum. Just i den "scenen" slutade och började allt detta som vi nu ältar.
Den där syltburken kan jag ibland fortfarande känna att jag är instängd i. Tiden utanför rusar på medan jag själv sitter fast på samma punkt som för fyra år sedan. Det känns som att cykla på motorvägen då alla andra bilar susar förbi i hög fart. Man hinner knappt se vilken bilmodell det är förrän den är för långt borta.
Alla dessa samtalsämnen idag gjorde att jag nu känner mig längre än vad jag gjorde när vi åkte till kuratorn, men det får väl vara så helt enkelt. Jag kände det redan när vi satt där att det här besöket blev känslomässigt jobbigt. Därför bokade vi in en ny tid redan nästa tisdag.
Vem vill komma?
Tanken är att jag ska bjuda på tapaskväll för att göra reklam för produkterna. Jag är ingen tapasmänniska men som tur var ingick det ett häfte med recept så något ska vi väl få till.
Frågan är bara vilka som vågar komma och provsmaka?
Vill du bli en Buzzador och få hem gratisprodukter för att prova och lämna ut till vänner och familj - Anmäl dig här
tisdag 1 november 2011
Stamkund?
I morgon är det åter dags att sätta sig i bilen och åka till sjukhuset för ett besök hos kuratorn. Senast vi var där var ju i fredags då jag hade bokat in en extratid. Då valde vi att behålla morgondagens tid då jag känner att jag inte kan träffa kuratorn för många gånger.
Det känns som vi börjar bli stamkunder hos henne. Sedan den 12 maj har vi nog träffat henne mellan 10 och 15 gånger. Kan det bli tjatigt att gå till kurator? När tycker hon att det blir tjatigt att vi kommer hela tiden?
Jag känner nu att jag klarat att klättra lite högre upp ifrån det där mörka hålet, men jag känner mig fortfarande ganska skör så minst lilla kan säkert göra att jag ramlar ner en bit igen.
I morgon skulle jag om allt gått bra med Snöis klarat av de mest kritiska 12 första veckorna och på fredag skulle det varit dags för Kub-ultraljud och inskrivning hos barnmorskan. Blä... Att det aldrig ska gå bra.
Det känns som vi börjar bli stamkunder hos henne. Sedan den 12 maj har vi nog träffat henne mellan 10 och 15 gånger. Kan det bli tjatigt att gå till kurator? När tycker hon att det blir tjatigt att vi kommer hela tiden?
Jag känner nu att jag klarat att klättra lite högre upp ifrån det där mörka hålet, men jag känner mig fortfarande ganska skör så minst lilla kan säkert göra att jag ramlar ner en bit igen.
I morgon skulle jag om allt gått bra med Snöis klarat av de mest kritiska 12 första veckorna och på fredag skulle det varit dags för Kub-ultraljud och inskrivning hos barnmorskan. Blä... Att det aldrig ska gå bra.
Frågestund
I alla kommentarer jag får har en del frågor från er dykt upp. Den senaste tiden har jag inte orkat att svara på dom men tänkte göra ett försök nu.
De flesta frågorna har varit om adoption och surrogatmödraskap.
Vi har pratat om adoption, men egentligen inte kommit fram till något vettigt. Jag känner mig ganska främmande inför den tanken då jag nu trots allt vet att jag KAN bli gravid. Vi diskuterade även adoption innan vi satte igång med våra privata försök förra hösten. Då kändes det mer aktuellt eftersom jag då inte visste om jag någonsin skulle få se ett plus. Nu har vi ju faktiskt sett två plus på nio månader, vilket är över förväntan.
I huvudet pågår kanske undermedvetet en ständig tanke om det är på det sättet vi kommer få barn... I dagsläget känns det dock som om jag vill lägga all kraft på de tre guldkornen vi har kvar i frysen.
På frågan om surrgatmödraskap kan jag bara säga Nej, det känns inte som någonting jag vill använda mig av. Då känns adoption som en mer human väg att gå.
Nu ska jag också försöka svara på de mejl som jag fått till adressen langtantillbarn@gmail.com Jag har varit jättedålig på det också den sista tiden, men tycker samtidigt att det är viktigt att svara er. Annars skulle det inte vara någon mening att ha en mejladress...
Har ni fler frågor är det bara att ni ställer dom, antingen via mejlen eller i en kommentar.
De flesta frågorna har varit om adoption och surrogatmödraskap.
Vi har pratat om adoption, men egentligen inte kommit fram till något vettigt. Jag känner mig ganska främmande inför den tanken då jag nu trots allt vet att jag KAN bli gravid. Vi diskuterade även adoption innan vi satte igång med våra privata försök förra hösten. Då kändes det mer aktuellt eftersom jag då inte visste om jag någonsin skulle få se ett plus. Nu har vi ju faktiskt sett två plus på nio månader, vilket är över förväntan.
I huvudet pågår kanske undermedvetet en ständig tanke om det är på det sättet vi kommer få barn... I dagsläget känns det dock som om jag vill lägga all kraft på de tre guldkornen vi har kvar i frysen.
På frågan om surrgatmödraskap kan jag bara säga Nej, det känns inte som någonting jag vill använda mig av. Då känns adoption som en mer human väg att gå.
Nu ska jag också försöka svara på de mejl som jag fått till adressen langtantillbarn@gmail.com Jag har varit jättedålig på det också den sista tiden, men tycker samtidigt att det är viktigt att svara er. Annars skulle det inte vara någon mening att ha en mejladress...
Har ni fler frågor är det bara att ni ställer dom, antingen via mejlen eller i en kommentar.
Kontroll
Förra veckan ringde jag gynmottagningen för att höra om jag kan få en kontroll för att se att allt ser okej ut efter skapningen och att det då känns lättare att gå vidare med nytt FET-försök. Vid en av alla ultraljudsundersökningar det blev under Snöis korta graviditet sa en av läkarna att det fanns en cysta på vänster äggstock, men att den skulle försvinna under graviditeten. Den läkaren sa det bara i förbifarten eftersom det var hjärtljud som då var mest relevant...Nu när graviditeten inte blev så lång så skulle jag vilja veta hur det står till med den också.
Barnmorskan som jag pratade med förra veckan var lite tveksam till om jag skulle få någon tid för detta, men hon skulle höra med den läkare som vi träffade direkt efter att vi fått beskedet om vårt MA. Hade man en historia på gynmottagningen så kunde de erbjuda en efterkontroll. Igår ringde samma barnmorska upp och visst var jag välkommen på en kontroll! Så den 16 november ska jag dit för att se hur allt ser ut.
Det känns skönt att kolla upp det innan man sätter igång med behandling igen. Jag vet inte om en cysta kan sätta käppar i hjulet för en FET-behandling och en ev. graviditet. Någon som vet?
Barnmorskan som jag pratade med förra veckan var lite tveksam till om jag skulle få någon tid för detta, men hon skulle höra med den läkare som vi träffade direkt efter att vi fått beskedet om vårt MA. Hade man en historia på gynmottagningen så kunde de erbjuda en efterkontroll. Igår ringde samma barnmorska upp och visst var jag välkommen på en kontroll! Så den 16 november ska jag dit för att se hur allt ser ut.
Det känns skönt att kolla upp det innan man sätter igång med behandling igen. Jag vet inte om en cysta kan sätta käppar i hjulet för en FET-behandling och en ev. graviditet. Någon som vet?
Bestämt oss
Tack för alla tankar och synpunkter på vilket golv och kakel som som var snyggast.
Idag har vi varit och köpt golv och det blev det mörka. Kakel har vi inte inhandlat än, men där lutar det åt det med små plattor.
Det är ju så svårt att föreställa sig hur allt kommer att se ut när det sitter på plats...