Vad sörjer jag?

När min mamma gick bort i januari 2001 sörjde jag det som försvann med henne. En slags trygghet som jag tror alla mammor utstrålar till sina barn. Jag sörjde den person som följt mig och format mig under mina då 22 år. I 22 år hann jag lära känna och respektera min mamma. Det var det jag sörjde. Det som funnits i min närhet  så länge och som man trodde skulle finnas där mycket längre tid än så.

Men nu kan jag ju inte sörja det som varit. Den här sorgen efter Dutt är helt annorlunda. Nu sörjer jag det som aldrig blev. Jag sörjer de förväntningar som jag hade på mitt liv som mamma. Jag sörjer att Dutt inte fick bli den perfekta lillla pojke som jag antog att han skulle bli. Jag sörjer helt enkelt att framtiden inte blev som jag hade tänkt mig. Jag ville lära känna Dutt,  uppfostra honom precis efter mina tankar, lära honom gå och lära honom att  visa respekt för andra. Jag ville gå på babysim, babysång, babymassage och gå på öppen förskola med honom. Jag vill trösta honom när han var ledsen och skratta med honom när han var glad. Jag ville att Dutt skulle lära känna sin morfar, morbror, moster, farmor, farfar och övrig släkt och vänner. Jag ville också att han skulle få följa med till kyrkogården för att lära känna sin mormor. I och för sig hoppas jag att han nu, i himlen, fått lära känna henne.

Det är allt detta som jag inte fick uppleva som jag idag sörjer.
 Dessutom sörjer jag den ovisshet som framtiden har att erbjuda - Kan jag bli gravid igen eller inte och är då det barnet livsdugligt? Om man nu kan sörja en sån sak så gör jag det.