Telefonintervju i allt känslomässiga kaos

Idag väntar jag på att läkaren från Carlanderska ska ringa. Telefonen ringde, naturligtvis när jag hade tandborsten i munnen och då trodde jag givetvis att det var han. Jag hade fel. Istället var det angående ett jobb som jag mitt i allt kaos skickade in en ansökan till precis dagarna efter Dutts begravning.
De hade nu gjort ett första urval av de 49 ansökningar som de fått in och hade då valt att göra en liten telefonintervju med dom för att sedan ta in de bästa till personlig intervju.

Nu hoppas jag verkligen att jag gjorde ett bra intryck för jag måste verkligen har ett nytt jobb!! Jag är färdig med det ställe där jag jobbar just nu känns det som. I det företaget är det ingen ordning, de gör vad som helst med personalen. Jag fick ju själv neddragen tjänst förra året. Att jobba 50% är skönt på ett sätt men i längden syns det för mycket i lönekuvertet.

Om jag får vara lite egoistisk i sammanhanget tycker jag att jag har goda möjligheter att få komma på personlig intervju. Jag har arbetet inom det område som tjänsten gäller sedan jag blev färdigutbildad, 7 år och jag försökte nu framhäva mitt arbetssätt i telefonintervjun på bästa sätt.

Tänk vad skönt det skulle vara att arbeta i samma stad som jag bor, 10 minuters cykelväg till jobbet i så fall. Dessutom att få jobba inom kommunen. Man kan klaga på kommunen som arbetsgivare, men de vet trots allt vad det finns för lagar och förordningar som man måste följa.

Snälla ni - Håll tummarna för att jag får det här jobbet. Jag känner att jag är värd det här jobbet.