Den senaste veckan har jag haft otroligt svårt att somna. Jag kan vara jättetrött när jag går och lägger mig men när lampan släcks så blir jag pigg. I sängen i mörkret börjar då tankarna vandra.
Igår började jag tänka på Dutt. Jag har mina ritualer när det gäller honom. Jag är hos honom på kyrkogården cirka fem gånger i veckan, vi har hans minnesbord i vardagsrummet där det alltid brinner minst ett ljus om kvällarna och jag säger alltid godnatt till honom där innan jag går och lägger mig.
Trots alla dessa ritualer blir det lätt lite abstrakt alltihopa. Igår högg det till i hjärtat och tårarna kom när jag kom på att detta inte bara är någon abstrakt. Dutt är vårt barn. Ett barn som borde ha levt med oss här och nu. Han är inte en abstrakt ultraljudsbild eller ett namn på en plankett på kyrkogården. Han är en lite bebis som vi har hållit i våra händer. Vår bebis. Vårt efterlängtade barn.
Jag får inte glömma att Dutt faktiskt är konkret. Jag tittar väldigt sällan på de foton som barnmorskan tog på honom. Det blir ultraljudsbilden från vecka 12 som jag förknippar med honom. Kanske är det dags att ta fram dom där bilderna för att verkligen se att han är han.
Dutt är inte en ultraljudsbild. Han är ett barn. Mitt barn.
Vet inte vad jag ska säga, men är så otroligt ledsen för det du gått igenom Anna. Något ingen borde få gå igenom. Skickar massa varma kramar
SvaraRaderaDet är fullt förståeligt! Han är inte någon som inte fanns! På så vis kommer han också alltid att finnas. Det är viktigt...
SvaraRaderaKram
Hoppas på syskon snart.
Han är ditt barn ja. Men det tar nog lång tid att ta in. Men du kanske tittar hellre på ultraljudsbilderna för det var då han levde fortfarande? Lättare att titta på.
SvaraRaderaBra att du har kvar bilderna iallafall, en dag går det nog lättare, sorgen är ju så färsk nu.
Lycka till nu i kommande försök!
Jag tycker att dina ritualer låter så fina. Om jag var ett änglabarn skulle jag inte kunna önska bättre föräldrar än ni. Jag kan tänka mig att det måste vara svårt att tänka på honom som att han egentligen borde vara levande liten rosig bebis. Jag kan inte ens se mig själv med ett barn oavsett vilket det blir. Det känns totalt främmande.
SvaraRaderaLycka till med kommande FET! Jag (och maken) har också kört igång FET och är idag på cykeldag 6. Heja oss båda!
Du har helt rätt. Han är ditt barn, inte bara en ultraljudsbild. Det är hemskt sorgligt att läsa, men också en viktig insikt. Du födde honom, eran lilla son.
SvaraRaderaKramar till dig.
Jag gick tillbaka i bloggen till då du gav adressen till bilddagboken med bilden på Dutt. Mina tårar rinner nu lika mycket som de gjorde den gången du lade upp det inlägget.
SvaraRaderaFöljer din resa varje dag och med tiden har jag hoppats så på ett syskon till Dutt att jag glömt att Dutt var ju Dutt. Om du förstår hur jag menar. Och inget illa menat!
Han var så fin och perfekt.
Du och din man SKA få ett levande barn, ni måste få det. Jag önskar ingen annan det mer!
Massa kramar, igen.
Självklart är Dutt lika verklig som alla andra. Han har funnits, han är inte bara "ett foster".
SvaraRaderaTyvärr tror jag att de flesta människor inte tänker på oss som har förlorat ett barn som att vi faktiskt också är föräldrar. T ex vid Fars dag förra året som var kort efter att vår Tu föddes, det var ingen som gratulerade min man på Fars dag - fast han ju precis hade blivit pappa, om än till ett änglabarn. Just därför tycker jag det är så viktigt att vi får ha våra ritualer och att vi får behandla våra barn som om de fortfarande var här hos oss - och det är de ju, på sitt sätt.
För min del har jag märkt att det hjälper att jag berättar att vår dotter har ett namn, hon heter Tu, hon ser ut så här, hon var så här stor när hon föddes. Det gör henne mer verklig även för andra.
Stor kram!