En månad är Dutt idag

Jag fortsätter att räknar dagar och veckor och månader. Idag är det en månad sedan Dutt kom och flög iväg.

Idag är det en månad sedan vi gick tomhänta hem från förlossningen hand i hand, medan barnmorskorna tog hand så att Dutt hamnade i ett kallt utrymme.

Precis när Dutt kom på natten valde vi att sitta med honom i cirka två timmar, men då vi klantat oss och glömt vår kamera valde vi att se honom igen på förmiddagen. Då hade M hunnit hem och hälsat på katten och hämtat kameran.
Barnmorskan kom då in med Dutt liggandes i en sån "plastbalja" på hjul som man har sina barn i på BB. Här låg han så liten och skör inlindad i en handduk. Barnmorskan sa "nu är han kallt och inte så varm som han var i natt". Hon plockar upp den lilla lilla kroppen och lägger i mina händer. På natten när vi satt med honom fick jag inte fram en enda tår, men nu kommer tårarna. Ingen störtflod precis, men ändå så mycket så att jag inte behöver tänka på att jag är känslokall och knäpp som inte klarar av att gråta när jag ser min döda son. Just dom farhågorna hade jag diskuterat med kuratorn när hon besökte oss dagen innan. Hon sa då att alla reaktioner är normala reaktioner. Allt i sorgearbetet verkar vara normalt hur onormalt man än känner själv att det är.

När vi sitter där med Dutt i famnen tar M några bilder på honom, vilket just då för stunden kändes väldigt makabert. Han tar bara några stycken då vi vet att barnmorskan på natten också tagit ett antal kort på honom.

Att sedan trycka på larmknappen och säga till barnmorskan att vi hållit och tittat på Dutt tillräckligt länge var på något sätt ett tungt och svårt beslut. I och med det visste vi att vi aldrig mera skulle få se eller hålla i honom någon mer gång. Nästan gång vi skulle vara nära honom var på begravningen två veckor senare då han ligger i en stängd minikista några centimeter ifrån oss i kapellet.

Många känslor har rusat genom min kropp och sinne den här månaden. Ibland har jag undrat vad det är jag sörjer, ibland känns allt normalt till man kommer ihåg att så inte är fallet. Ingenting kommer bli som vanligt igen. Vi får helt enkelt inse att det läge vi nu är i - att vara föräldrar utan barn är vårt normala liv. Ibland sörjer jag framtiden, för att jag inte vet vad den har att erbjuda. Tankar som "var det här det närmaste ett barn vi kom?" kommer upp i tankarna och på dom tankarna finns inga svar i dagsläget. Det är bara framtiden som kan utvisa det.


Under hela veckan har jag tänkt att jag skulle titta på bilderna som barnmorskan tog på Dutt, men jag har inte orkat, men idag ska jag göra det tänkte jag.
Som vanligt kommer ljus lysa på Dutts minnesbord idag. Vädret utanför, spöregn, symboliserar tydligt vilken sinnesstämning jag har idag.