Om jag tycker att 2011 har varit ett skitår när det gäller de händelse som vi varit med om så är
det helt annorlunda om man tittar hur hur min blogg har använts.
Under året, fram tills nu, har jag skrivit 826 inlägg, men det som gör mig glad och förundrad är det stora antalet kommentarer jag fått av er kära läsare. Inte mindre än 4763 kommentarer har ni skrivit till mig. Det är helt otroligt!
Bloggen betyder oerhört mycket för mig. Dels att jag får möjlighet att sätta ord på det som jag går igenom, men era kommentarer betyder minst lika mycket. Det jag inte har några siffror på är hur många tårar som runnit ner för kinderna när jag läst allt ni skrivit. Allra mest rann tårarna i maj, när det visade sig att Dutt inte skulle överleva. De kommentarerna jag fick då var så otroligt fina.
Rekordet på antalet kommentarer på en dag kom den 9 september när jag plussade med Snöis. Den dag kom det nästan 200 stycken!!
Totalt under året har min blogg haft 270 123 besökare. Vilken siffra!! Helt galet!!
Nu står vi inför 2012 och jag kommer fortsätta att skriva och jag hoppas att ni vill fortsätta att följa min blogg. Nästa år måste väl dessa siffror slås!!
Det första målet är att få fler än 200 kommentarer på en och samma dag ochd et måste väl bli när jag blir gravid nästa gång. Hänger ni på?? För bli gravid ska jag bli under 2012 och då vill jag ha MÄNGDER med grattiskommentarer ;-)
Vad ville jag säga med detta inlägg egentligen?
Jo, Jag vill tacka ALLA som läst, kommenterat på bloggen, skickat mejl och skickat gåvor till mig under året. Ni är guld värda. Tänk att helt okända människor kan betyda så mycket!
TACK!!
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
Maj 2012
Hade inte Snöis blivit ett missfall skulle nu den graviditeten varit mer än halvvägs, men som läget är nu så sitter jag här så ogravid som man bara kan vara.
Just nu känner jag att jag måste verkligen vara gravid när maj kommer. Maj betyder ettårsdag för Dutt (17 maj) och det som var beräknad förlossning för Snöis (15 maj). Jag måste ha något positivt i maj och inte bara sorg.
Hos vem lägger man in den beställningen? - Ett plus på stickan senast i slutet av april. Nån som vet?
Just nu känner jag att jag måste verkligen vara gravid när maj kommer. Maj betyder ettårsdag för Dutt (17 maj) och det som var beräknad förlossning för Snöis (15 maj). Jag måste ha något positivt i maj och inte bara sorg.
Hos vem lägger man in den beställningen? - Ett plus på stickan senast i slutet av april. Nån som vet?
torsdag 29 december 2011
2011 - Ett jävla skitår eller?
År 2011 går mot sitt slut och tänker jag inte efter så skulle jag säga att 2011 har varit ett jävla skitår. Hur mycket elände ska man hinna med på ett år...
Men...
Tänker jag lite djupare på vad som verkligen hänt det här året så är det trots allt inte bara skit. Jag har för första gången i hela mitt liv blivit gravid. Och två gånger dessutom.
Att jag äntligen lyckats bli gravid kan ju ändå inte vara skit? Allt det som sedan hänt efter att graviditeterna blivit konstaterade - Det är däremot skit!!
Redan den 2 januari satte jag den första Puregonsprutan i magen som sedan blev ett plus den 30 januari. Lyckan var total. Jag hade aldrig sett ett plus på ett graviditetstest tidigare och kunde nu inte tro att det var sant. Oron fanns alltid där, men när jag passerat vecka 12 lugnade jag ner mig. Inget kan väl hända efter vecka 12?? Därför kom allt som en chock på rutinultraljudet den 12 maj då det konstateras att Dutt hade grava hjärnskador.
Den 12 maj startade alltså skitåret!! Ett skitår med en förlossning, en liten Dutt på 19 cm kommer till världen, begravning, asksättning, sorg, kuratorbesök, mera sorg, återhämtning, ilska och hopplöshet.
Sedan tar skitåret en paus. I augusti gör vi ett nytt ivf-försök som den 9 september återigen resulterat i ett plus. För otroligt för att vara sant. Den här lyckan bli väldigt kortvarig. Bara några veckor senare får jag en blödning. Besöker gynakuten som då säger att allt ser normalt ut. En vecka senare är vi hos distansläkaren som inte hittar några hjärtslag och efter ytterligare en vecka blir det konstaterat att det är ett MA.
Skitåret tar ny kraft med skapning, sorg, kuratorbesök, minnen från maj kommer åter, mera sorg, trötthet, oro inför framtiden och hopplöshet.
Hur ska jag sammanfatta detta? Är 2011 är skitår eller inte?
Både ock skulle jag säga. Ingen ska behöva gå igenom två förluster på ett och samma år, men samtidigt är det inte många som lyckas bli gravida två gånger på samma år. Speciellt inte en som jag som har stora problem att bli gravid.
2012 står för dörren och jag hoppas så innerligt att det inte kommer bli ett skitår utan ett bebisår! Inte bara för mig utan för alla er andra som kämpar för en bebis.
Men...
Tänker jag lite djupare på vad som verkligen hänt det här året så är det trots allt inte bara skit. Jag har för första gången i hela mitt liv blivit gravid. Och två gånger dessutom.
Att jag äntligen lyckats bli gravid kan ju ändå inte vara skit? Allt det som sedan hänt efter att graviditeterna blivit konstaterade - Det är däremot skit!!
Redan den 2 januari satte jag den första Puregonsprutan i magen som sedan blev ett plus den 30 januari. Lyckan var total. Jag hade aldrig sett ett plus på ett graviditetstest tidigare och kunde nu inte tro att det var sant. Oron fanns alltid där, men när jag passerat vecka 12 lugnade jag ner mig. Inget kan väl hända efter vecka 12?? Därför kom allt som en chock på rutinultraljudet den 12 maj då det konstateras att Dutt hade grava hjärnskador.
Den 12 maj startade alltså skitåret!! Ett skitår med en förlossning, en liten Dutt på 19 cm kommer till världen, begravning, asksättning, sorg, kuratorbesök, mera sorg, återhämtning, ilska och hopplöshet.
Sedan tar skitåret en paus. I augusti gör vi ett nytt ivf-försök som den 9 september återigen resulterat i ett plus. För otroligt för att vara sant. Den här lyckan bli väldigt kortvarig. Bara några veckor senare får jag en blödning. Besöker gynakuten som då säger att allt ser normalt ut. En vecka senare är vi hos distansläkaren som inte hittar några hjärtslag och efter ytterligare en vecka blir det konstaterat att det är ett MA.
Skitåret tar ny kraft med skapning, sorg, kuratorbesök, minnen från maj kommer åter, mera sorg, trötthet, oro inför framtiden och hopplöshet.
Hur ska jag sammanfatta detta? Är 2011 är skitår eller inte?
Både ock skulle jag säga. Ingen ska behöva gå igenom två förluster på ett och samma år, men samtidigt är det inte många som lyckas bli gravida två gånger på samma år. Speciellt inte en som jag som har stora problem att bli gravid.
2012 står för dörren och jag hoppas så innerligt att det inte kommer bli ett skitår utan ett bebisår! Inte bara för mig utan för alla er andra som kämpar för en bebis.
Så glad!
Efter att Dutt kom och efter missfallet har jag haft jättesvårt att glädjas åt gravidbesked på olika bloggar, men nu är jag så glad.
Idag vaknar jag av beskedet att Tonci äntligen är gravid igen och förra veckan var det FC som visade ett positivt graviditetstest. Har jag lättare att glädjas för deras skull för att deras historia är liknade den som jag gått igeonom? Ja jag tror det. Vi änglaföräldrar får ett särskilt band mellan oss.
Alla goda ting är tre sägs det. Så i januari/februari ansluter jag mig till den gravida änglamammaskaran!!
Stort grattis till er båda!!
Idag vaknar jag av beskedet att Tonci äntligen är gravid igen och förra veckan var det FC som visade ett positivt graviditetstest. Har jag lättare att glädjas för deras skull för att deras historia är liknade den som jag gått igeonom? Ja jag tror det. Vi änglaföräldrar får ett särskilt band mellan oss.
Alla goda ting är tre sägs det. Så i januari/februari ansluter jag mig till den gravida änglamammaskaran!!
Stort grattis till er båda!!
onsdag 28 december 2011
Just nu
lyssnar jag på skivan "Mavericks" med Johnossi. För mig förknippas den skivan med ivf-behandlingar eftersom vi nästan alltid hade den på i bilen när vi åkte till och från ultraljuden under Dutt-behandlingen och Snöisbehandlingen och under resorna till Göteborg för äggplock.
Tänkte att jag skulle peppa mig själv lite genom att lyssna på vår ivf-skiva...
Tänkte att jag skulle peppa mig själv lite genom att lyssna på vår ivf-skiva...
Den här kroppen
Den här månaden har jag testar med ägglossningsstickor för att se om kroppen är med mig. Nu har jag använt upp hela förpackningen med Clearblues test utan utslag. Den här månaden ville kroppen alltså inte ge mig någon ägglossning. Jag är idag på cykeldag 17 så nu får det vara slut på testandet. Jag känner mig i och för sig ganska lugn inför att det inte blev någon ägglossning den här månaden. Värre hade det varit om det hade varit skarpt läge. Alltså att vi skulle haft en återföring planerad vid ägglossningsutslag. Det har vi ju inte nu eftersom kliniken är stängd.
Nu hoppas jag att kroppen fattar att nästa månad vid ungefär den här tiden så är det på allvar. Skarpt läge. Återföring av ett fruset embryo.
GO, kroppen, GO!!
Nu hoppas jag att kroppen fattar att nästa månad vid ungefär den här tiden så är det på allvar. Skarpt läge. Återföring av ett fruset embryo.
GO, kroppen, GO!!
tisdag 27 december 2011
Att låta det komma ut
Under julhelgen (eller helgen som jag valde att kalla den) har allt känts ok. Kanske är det så att jag inte riktigt hunnit känna efter hur jag egentligen har mått. På julafton var det full rulle nästan hela dagen med matlagning, gäster och presentutdelning. På juldagen var fortfarande min syster och sambo kvar då de sov över från julafton. Igår på annandag jul kände jag att jag var enormt trött och att apatin började komma. Ändå var jag tvungen att hålla skenet uppe då¨vi hade planerat att åka till pappa och även besöka mamma på kyrkogården.
I bilen på vägen hem kände jag tårarna bränna innanför ögonlocken och när jag kom hem i min trygga vrå så kom dom. Det kändes som om det var välbehövligt att dom kom. Jag hade nog tryckt bort tårarna hela helgen och när jag sedan slappnade av i soffan igår.
De tankar som var mest jobbiga igår är den ovisshet som man just nu lever i. Kommer jag lyckas bli gravid? Kommer jag i så fall lyckas vara gravid i 40 veckor och få ett levande barn? Tänk om det aldrig fungerar? Hur ska jag kunna leva vidare då?
Oerhört jobbiga tankar, men som kuratorn säger bara är tankar och jag ska tillåta mig att tänka alla tankar som kommer upp för de är just bra tankar och inte verklighet.
Idag känns det bättre igen så det känns skönt att jag tillät mig att igår släppa på trycket och tänka och sätta ord på dessa tankar. Gör man inte det så känns det till slut som att man sprängs...
På tal om kuratorn ringde hon idag. Den förra tiden vi hade hos henne blev ju inställd på grund av att hon var sjuk, men nu har vi en ny tid hos henne nästa onsdag! Det ska bli skönt att gå dit då eftersom det nu är ganska länge sedan vi var hos henne sist.
I bilen på vägen hem kände jag tårarna bränna innanför ögonlocken och när jag kom hem i min trygga vrå så kom dom. Det kändes som om det var välbehövligt att dom kom. Jag hade nog tryckt bort tårarna hela helgen och när jag sedan slappnade av i soffan igår.
De tankar som var mest jobbiga igår är den ovisshet som man just nu lever i. Kommer jag lyckas bli gravid? Kommer jag i så fall lyckas vara gravid i 40 veckor och få ett levande barn? Tänk om det aldrig fungerar? Hur ska jag kunna leva vidare då?
Oerhört jobbiga tankar, men som kuratorn säger bara är tankar och jag ska tillåta mig att tänka alla tankar som kommer upp för de är just bra tankar och inte verklighet.
Idag känns det bättre igen så det känns skönt att jag tillät mig att igår släppa på trycket och tänka och sätta ord på dessa tankar. Gör man inte det så känns det till slut som att man sprängs...
På tal om kuratorn ringde hon idag. Den förra tiden vi hade hos henne blev ju inställd på grund av att hon var sjuk, men nu har vi en ny tid hos henne nästa onsdag! Det ska bli skönt att gå dit då eftersom det nu är ganska länge sedan vi var hos henne sist.
måndag 26 december 2011
Bortglömd
Sedan i maj har lilla mamma blivit bortglömd känns det som. Alla mina tankar har varit hos Dutt, men idag har vi varit hos mamma och önskat henne god jul och gott nytt år.
Jag hoppas att hon har det bra tillsammans med Dutt och Snöis där de nu är.
Den där tron...
Idag känns det som en jobbig dag. Den enda tanke jag har i huvudet är att vi aldrig kommer att lyckas få ett levande barn.
Den senaste veckan har jag varit ganska hoppfull och trott på att det ska komma en mirakel ganska snart, men idag är den känslan som bortblåst...
Jag hoppas att den hoppfulla känslan snart hittar tillbaka.
söndag 25 december 2011
Det gick bättre än väntat
Julafton är över för den här gången.
Länge har jag fasa inför den här dagen, men så här i efterhand kan jag säga att det kändes bättre än väntat. Kanske just för att jag hade befarat att det skulle bli jobbigt...
Förmiddagen började med att vi besökte Dutt och så det var i allhelgonahelgen tyckte jag att det var för mycket folk där för att jag skulle trivas. Vi drack i alla fall vår värmda glögg vi hade med oss och lade ner det rosarrangemang som jag gjort.
Strax efter lunch kom min syster och sambo och timmarna senare dök även pappa med särbo och sävrmor och svärfar upp. Då blir det lite fika och Kalle Anka och efter det blev det lite matlagning.
I slut kom även tomten med lite paket.
Några gånger under dagen tänkte jag på hur det hade varit om Dutt hade funnits hos oss. Då hade nog dagen sätt helt annorlunda ut. Han hade säkerligen gillar att gå från famn till famn, men samtidigt att jag behövt att tänka mer på honom än om köttbullarna var ordentligt varma.
Jag vågar inte tänka färdigt tanken att detta var den sista julen utan barn, men jag vill så gärna att den tanken är sann.
Jag önskar så att vi nästa jul är tre stycken så går till kyrkogården och hälsa på vår pojke och storebror. Det måste kunna bli så. DET MÅSTE!
Länge har jag fasa inför den här dagen, men så här i efterhand kan jag säga att det kändes bättre än väntat. Kanske just för att jag hade befarat att det skulle bli jobbigt...
Förmiddagen började med att vi besökte Dutt och så det var i allhelgonahelgen tyckte jag att det var för mycket folk där för att jag skulle trivas. Vi drack i alla fall vår värmda glögg vi hade med oss och lade ner det rosarrangemang som jag gjort.
Strax efter lunch kom min syster och sambo och timmarna senare dök även pappa med särbo och sävrmor och svärfar upp. Då blir det lite fika och Kalle Anka och efter det blev det lite matlagning.
I slut kom även tomten med lite paket.
Några gånger under dagen tänkte jag på hur det hade varit om Dutt hade funnits hos oss. Då hade nog dagen sätt helt annorlunda ut. Han hade säkerligen gillar att gå från famn till famn, men samtidigt att jag behövt att tänka mer på honom än om köttbullarna var ordentligt varma.
Jag vågar inte tänka färdigt tanken att detta var den sista julen utan barn, men jag vill så gärna att den tanken är sann.
Jag önskar så att vi nästa jul är tre stycken så går till kyrkogården och hälsa på vår pojke och storebror. Det måste kunna bli så. DET MÅSTE!
lördag 24 december 2011
Ljus för våra änglar
Därför brinner dessa ljus idag. Till minne av våra efterlängtade barn som inte fick stanna hos oss.
All kärlek till er.
God jul Dutt!
V Istället har vi nu varit hos dig på kyrkogården där du fått en fint arrangemang som din mamma gjort till dig. Ett ljus brinner också där för dig.
Jag hoppas att du får en fin jul med alla dina änglakompisar och din mormor.
Vi kommer tänka på dig idag.
Puss och kram på dig Pojken.
God jul!
När jag inte har Dutt att klä i tomtedräkt, så får jag spöka ut Baltazar med tomteluvadiadem istället.
Nu är det dags att värma glöggen, hälla den i termos och gå till Dutt.
fredag 23 december 2011
Redo för helgen?
Nu kan väl julen komma. Skinkan är griljerad, vörtbrödet står i ugnen, julmusik på spotify och julklapparna är inslagna.
Den enda som saknas i allt detta är Dutt. Jag har försökt att inte tänka så mycket på att det är julafton i morgon utan att det mest är en lördag då vi bjudit hem lite släktingar. Skulle jag tänka allt för mycket på att Dutt saknas här hos oss vid den största högtiden på året så skulle det bli för jobbigt. Jag får ta det senare.
Detta MÅSTE vara sista julen utan levande barn! Så är det bara!
Den enda som saknas i allt detta är Dutt. Jag har försökt att inte tänka så mycket på att det är julafton i morgon utan att det mest är en lördag då vi bjudit hem lite släktingar. Skulle jag tänka allt för mycket på att Dutt saknas här hos oss vid den största högtiden på året så skulle det bli för jobbigt. Jag får ta det senare.
Detta MÅSTE vara sista julen utan levande barn! Så är det bara!
torsdag 22 december 2011
Det måste gå
När jag idag var hos Dutt hade jag ett mantra i huvudet där jag stod i mörkret och tittade på hans namn på plaketten. "Det måste gå". Dessa tre ord upprepade jag tyst för mig själv hela tiden jag var hos honom.
Det måste gå!
Det här med julen
Anne skriver på sin blogg om att avdrama julen. Jag tyckte det var väldigt bra skrivet. Julen är väl den högtid på året som är mest hysterisk. Den måste bara bli perfekt. Allt ska vara städat och rent. Alla ska vara glada och trevliga. Maten ska finnas i mängder och vara god. Barnen (för barn ska det vara på julen) ska vara glada och snälla.
Mannen och jag pratade om detta i veckan om att nu inför den kommande helgen tänka på att det är som vilken vanlig helg som helst. Saknaden och smärtan över att Dutt inte finns med oss är ju lika stor oavsett vilket datum almanackan visar.
Nu när alla på jobbet önska god jul kanske jag ska svara trevlig helg istället...
Jag ska försöka göra den här helgen så bra som möjligt. Vi kommer börja med att gå till Dutt på kyrkogården. Tända ljus och lägga ner en blomdekoration som jag ska göra. Dessutom tänker vi ha med oss glögg och pepparkaka som vi dricker tillsammans med honom.
Från lunchtid och framåt kommer våra gäster. Det kommer bli min syster och sambo, pappa med särbo samt svärmor och svärfar. Naturligtvis kommer jag tvinga alla att titta på Kalle Anka och efter det fixar vi i ordning lite mat. Alla bidrar med något så det blir lite knytkalas.
En vanlig helg helt enkelt!
Att testa igen
I morse åkte ägglossningstesten fram. Det kändes som evigheter sen jag brydde mig om ägglossning. Det senaste året har det varit graviditetstester som varit min grej...
Den här månaden testar jag mest för att se om min kropp fungerar. Det är ju nästa månad det är på allvar. Då måste det bli en glad gubbe på testet!
Idag på cykeldag 11 gav det inte något utslag. Nytt försök i morgon.
onsdag 21 december 2011
Positiv igen?
Alla mina inlägg den senaste tiden har varit dystra, sorgliga och svarta.
Jag har många gånger tänkt att allt är för svart och jag har undrat ifall jag har fastnat i det där svarta.
Att jag på något konstigt sätt vant mig att det är så här det ska vara.
Igår innan mannen och jag somnade pratade vi om att jag måste försöka få fram de positiva tankarna igen. I allt detta är det svårt att tänka positivt, men samtidigt behöver jag dom inför nästa behandling som snart står för dörren.
Vi släckte sedan lampan och som vanligt somnade mannen och jag inte. Då gjorde jag som kruator rådde mig till för en tid sedan – Att skriva ner de tankar jag har just för tillfället så att jag kan släppa dom. Jag har gjort det några gånger och oftast brukar jag kunna somna efter det.
Sagt och gjort. Jag tog fram mobilen och började i mörkret skriva. Lade sedan ifrån mig telefonen och tro det eller ej så somnade jag. Detta funkar otroligt bra. På något sätt plockar jag bort tankarna från hjärnan när de blir nedskrivna.
Nu i morse kollade jag vad jag skrivit (hade faktiskt glömt) och så här stod det ”Tankar 20 december klockan 23.07. Måste tänka positiva tankar. Inför nästa försök hitta den där positiva känslan som jag hade under Snöis ruvning. En transportstäcka till plusset. Det måste vara vår tur nu”
Den känslan som jag hade under Snöis ruvning var bara positiv. Redan på dag 1 visste jag att jag skulle plussa och de där 14 ruvardagarna var bara en transportsträcka till det där fina plusset. Vill verkligen känna det igen!
Jag har många gånger tänkt att allt är för svart och jag har undrat ifall jag har fastnat i det där svarta.
Att jag på något konstigt sätt vant mig att det är så här det ska vara.
Igår innan mannen och jag somnade pratade vi om att jag måste försöka få fram de positiva tankarna igen. I allt detta är det svårt att tänka positivt, men samtidigt behöver jag dom inför nästa behandling som snart står för dörren.
Vi släckte sedan lampan och som vanligt somnade mannen och jag inte. Då gjorde jag som kruator rådde mig till för en tid sedan – Att skriva ner de tankar jag har just för tillfället så att jag kan släppa dom. Jag har gjort det några gånger och oftast brukar jag kunna somna efter det.
Sagt och gjort. Jag tog fram mobilen och började i mörkret skriva. Lade sedan ifrån mig telefonen och tro det eller ej så somnade jag. Detta funkar otroligt bra. På något sätt plockar jag bort tankarna från hjärnan när de blir nedskrivna.
Nu i morse kollade jag vad jag skrivit (hade faktiskt glömt) och så här stod det ”Tankar 20 december klockan 23.07. Måste tänka positiva tankar. Inför nästa försök hitta den där positiva känslan som jag hade under Snöis ruvning. En transportstäcka till plusset. Det måste vara vår tur nu”
Den känslan som jag hade under Snöis ruvning var bara positiv. Redan på dag 1 visste jag att jag skulle plussa och de där 14 ruvardagarna var bara en transportsträcka till det där fina plusset. Vill verkligen känna det igen!
tisdag 20 december 2011
Skulle ha varit 18+6
Hade graviditeten med Snöis fortsatt som den var tänkt skulle jag idag varit i vecka 18+6.
Vecka 18+6 ger kalla ilningar i hela kroppen. Det var just på den dagen i graviditeten med Dutt som vi var på rutinultraljudet och fick veta att vi inte skulle få ett levande barn.
Hade Snöis funnits kvar hade vi säkerligen haft ett rutinultraljud inbokat den här vecka. Fy, vilket ångest jag skulle haft...
Det är så många jobbiga tankar och minnen som kommer upp till ytan just nu. Jag skyller på julen och hoppas att det blir något lättare när den är över.
Tänka på mig själv
Nu skulle jag egentligen vara i kyrkan för att träna inför julkonserten som börjar klockan sju.
Men jag kom inte iväg. Efter dagens panik på Ica gick jag och sov och när jag vaknade hade jag en halvtimme på mig att laga mat och göra mig i oordning ifall jag skulle iväg. Insåg med en gång att så viktig är inte kören. Jag måste tänka på mig själv och orka med mig själv, vilket är knappt idag.
Ikväll blir det istället en lugn kväll framför tvn och så naturligtvis lite Wordfeud.
Men jag kom inte iväg. Efter dagens panik på Ica gick jag och sov och när jag vaknade hade jag en halvtimme på mig att laga mat och göra mig i oordning ifall jag skulle iväg. Insåg med en gång att så viktig är inte kören. Jag måste tänka på mig själv och orka med mig själv, vilket är knappt idag.
Ikväll blir det istället en lugn kväll framför tvn och så naturligtvis lite Wordfeud.
Helt skärrad
Idag har jag ledig dag och hade bestämt att jag skulle iväg och handla maten till jul. Jag åkte ganska tidigt för att slippa så mycket folk i affären.
Men, fy. Jag vet inte vad som hände. Jag mådde så dåligt av att handla. Det var precis samma känsla som jag kände första gången jag var och handlade efter att vi förlorade Dutt. Då hade jag känslor av panik och ångest. Jag vet inte var de där känslorna kom ifrån för det var inte mycket folk, jag såg ingen gravidmage och inte heller så många bebisar.
När jag nu kom hem är jag andfådd, hjärtat slår för fort och tårarna är hela tiden nära.
Usch, fy och blä.
Jag hade verkligen behövt dagens kuratorbesök, men även kuratorer kan ju bli sjuka...
Men, fy. Jag vet inte vad som hände. Jag mådde så dåligt av att handla. Det var precis samma känsla som jag kände första gången jag var och handlade efter att vi förlorade Dutt. Då hade jag känslor av panik och ångest. Jag vet inte var de där känslorna kom ifrån för det var inte mycket folk, jag såg ingen gravidmage och inte heller så många bebisar.
När jag nu kom hem är jag andfådd, hjärtat slår för fort och tårarna är hela tiden nära.
Usch, fy och blä.
Jag hade verkligen behövt dagens kuratorbesök, men även kuratorer kan ju bli sjuka...
Lugn av att se henne
Igår på de lokala nyheterna på tv var det ett inslag som handlade om förlossningskomplikationer. De visade bilder från förlossningen där vi fick Dutt. Då ilade det obehagligt i kroppen, men helt plötsligt dök vår ängel till läkare upp några sekunder i tv-rutan. Då blev jag genast lugn och varm i kroppen igen. Tänk vad en människa kan göra bara med sin uppenbarelse.
Jag önskar så att jag snart får träffa henne igen då det är helt självklart att hon ska ha hand om mig genom min nästa graviditet.
Jag önskar så att jag snart får träffa henne igen då det är helt självklart att hon ska ha hand om mig genom min nästa graviditet.
måndag 19 december 2011
Julen är här - utan barn
Nu är åter en jul här och även denna jul blev en jul utan barn. Man hör alltid folk säga att julen är barnens högtid. Om man inte har några barn då? Ska man då inte fira jul?
När vi började förska bli gravida i april 2008 tänkte jag att julen samma år skulle bli den sista utan barn. Att vi julen 09 skulle ha en liten som drog tills sig allas blickar. Den julen kom och gick utan att något barn hade kommit till oss. Naturligtvis tänkte jag även då att det var den sista julen utan barn.
Innan jag visste ordet av var det helt plötsligt jul igen. Julen förra året, 2010. Då hade vi bara tre veckor tidigare fått ett negativt graviditetstest på vårt tredje ivf-försök. Sorgen över det låg som ett täcke över julstämningen. Skulle vi någonsin få fira jul med ett barn?
Så hände ju något!! I januari i år blev jag gravid. Den här julen skulle det äntligen finnas en liten krabat i huset under julen. Tänk vad underbart att få gå och handla alldeles för många julklappar till en tremånaders som överhuvudtaget inte förstår vad jul och presenter innebär. Tanken att 2010 års jul verkligen var den sista utan barn var oerhört skön att tänka.
Men, aldrig får man vara glad tillräckligt länge. Nu sitter jag här med fem dagar kvar till julafton och var är den där bebisen på tre månader som förundrat skulle sitta i sin babysitter och titta på julgranen och som allas uppmärksamhet skulle vara riktad mot?
Jo, han finns i minneslunden.
Alltså blev även årets jul en barnlös jul. I alla fall finns inga levande barn med.
Jag begär inte mycket, men om världen hade varit något rättvis hade jag i alla fall kunna fått varit gravid med Snöis nu i vecka 20 och någon av dessa dagarna fått gå på rutinultraljud. Det ultraljudet hade jag naturligtvis inte sett fram emot, men ändå.
Den här julen är en av de tyngsta och jobbigaste någonsin. Julen 2001 var också tung. Det var då den första julen utan mamma.
Vi försöker göra momenten. Det är en order från kuratorn. Därför har vi gjort knäck, kola, saffransmarsmallows, tryfflar, klätt gran och bjudit in vår närmaste familj på julafton.
Tänk vad kul allt hade varit om Dutt hade fått deltagit i allt detta.
Tänk vad kul det hade varit att skickat julkort till släkt och vänner med tre namn. Nu skickade jag inga julkort alls istället.
Tänk vad kul det hade varit att slagit in julklappar och på julklappsetiketten kunnat skriva "God jul Dutt önskar Mamma och Pappa".
Tänk.
Jag vågar inte tänka att det här är den sista julen utan levande barn. Jag har gjort det så många år nu utan resultat. Men innerst inne finns ett litet litet hopp om att 2012 års jul så är vi tre i familjen och att Dutt då äntligen har blivit storebror.
När vi började förska bli gravida i april 2008 tänkte jag att julen samma år skulle bli den sista utan barn. Att vi julen 09 skulle ha en liten som drog tills sig allas blickar. Den julen kom och gick utan att något barn hade kommit till oss. Naturligtvis tänkte jag även då att det var den sista julen utan barn.
Innan jag visste ordet av var det helt plötsligt jul igen. Julen förra året, 2010. Då hade vi bara tre veckor tidigare fått ett negativt graviditetstest på vårt tredje ivf-försök. Sorgen över det låg som ett täcke över julstämningen. Skulle vi någonsin få fira jul med ett barn?
Så hände ju något!! I januari i år blev jag gravid. Den här julen skulle det äntligen finnas en liten krabat i huset under julen. Tänk vad underbart att få gå och handla alldeles för många julklappar till en tremånaders som överhuvudtaget inte förstår vad jul och presenter innebär. Tanken att 2010 års jul verkligen var den sista utan barn var oerhört skön att tänka.
Men, aldrig får man vara glad tillräckligt länge. Nu sitter jag här med fem dagar kvar till julafton och var är den där bebisen på tre månader som förundrat skulle sitta i sin babysitter och titta på julgranen och som allas uppmärksamhet skulle vara riktad mot?
Jo, han finns i minneslunden.
Alltså blev även årets jul en barnlös jul. I alla fall finns inga levande barn med.
Jag begär inte mycket, men om världen hade varit något rättvis hade jag i alla fall kunna fått varit gravid med Snöis nu i vecka 20 och någon av dessa dagarna fått gå på rutinultraljud. Det ultraljudet hade jag naturligtvis inte sett fram emot, men ändå.
Den här julen är en av de tyngsta och jobbigaste någonsin. Julen 2001 var också tung. Det var då den första julen utan mamma.
Vi försöker göra momenten. Det är en order från kuratorn. Därför har vi gjort knäck, kola, saffransmarsmallows, tryfflar, klätt gran och bjudit in vår närmaste familj på julafton.
Tänk vad kul allt hade varit om Dutt hade fått deltagit i allt detta.
Tänk vad kul det hade varit att skickat julkort till släkt och vänner med tre namn. Nu skickade jag inga julkort alls istället.
Tänk vad kul det hade varit att slagit in julklappar och på julklappsetiketten kunnat skriva "God jul Dutt önskar Mamma och Pappa".
Tänk.
Jag vågar inte tänka att det här är den sista julen utan levande barn. Jag har gjort det så många år nu utan resultat. Men innerst inne finns ett litet litet hopp om att 2012 års jul så är vi tre i familjen och att Dutt då äntligen har blivit storebror.
Trötterdag
Idag är det en riktigt trötterdag på jobbet, men trots det har jag ändå fått en del gjort.
Ska idag sluta lite tidigare då det återigen är dags för akupunktur. Undrar verkligen om det ger något? Jag har fortfarande huvudvärk, men kanske inte riktigt lika intensiv.
söndag 18 december 2011
Granen står så grön och grann i stugan
Den här granen är köpt för det presentkort som vi fick tidigare i år när Trygghansa klantade sig med vår Väntabarn-försäkring.
Så den här granen är tillägnad Dutt. Som allt annat den här julen känns det som.
4:e advent
Dags för den sista adventsfikan för i år.
Kan det vid nästa adventsfika finnas en ny familjemedlem?
lördag 17 december 2011
Dutt, lilla Dutt
Idag är det sju månader sedan vi satt med dig i famnen i en sal på förlossningen på sjukhuset. 19 cm var du , men du tar så mycket större plats i min hjärta än vad du någonsin kan tänka dig.
Tänk vad mycket roligt du, jag och din pappa hade kunnat göra tillsammans. Något som nu aldrig kommer att bli. Så mycket som aldrig blev.
Min förstfödda son - Alltid älskad, alltid saknad.
Tänk vad mycket roligt du, jag och din pappa hade kunnat göra tillsammans. Något som nu aldrig kommer att bli. Så mycket som aldrig blev.
Min förstfödda son - Alltid älskad, alltid saknad.
fredag 16 december 2011
Bebisplanen för januari 2012
Igår pratade jag med sjuksköterskan på vår distansklinik för att sätta upp en bebisplan.
Det vi kom fram till var som följer: När nästa mens kommer (cirka 4 januari) ringer jag kliniken och meddelar det och får då en ultraljudstid runt cykeldag 10. Runt dag 9- 10 börjar jag också med ägglossningsstickor för att inte missa ägglossningen. Besök på Carlanderska för återföring av en fryst bebis lär då bli i vecka 3. Om jag får ägglossning vill säga...
Blir det bebis den här gången kommer BF vara bara några dagar, möjligtvis en vecka, senare än Dutts BF-datum i år.
Jag vet inte just nu hur jag känner mig inför allt detta, men jag hatar att vänta också. Tiden bara går och jag står stilla på samma punkt som för nästan fyra år sedan. Nu måste det hända något bra!!
Jag är livrädd för minus.
Jag är livrädd för plus.
Det måste gå den här gången.
6:e återföringen. Jag måste bli gravid för tredje gången och tredje gången gillt borde ju innebära att det blir ett levande barn eller?
Det vi kom fram till var som följer: När nästa mens kommer (cirka 4 januari) ringer jag kliniken och meddelar det och får då en ultraljudstid runt cykeldag 10. Runt dag 9- 10 börjar jag också med ägglossningsstickor för att inte missa ägglossningen. Besök på Carlanderska för återföring av en fryst bebis lär då bli i vecka 3. Om jag får ägglossning vill säga...
Blir det bebis den här gången kommer BF vara bara några dagar, möjligtvis en vecka, senare än Dutts BF-datum i år.
Jag vet inte just nu hur jag känner mig inför allt detta, men jag hatar att vänta också. Tiden bara går och jag står stilla på samma punkt som för nästan fyra år sedan. Nu måste det hända något bra!!
Jag är livrädd för minus.
Jag är livrädd för plus.
Det måste gå den här gången.
6:e återföringen. Jag måste bli gravid för tredje gången och tredje gången gillt borde ju innebära att det blir ett levande barn eller?
Dutt och Snöis
När jag såg den här i affären Confetti tårades ögonen med en gång. Det jag såg var Dutt och Snöis som satt tätt ihop.
Jag blev ju bara tvungen att köpa den.
torsdag 15 december 2011
Betyder mer än vad jag tror
På tisdag var det tänkt att vi skulle träffa kuratorn igen, men idag ringde en av hennes kollegor och sa att besöket blir inställt eftersom vår kurator är sjuk. Hon ska höra av sig när hon är frisk igen för en ny tid. Jag försökte få fram om hon visste hur länge hon skulle vara sjuk, men det visste hon inte. "Kanske hör hon av sig mellan jul och nyår" fick jag till svar.
När samtalet var slut kände jag mig helt tom. Kuratorbesöken betyder nog mer än vad jag tror och nu när jag inte längre har något inbokat besök så känns det tungt och jobbigt.
När samtalet var slut kände jag mig helt tom. Kuratorbesöken betyder nog mer än vad jag tror och nu när jag inte längre har något inbokat besök så känns det tungt och jobbigt.
onsdag 14 december 2011
Flintskallig igen?
Cirka två månader efter att vi fick Dutt började jag tappa ofantligt mycket hår. Till slut vågade jag knappt borsta håret och knappt ta i det då det alltid lossnade mängder mer hår.
Nu två månader efter missfallet är det precis likadant! Mängder med hår lossnar. Det räcker nästa att bara titta sig i spegeln så rasar det av.
Är det vanligt att man får håravfall efter så kort graviditet som nio veckor?
Jag gillar mitt hår och vill ha det kvar...
Nu två månader efter missfallet är det precis likadant! Mängder med hår lossnar. Det räcker nästa att bara titta sig i spegeln så rasar det av.
Är det vanligt att man får håravfall efter så kort graviditet som nio veckor?
Jag gillar mitt hår och vill ha det kvar...
Adoption?
Några av er har frågat hur vi ställer oss inför adoption och om vi står i adoptionskö.
Varje gång jag tänker adoption så blir jag gråtfärdig. Det är verkligen inget jag vill. Just nu. Tankarna finns naturligtvis där, men adoption känns inte som jag.
Vi står alltså inte i adoptionskö då jag känner det som så avlägset. Dessutom prioriterar jag nu att lägga dom pengarna som en köplats kostar på våra frysförsök. Kanske dumt, men mitt hopp är att något av dessa frysta embryon vi har ska ge mig ett barn. Ett levande.
tisdag 13 december 2011
Det är bara skit
Det är jobbigt att vara less på allt.
Det är jobbigt att vara trött på allt.
Det är jobbigt att vara ledsen hela tiden.
Just nu är det många jobbiga känslor i omlopp. Många tårar behöver komma ut och det gör dom. Så mycket så att det känns som de aldrig tar slut. Långa stunder försöker jag hålla god min just för att jag är trött på att vara ledsen. Trött på att tårarna alltid kommer.
Jag är trött och less på min värdelösa kropp. Den kropp som inte lyckas med det mest naturliga, att bli gravid på naturlig väg. Jag är trött på min kropp, då den äntligen blir gravid lyckas skapa en bebis utan hjärna. Jag är trött på min värdelös kropp att den inte lyckas låta ett litet embryo överleva. Jävla skitkropp!
Jag vet inte när jag var glad och lycklig senast. Kanske på Dutts testdag när vi såg det fina plusset. Men efter den 12 maj vet jag inte om jag varit glad och lycklig någon gång. Hur känns det när man är glad? Det är så länge sen jag kände mig det så jag har glömt bort hur det känns. Jag försöker, gör momenten, men det blir bara en lönlöst försök.
Varför får jag aldrig känna ren och skär lycka? En lycka som många tar som självklart. De som aldrig upplevt några motgångar och sorger i livet upplever nog mig som en gnälligt och tråkig människa som inte kan uppskatta livet. Låt dom tycka det då...
Ältar jag för mycket? Borde jag kommit över det nu och gått vidare? Jag har inte något bra svar på det. Ibland känns det som om jag skulle kommit vidare och inte varje dag tycka allt är pest och pina. Kanske hade jag lättare kunnat gå vidare om Snöis hade fått stanna. Då hade jag haft något att se fram emot. Nu vet jag inte om jag någonsin igen kommer få se ett plus på en sticka och det ger mig en stor bottenlös hopplöshet Även om jag kommer se ett plus - vem vet om det håller i 40 veckor när det aldrig har gjort det nu.
Om jag hade vetat allt detta i april 2008 så hade jag ALDRIG ens tänkt tanken på att bli mamma. Då hade jag nöjt mig med det jag hade. Nu går inte det. Jag kan inte lägga av här även om det ibland känns så jävla tröstlöst och hopplös. Att kunna säga att jag är mamma till en son eller dotter framöver känns just nu helt främmande. Kanske får jag för evigt titulera mig som änglamamma.
Det är jobbigt att vara trött på allt.
Det är jobbigt att vara ledsen hela tiden.
Just nu är det många jobbiga känslor i omlopp. Många tårar behöver komma ut och det gör dom. Så mycket så att det känns som de aldrig tar slut. Långa stunder försöker jag hålla god min just för att jag är trött på att vara ledsen. Trött på att tårarna alltid kommer.
Jag är trött och less på min värdelösa kropp. Den kropp som inte lyckas med det mest naturliga, att bli gravid på naturlig väg. Jag är trött på min kropp, då den äntligen blir gravid lyckas skapa en bebis utan hjärna. Jag är trött på min värdelös kropp att den inte lyckas låta ett litet embryo överleva. Jävla skitkropp!
Jag vet inte när jag var glad och lycklig senast. Kanske på Dutts testdag när vi såg det fina plusset. Men efter den 12 maj vet jag inte om jag varit glad och lycklig någon gång. Hur känns det när man är glad? Det är så länge sen jag kände mig det så jag har glömt bort hur det känns. Jag försöker, gör momenten, men det blir bara en lönlöst försök.
Varför får jag aldrig känna ren och skär lycka? En lycka som många tar som självklart. De som aldrig upplevt några motgångar och sorger i livet upplever nog mig som en gnälligt och tråkig människa som inte kan uppskatta livet. Låt dom tycka det då...
Ältar jag för mycket? Borde jag kommit över det nu och gått vidare? Jag har inte något bra svar på det. Ibland känns det som om jag skulle kommit vidare och inte varje dag tycka allt är pest och pina. Kanske hade jag lättare kunnat gå vidare om Snöis hade fått stanna. Då hade jag haft något att se fram emot. Nu vet jag inte om jag någonsin igen kommer få se ett plus på en sticka och det ger mig en stor bottenlös hopplöshet Även om jag kommer se ett plus - vem vet om det håller i 40 veckor när det aldrig har gjort det nu.
Om jag hade vetat allt detta i april 2008 så hade jag ALDRIG ens tänkt tanken på att bli mamma. Då hade jag nöjt mig med det jag hade. Nu går inte det. Jag kan inte lägga av här även om det ibland känns så jävla tröstlöst och hopplös. Att kunna säga att jag är mamma till en son eller dotter framöver känns just nu helt främmande. Kanske får jag för evigt titulera mig som änglamamma.
Trevlig Lucia
Vill önskar er alla en trevlig Luciadag. Jag hade tänkt att se Lucia på tv i morse men jag prioriterade att sova istället. Dessutom går det i repris ikväll... Som bonus fick jag se ett riktigt luciatåg när jag var på väg hem från sjukgymnasten. Det hade jag inte räknat med. Dessutom säger jag grattis till svärfar som fyller 65 år idag!
Lite pencillin kanske gör sugen
Förra veckan var jag på vårdcentralen för jag hade problem med öronen. Läkaren kunde då inte se något konstigt, vax eller liknande och hon sa att om det inte blivit bättre inom en vecka skulle jag komma tillbaka.
Idag har jag varit där igen och fått pencillin för bihålorna. Jag har den senaste tiden också känt mig täppt och trång i näsan. Dessutom kan den nattliga huvudvärken runt ögonen vara ett tecken för bihåleinflammation.
Nu hoppas jag att dessa tabletter gör underverk!
måndag 12 december 2011
Varför?
Det som hände för sju månader är orsaken till att jag idag sitter här utan levande barn.
Varför var det tvunget att hända?
Varför var det tvunget att hända?
Buzzador söker dig
Företaget Buzzador söker just nu GRAVIDA samt FÖRÄLDRAR med småbarn som är födda 1 januari 2011 till och med 31 decmeber 2011. De söker också TONÅRINGAR födda mellan åren 1994 och 1996 (man måste ha fyllt 15 år).
Är du en av dom och tycker att det skulle vara roligt och intressant att få testa nya produkter på marknaden så anmäl dig här.
Som Buzzador får man hem produkter som man får prova samt att man även lämnar ut produkterna till bland annat vänner och bekanta. Ända kravet är sedan att före kampanjens slut skriva en rapport om vad man tycket om produkten.
Är du en av dom och tycker att det skulle vara roligt och intressant att få testa nya produkter på marknaden så anmäl dig här.
Som Buzzador får man hem produkter som man får prova samt att man även lämnar ut produkterna till bland annat vänner och bekanta. Ända kravet är sedan att före kampanjens slut skriva en rapport om vad man tycket om produkten.
söndag 11 december 2011
Dag 1
Idag blev det dag 1 istället för dag 60. Med andra ord kom mensen idag.
I och med att den kommer först nu så kan vi inte göra en återföring i den här cykeln då jag inte tror att läkarna vi göra det i julhelgen. Jag känner mig just nu väldigt till freds med att det blev så. Jag tror inte att jag hade tyckt att det varit speciellt roligt att ha testdag dagarna runt jul.
Nu inväntar vi istället den mens som borde komma någon gång strax efter nyår och hoppas att sedan kroppen vill ge mig ett ägglossning cirka två veckor senare och att vi får ett plus ytterligare två veckor senare.
Det som möjligtvis kommer kännas lite jobbigt är att allt kommer att ske ganska exakt ett år efter Dutt. Då började min cykel på nyårsafton, återföring den 16 januari och testdag den 30 januari. Nu kommer det kanske vara så att återföring sker någon gång runt den 20 januari beroende på hur lång den här cykeln blir och på vilken cykeldag jag får ägglossning i januari.
Skulle jag lyckas bli gravid skulle allt i graviditeten ske exakt ett år efter att allt skedde med Dutt, men då får det vara så, helt enkelt.
I och med att den kommer först nu så kan vi inte göra en återföring i den här cykeln då jag inte tror att läkarna vi göra det i julhelgen. Jag känner mig just nu väldigt till freds med att det blev så. Jag tror inte att jag hade tyckt att det varit speciellt roligt att ha testdag dagarna runt jul.
Nu inväntar vi istället den mens som borde komma någon gång strax efter nyår och hoppas att sedan kroppen vill ge mig ett ägglossning cirka två veckor senare och att vi får ett plus ytterligare två veckor senare.
Det som möjligtvis kommer kännas lite jobbigt är att allt kommer att ske ganska exakt ett år efter Dutt. Då började min cykel på nyårsafton, återföring den 16 januari och testdag den 30 januari. Nu kommer det kanske vara så att återföring sker någon gång runt den 20 januari beroende på hur lång den här cykeln blir och på vilken cykeldag jag får ägglossning i januari.
Skulle jag lyckas bli gravid skulle allt i graviditeten ske exakt ett år efter att allt skedde med Dutt, men då får det vara så, helt enkelt.
Julfint hos Dutt
"Snögloben" (vänder man på den så snöar det) med ängeln fick jag av min syster i allhelgonahelgen och den vänder jag alltid på varje kväll när jag säger gonatt till honom. Det har blivit som en ritual.
lördag 10 december 2011
Tårarna
Nu när vi åt lunch kom tårarna utan att jag egentligen vet varför.
Det bara svämmar över ibland helt enkelt.
Kuratorn har ju sagt att jag inte ska hålla inne tårarna så jag lät dom rinna ett tag.
Det bara svämmar över ibland helt enkelt.
Kuratorn har ju sagt att jag inte ska hålla inne tårarna så jag lät dom rinna ett tag.
fredag 9 december 2011
Hurra, hurra, hurra
Chokladnallen på bilden fick jag av min syster för två veckor sedan som namnsdagspresent. Sedan dess har den stått på soffbordet. Ikväll ska jag sätta tänderna i den!!
Hurra för alla Anna idag!!
torsdag 8 december 2011
8 veckor
Idag är det åtta veckor sedan skrapningen och mensen lyser fortfarande med sin frånvaro. Med andra ord slipper jag ruva över julen och ha testdag i mellandagarna för nu hinner det inte bli någon ägglossning före klinikens julstängning.
Tänkte att jag skulle höra av mig till min distansläkare någon gång före jul för att höra om det är normalt att det tar så lång tid för mensen att komma tillbaka.
Just nu känns det skönt att den inte kommit så slipper jag ta ställning ifall vi skulle starta nu eller inte.
Ska försöka ladda batterierna inför januari så mycket som möjligt nu.
Tänkte att jag skulle höra av mig till min distansläkare någon gång före jul för att höra om det är normalt att det tar så lång tid för mensen att komma tillbaka.
Just nu känns det skönt att den inte kommit så slipper jag ta ställning ifall vi skulle starta nu eller inte.
Ska försöka ladda batterierna inför januari så mycket som möjligt nu.
Nu är det vinter
 |
| Numera innekissare... |
Ända sedan april någon gång har han gått ut och gjort sina behov, men nu är det antagligen för kallt för rumpan att göra sådana saker utomhus...
Nålar igen
Just nu sitter jag med cirka 15 nålar i huvudet och på händerna.
Vad gör man inte för att huvudvärken ska bli bättre?
Och den har blivit något bättre faktiskt. Den är inte borta, men något mindre intensiv och långvarig, vilket är skönt.
onsdag 7 december 2011
Har du barn?
Jag trodde aldrig att den frågan skulle vara svår att svara på. Det är en väldigt konkret fråga och svaret både ju vara ja eller nej.
Men för oss som förlorat barn är inte det svaret så självklart.
Idag har jag varit på utbildning för nytt journalsystem och då träffat människor som inte vet vad jag gått igenom. Eftersom det bara var kvinnor på utbildningen blir det ju naturligtvis mycket prat om barn och barnbarn på rasterna.
Jag var beredd på att någon gång under dagen få frågan och därför funderade jag lite på vad jag skulle svara... Just idag hade jag nog sagt "ja, men han lever inte". Det var så jag kände idag. I morgon eller igår hade jag kanske svarat nej.
När man svarar ja måste man vara beredd på två scenarion. Antingen blir den som svarar helt paff och generad eller så får man vara beredd på flera frågor om hur och varför.
Idag frågade ingen.
Hur gör ni andra änglaföräldrar? Svarar ni ja eller nej?
tisdag 6 december 2011
Det sitter i väggarna
 |
| Lilla sovrummet (mäklarens bild, ej vår möblering) |
När vi sedan blev gravida med Dutt döptes det sovrummet automatiskt till Dutt-rummet. Så fort som vi flyttade in i mars plockade jag in kläder och lite andra saker som jag köpt under hela vår tid vi försökt bli gravida.
Ganska snart fick vi helt plötsligt döpa om rummet till Lilla sovrummet. Ingen liten Dutt skulle någonsin få bo i det rummet.
 |
Nu när det gått en tid står det lilla sovrummet i stort sätt oanvänt och jag undviker att gå in där. Hela rummet andas det som gick fel och de känslor av sorg och hopplöshet som jag känner. Just nu mår jag dåligt av att gå in i rummet och det känns nästan som rummet hånskrattar åt mig. Barnkläderna som hänger i garderoberna gör samma sak - hånskrattar. I allt detta var det tur (om man kan säga det) att vi inte börjat inreda rummet för Dutt. Tänk om det stått en spjälsäng där också och skrattat åt mig...Jag undrar om jag någonsin får åka till babyproffsen och köpa en svindyr spjälsäng och ställa in i det där rummet.
Jag undrar om jag någonsin får åka på min efterlängtade shoppingresa till Ullared för att fynda kanonbilliga påslakan och bitleksaker.
Denna ovisshet gör mig galen. Tänk om jag kunde se in i framtiden. Tänk om jag då kunde se vårt lilla sovrum inrett och färdigt och att jag i spjälsängen kan se ett litet mirakel ligga och jollra.
Tänk om.
Det är bättre
Idag har vi varit hos kuratorn igen och när vi gick dit kände jag mig ganska bra. Det har överhuvudtaget känts ganska bra de sista veckorna. Dalarna finns fortfarande men de är inte lika djupa och kommer inte lika ofta.
Trots det är det alltid skönt med 45 minuter hos kuratorn. Idag pratade vi mycket om de tankar jag haft om hur det skulle varit nu och Dutt fått leva och det är enligt kuratorn tankar som är helt naturliga att de kommer upp ju nu.
Just nu är det också många tankar kring julen som kommer upp. Det som skulle varit den första julen med barn blev en jul då vi kommer besöka vårt barn på kyrkogården istället.
Sedan kommer vi återigen tillbaka till den ovissa framtid som vi står inför. Kommer vi någonsin lyckas få uppleva en lyckad graviditet som leder till ett levande barn? En fråga om vi här och nu omöjligt kan få svar på. För att få svar på den frågan måste vi helt enkelt in i ivf-träsket igen. Nu kommer det inte bli förrän i januari då min kropp vägrar att komma igång. Just nu känns det skönt att mensen inte kommit. Då slipper jag ta ett beslut.
När jag gick från kuratorn idag kändes det lite tyngre än när jag gick dit. Det blir väl så när känslor och tankar kommer upp till ytan och pratas om.
Trots det är det alltid skönt med 45 minuter hos kuratorn. Idag pratade vi mycket om de tankar jag haft om hur det skulle varit nu och Dutt fått leva och det är enligt kuratorn tankar som är helt naturliga att de kommer upp ju nu.
Just nu är det också många tankar kring julen som kommer upp. Det som skulle varit den första julen med barn blev en jul då vi kommer besöka vårt barn på kyrkogården istället.
Sedan kommer vi återigen tillbaka till den ovissa framtid som vi står inför. Kommer vi någonsin lyckas få uppleva en lyckad graviditet som leder till ett levande barn? En fråga om vi här och nu omöjligt kan få svar på. För att få svar på den frågan måste vi helt enkelt in i ivf-träsket igen. Nu kommer det inte bli förrän i januari då min kropp vägrar att komma igång. Just nu känns det skönt att mensen inte kommit. Då slipper jag ta ett beslut.
När jag gick från kuratorn idag kändes det lite tyngre än när jag gick dit. Det blir väl så när känslor och tankar kommer upp till ytan och pratas om.
Ingen tant. Än...
Har sedan en vecka eller två haft problem med ett öra. Jag tycker att jag hör sämre, det susar och jag känner mig liksom instängd. Dessutom fick jag ont i örat i lärdagsnatt. Jag började misstänka "tantsjukdommen" vaxpropp så jag har använt revaxör några gånger under förra veckan utan resultat.
Därför gick jag idag till vårdcentralen på deras drop in-mottagning. Resultatet blev att jag i alla fall inte är tant. Alltså inte vaxpropp. Läkaren kunde se något annat konstigt med örat heller så jag gick där ifrån lika ovetande som när jag kom. Läkaren sa att om det inte blivit bättre om en vecka skulle jag återkomma.
Därför gick jag idag till vårdcentralen på deras drop in-mottagning. Resultatet blev att jag i alla fall inte är tant. Alltså inte vaxpropp. Läkaren kunde se något annat konstigt med örat heller så jag gick där ifrån lika ovetande som när jag kom. Läkaren sa att om det inte blivit bättre om en vecka skulle jag återkomma.
måndag 5 december 2011
Dags att inse
Nu har den första snön fallit så nu är det bara att inse att vintern är här... Längtar redan till våren.
Nu är det dags att sjunga lite julsånger igen. Nu är det övning inför julkonserten om två veckor som gäller.
Helst hade jag velat varit hemma och sovit, men nu är det för sent att ändra sig då jag redan sitter på spårvagnen.
söndag 4 december 2011
Hur hade det varit idag?
Sedan förra kuratorbesöket för två veckor sedan har vi försökt att vara bättre på att prata med varandra. Varje kväll har någon av oss sagt till den andra "har vi något att prata om ikväll?". Alla kvällar har det då blivit en pratstund som varat mellan en kvart och en timme. Ibland med tårar, ibland med skratt, ibland med hopplöshet och ibland med tro.
Det har varit skönt att det fungerat för jag känner att nu är behovet av att prata inte lika stort. Antagligen eftersom vi varje kväll fått ur oss det vi tänkt på och hur vi känt oss under dagen. På tisdag är det dags att träffa kuratorn igen och då får vi väl redogöra för henne att vi utfört läxan ;-)
De tankar som är starkast just nu är "Hur hade det varit om Dutt fått leva?". En fråga som vi ALDRIG kommer kunna få svar på, men som jag just nu fantiserar mycket om. Ofta med en stor tung sorg i hjärtat. Kanske är de tankarna extra tunga nu när julen är i antågande. Det som skulle bli den första julen med bebis i familjen.
Istället för att lägga upp bilder på hackspettar på bloggen skulle jag mer än gärna lagt upp bilder på Dutt.
Istället för att planera inför en ny arbetsvecka hade jag gärna planerat inför veckans föräldraledighet, kanske hade det varit en inbokad babysångaktivitet eller kanske hade Dutt och jag bara varit hemma och myst.
Jag kan bara fantisera om hur den kommande veckan hade blivit.
Det har varit skönt att det fungerat för jag känner att nu är behovet av att prata inte lika stort. Antagligen eftersom vi varje kväll fått ur oss det vi tänkt på och hur vi känt oss under dagen. På tisdag är det dags att träffa kuratorn igen och då får vi väl redogöra för henne att vi utfört läxan ;-)
De tankar som är starkast just nu är "Hur hade det varit om Dutt fått leva?". En fråga som vi ALDRIG kommer kunna få svar på, men som jag just nu fantiserar mycket om. Ofta med en stor tung sorg i hjärtat. Kanske är de tankarna extra tunga nu när julen är i antågande. Det som skulle bli den första julen med bebis i familjen.
Istället för att lägga upp bilder på hackspettar på bloggen skulle jag mer än gärna lagt upp bilder på Dutt.
Istället för att planera inför en ny arbetsvecka hade jag gärna planerat inför veckans föräldraledighet, kanske hade det varit en inbokad babysångaktivitet eller kanske hade Dutt och jag bara varit hemma och myst.
Jag kan bara fantisera om hur den kommande veckan hade blivit.
Fint besök
Sedan en månad tillbaka matar jag småfåglarna med mat. Det som erbjuds är solrosfrön, havrekross, jordnötter, hampfrön och talgbollar.Varje dag svärmar det med fåglar vid fågelmaten och idag fick vi finbesök. Av en större hackspett. Han satt länge och mumsade på talgbollarna.
Övriga fåglar som jag har noterat är talgoxe, blåmes, pilfink, gråsparv, grönfink, bergfink, nötväcka, talltita/entita (ser inte skillnad på dom) och rödhake.
Fick några riktigt bra bilder på hackspetten med mitt teleobjektiv.
Andra advent i ottan
Vi har en tradition att gå upp medan det fortfarande är mörkt på adventssöndagarna för att fika med lussekatt och pepparkaka.
Mysigt.
lördag 3 december 2011
Dutt som julnisse
Var en sväng på Coop idag och råkar stötta på en klädställning med tomtedräkter och pepparkaksdräkter till bebisar. Jag visar mannen och säger "en sån här skulle jag velat köpa". Mer klarar jag inte av att säga innan tårarna finns inanför ögonlocken och rösten sviker.
Jag brukar kunna hålla god min och hindra tårarna när vi är ute i affärer och liknande, men idag gick det inte.
Tänk vad fin vår kära Dutt hade varit i tomtedräkt på julafton och i pepparkaksdräkt på juldagen.
En sötare bebis hade man inte kunnat hitta någonstans!
Det kommer tillbaka
I somras efter att Dutt kom tappade jag ofantligt mycket hår. Så mycket så jag till slut knappt vågade ta i håret.
Det avtog efter ett tag och nu efter lite mer än sex månader så har håret börjat komma tillbaka. Dock ser det väldigt underligt ut när det nya håret nu är cirka fem centimeter och hur jag än gör så står de enstaka korta hårståna rakt upp mitt på huvudet...
Men jag vill ju ha tillbaka mitt tjocka hår och nu är det på väg!!
Det avtog efter ett tag och nu efter lite mer än sex månader så har håret börjat komma tillbaka. Dock ser det väldigt underligt ut när det nya håret nu är cirka fem centimeter och hur jag än gör så står de enstaka korta hårståna rakt upp mitt på huvudet...
Men jag vill ju ha tillbaka mitt tjocka hår och nu är det på väg!!
fredag 2 december 2011
Decembers roligaste
Igår startade julkalender. Inte den klassiska julkalendern på Svt utan den norska "Expedition julklapp". För ungefär tio år sedan gick föregångaren "Tomtarna på loftet".
Denna julkalender är helt otroligt roligt. 24 personer som ska vara tomtar i 24 dagar. Naturligtvis röstas en ut varje dag...
Har ni missat de första avsnitten finns dom här.
Denna julkalender är helt otroligt roligt. 24 personer som ska vara tomtar i 24 dagar. Naturligtvis röstas en ut varje dag...
Har ni missat de första avsnitten finns dom här.
Till någon
När jag var gravid med Dutt fick jag från Allt för föräldrar ett gratispaket som bland annat innehöll rabattkuponger från Kappahl.
Jag hann aldrig använda dom i våras och nu såg jag att kupongernas giltighetstid höll på att ta slut.
Därför var jag idag och hämtade en gratis body och byxorna fick jag 25% rabatt på.
Frågan är nu när dessa kläder bli använda? Kommer det någonsin ske?
torsdag 1 december 2011
Varm i hjärtat
Idag har jag varit på personaldag hela dagen. Dock valde jag att åka hem efter föreläsningarna var slut klockan halv sex istället för att stanna på middag också. Kände att jag inte orkade det då jag också hade fem mil att åka hem.
När vi ska gå till restaurangen och äta lunch är det någon som lägger armen om mig och det visar sig vara en av undersköterskorna som jobbar natt. Nattpersonalen träffar jag ju väldigt sällan och det är bara på såna här tillställningar och andra mötet jag ser dom. Vissa av dom har jag knappt lärt mig namnen på.
I alla fall... Hon undrade hur det var och att hon tänkt mycket på mig. Vi pratade en liten stund och jag blev så glad och varm i hjärtat att en personal som jag träffat så lite verkligen bryr sig om lilla mig. Av henne fick jag mejl med tankar både efter Dutt och Snöis så jag vet ju att hon brytt sig, men alla som mejlat har sedan inte tagit kontakt med mig personligen.
Det är så skönt att all personal på mitt jobb vet om hela min situation.
I morgon är det dags för akupunktur igen. Jag vet inte om det hjälper än. I natt vaknade jag vid halv två och hade huvudvärk. Även i morse när jag vaknade har jag ont... Skithuvudvärk!
När vi ska gå till restaurangen och äta lunch är det någon som lägger armen om mig och det visar sig vara en av undersköterskorna som jobbar natt. Nattpersonalen träffar jag ju väldigt sällan och det är bara på såna här tillställningar och andra mötet jag ser dom. Vissa av dom har jag knappt lärt mig namnen på.
I alla fall... Hon undrade hur det var och att hon tänkt mycket på mig. Vi pratade en liten stund och jag blev så glad och varm i hjärtat att en personal som jag träffat så lite verkligen bryr sig om lilla mig. Av henne fick jag mejl med tankar både efter Dutt och Snöis så jag vet ju att hon brytt sig, men alla som mejlat har sedan inte tagit kontakt med mig personligen.
Det är så skönt att all personal på mitt jobb vet om hela min situation.
I morgon är det dags för akupunktur igen. Jag vet inte om det hjälper än. I natt vaknade jag vid halv två och hade huvudvärk. Även i morse när jag vaknade har jag ont... Skithuvudvärk!
onsdag 30 november 2011
Trötter
Just nu är jag trött när jag vaknar och trött när jag somnar.
Just nu har jag huvudvärk när jag vaknar och huvudvärk när jag somnar. I alla fall nästan varje dag.
Just nu känner jag inte att jag mår dåligt psykiskt av alla de händelser som hänt sista halvåret utan nu mår jag psykiskt dåligt av att jag mår fysiskt dåligt. Sedan finns det naturligtvis stunder då jag mår psykiskt dåligt på grund av Dutt och Snöis, men nu är huvudvärken och tröttheten den mest påtagliga. När jag ständigt är trött blir jag låg och hängig. Precis så som jag känt när jag varit som mest nere över Dutt och Snöis.
Efter att ha klarat av jobbet på dagen så är jag allt för trött för att göra något hemma. Idag hamnade jag i soffan och där har jag suttit...
I morgon är det utbildningsdag från halv nio till halv sex och efter det middag. Det känns oöverstigligt jsut nu... Satsat på att i alla fall orka till halv sex, sedan får jag se.
Just nu har jag huvudvärk när jag vaknar och huvudvärk när jag somnar. I alla fall nästan varje dag.
Just nu känner jag inte att jag mår dåligt psykiskt av alla de händelser som hänt sista halvåret utan nu mår jag psykiskt dåligt av att jag mår fysiskt dåligt. Sedan finns det naturligtvis stunder då jag mår psykiskt dåligt på grund av Dutt och Snöis, men nu är huvudvärken och tröttheten den mest påtagliga. När jag ständigt är trött blir jag låg och hängig. Precis så som jag känt när jag varit som mest nere över Dutt och Snöis.
Efter att ha klarat av jobbet på dagen så är jag allt för trött för att göra något hemma. Idag hamnade jag i soffan och där har jag suttit...
I morgon är det utbildningsdag från halv nio till halv sex och efter det middag. Det känns oöverstigligt jsut nu... Satsat på att i alla fall orka till halv sex, sedan får jag se.
1086
Nytt rekord i Wordfeud. 1086 poäng. Stackars Tårtan som spelade mot mig...
Förtydligande: poängen gäller slutresultatet efter hela matchen. Orden som var anledningen till poängen var "följa" som gav 558 poäng och "åtföljas" som gav 138 poäng. Sedan rullade det bara på...
tisdag 29 november 2011
Kunde varit vi
I maj förra året fick jag en kommentar på bloggen med en förfrågan från Tv3 att vara med i deras dokumäntärserie Drömmen om ett barn.
Vi besvarade aldrig den förfrågan.
Nu när vi sett alla avsnitt av programmet kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit om vi tackat ja. De hade fått varit med om ett positivt graviditetstest, sedan hade de säkerligen varit med med sin kamera på rutinultraljudet...Oj, vad det hade blivit märkligt och jobbigt... Kanske hade de även hunnit med att följa vårt senaste försök och det plus och det missfallet.
Vår historia i tv hade verkligen visat att det verkligen inte "bara" är att skaffa barn... Kanske hade det blivit för magstark och för många känslor och sorg för tv3?
Vi besvarade aldrig den förfrågan.
Nu när vi sett alla avsnitt av programmet kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade varit om vi tackat ja. De hade fått varit med om ett positivt graviditetstest, sedan hade de säkerligen varit med med sin kamera på rutinultraljudet...Oj, vad det hade blivit märkligt och jobbigt... Kanske hade de även hunnit med att följa vårt senaste försök och det plus och det missfallet.
Vår historia i tv hade verkligen visat att det verkligen inte "bara" är att skaffa barn... Kanske hade det blivit för magstark och för många känslor och sorg för tv3?
Jag är gästbloggare
Organisationen Barnlängtan har startat en blogg och häromdagen såg jag på Facebook att de sökte gästbloggare.
Så nu är bloggen startad och jag är gästbloggare. Än så länge är de inlägg jag skrivit där inga nyhet för er som läst här, men tanken är att det inte alltid ska vara samma inlägg på båda bloggarna utan lite olika...
Så nu är bloggen startad och jag är gästbloggare. Än så länge är de inlägg jag skrivit där inga nyhet för er som läst här, men tanken är att det inte alltid ska vara samma inlägg på båda bloggarna utan lite olika...
En påminnelse
Har varit på en föreläsning i stan och när jag står vid hållplatsen och väntar på spårvagnen tittar jag på huset jag står vid och inser då att jag står precis utanför den begravningsbyrå vi hade kontakt med när det gällde Dutt.
Att så lite kan göra att många minnen kommer upp igen.
Att så lite kan göra att många minnen kommer upp igen.
Borta med vinden
Jag vet inte om jag väntar på den och vill att den ska komma. Mensen alltså. Efter skrapningen har den lyst med sin frånvaro och idag är jag på dag 48 (om man räknar skarpningsdagen som dag 1). När jag var hos läkaren för två veckor sedan sa hon att mensen borde komma inom två veckor och det borde i så fall vara nu vilken dag som helst.
Om mensen kommer de närmaste dagarna borde vi hinna med ett försök före klinikens julstängning, annars får vi vänta till januari. Jag har den senaste tiden inte tänkt så mycket på kommande frysförsök, men visst vore det kul med ett plus runt jul.
Avstår vi att göra eller om mensen kommer för sent för att göra försöket i år och vi gör det i januari och får plus kommer den graviditeten var nästan exakt samma i tiden som Dutt-graviditeten i år. Det känns både skrämmande och tryggt. Med Dutt plussade vi den 30 januari och skulle vi göra ett försök i januari som lyckas så skulle nog testdagen ligga ganska nära den 30 januari. Om allt då skulle gå vägen skulle Dutt få ett syskon ganska exakt ett år efter att han var beräknad.
Skrämmande på så sätt att ultraljuden kommer vara vid ungefär samma tid som i år och det kommer säkert att väcka minnen samtidigt som det kan vara en trygghet att veta Dutt följer vår resa efter ett år efter att han kom till och försvann.
Nä, inga beslut är tagna och inget beslut tas förrän mensen dyker upp. När den nu gör det?
Om mensen kommer de närmaste dagarna borde vi hinna med ett försök före klinikens julstängning, annars får vi vänta till januari. Jag har den senaste tiden inte tänkt så mycket på kommande frysförsök, men visst vore det kul med ett plus runt jul.
Avstår vi att göra eller om mensen kommer för sent för att göra försöket i år och vi gör det i januari och får plus kommer den graviditeten var nästan exakt samma i tiden som Dutt-graviditeten i år. Det känns både skrämmande och tryggt. Med Dutt plussade vi den 30 januari och skulle vi göra ett försök i januari som lyckas så skulle nog testdagen ligga ganska nära den 30 januari. Om allt då skulle gå vägen skulle Dutt få ett syskon ganska exakt ett år efter att han var beräknad.
Skrämmande på så sätt att ultraljuden kommer vara vid ungefär samma tid som i år och det kommer säkert att väcka minnen samtidigt som det kan vara en trygghet att veta Dutt följer vår resa efter ett år efter att han kom till och försvann.
Nä, inga beslut är tagna och inget beslut tas förrän mensen dyker upp. När den nu gör det?
måndag 28 november 2011
Skäms vi?
Jag fick en kommentar för ett tag sedan från en läsare som fick mig att fundera. Den lyder så här: "hej jag undrar en sak som jag tänkt på länge, vet att du inte kan svara för alla ofrvilligt barnlösa men varför skäms ni så mycket för att ni inte kan få barn eller har svårt att få barn ? det är ju knappast ert fel.
hoppas du och din man får erat efterkängtade syskon till snöis och dutt
många kramar"
Som sagt fick den här kommentaren mig att fundera hur det egentligen är. Skäms vi för vår barnlöshet?
Ja, till viss del tror jag att det är skamligt i allmänhet att inte lyckas får barn i dagens samhället. Attityden i samhället är att barn är normen, och då gärna två, och det som är meningen med livet.
I mitt fall så kände jag att det var ett stort steg att ta att vara öppen med det. Till de anhöriga ville man ju berätta "jag är gravid", inte "jag kan inte få barn". När vi misslyckades en månad så tänkte vi "men nästa månad får vi berätta"... Därför dröjde det för oss två och ett halvt år (september 2010) innan våra närmaste släktingar och vänner fick veta vår verklighet. Då hade vi hunnit genomgå ett år av egna försök, utredning och två misslyckade ivf-försök. Jag vet hur nervös jag var när jag ringde min pappa för att berätta om vår verklighet, men när det väl var sagt kändes det så skönt och vi undrade varför vi varit tysta så länge...
Sedan dess har vi varit totalt öppna med att vi har svårt för att bli gravida, att vi genomgår ivf-behandlingar, att vi fått avbryta graviditet samt fått missfall. Nu är det inget konstigt att prata om det och jag skäms inte alls över det, utan skulle någon på stan fråga varför jag inte har barn skulle jag utan tvekan berätta hur läget ligger.
Det första stora för oss efter att vi pratat med våra vänner och släktingar var ju att vara med i en stor tidningsartikel i Svenska dagbladet där vi med bild och namn gick ut och pratade om vår barnlängtan. Därefter har jag blivit mindre och mindre anonym på min blogg då jag anser att det vi går igenom inte är något att skämas över och att det är allt för många som drabbas.
Men, jag vet att många som kämpar för att få barn är anonyma på sina bloggar och att anhöriga och vänner inte vet något om deras kamp. Jag kan inte svara för varför dom gjort det valet. Svaret tror jag inte är helt lätt. Vi själva var ju som sagt tysta i två och ett halvt år...
Att inte på naturlig väg kunna bli gravid är idag ingenting som man pratar högt om. Det är på något sätt för privat och visst är är ju väldigt privat. Jag tycker det känns jättekonstigt att sitta och prata med min pappa om ägglossningar, mens och hur behandlingar går till, men jag känner ändå att vi tog rätt beslut genom att vara öppna med vår barnlöshet.
Just nu skäms jag verkligen inte för min och mannens barnlöshet. Det har på något sätt blivit en del av oss nu och dom vi är. Vi vet ju nu att vi kan bli gravida och vi hoppas att vi ska lyckas igen och att den graviditeten då går hela vägen.
Vad säger ni andra barnlösa? Skäms ni?
hoppas du och din man får erat efterkängtade syskon till snöis och dutt
många kramar"
Som sagt fick den här kommentaren mig att fundera hur det egentligen är. Skäms vi för vår barnlöshet?
Ja, till viss del tror jag att det är skamligt i allmänhet att inte lyckas får barn i dagens samhället. Attityden i samhället är att barn är normen, och då gärna två, och det som är meningen med livet.
I mitt fall så kände jag att det var ett stort steg att ta att vara öppen med det. Till de anhöriga ville man ju berätta "jag är gravid", inte "jag kan inte få barn". När vi misslyckades en månad så tänkte vi "men nästa månad får vi berätta"... Därför dröjde det för oss två och ett halvt år (september 2010) innan våra närmaste släktingar och vänner fick veta vår verklighet. Då hade vi hunnit genomgå ett år av egna försök, utredning och två misslyckade ivf-försök. Jag vet hur nervös jag var när jag ringde min pappa för att berätta om vår verklighet, men när det väl var sagt kändes det så skönt och vi undrade varför vi varit tysta så länge...
Sedan dess har vi varit totalt öppna med att vi har svårt för att bli gravida, att vi genomgår ivf-behandlingar, att vi fått avbryta graviditet samt fått missfall. Nu är det inget konstigt att prata om det och jag skäms inte alls över det, utan skulle någon på stan fråga varför jag inte har barn skulle jag utan tvekan berätta hur läget ligger.
Det första stora för oss efter att vi pratat med våra vänner och släktingar var ju att vara med i en stor tidningsartikel i Svenska dagbladet där vi med bild och namn gick ut och pratade om vår barnlängtan. Därefter har jag blivit mindre och mindre anonym på min blogg då jag anser att det vi går igenom inte är något att skämas över och att det är allt för många som drabbas.
Men, jag vet att många som kämpar för att få barn är anonyma på sina bloggar och att anhöriga och vänner inte vet något om deras kamp. Jag kan inte svara för varför dom gjort det valet. Svaret tror jag inte är helt lätt. Vi själva var ju som sagt tysta i två och ett halvt år...
Att inte på naturlig väg kunna bli gravid är idag ingenting som man pratar högt om. Det är på något sätt för privat och visst är är ju väldigt privat. Jag tycker det känns jättekonstigt att sitta och prata med min pappa om ägglossningar, mens och hur behandlingar går till, men jag känner ändå att vi tog rätt beslut genom att vara öppna med vår barnlöshet.
Just nu skäms jag verkligen inte för min och mannens barnlöshet. Det har på något sätt blivit en del av oss nu och dom vi är. Vi vet ju nu att vi kan bli gravida och vi hoppas att vi ska lyckas igen och att den graviditeten då går hela vägen.
Vad säger ni andra barnlösa? Skäms ni?
söndag 27 november 2011
Att utsätta sig. Igen
Idag var det dags att sjunga på advenstgudtjänsten i kyrkan och det jag inte hade tänkt på innan jag åkte dit var ju att en sån här dag är kyrkan full med både gamla och unga. Många barn i olika åldrar fanns där, men idag gjorde det inte så ont i mitt hjärta. Jag tror att jag idag stängde av mina känslor lite för jag var så fokuserad på min uppgift - att göra en bra insats i kören.
Men en bild fick jag i huvudet och det var att jag såg M komma in genom kyrkoporten lagom när vi övat färdigt. Naturligtvis var han inte ensam utan hade med sig Dutt, dagen till ära iklädd sin lussekattsbody, i barnvagnen. Jag går då fram till vagnen och pussar och kramar på det lilla livet samtidigt som flera stycken av deltagarna i kören kommer fram och beundrar mitt och M:s mirakel.
Tyvärr var detta bara en önskebild och jag förblev ensam i kyrkan utan något barn som ville höra mamma sjunga.
Men en bild fick jag i huvudet och det var att jag såg M komma in genom kyrkoporten lagom när vi övat färdigt. Naturligtvis var han inte ensam utan hade med sig Dutt, dagen till ära iklädd sin lussekattsbody, i barnvagnen. Jag går då fram till vagnen och pussar och kramar på det lilla livet samtidigt som flera stycken av deltagarna i kören kommer fram och beundrar mitt och M:s mirakel.
Tyvärr var detta bara en önskebild och jag förblev ensam i kyrkan utan något barn som ville höra mamma sjunga.
Första advent
Adventsfika med pepparkaka och regnet piskande mot rutan.
Senare blir det körsång i kyrkan.
lördag 26 november 2011
fredag 25 november 2011
Yrsel?
Idag hade jag min andra akupunkturbehandling och på eftermiddan när jag satt vid datorn på jobbet börjar allt snurra. Riktigt obehagligt och det första jag tänkte på var hur jag skulle kunna köra bil hem. Efter en kort stund avtar det, men fortfarande känner jag mig lite konstig i huvudet och är gräsligt trött.
Kan man få yrsel av akupunkturbehandling?
Kan man få yrsel av akupunkturbehandling?
torsdag 24 november 2011
Konstigt eller är det akupunkturen?
I morse när jag vakande hade jag inte huvudvärk!!! Det kändes nästan konstigt. Kan det vara gårdagens akupunkturbehandling som redan gjort verkan. Skönt var det i alla fall.
Natten till idag hade allt annat än skön sömn att önska sig... Strax efter midnatt vaknar jag av att katten kommer in genom kattluckan och jag hör på farten han har uppför trappan att han säkert har en råtta med sig in. Mycket riktigt var det så. Dessutom var ju råttan levande och mannen var inte hemma från jobbet än. Naturligtvis blev jag hysterisk och sprang ut ur sovrummet och smällde igen dörren. I sovrummet är då råttan och katten kvar. Efter en kvart kommer mannen hem och får ut råttan ganska snart.
Att försöka sova efter det var inte lätt... Lagom när jag somnat igen, klockan halv tre, kommer kattskrället in i sovrummet igen. Med en levande råtta!
Då tröttnade jag på att vara rädd för att fler råttor så jag tar mitt täcke och kudde och går och lägger mig i det andra sovrummet. Där somnar jag de sista timmarna innan det var dags för åka till jobbet.
Att jag inte haft huvudvärk idag efter den här natten är helt otroligt. Trött har jag varit, men ingen huvudvärk.
I morgon är det dags för nästa akupunkturbehandling.
Natten till idag hade allt annat än skön sömn att önska sig... Strax efter midnatt vaknar jag av att katten kommer in genom kattluckan och jag hör på farten han har uppför trappan att han säkert har en råtta med sig in. Mycket riktigt var det så. Dessutom var ju råttan levande och mannen var inte hemma från jobbet än. Naturligtvis blev jag hysterisk och sprang ut ur sovrummet och smällde igen dörren. I sovrummet är då råttan och katten kvar. Efter en kvart kommer mannen hem och får ut råttan ganska snart.
Att försöka sova efter det var inte lätt... Lagom när jag somnat igen, klockan halv tre, kommer kattskrället in i sovrummet igen. Med en levande råtta!
Då tröttnade jag på att vara rädd för att fler råttor så jag tar mitt täcke och kudde och går och lägger mig i det andra sovrummet. Där somnar jag de sista timmarna innan det var dags för åka till jobbet.
Att jag inte haft huvudvärk idag efter den här natten är helt otroligt. Trött har jag varit, men ingen huvudvärk.
I morgon är det dags för nästa akupunkturbehandling.
onsdag 23 november 2011
Fina tankar som värmer
Dessutom fick jag fyra blomsterlökar på uppmaning att jag ska fortsätta att göra det som jag tycker är roligt. Så idag är de planterade vid Dutts minnesträd. De kommer förhoppningsvis blomma lagom till Dutts ettårsdag.
Tack så hjärtligt för din fina gest, Elida.
Jag blev helt varm i hjärtat och tårarna rann en stund. Av tacksamhet den här gången.
Finns det hopp?
Fick en fråga från Anne " Hur är det med ditt hopp finns det?, Var står ni nu? Kommer ni göra ett nytt försök snart"
Jag och M har sagt så här att den dag mensen kommer tar vi ett beslut om vi då två veckor senare åker och hämtar ett fryst embryo i Göteborg. Fram till mens dag 1 lever jag som vanligt och har faktiskt inte så många tankar på framtiden, vilket jag är förvånad över. Alltid tidigare har jag haft oron för framtiden som ett stort svart moln över mig, men just nu är det ganska molnfritt.
Det där hoppet, ja.... Så klart har vi ju ett hopp, men ibland är det svårt att ha det efter allt som hänt. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger en människa och jag tror nog att det stämmer. Hur skulle vårt liv se ut om vi satte stopp nu och att hoppet slutade spira? Jag skulle förbli den där bittra och avundsjuka människan som inte kan glädjas åt andras gravid- och barnlycka. Jag vill inte bli den. Jag vill bli en lycklig gravid kvinna inom en snar framtid som efter nio månader är en lycklig mamma. Hur lång och krokig vägen dit är vet ingen, men på fem ivf-försök har jag ju faktiskt blivit gravid på två av dom. Varför skulle vi inte kunna bli gravida på nästa försök också?
Vi har tre embryon i frysen och dom tänker vi inte överge. Vad som händer om det inte lyckas bli ett levande barn av något av dom tre - det vet jag inte och det tänker jag inte ta beslut om här och nu.
Jag och M har sagt så här att den dag mensen kommer tar vi ett beslut om vi då två veckor senare åker och hämtar ett fryst embryo i Göteborg. Fram till mens dag 1 lever jag som vanligt och har faktiskt inte så många tankar på framtiden, vilket jag är förvånad över. Alltid tidigare har jag haft oron för framtiden som ett stort svart moln över mig, men just nu är det ganska molnfritt.
Det där hoppet, ja.... Så klart har vi ju ett hopp, men ibland är det svårt att ha det efter allt som hänt. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger en människa och jag tror nog att det stämmer. Hur skulle vårt liv se ut om vi satte stopp nu och att hoppet slutade spira? Jag skulle förbli den där bittra och avundsjuka människan som inte kan glädjas åt andras gravid- och barnlycka. Jag vill inte bli den. Jag vill bli en lycklig gravid kvinna inom en snar framtid som efter nio månader är en lycklig mamma. Hur lång och krokig vägen dit är vet ingen, men på fem ivf-försök har jag ju faktiskt blivit gravid på två av dom. Varför skulle vi inte kunna bli gravida på nästa försök också?
Vi har tre embryon i frysen och dom tänker vi inte överge. Vad som händer om det inte lyckas bli ett levande barn av något av dom tre - det vet jag inte och det tänker jag inte ta beslut om här och nu.
Förbjudna tankar är tillåtna
Efter gårdagens välbehövliga kuratorsamtal känns det idag faktiskt helt okej.
Igår pratade vi mycket med henne om att M och jag haft svårt att nå varandra och att vi nästan tassat på tå runt varandra. Vi har haft svårt att ta upp ämnet och när vi väl gjort det så har det inte blivit många ord sagda. Vi konstaterade att vi drar oss för att fråga hur den andre mår då vi mycket väl vet att svaret kommer att bli "sådär" eller "jag mår inte bra". Det känns konstigt att fråga det då. Jag har gått in mer i mig själv och M har då haft svårt att få ett svar ifrån mig. Kuratorn försökte då nysta fram de känslor som kommer hos M när han inte får svar av mig och vilka känslor jag känner när han frågar mig och jag inte riktigt orkar svara.
Den senaste tiden har jag inte vetat vad jag ska svara på frågan "hur mår du?". Jag har faktiskt inte helt säkert vetat svaret på den frågan och då har jag inte svarat istället, vilket naturligtvis är helt fel.
Vi vill kunna prata med varandra om det som hänt och hur vi känner oss, vilket i en sån här situation inte är helt självklart enligt kuratorn. Vissa par som hon möter vill inte prata med varandra, men hos oss ser hon en vilja att prata och hon rekommenderar då att vi säger en tid varje kväll som vi sätter oss ner och pratar om hur situationen känns just en minuten. Då ska vi också försöka att inte börja samtalet med "Hur mår du?".
Övrig tid pratade jag mycket om de, vad jag känner, förbjudna känslorna av bitterhet och avundsjuka som jag känner gentemot de som är gravida eller de som redan har sina barn hos sig. Det känns skamligt att inte kunna glädjas till 100% med dom. Tankarna må kännas förbjudna med helt naturliga anser kuratorn. Jag kommer så länge de finns fortsätta att känna så.
Vi pratade också om de tankar vi har om hur det hade kunnat varit om Dutt varit frisk. Han hade då varit en liten tvåmånaders bebis och det hade varit vi som gick bland barnavdelningen på Ikea i lördags. När jag tänker de tankarna om hur han hade varit, hur vardagen hade sett ut nu så tåras alltid ögonen och jag får svårt att få fram orden. Allt det handlar om allt vi blev snuvade på i maj.
Vi har ju egentligen blivit snuvade på två olika framtider. Den andra som också gör ont i hjärtat är ju att jag nu skulle vara gravid i vecka 15 (tror jag) med Snöis och sakta men säkert närma sig det hemska rutinultraljudet om några veckor. Även den snuvade framtiden pratade vi om.
Hur många framtider ska jag bli snuvad på?
När vi gick från kuratorn kändes det bra samtidigt som jag alltid känner mig ganska urblåst i hjärnan. Det är många tankar och känslor som kommer upp till ytan och det gör mig trött.
Nästa inbokade möte är om två veckor.
Igår pratade vi mycket med henne om att M och jag haft svårt att nå varandra och att vi nästan tassat på tå runt varandra. Vi har haft svårt att ta upp ämnet och när vi väl gjort det så har det inte blivit många ord sagda. Vi konstaterade att vi drar oss för att fråga hur den andre mår då vi mycket väl vet att svaret kommer att bli "sådär" eller "jag mår inte bra". Det känns konstigt att fråga det då. Jag har gått in mer i mig själv och M har då haft svårt att få ett svar ifrån mig. Kuratorn försökte då nysta fram de känslor som kommer hos M när han inte får svar av mig och vilka känslor jag känner när han frågar mig och jag inte riktigt orkar svara.
Den senaste tiden har jag inte vetat vad jag ska svara på frågan "hur mår du?". Jag har faktiskt inte helt säkert vetat svaret på den frågan och då har jag inte svarat istället, vilket naturligtvis är helt fel.
Vi vill kunna prata med varandra om det som hänt och hur vi känner oss, vilket i en sån här situation inte är helt självklart enligt kuratorn. Vissa par som hon möter vill inte prata med varandra, men hos oss ser hon en vilja att prata och hon rekommenderar då att vi säger en tid varje kväll som vi sätter oss ner och pratar om hur situationen känns just en minuten. Då ska vi också försöka att inte börja samtalet med "Hur mår du?".
Övrig tid pratade jag mycket om de, vad jag känner, förbjudna känslorna av bitterhet och avundsjuka som jag känner gentemot de som är gravida eller de som redan har sina barn hos sig. Det känns skamligt att inte kunna glädjas till 100% med dom. Tankarna må kännas förbjudna med helt naturliga anser kuratorn. Jag kommer så länge de finns fortsätta att känna så.
Vi pratade också om de tankar vi har om hur det hade kunnat varit om Dutt varit frisk. Han hade då varit en liten tvåmånaders bebis och det hade varit vi som gick bland barnavdelningen på Ikea i lördags. När jag tänker de tankarna om hur han hade varit, hur vardagen hade sett ut nu så tåras alltid ögonen och jag får svårt att få fram orden. Allt det handlar om allt vi blev snuvade på i maj.
Vi har ju egentligen blivit snuvade på två olika framtider. Den andra som också gör ont i hjärtat är ju att jag nu skulle vara gravid i vecka 15 (tror jag) med Snöis och sakta men säkert närma sig det hemska rutinultraljudet om några veckor. Även den snuvade framtiden pratade vi om.
Hur många framtider ska jag bli snuvad på?
När vi gick från kuratorn kändes det bra samtidigt som jag alltid känner mig ganska urblåst i hjärnan. Det är många tankar och känslor som kommer upp till ytan och det gör mig trött.
Nästa inbokade möte är om två veckor.
Tusen nålar?
Snart blir det nålar. Förhoppningsvis inte tusen... Ska till sjugymnasten för den första akupunkturbehandlingen för min huvudvärk.
tisdag 22 november 2011
Struntar i det
Hade tänkt att skriva ett längre inlägg om kuratorbesöket och lite annat, men jag går och lägger mig istället.
Återkommer med det.
Kan man ha det?
På förmiddan var vi hos kuratorn igen och det kändes oerhört skönt den här gången då vi den senaste tiden haft svårt att prata. Med kuratorn och med hennes frågor och infallsvinklar så går det.
När vi gick till bilen sa mannen: undrar om man skulle kunna ha med sig kuratorn i fickan överallt och ta fram henne precis när man behöver. Kan man ha det tro? En liten fickkurator...
måndag 21 november 2011
På söndag skulle det varit premiär
På rean i februari köpte jag den här bodyn till Dutt. I en storlek lagom så att han skulle kunna ha den på första advent och framåt.
Vad blev det av den tanken? Inte någonting alls. Bara smärta och sorg. Nu får bodyn ligga i garderoben och skämmas i det rum som var tänkt att bli Dutts rum. Undrar hur länge det rummet enbart kommer innehålla en tvättställning med tvätt?
Efter ytterligare några dagar
Vi har börjat plocka in sakerna i skåpen igen, men fortfarande finns några flyttkartonger kvar med porslin som väntar på uppackning.
I alla underskåp har vi valt att ha utdragbara lådor och det är så praktiskt istället för vanliga skåp...
Nästa etapp blir antagligen på fredag då hantverkaren kommer igen och då bli det kakling och tapetsering. Vi har nu efter många tankar bestämt oss för det kakel med små plattor. I lördags var vi och beställde tapeten Kastanjetrast. Den kommer bli en färgklick i det annars ganska neutala köket.
söndag 20 november 2011
Prata, prata, prata. Viktigt, viktigt, viktigt
Efter att Dutt kom hade M och jag lätt att prata med varandra om hur vi tyckte och kände oss i sorgen. Efter missfallet för fem veckor sedan kom ju sorgen tillbaka med full kraft, men vi fick tunghäfta och nästan inga ord blev sagda.
Igår kväll pratade vi äntligen med varandra. I två timmar. Vi pratade om att vi inte pratar om sorgen med varandra... Varför vi inte gör det?, Hur känner vi oss när vi bara pratar praktiska saker?, Hur känns våra liv just nu?
Jag vet inte om vi kom fram till några direkta svar, men jag har den senaste tiden varit trött på att vara ledsen och känner att det då är bättre att inte prata om det för då kan man på något konstigt sätt glömma bort det för ett tag. Vi kom båda överens om att vi egentligen är för hänsynsfulla mot varandra. Att vi egentligen skulle vilja ta upp ämnet men undviker det på grund av att vi inte vill göra den andre ledsen eller riva upp något hos den. Dessutom känner vi oss oroliga över att den andra ska känna att man är tjatig som bara ältar och ältar samma sak hela tiden. Genom vårt prat igår kommer vi ju fram till att ingen av oss tycker den andra är tjatig, utan att vi båda tycker att det är viktigt att prata. Och att bli ledsen att att prata om det vi varit med om är ju faktiskt helt naturligt. Vem skulle kunna vara oberörd?
Den senast veckan har vi levt två parallella liv där man gått förbi varandra utan att märkas. Det är resultatet av att inte prata. Vi får inte tappa bort varandra i detta. Det vinner absolut ingen på. Vi måste klara det här tillsammans och då måste man prata om det jobbiga även om man gör den andra ledsen.
Nu måste vi bli bättre på detta. Veckan efter skrapningen så avsatte vi tid på kvällarna för att prata, men efter ett tag rann det ut i sanden, men nu måste det bli ändring på det.
Dessutom är det dags för kuratorbesök på tisdag och det känns som det behövs igen.
Förstår inte varför det ska vara så svårt att prata...
Igår kväll pratade vi äntligen med varandra. I två timmar. Vi pratade om att vi inte pratar om sorgen med varandra... Varför vi inte gör det?, Hur känner vi oss när vi bara pratar praktiska saker?, Hur känns våra liv just nu?
Jag vet inte om vi kom fram till några direkta svar, men jag har den senaste tiden varit trött på att vara ledsen och känner att det då är bättre att inte prata om det för då kan man på något konstigt sätt glömma bort det för ett tag. Vi kom båda överens om att vi egentligen är för hänsynsfulla mot varandra. Att vi egentligen skulle vilja ta upp ämnet men undviker det på grund av att vi inte vill göra den andre ledsen eller riva upp något hos den. Dessutom känner vi oss oroliga över att den andra ska känna att man är tjatig som bara ältar och ältar samma sak hela tiden. Genom vårt prat igår kommer vi ju fram till att ingen av oss tycker den andra är tjatig, utan att vi båda tycker att det är viktigt att prata. Och att bli ledsen att att prata om det vi varit med om är ju faktiskt helt naturligt. Vem skulle kunna vara oberörd?
Den senast veckan har vi levt två parallella liv där man gått förbi varandra utan att märkas. Det är resultatet av att inte prata. Vi får inte tappa bort varandra i detta. Det vinner absolut ingen på. Vi måste klara det här tillsammans och då måste man prata om det jobbiga även om man gör den andra ledsen.
Nu måste vi bli bättre på detta. Veckan efter skrapningen så avsatte vi tid på kvällarna för att prata, men efter ett tag rann det ut i sanden, men nu måste det bli ändring på det.
Dessutom är det dags för kuratorbesök på tisdag och det känns som det behövs igen.
Förstår inte varför det ska vara så svårt att prata...
lördag 19 november 2011
Att utsätta sig
Att åka till Ikea en lördag är ju att utsätta sig för det som jag just nu tycker är mest jobbigt - gravidmagar, pyttesmå bebisar, större barn och lyckliga föräldrar med flera barn.
Dessutom måste man ju alltid passera bebis- och barnavdelningen för att komma vidare runt i Ikeas snitslade bana. Jag hade så gärna fått stannat till på bebisavdelningen för att kolla olika saker. Nu nästan sprang jag igenom den för att slippa se...
Jag vet ju att de där lyckliga föräldrarna på Ikea inte kan rå för det elände som jag råkat ut för, men de blir ändå mina syndabockar. De borde stanna hemma när jag ska till Ikea så jag slipper se dom. Sedan tolkar jag alla föräldrar och gravida som överlyckliga och så kanske inte heller är fallet. Bakom den lyckliga fasad (som jag ser) kan det finnas olyckliga scenarion, men jag väljer att inte se det.
Efter vårt besök var jag helt slut i hjärnan. Hjärnan arbetar på högvarv för att bearbeta det familjeliv som jag inte fick. Idag kunde jag ha varit den där mamman som gick med en tvåmånadersbebis i sin vagn och förstrött lade ner ett mjukisdjur i inköpskassen. Istället innehöll vår inköpskasse enbart ljus och inredning till kökslådorna.
Eller åtminstone kunde jag väl ha fått varit gravid med Snöis i vecka 14 (tror jag det skulle varit nu) och stannat till på bebisavdelningen och klämt lite på deras mjukisdjur.
Blä, det skulle inte vara så här.
Dessutom måste man ju alltid passera bebis- och barnavdelningen för att komma vidare runt i Ikeas snitslade bana. Jag hade så gärna fått stannat till på bebisavdelningen för att kolla olika saker. Nu nästan sprang jag igenom den för att slippa se...
Jag vet ju att de där lyckliga föräldrarna på Ikea inte kan rå för det elände som jag råkat ut för, men de blir ändå mina syndabockar. De borde stanna hemma när jag ska till Ikea så jag slipper se dom. Sedan tolkar jag alla föräldrar och gravida som överlyckliga och så kanske inte heller är fallet. Bakom den lyckliga fasad (som jag ser) kan det finnas olyckliga scenarion, men jag väljer att inte se det.
Efter vårt besök var jag helt slut i hjärnan. Hjärnan arbetar på högvarv för att bearbeta det familjeliv som jag inte fick. Idag kunde jag ha varit den där mamman som gick med en tvåmånadersbebis i sin vagn och förstrött lade ner ett mjukisdjur i inköpskassen. Istället innehöll vår inköpskasse enbart ljus och inredning till kökslådorna.
Eller åtminstone kunde jag väl ha fått varit gravid med Snöis i vecka 14 (tror jag det skulle varit nu) och stannat till på bebisavdelningen och klämt lite på deras mjukisdjur.
Blä, det skulle inte vara så här.
fredag 18 november 2011
Tappat fart
 |
| Hos Dutt igår på sexmånadersdagen |
Igår på sexmånadersdagen hamnade jag i en dal igen och när M försöker dra fram ur mig vad jag tänker på så går inte det. Det är bara tomt. Tankarna och känslorna går längre inte att sätta i ord. Är allt uttömt trots att man fortfarande är ledsen och sörjer? Varför orkar jag inte ordsätta min känslor längre? Är det bara tårarna som finns kvar? Vad är jag ledsen för just nu, Dutt, missfallet, framtiden? Jag vet inte. Allt är bara en enda röra just nu.
Ingenting blir bättre av att jag ständigt vaknar med huvudvärk både på natten och på morgonen. Huvudvärken gör att jag blir psykiskt trött av den. Jag hoppas nu på bättre då jag idag var på första besöket hos sjukgymnast. Han har ju naturligtvis inga mirakelmetoder, men han tycker att det var värt att prova akupunktur . Det kommer jag börja med nästa vecka med två behandlingar i veckan för att se om det kan ge någon effekt.
Att jag nu har svårare att prata om känslorna ser jag som jobbigt. Jag vill kunna delge vad jag känner här och nu. Jag tror att jag under det här halvåret som har gått känt alla känslor som finns, men nu tror jag att alla känslor degat ihop sig ett en ända stor känsla, vilket gör att det är så mycket svårare att bena ut var och en av känslorna.
På tisdag nästa vecka är det dags för kuratorbesök igen och då får jag väl göra ett försök till att ordsätta mina känslor.
Hugga av huvudet
Idag ska jag till sjukgymnasten för att se om han kan göra något åt min groteska huvudvärk. Just nu kommer huvudvärken sent på kvällen, men jag somnar oftast utan värktablett. Sedan vaknar jag någon gång mellan två och sex på natten med en huvudvärk från helvetet.
Antar att den enda åtgärden är att hugga av mig huvudet. Just nu känns det så i alla fall.
Antar att den enda åtgärden är att hugga av mig huvudet. Just nu känns det så i alla fall.
torsdag 17 november 2011
Dutt 6 månader
17 maj klockan 00.24 kom och flög Dutt iväg.
Just i denna minut för sex månader sedan.
Varför var det tvunget att bli så??
Just i denna minut för sex månader sedan.
Varför var det tvunget att bli så??
onsdag 16 november 2011
Efter dag 6
Stor skillnad med vita luckor mot de blåa vi hade förut.
Dessutom har vi idag testat vår ugn som har recept inprogrammerade i sig. Man stoppar in maten, trycker på displayen fram vilken mat det är och sedan sköter
resten. Väldigt high-tech!
Godkänd
Idag var det dags för kontrollen på gynmottagningen. Vi fick träffa samma läkare som vi träffade dagen då vi fått bekräftat att Snöis inte levde. Det kändes bra att få den läkaren.
Hon gjorde en gynkontroll och ingen cysta kunde hittas, dock en äggblåsa på ca 15 mm. Hon kunde inte se om det varit ägglossning eller om det inom några dagar skulle bli. Det lutade mest åt att ägglossningen varit och att mensen borde komma igång ganska snart. Slemhinnan var 8 mm och det verkade också vara normalt.
Dessutom pratade vi lite om min reumatiska sjukdom som kan bli sämre efter en graviditet och det har jag ju känt av i och med min nack- och huvudvärk. Därför hade jag önskemål att ta en sänka för att se hur den ligger och det tyckte hon inte var några problem. Jag känner att det kan vara skönt att veta hur den ligger i jämförelse med när jag tog den senast i juni. Är den nu mycket högre kanske man ska fundera på om man ska påbörja behandling eller inte. Jag vet inte om det är så bra att hög sänka (inflammation i kroppen) och samtidigt försöka med FET.
Det kändes skönt att allt såg bra ut och att kroppen har återhämtat sig.
Efter läkarbesöket blev det lite shopping och nu de senast timmarna har vi fixat i köket med hyllplan och luckor. Bild kommer senare.
Hon gjorde en gynkontroll och ingen cysta kunde hittas, dock en äggblåsa på ca 15 mm. Hon kunde inte se om det varit ägglossning eller om det inom några dagar skulle bli. Det lutade mest åt att ägglossningen varit och att mensen borde komma igång ganska snart. Slemhinnan var 8 mm och det verkade också vara normalt.
Dessutom pratade vi lite om min reumatiska sjukdom som kan bli sämre efter en graviditet och det har jag ju känt av i och med min nack- och huvudvärk. Därför hade jag önskemål att ta en sänka för att se hur den ligger och det tyckte hon inte var några problem. Jag känner att det kan vara skönt att veta hur den ligger i jämförelse med när jag tog den senast i juni. Är den nu mycket högre kanske man ska fundera på om man ska påbörja behandling eller inte. Jag vet inte om det är så bra att hög sänka (inflammation i kroppen) och samtidigt försöka med FET.
Det kändes skönt att allt såg bra ut och att kroppen har återhämtat sig.
Efter läkarbesöket blev det lite shopping och nu de senast timmarna har vi fixat i köket med hyllplan och luckor. Bild kommer senare.
tisdag 15 november 2011
Kontroll
I morgon är det dags för läkarkontroll på gynmottagningen. Tjejen i kassan börjar väl snart känna igen mig då jag den senaste tiden varit där en gång i veckan. Även när vi är hos kuratorn anmäler jag mig på gynmottagningen.
Det jag i morgon hoppas får svar på är om den cysta läkaren nämnde i förbifarten på det första ultraljudet i slutet av september finns kvar eller inte. Finns den kvar vill jag veta om den är något hinder för att påbörja en FET-behandling. Dessutom vill jag ju naturligtvis att allt ser okej i övrigt där nere.
Fortfarande har ingen mens kommit och på torsdag är det fem veckor sedan skrapningen. Vet som sagt inte om jag vill ha den eller inte för då måste jag ta ett beslut om fortsättningen. Så länge den håller sig borta så behöver jag inte ta ställning till något.
Det jag i morgon hoppas får svar på är om den cysta läkaren nämnde i förbifarten på det första ultraljudet i slutet av september finns kvar eller inte. Finns den kvar vill jag veta om den är något hinder för att påbörja en FET-behandling. Dessutom vill jag ju naturligtvis att allt ser okej i övrigt där nere.
Fortfarande har ingen mens kommit och på torsdag är det fem veckor sedan skrapningen. Vet som sagt inte om jag vill ha den eller inte för då måste jag ta ett beslut om fortsättningen. Så länge den håller sig borta så behöver jag inte ta ställning till något.
Efter dag 5
Lyxigt att kunna laga mat igen i köket. På induktionshäll dessutom. Vi hade induktion i lägenheten och har saknat den sedan vi flyttade.
Dagens mat är dock inte så lyxig... Pyttipanna och ägg.
Tvådelat
Nu har jag jobbat första halvan av min jobbdag. Det blir lite special idag då vi ikväll ska ha anhörigträff. Istället för att jobba heldag och behöva vänta på jobbet i över två timmar jobbade jag förmiddag och kommer tillbaka till jobbet ikväll.
Det känns skönt att kunna vara hemma några timmar. Annars hade det blivit en arbetsdag på nästan tolv timmar och just nu orkar jag inte det.
måndag 14 november 2011
Efter dag 4
 |
| Ugn och häll |
Nu börjar det nästan likna ett kök!!
Bilderna är lite dåliga då det fortfarande är brist på lampor i köket.
 |
| Kyl och frys. |
 |
| Diskmaskin och rinnande vatten |
Tillbaka och känslor
Efter mannens gästinlägg här igår så jag är tillbaka igen.
Vi får se om det blir några mer gästinlägg från mannens sida. Enligt honom själv har han svårt att skriva ner sina känslor då han har lättare att prata om dom. Jag är tvärtom. Jag har lättare att skriva ner mina känslor än att prata om dom. Då är ju bloggen ett perfekt medium för mig.
Idag är det en sån där astråkig och jobbig dag igen. Jag känner mig inte ledsen, men trött, låg och håglös.
Har nu på eftermiddagen i alla fall lyckats komma ut på en liten promenad. Saken blir inte bättre av det första man träffar på är en lycklig mamma med tvillingar...
Då kommer de där förbjudna känslorna igen. Bitterhet och avundsjuka emot de som lyckats bli föräldrar. Det känns som det inte är tillåtet att känna dom känslorna, men det är precis dom jag känner. Varför lyckas dom men inte jag? Varför får dom vara lyckliga och inte jag? Kanske är de inte ens medvetna om hur lyckligt lottade dom är som lyckats...
Det är jobbiga känslor att ha, men jag har bestämt mig för att inte undanhålla några känslor utan känna, tycka och tänka det jag just för tillfället känner och då kommer bitterhet och avundsjuka upp.
Mensen lyser fortfarande med sin frånvaro (dag 32 idag). Jag vet inte om jag vill ha den eller inte för då måste vi ta ett beslut. Så länge den håller sig borta så behöver jag inte bestämma något. På onsdag ska jag på läkarbesök för kontroll för att ser om allt är okej efter skrapningen. Kanske kan hon då se om mens är på gång eller inte.
Vi får se om det blir några mer gästinlägg från mannens sida. Enligt honom själv har han svårt att skriva ner sina känslor då han har lättare att prata om dom. Jag är tvärtom. Jag har lättare att skriva ner mina känslor än att prata om dom. Då är ju bloggen ett perfekt medium för mig.
Idag är det en sån där astråkig och jobbig dag igen. Jag känner mig inte ledsen, men trött, låg och håglös.
Har nu på eftermiddagen i alla fall lyckats komma ut på en liten promenad. Saken blir inte bättre av det första man träffar på är en lycklig mamma med tvillingar...
Då kommer de där förbjudna känslorna igen. Bitterhet och avundsjuka emot de som lyckats bli föräldrar. Det känns som det inte är tillåtet att känna dom känslorna, men det är precis dom jag känner. Varför lyckas dom men inte jag? Varför får dom vara lyckliga och inte jag? Kanske är de inte ens medvetna om hur lyckligt lottade dom är som lyckats...
Det är jobbiga känslor att ha, men jag har bestämt mig för att inte undanhålla några känslor utan känna, tycka och tänka det jag just för tillfället känner och då kommer bitterhet och avundsjuka upp.
Mensen lyser fortfarande med sin frånvaro (dag 32 idag). Jag vet inte om jag vill ha den eller inte för då måste vi ta ett beslut. Så länge den håller sig borta så behöver jag inte bestämma något. På onsdag ska jag på läkarbesök för kontroll för att ser om allt är okej efter skrapningen. Kanske kan hon då se om mens är på gång eller inte.
söndag 13 november 2011
Gästbloggare
Hej, nu är det mannen M som sitter vid tangentbordet. Eller vadå mannen M, Mikael heter jag. Jag har precis invigt farsdagspresenten jag fick i morse; en kaffekopp där det står Världens snällaste/gulligaste/coolaste pappa på. Tack Dutt, Snöis och frugan A som stod för inköpet, jag älskar er.
För precis som A skrev i maj så är jag en förälder utan levande barn. I maj skulle vi bara tjuvfira mors dag med en stor mage men i dag skulle jag ha firat fars dag med en liten fem veckors bebis. I stället stod jag i köket och röjde tillsammans med min pappa (som jag glömde gratta, får göra det i morgon när han kommer för att fortsätta med köket) medan A var och sjöng i kyrkan. Jag hade föreställt mig att den här dagen skulle kännas jobbigare men den har flutit på som vanligt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga, det mesta är redan sagt både en och två gånger på den här bloggen. Men jag vill i alla fall passa på att tacka alla er läsare som följer vår resa i vått och torrt. Era kommentarer som även jag läser de flesta av är guld värda.
Slutligen bjuder jag på en bild på mig här nedanför. Se den som ett idolfoto, eller nåt :-)
För precis som A skrev i maj så är jag en förälder utan levande barn. I maj skulle vi bara tjuvfira mors dag med en stor mage men i dag skulle jag ha firat fars dag med en liten fem veckors bebis. I stället stod jag i köket och röjde tillsammans med min pappa (som jag glömde gratta, får göra det i morgon när han kommer för att fortsätta med köket) medan A var och sjöng i kyrkan. Jag hade föreställt mig att den här dagen skulle kännas jobbigare men den har flutit på som vanligt.
Jag vet egentligen inte vad jag vill säga, det mesta är redan sagt både en och två gånger på den här bloggen. Men jag vill i alla fall passa på att tacka alla er läsare som följer vår resa i vått och torrt. Era kommentarer som även jag läser de flesta av är guld värda.
Slutligen bjuder jag på en bild på mig här nedanför. Se den som ett idolfoto, eller nåt :-)
Efter dag 3
Idag har underskåpen kommit på plats och även diskmaskinen. Bänkskivan ligger också på plats även om den inte är fastsatt än.
Dessutom har mannen och jag varit iväg och slängt det gamla köket på Returpunkten. Det tog nästan en timme. Det blir lite skräp av ett helt kök.
Catharina: rördragningen har mina privata hantverkare fixat till.
Dessutom har mannen och jag varit iväg och slängt det gamla köket på Returpunkten. Det tog nästan en timme. Det blir lite skräp av ett helt kök.
Catharina: rördragningen har mina privata hantverkare fixat till.
Dags för sång
Hantverkaren (läs: svärfar) är redan här och köksjobbet är snart igång igen.
Jag är snart på väg till kyrkan för idag sjunger kören vid gudtjänsten.
Jag har nu 50 minuter på mig att bota helveteshuvudvärken...
lördag 12 november 2011
Efter dag 2
Igår frågade Catharina vad det kostar att flytta vatten- och avloppsrör. Enligt mannen har rören flyttats cirka fyra meter och det materialet har kostat cirka 3000 kronor.
Under tiden idag som mannen och svärfar jobbat i köket så har jag krattar löv. Jag hade en romantisk bild av att man krattar löv då det är en strålande fin höstdag, men idag var helt tvärtemot det. Dimma och nollgradigt...
Ett halvår - en evighet men så nära
Idag är det ett halvår sedan den värsta händelsen i mitt liv skedde. Det var då vi var på ultraljudet i vecka 18+6 som visade att vår älskade Dutt hade hydrocefalus (vattenskalle) och att missbildningen var så allvarlig så att det inte fanns någon möjlighet att han skulle överleva utanför min livmoder.
Ett halvår. Det känns så länge sedan samtidigt som det känns så nära.
Ett halvår som förändrat mig som person. Jag kommer nog aldrig bli den Anna som jag var före den 12 maj. Det finns nu ett liv och en person före 12 maj och ett liv och en person efter 12 maj. Före 12 maj var lyckan stor. Naturligtvis fanns oron också, men nu var ju de 12 första veckorna avklarade för länge sedan och efter det är ju allt lugnt. Trodde jag. Det är det man hör. "Bara man klarar de första 12 kritiska veckorna" Pyttsan!! Det hjälpte ju inte oss den här gången.
Efter 12 maj är jag helt plötsligt en mamma utan barn. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva bli det. Tidigare har jag läst på nätet om människor som förlorat barn både tidigt och sent i graviditeten. Jag läste det och kände empati med dom, men jag trodde ju aldrig att jag skulle bli en av dom...
Efter 12 maj ser jag ingenting som självklart längre. Allt, verkligen allt, kan gå åt helvete när man minst anar det.
Många säger att man blir starkare av motgångar och det kanske man blir, men jag hade gärna klarat mig utan den här motgången. Jag hade till och med klarat mig utan hela den här barnlöshetskarusellen och jag hade varit stark ändå.
Den missbildning som Dutt hade är ovanlig, väldigt ovanligt. På vårt sjukhus förlossning föds 2300 barn per år och bara ett till två barn per år har en sådan skada som Dutt. Varför var just Dutt tvungen att vara just det barn som drabbades? Varför var det jag och M som var tvungna att vara de föräldrar som skulle drabbas?
Naturligtvis finns det inga svar att få hur gärna man än vill och jag har försökt att inte fundera för mycket på det eftersom det inte ger något.
Ett halvår. Det är på ett sätt en lång tid. Ska man vara färdig med sorgen? Ska man ha gått vidare nu? Ältar jag för mycket? Har jag fastnat i att vara sörjande?
Jag kände att jag hade kommit upp ur det djupaste hålet, men i och med missfallet så hamnade jag där igen. Så mycket har också hänt på det här halvåret. Jag blev mot alla odds gravid igen. Knappt 3½ månader efter att Dutt kom. Varför fick inte den graviditeten fungera? Varför var inte det embryot livsdugligt? Dutt borde ju ha skyddat Snöis? Ska jag någonsin bli gravid igen och kommer det någonsin gå vägen?
Så många tankar, känslor och funderingar så här sex månader efter vårt livs värsta besked "hjärnan ser inte ut som den ska".
Ett halvår. Det känns så länge sedan samtidigt som det känns så nära.
Ett halvår som förändrat mig som person. Jag kommer nog aldrig bli den Anna som jag var före den 12 maj. Det finns nu ett liv och en person före 12 maj och ett liv och en person efter 12 maj. Före 12 maj var lyckan stor. Naturligtvis fanns oron också, men nu var ju de 12 första veckorna avklarade för länge sedan och efter det är ju allt lugnt. Trodde jag. Det är det man hör. "Bara man klarar de första 12 kritiska veckorna" Pyttsan!! Det hjälpte ju inte oss den här gången.
Efter 12 maj är jag helt plötsligt en mamma utan barn. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva bli det. Tidigare har jag läst på nätet om människor som förlorat barn både tidigt och sent i graviditeten. Jag läste det och kände empati med dom, men jag trodde ju aldrig att jag skulle bli en av dom...
Efter 12 maj ser jag ingenting som självklart längre. Allt, verkligen allt, kan gå åt helvete när man minst anar det.
Många säger att man blir starkare av motgångar och det kanske man blir, men jag hade gärna klarat mig utan den här motgången. Jag hade till och med klarat mig utan hela den här barnlöshetskarusellen och jag hade varit stark ändå.
Den missbildning som Dutt hade är ovanlig, väldigt ovanligt. På vårt sjukhus förlossning föds 2300 barn per år och bara ett till två barn per år har en sådan skada som Dutt. Varför var just Dutt tvungen att vara just det barn som drabbades? Varför var det jag och M som var tvungna att vara de föräldrar som skulle drabbas?
Naturligtvis finns det inga svar att få hur gärna man än vill och jag har försökt att inte fundera för mycket på det eftersom det inte ger något.
Ett halvår. Det är på ett sätt en lång tid. Ska man vara färdig med sorgen? Ska man ha gått vidare nu? Ältar jag för mycket? Har jag fastnat i att vara sörjande?
Jag kände att jag hade kommit upp ur det djupaste hålet, men i och med missfallet så hamnade jag där igen. Så mycket har också hänt på det här halvåret. Jag blev mot alla odds gravid igen. Knappt 3½ månader efter att Dutt kom. Varför fick inte den graviditeten fungera? Varför var inte det embryot livsdugligt? Dutt borde ju ha skyddat Snöis? Ska jag någonsin bli gravid igen och kommer det någonsin gå vägen?
Så många tankar, känslor och funderingar så här sex månader efter vårt livs värsta besked "hjärnan ser inte ut som den ska".