Vecka 31 (30+0)

Ett av mina delmål uppfyllda - att klara av 30 fulla veckor!! Det är verkligen grymt häftigt. Undrar hur många veckor det är kvar för mig. Jag tror ju inte att jag kommer gå hela vägen ut i alla fall.

När vi skulle starta med ivf, för ungefär 100 år sedan, fick vi ju en skräckhistoria om hur en graviditet för mig skulle kunna vara. Just nu känns allt det som den läkaren sa ganska avlägset. Varje tisdag testar jag ifall jag har protein i urinen (har fått provstickor att ha hemma) och än så länge har de inte gett något utslag! Så varje dag och vecka som går är ett steg närmare det mål som vi snart haft i fem år!

Vi ska snart iväg på ultraljud och den här gången behöver jag inte vara rädd för att han är död då jag just för tillfället känner och ser hur magen rör sig. Jag tror aldrig jag vänjer mig vid den känslan. Igår var jag trött på eftermiddagen och lade mig i sängen för att sova en stund. Genast när jag lagt mig ner började en karatematch i magen och då kunde jag ju naturligtvis inte ignorera det. Jag var bara tvungen att känna och titta. Så det blev inte tupplur igår...

Annars rullar det på. Diverse småkrämpor, men jag försöker att anpassa mig efter dom.Blir jag trött så sover jag (om det inte är karate då...), får jag brännande känsla på utsidan av låret så sätter jag mig och vilar  en stund. Det är skönt att det går att göra så eftersom jag är sjukskriven.