Stämningen var tryckt när vi satt i väntrummet på mödravården och väntade på att bli uppropade av läkaren.
Det här läkarbesöket var tidigare tänkt att vara ett besök där vi skulle planera upp hur vår graviditet skulle se ut med extra läkarkontroller och ultraljud. Läkaren som vi önskat träffa är samma läkare som tog hand om oss när vi fick veta vad som hänt Dutt.
När hon ropar upp oss ser hon redan tagen ut då hon av min barnmorska fått veta att syftet med mötet ändrats.
Hon undrar hur vi mår och vi säger att vi den senaste veckan förväntat oss det värsta, men att det någonstans finns ett litet litet hopp kvar trots allt.
Väl uppe i gynstolen konstaterar läkaren och även vi att Snöis är lika stor som förra vecka (10 mm) och att inga hjärtljud syns. Läkaren kollar flera gånger för hon vill verkligen hitta hjärtljud. Just då känner jag bara "Jaha... det var det".
Nu märker vi att läkaren är mer tagen av situationen och hon säger "vissa patienter känner man lite extra för och vill att det ska gå bra för". Tyvärr kunde vi idag inte bedra med det.
Då graviditeten avstannat var jag inte längre hennes patient utan hon följer oss till gynmottagningen. Hon ordnar så att vi får träffa en läkare där inom bara en kvart. Gynläkaren vi träffar har blivit informerad om läget och är väl insatt i vår tidigare situation. Hon pratar om de två möjligheter som finns - starta missfallet med tabletter eller ta bort det genom skrapning.
Herregud - vad ska man välja? Återigen helt bisarra beslut. Om man väljer tabletter kan man ordna allt hemma, men man vet då aldrig hur lång tid det tar för kroppen att sätta igång blödningen. Risken finns också att kroppen inte klarar av att få ut allt och då måste man ändå genomgå en skrapning.
Det andra alternativet är som sagt skrapning då man vid en operation plockar ut innehållet i livmodern. Detta tar ungefär 10 minuter.
Efter en viss fundering väljer jag skrapning då jag känner att proceduren med tabletter kommer kännas allt för lika med det vi gick igenom med Dutt. Jag väljer det också eftersom jag vill ha det "avklarat" så fort som möjligt.
Direkt efter det ta en undersköterska blodtryck och blodvärde på mig och efter det träffar vi en sjuksköterska som bokat en tid på operation till mig. Så på torsdag klockan 11 ska vi vara på operation så att de kan plocka bort lilla Snöis som så gärna verkar vilja vara kvar därinne i den trygga livmodern.
Efter att vi kom hem kan vi återigen konstatera att omhändertagandet av alla inblandade idag har varit otroligt bra. Inget som man kan klaga på. Väl hemma har vi inte orkat göra så mycket. Som tur var hade vi lite mat sparat sedan helgen så det var bara att slänga in i micron. Sedan har vi varit hos Dutt en stund.
Tänk att man nu har två änglar i olika storlek. En på 19 cm och en på 1 cm. Hoppas att de tar hand om varandra där de nu är.
Tack för alla fina kommentarer jag fått under dagen. De värmer även om de inte kan förändra något. Det finns inga ord som är tillräckliga för den här situationen, men era tankar och kramar gör det lite lättare.
Det känns så otroligt länge sedan samtidigt som det skulle kunna vara igår. Alla minnesbilder är så starka av den dagen.
