Välkomna!

Jag misstänker att jag idag kommer ha ett antal nya besökare som kikar in på min blogg. Till er säger jag VÄLKOMNA!!


Idag är jag nämligen med i en artikel i lokaltidningen som handlar om vad och varför jag bloggar.

För er nykomlingar så finns min historia kortfattat att läsa här. 


(Ni trogna läsare kan nog redan den här historien...)


Jag trodde som sagt att det skulle vara enkelt att skaffa barn. Det var ingen som hade sagt något annat åt mig, snarare tvärtom. Hela tonårstiden hörde man bara att var så lätt att bli gravid så det var viktigt att skydda sig. Visst, så är det säkert också. För de allra flesta, men tyvärr är vi alldeles för många som måste kämpa för att bli gravida och sedan kämpa för att lyckas vara gravida i nio månader och få ett levande barn.

Jag och min man har nu gått igenom sex ivf-behandlingar och vi har faktiskt blivit gravid två av dom gångerna. Den 30 januari 2011 var den dag som vi såg ett plus på ett graviditetstest för första gången. En helt underbar känsla! Graviditeten tuffade på. Oron för att något skulle gå fel fanns där, men efter att man avklarat de första 12 magiska veckorna så lugnade jag ner mig. Vi skulle bli föräldrar i oktober! Den 12 maj (i vecka 20) är vi på rutinultraljud och det är då det största helvetet uppenbarar sig. Vår pojke har inte utvecklat någon hjärna! Domen är att vi måste avbryta graviditeten då han inte kan klara ett liv utanför min livmoder.

Den 17 maj kommer en liten änglapojke på 19 cm och 150 gram till oss. Vi kallar honom Dutt då vi kallat honom det ända sedan han var ett fyrcelligt embryo.

Sedan följer en tid av den djupaste sorg som jag varit med om. Begravning och asksättning  av mitt efterlängtade barn.

På något sätt kom vi upp ur det djupaste mörka hålet och i mitten av augusti gör vi ytterligare ett ivf-försök som tror det eller ej också resulterar i ett plus!! Den lyckan blir väldigt kort. I vecka nio blir det konstaterat missfall. Världen rasar igen! Efter det blir det en skrapning och vips var jag ogravid igen...

På något konstigt sätt orkar vi efter ett tag tänka framåt igen. Jag tror det är den starka längtan att få barn som gör det.

För en månad sedan var vi återigen på vår ivf-klinik och fick då tillbaka två små embryon, vilka är de sista som vi har kvar i frysen. Tyvärr blev det ingen graviditet den här gången så jag är med andra ord fortfarande ogravid.

Just nu står vi med på noll. De tre ivf-försök som vi betalat för har vi använt upp och ett nytt så kallat trepack kostar cirka 50 000. Mycket pengar för att få ett barn, men vi ger inte upp. Samma dag som vi fick vårt minus startade jag en insamling "Önskan om ett levande barn". Där har vänliga bloggläsare donerat både stora och små slantar till våra kommande ivf-försök, vilket jag är oerhört tacksam för! Alla gåvor är välkomna. Stora som små!

Tack, du nya läsare som kikade in och välkommen åter!