Jag har skrivit om detta i ett antal inlägg som jag nu inte orkar leta upp.
Jag har aldrig sagt att jag är negativ inställd till adoption. Bara att jag just nu absolut inte är redo för det och kan inte se mig som någon som går in i den processen. Just nu!
Anledningarna till det är många. Bland annat:
- Jag vet att jag kan bli gravid och förhoppningsvis kan bli det igen och lyckas gå en hel graviditet. Hade det varit så att jag efter alla dess ivf-behandlingar aldrig sett ett plus skulle jag nog vara närmare beslutet om adoption.
- Visst det är barngaranti vid adoption, men många länder (nästan alla) kräver att man är fullt frisk, vilket jag långt ifrån är. Därmed kan väntetiden för oss bli längre än normalt.
- Kostnaden skrämmer också. Vi har lagt ut mycket pengar på våra ivf:er också, men långt ifrån så mycket som en adoption kostar.
- Jag vill försöka att få bära mitt egna barn och få den där lilla bebisen som jag länge längtat efter.
- Jag har fortfarande hoppet om att vi ska lyckas få ett biologiskt barn så därför försöker att jag tänka så lite som möjligt på adoption, men ibland kommer de tankarna ändå.
Nina frågar också "Skäms man om man Inte får ett eget biologisk barn, av samma kött och blod? Som liknar en själv eller ens partner/farmor/moster?" Jag skäms inte överhuvudtaget över det längre. Dessutom har jag faktiskt ett barn, men som tyvärr inte fick leva, så jag vet att jag faktiskt kan få biologiska barn.
Nina frågar ytterligare "Om man adopterar är man garanterad ett levande barn och är inte det vad ni egentligen helst av allt vill ha? Spelar det då någon roll vems livmoder det har legat i, ni formar ju barnet, lär vad som är rätt och fel. Ni lär en individ vad livet går ut på. Ni är ju dennes föräldrar oavsett utseendet sinsemellan. Att vara förälder är väl mer än att bara få ett barn?"
Just nu spelar det roll i vilken livmoder mitt barn legat. Inte just för att jag vill att mitt barn ska ha mina gener utan för jag känner så stark att jag vill uppleva en graviditet. En lyckad graviditet. Jag har trots allt varit så nära så jag kan inte just nu släppa taget om att få uppleva det igen.
Oavsett gener så naturligtvis formar man sitt barn, biologiskt eller adopterat, till den man vill att barnet ska bli.
Jag beundrar dom som bestämmer sig för att "lägga ner" sina egna försök och satsar på adoption. Jag kan inte se mig göra det. Än.
Det får vara så. Kanske kommer jag till en punkt då jag säger stopp till fler försök och går vidare till adoption. Den som lever får se, men jag hoppas framför allt att den får se en lyckad graviditet.
Måste säga att jag blir lite trött på alla som verkar se adoption som lösningen på barnlöshet. Det kan vara en lösning för vissa men nått som varje par måste få bestämma utan att ses som för eller emot. Skulle själv aldrig adoptera dock inte för att jag är emot adoption.
SvaraRaderaOj vad alla är på dig gällande adoption hela tiden! Kan de inte bara lägga av?!
SvaraRaderaDet är en mognadsprocess som växer fram. Ett beslut som inte är självklart. Det är många ja, nej och kanske.
Adoption är inte rätt för alla. Å jag förstår dig som vet att du kan bli gravid att du inte kan släppa den tanken. Håll kvar vid den! Dutt och Snöis ska ju få ett BIOLOGISKT syskon!!! Det hoppas jag på. Det tror jag på!
(jag hoppas däremot att du inte "överger" mig om vi inte lyckas och siktar in oss på vårt adoptivbarn istället ;)
kram!!!
äsch adoption är inte för er! ni känner inte att det är vägen för er och ni har ju ansolut vägar att välja på. Själv förlorat ett litet barn och folk säger samma sak till mig "adoptera istället då behöver du ju inte oroa dig" helt vansinnigt dumt men dom menar ju väl. Änglaföräldrar är missförstådda, har man förlorat ett barn tidigt får man inte vara ledsen som om man förlorat en treåring men ändå ska man vara för ledsen för att våga försöka igen? bullshit säger jag! lycka till med nästa försök! :-)
SvaraRaderaKan bara instämma med övriga här, anser folk har åsikter om allt de inte har med att göra. Vi hade INTE adopterat oavsett vi fått dottern eller inte, det kändes aldrig rätt väg för oss. Ska man adoptera måste man nog lekt med tanken innan man får problem att få barn eller låta den växa fram, adoption är inget självklart för barnlösa.
SvaraRaderaOch ja, i vårt fall spelade det roll om barnet såg ut som vi eller inte - vilket faktiskt är ett väldigt personligt val att göra och som man inte kan döma någon för. Min högsta önskan var att få bära och föda ett barn, vilket jag hade lyckan att få uppleva, oavsett det var mitt eller ÄD som vi var på väg mot.
Man måste respektera ALLAS val och var i processen man står och hur känslor förändras. Jag tror att i vårt fall spelade även vår ålder en stor roll.
Jag TROR att du Anna kommer att både bära och föda ditt barn, växer sig ändå tanken om adoption fram inom dig så är det något helt annat.
Ursäkta lång kommentar, men blir lite upprörd eftersom jag fått liknade frågor ett antal gånger.
Varma kramar
Åh, jag förstår dig så i dina tankar, eftersom jag känner likadant själv. Vi har inte sett ett riktigt plus en endaste gång men är precis lika långt ifrån adoption ändå, det känns helt enkelt inte som om det är något för oss. Man måste lita på sin magkänsla och vad man tror är rätt för en och framförallt vad man tror kommer funka. Hade Carlanderska sagt till dig och mig efter våra 4 år nu som längtande att det inte var någon ide att fortsätta så visst hade man kanske behövt fundera på andra vägar. Men än så länge har vi inte hört något om det utan snarare att vi har fina förutsättningar och att det någon gång kommer att gå! Vi SKA få gå med stora magar en vacker dag, så är det bara :)
SvaraRaderaMånga varma kramar