Skäms vi?

Jag fick en kommentar för ett tag sedan från en läsare som fick mig att fundera. Den lyder så här: "hej jag undrar en sak som jag tänkt på länge, vet att du inte kan svara för alla ofrvilligt barnlösa men varför skäms ni så mycket för att ni inte kan få barn eller har svårt att få barn ? det är ju knappast ert fel.
hoppas du och din man får erat efterkängtade syskon till snöis och dutt
många kramar"


Som sagt fick den här kommentaren mig att fundera hur det egentligen är. Skäms vi för vår barnlöshet?

Ja, till viss del tror jag att det är skamligt i allmänhet att inte lyckas får barn i dagens samhället. Attityden i samhället är att barn är normen, och då gärna två, och det som är meningen med livet.

I mitt fall så kände jag att det var ett stort steg att ta att vara öppen med det. Till de anhöriga ville man ju berätta "jag är gravid", inte "jag kan inte få barn". När vi misslyckades en månad så tänkte vi "men nästa månad får vi berätta"... Därför dröjde det för oss två och ett halvt år (september 2010) innan våra närmaste släktingar och vänner fick veta vår verklighet. Då hade vi hunnit genomgå ett år av egna försök, utredning och två misslyckade ivf-försök. Jag vet hur nervös jag var när jag ringde min pappa för att berätta om vår verklighet, men när det väl var sagt kändes det så skönt och vi undrade varför vi varit tysta så länge...

Sedan dess har vi varit totalt öppna med att vi har svårt för att bli gravida, att vi genomgår ivf-behandlingar, att vi fått avbryta graviditet samt fått missfall. Nu är det inget konstigt att prata om det och jag skäms inte alls över det, utan skulle någon på stan fråga varför jag inte har barn skulle jag utan tvekan berätta hur läget ligger.

Det första stora för oss efter att vi pratat med våra vänner och släktingar var ju att vara med i en stor tidningsartikel i Svenska dagbladet där vi med bild och namn gick ut och pratade om vår barnlängtan. Därefter har jag blivit mindre och mindre anonym på min blogg då jag anser att det vi går igenom inte är något att skämas över och att det är allt för många som drabbas.

Men, jag vet att många som kämpar för att få barn är anonyma på sina bloggar och att anhöriga och vänner inte vet något om deras kamp. Jag kan inte svara för varför dom gjort det valet. Svaret tror jag inte är helt lätt. Vi själva var ju som sagt tysta i två och ett halvt år...

Att inte på naturlig väg kunna bli gravid är idag ingenting som man pratar högt om. Det är på något sätt för privat och visst är är ju väldigt privat. Jag tycker det känns jättekonstigt att sitta och prata med min pappa om ägglossningar, mens och hur behandlingar går till, men jag känner ändå att vi tog rätt beslut genom att vara öppna med vår barnlöshet.

Just nu skäms jag verkligen inte för min och mannens barnlöshet. Det har på något sätt blivit en del av oss nu och dom vi är. Vi vet ju nu att vi kan bli gravida och vi hoppas att vi ska lyckas igen och att den graviditeten då går hela vägen.

Vad säger ni andra barnlösa? Skäms ni?