Som vanligt kunde jag inte somna igårkväll. Tankarna började vandra och igår valde jag att ta fram telefonen och skriva ner det som for omkring i huvudet. Det har ju kuratorn rekommenderat att jag ska göra.
Efter att ha skrivit ner de mesta tankarna kunde jag efter en stund somna.
Detta var det jag skrev i mörkert igårkväll:
"Tankar den 11 januari kl 23.08. Kvällens känsla är rädsla. Nästintill skräck. Rädd för att aldrig bli gravid igen. Det är en stor skräck. Samtidigt är det en stor rädsla för att bli gravid igen då jag nu vet hur mycket som kan sker och hur många hinder som måste passeras för att graviditeten ska gå hela vägen. 40 veckor är en hel evighet. Rädsla för att alla runt omkring ska bli gravida före mig. Att jag ska bli ensam kvar i min barnlöshet. Rädd för att bli tvungen att ta beslutet om adoption. Jag vill verkligen inte behöva ta det beslutet."
Efter att ha skrivit ner de mesta tankarna kunde jag efter en stund somna.
Detta var det jag skrev i mörkert igårkväll:
"Tankar den 11 januari kl 23.08. Kvällens känsla är rädsla. Nästintill skräck. Rädd för att aldrig bli gravid igen. Det är en stor skräck. Samtidigt är det en stor rädsla för att bli gravid igen då jag nu vet hur mycket som kan sker och hur många hinder som måste passeras för att graviditeten ska gå hela vägen. 40 veckor är en hel evighet. Rädsla för att alla runt omkring ska bli gravida före mig. Att jag ska bli ensam kvar i min barnlöshet. Rädd för att bli tvungen att ta beslutet om adoption. Jag vill verkligen inte behöva ta det beslutet."
Hej,
SvaraRaderaUsch vad jag känner igen det. Skräck att både ha och mista. Inte många andra situationer i livet som innehåller både ock när jag tänker efter. Tänk en dag och en stund i taget. Rusa inte på stigen i barnlöshetn. När du är redo för nästa tanke, ta den då, inte än!
Du är inte ensam,
Kram
Ååå, stackars! Vet så väl hur det känns när allt är mörkt ibland.
SvaraRaderaMånga kramar!
Jag har läst din blogg nu ett tag och tycker att det är hemskt det som hänt er. Det är inget som någon ska behöva genomlida!
SvaraRaderaJag har även sett dina inlägg och svar om adoption och min nyfikenhet kring detta har ökat för varje inlägg om detta ämne varje gång. Jag är själv adopterad och är så jävla tacksam över att ha fått mina föräldrar. Mina biologiska föräldrar hade ingen möjlighet att ta hand om mig, och hade det inte funnits någon som hade vela ha barn (men som ej kunnat få själva) hade jag förmodligen inte överlevt min första födelsedag. Jag undrar därav varför du verkar så negativt inställd till att adoptera själv?
Skäms man om man Inte får ett eget biologisk barn, av samma kött och blod? Som liknar en själv eller ens partner/farmor/moster?
Om man adopterar är man garanterad ett levande barn och är inte det vad ni egentligen helst av allt vill ha? Spelar det då någon roll vems livmoder det har legat i, ni formar ju barnet, lär vad som är rätt och fel. Ni lär en individ vad livet går ut på. Ni är ju dennes föräldrar oavsett utseendet sinsemellan. Att vara förälder är väl mer än att bara få ett barn?
Jag hoppas att du inte tar illa vid dig av detta, jag är bara nyfiken.
Trillar in för första gången!
SvaraRaderaGår igenom samma sak som ni... med två missfall i bagaget och cirka 15 försök till att bli gravida. Just nu väntar jag på mensen... igen... för den kommer att komma. På lördag eller måndag.
Kramis!
Det är som att läsa sina egna tankar- dagar och nätter fyllda av skräck. 10 års försök och bara ETT plus, som blev missfall i somras. Ja, kommer jag någonsin att plussa igen? Kommer det gå bra i 40 veckor då, när det inte har gått bra på 10 år????? Ständigt känna mig misslyckad och otillräcklig.
SvaraRaderaRädslan att alla runt om kring skall bli gravida först, den känslan har jag redan upplevt, plågats igenom och (konstigt nog) överlevt. Alla vänner har 2-3 barn. Själva är vi utan.
Tyvärr får vi inte adoptera pga makens sjukdomsbild. Stopp från alla länder. Tack då!
Du är INTE ensam Anna.
Största kramen till dig!
Kram Ninna /villblimammanu.blogspot.com