Här kommer min berättelse om när Dutt kom till världen. Det är långt så jag vet inte om ni orkar läsa. Jag har också skrivit det för min skull. Att jag ska komma ihåg vad som hände samt som en bearbetning för min del.
_______________________________________________________________
När vi satte oss i bilen för att åka till förlossningen i måndags slog det mig att jag inte egentligen fattat varför vi skulle dit. Att kändes så abstrakt och konstigt. Troligen hade hjärnan stängt av.
Väl där blir vi mötta av en barnmorska som ska ha ansvar för oss under dagen, för att vi ska slippa ha många personer som springer fram och tillbaka i vårt rum. Vårt rum ligger avskilt och är ganska stort med två sängar. Vi pratar med barnmorskan om våra känslor inför det som komma skall. Jag känner att jag mest har funderingar på vad som händer efter att Dutt väl är ute. Hon berättar att de brukar rekommendera att man ser den lille för att det ska bli mer verkligt och för att man ska kunna sörja bättre. Dessutom berättar hon att de brukar ta hand- och fotavtryck. Övriga frågor vi har om begravning med mera tycker hon att vi ska diskutera med kuratorn. Dessutom berättar hon naturligvis om vad som kommer att ske fram tills Dutt kommer ut.
Till att börja med får jag fyra vaginaltabletter som ska mjuka upp livmodertappen och efter en stund får jag dessutom två smärtstillande tabletter samt två andra tabletter som ska påbörja värkarbetet.
För att påskynda det hela är det en fördel att röra på sig. Jag känner mig inte bekväm med att gå ute i korridoren där jag då kan träffa på höggravida kvinnor så jag går fram och tillbaka i vårt rum, vilket känns meningslöst.
Under förmiddagen kommer också kuratorn och hälsar på oss som hon lovade i torsdags. Hon frågar hur det känns och hur våra tankar inför detta är. Jag är mest nervös för hur jag ska reagera när Dutt är ute. Kommer jag reagera över huvudtaget eller kommer jag att vara helt tom? Kommer jag att gråta eller klarar jag inte av det? Kuratorn säger att allt är normalt. Man är inte konstig eller känslokall om man inte gråter. Det känns skönt att höra.
Under förmiddagen händer inte så mycket. Inget blod och inget ont. Blodet är ett tecken på att det hela har satt igång, men det håller sig borta.
Vid lunch får vi båda mat och efteråt det erbjuder barnmorskan oss att vi kan ta en fika på balkongen och att vi sedan försöker röra oss en stund i stora sjukhuskorridoren utanför förlossningen.
Klockan 14.00 är det dags för den första barnmorska att sluta sitt pass, men då får vi en annan som ska ta hand om oss hela kvällen. Vid den tiden börjar jag få ont i magen och ryggen (som mensvärk) och som första smärtlindring får jag värma handdukar på mage och rygg. Det fungerar till en början, men vid halv fyra får jag min första injektion av morfin. Efter morfinet blir jag väldigt drogad och ligger mest och slumrar på sängen. Värken försvinner aldrig helt med morfinet och när jag får in middag att äta mår jag illa så fort som jag stoppar något i munnen. Mannen letar då frenetiskt efter en kräkpåse men hittar ingen. Illamåendet släpper ganska snart, men barnmorskan kommer ändå in med ett antal kräkpåsar.
Jag får inte i mig mycket mat, men tänker att det vore skönt att röra lite på sig igen. Den idén var ingen bra, då jag blir illamående så fort jag sätter mig upp.
Vid 17.00 får jag en ny dos morfin och då börjar vi också diskutera annan smärtlindring, ryggmärgsbedövning. Barnmorskan tar kontakt med narkosläkaren som efter ett tag kommer och pratar. Han blir osäker angående ryggmärgsbedövning med tanke på min blodbild samt de blodförtunnande mediciner jag tar. Han ska konsultera en kollega. I stället får jag en ny dos morfin samt en tablett mot illamåendet. Under tiden vi väntar på beslut så sätter jag mig i duschen för att duscha varmt på mage och rygg. Det fungerar ganska bra, men väl tillbaka i sängen kommer den där kräkpåsen väl till pass. Jag känner med en gång ett kraftigt illamående när jag sätter mig ner. Mannen hinner inte avsluta meningen "Ta en djupt andetag" innan jag spyr som bara den. Mitt i allt detta kommer barnmorskan in tillsammans med en ny narkosläkare. Den här läkaren vill konsultera kollegor i Stockholm innan han sätter bedövningen. Ingen vill riskera att jag får en blödning i ryggen och det är jag helt införstådd med. Båda dessa narkosläkare är väl insatta i vår situation och visar verkligen att de lider med oss. Det är så skönt att slippa förklara för varje ny person som kommer in i rummet hur läget ligger till.
Ganska snart kommer narkosläkaren tillbaka och han har nyheten att nu blir det
bedövning. Jag som är ganska groggy bara gör som han säger och lägger mig på sidan och han får göra sitt. Jag trodde faktiskt att bedövningen skulle göra ondare att få, men det gick faktiskt över förväntan.
Nästan genast försvinner värken helt och hållet! Gud så skönt!
Då är klockan cirka 21.00 och under hela dagen har jag fått tabletter var tredje timme som ska påskynda processen. Vid det här laget är vi ganska trötta båda två och önskar faktiskt att det ska hända något.
Vid tio-tiden är det återigen dags för barnmorskebyte. Vi börjar förbereda oss för att sova lite "på riktigt" och när jag då går på toaletten har det kommit lite blod. Under hela eftermiddagen har jag haft ett bäcken i toaletten ifall något annat än urin och blod skulle komma. Alltså Dutt. Jag meddelar barnmorskan om blodet och hon säger då att det kan vara så att det nu börjar hända lite saker.
Både jag och M somnar strax före elva, men redan en timme senare vaknar jag av att jag har ont i magen och ryggen. Jag tycker det är konstigt att ryggmärgsbedövningen inte längre tar och larmar barnmorskan. Hon kommer med raketfart och jag meddelar att jag har ont. Hon springer då och ringer narkosen för att höra om jag kan få en extra dos med medicin. När hon kommer tillbaka känner jag att det rinner blod där nere och jag sätter mig upp i sängen och säger att jag måste på toa. Barnmorska tycker då först att jag ska få det smärtstillande först, men jag säger att jag tycker att något trycker på där nere. En yrvaken M och barnmorskan leder mig till toaletten där det ganska snart kommer något i bäckenet som jag misstänker är vår
Dutt. Jag ropar till barnmorskan och M som är utanför och säger att det kom något och att jag inte vill titta.
Barnmorskan kommer in till mig och ber mig böja mig framåt så att hon kan se. Hon säger då "ja, det är så". M kommer in till mig och medan jag fortfarande sitter på toaletten håller vi om varandra. Jag tror att barnmorskan då är iväg för att hämta en kollega. Efter en stund får jag resa på mig lite grann så att hon kan klippa navelsträngen. För att vi ska slippa se hur det ser nere i bäckenet lägger hon en handduk över toaletten, vilket jag tyckte var väldigt skönt. Jag leds tillbaka till sängen av M och den andra barnmorskan. Då känner jag mig helt tom. M sätter sig i en stol bredvid och vi hör hur barnmorskorna grejar ute på toaletten.
Snart kommer den första barnmorskan ut till oss och berättar att det är en pojke och hon undrar om vi vill se honom med en gång eller om de ska väga och mäta honom först. Hon berättar också att han kroppligt ser helt normalt ut. Hon har räknat fingrar och tår och sett att ryggraden ser normal ut. Vi väljer att de ska mäta och väga först då vi inte riktigt samlat oss än. Men ganska snart kommer hon med honom insvept i en liten handduk. Hon lägger ner honom i mitt knä och där ligger han - en liten minibebis. 19 cm lång och 150 gram tung. Det känns så otroligt märkligt att han ligger där. Det ser ut som han sover, men tyvärr är det ju inte så. Jag känner mig fortfarande helt tom och tårarna vägrar att komma. Det som jag varit rädda för, men som kurator sa var helt normalt. Vi sitter med honom i ungefär två timmar och under de timmarna gråter M så det räcker för mig också.
Mitt i alltihop börjar M leta efter kameran som vi visste att vi hade packat ner, men han hittar den inte. Då inser vi att den trots allt är hemma då vi i sista minuten bytte väska och kameran blev kvar i den andra väskan. Barnmorskan säger att vi kan få se honom i morgon också så att M hinner åka hem och hämta kameran på morgonen.
Vid två-tiden väljer vi att larma på barnmorskan och säger att de kan ta Dutt. Vi känner då att vi är nöjda för stunden och dessutom är vi väldigt trötta. Barnmorskan vill då se om hon kan plocka ut moderkakan för att jag ska slippa operera bort den. Hon får inte ut den och efter fem minuter kommer en läkare in och hon får efter lite jobb bort den. Skönt att slippa operation i alla fall. Trötta lägger vi oss och försöker sova och det går relativt bra. Jag larmar igen på barnmorskan vid fyra då jag tycker att blodet bara forsar mellan benen. Barnmorskan kollar och tycker att allt är normalt. Sover igen till halv åtta då vi får lite frukost.
Under förmiddagen åker M hem för att hämta kameran. Vi träffar även läkare och kurator. Med kuratorn beslutar vi att att Dutt ska ha ett så kallat enskilt omhändertagande. Det innebär att vi med hjälp av en begravningsbyrå får bestämma var han ska få sin vila. Kuratorn tar kontakt med en begravningsbyrå som ringer oss på fredag.
Jag tar också en välförtjänt dusch och efter det ber vi att få se Dutt igen. Dutt kommer in i en sån där plastkorg på hjul insvept i en handduk. Nu är han svart på handflator och fötter då nattbarnmorskan har gjort hand- och fotavtryck på honom med en stämpeldyna. Nu är han kall, på natten var han fortfarade varm. Vi tar några bilder på honom och pratar lite med honom. Nu kommer mina tårar lättare. Nu vi sitter med honom i en halvtimme och under tiden kommer läkaren som ska ordna läkarintyg till oss och även han tittar på honom en stund.
Strax efter lunch åker vi
tomhänta hem från förlossningen. Vi är nu sjukskrivna till och med den 30 maj. Vi får se hur vi mår när vi är hos kuratorn nästa torsdag. Om vi inte är redo att gå tillbaka till jobbet tar hon kontakt med läkaren igen.
Sedan vi kom hem i går har vi tagit hand om varandra, gjort rabarbersaft, påbörjat en sats med syrenblomssaft, pysslat i trädgården, gråtit, skattat, pratat, kollat in den minneslund vi tänkt att Dutt ska vara i och tagit det väldigt lugnt.
