Tom

Igår och idag har jag känt mig tom.
Det känns som att jag så länge inväntat Dutts årsdagar och nu när de är passerade så känner jag en tomhet.

Redan när vi var hos kuratorn i mitten av april hade vi ju börjat fundera på hur vi skulle göra årsdagen den 17e så bra som möjligt och då fick vi ytterligare tips av henne vad vi kunde göra på årsdagen.

Jag är nöjd över hur vi planerade och genomförde dagen. Jag överlevde och det var inte så ledsamt som jag hade trott och befarat. Det blev en värdigt uppmärksammande av vår lilla pojke som vi så gärna hade velat har här bland oss. Just nu skulle han gärna få titta på när hans pappa målar altanräcket eller krypa omkring på gräsmattan (barn kanske inte kryper vis sju måanders ålder...). Oavsett vad så skulle han så gärna få finnas här...

Om världen vill  (och det hoppas jag) så ska jag vid denna tidpunkt nästa år har en lillebror eller lillasyster till Dutt som kanske är precis nyfödd eller till och med hunnit bli någon månad då min graviditet inte kommer vara 40 veckor på grund av min blodstörning.

Jag försöker att tänka på att så kommer det bli, men det är inte lätt...