När jag skrev det här inlägget för exakt fyra veckor sedan var det totalt kaos i mitt huvud.
När jag läser inlägget så här fyra veckor senare ser jag i sättet jag skrev att inlägget skrevs med en hjärna som inte tagit in det jag varit med om. Händelseförloppet är också väldigt odetaljerat beskrivet och det känns som mina känslor inte landat.
Nu ett antal veckor senare känns det ibland fortfarande som kaoset i huvudet kvarstår, men känslorna har i alla fall landat något.
Ett rutinultraljud ska vara spännande och fantastiskt. Man ska inte gå ifrån ultraljudsrummet med rödgråtna ögon tillsammans med en barnmorska för att få träffa en läkare för att ta ställning till ett avbrytande av sin graviditet.
Ett rutinultraljud ska vara ett tillfälle att få "lära känna" sin bebis man har i magen. Det ska inte resultera i att jag tittar bort från tv-skärmen då jag inte klarar av att se Dutt, när läkaren återigen kontrollerar hjärnan med ett ultraljud.
Efter ett rutinultraljud ska man gå därifrån med ett stor leende på läpparna och en fin bild på bebisen i handen. Man ska inte behöva skriva sin namnteckning på en ansökan till Socialstyrelsen om att man ansöker om sen abort på grund av grava missbildningar på bebisen.
När man kommer hem från rutinultraljudet ska man fortsätta att sy på den vagga som man börjat på tidigare. Inte behöva bära bort vaggan till ett rum och stänga dörren så man slipper se den.
Det är så mycket i den här situationen som är FEL! Faktiskt allting. Det finns ABSOLUT ingenting som är rätt.
Mitt i den här situationen har min blogg, alla ni kära läsare, anhöriga och vänner varit ett otroligt stöd i den här kaotiska situationen. Jag har gjort det förut men jag gör det igen - Tack så hjärtligt för allt stöd!!
Samtidigt ska jag be om ursäkt för att jag inte läser och kommenterar hos er som jag brukar. Tyvärr orkar jag inte läsa några gravidbloggar just nu. Jag hoppas att ni förstår det.
Livet är sjukt orättvist och jag förstår om du inte orkar läsa gravidbloggar.
SvaraRaderaJag tycker att du är fantastisk som orkar/vill blogga och dela med dig av er sorg. Jag håller tummarna för att ni snart blir gravida med ett syskon till Dutt.
<3 kramar
Vännen, du behöver verkligen inte be om ursäkt! Förstår mycket väl att du inte orkar läsa gravidbloggar-vem hade orkat det!?
SvaraRaderaDet är precis som du säger-ingen ska behöva gå ifrån ett RUL på det viset som du och din man fick göra-det är så förbannat orättvist!
Jag hoppas och önskar att ni försöker igen när ni känner er redo och orkar. Kommer fortsätta hålla tummarna för er i framtiden!
Varma kramar
Jag förstår att du inte orkar kommentera och läsa när du är mitt i allt detta. Kram
SvaraRaderaNae det ska man verkligen inte behöva gå igenom, det är så hemskt det som hänt. Alla tankar till er o Dutt.
SvaraRaderaKram
Usch, nej så ska det inte vara. Livet är så oerhört orättvist ibland. Fina goda människor som ni ska inte behöva gå igenom sånt här, det ska ingen behöva. Hoppas att ni orkar försöka med en bror eller syster till fina Dutt till hösten. Och hoppas att ni mår lite lite bättre för var dom som går.
SvaraRaderaKram!!
Önskar så att allt bara vore en hemsk dröm! Tänk inte på kommentarer eller besök hos någon, var rädd om dig bara.
SvaraRaderaKram!