Det är bara skit

Det är jobbigt att vara less på allt.
Det är jobbigt att vara trött på allt.
Det är jobbigt att vara ledsen hela tiden.

Just nu är det många jobbiga känslor i omlopp. Många tårar behöver komma ut och det gör dom. Så mycket så att det känns som de aldrig tar slut. Långa stunder försöker jag hålla god min just för att jag är trött på att vara ledsen. Trött på att tårarna alltid kommer.

Jag är trött och less på min värdelösa kropp. Den kropp som inte lyckas med det mest naturliga, att bli gravid på naturlig väg. Jag är trött på min kropp, då den äntligen blir gravid lyckas skapa en bebis utan hjärna. Jag är trött på min värdelös kropp att den inte lyckas låta ett litet embryo överleva. Jävla skitkropp!

Jag vet inte när jag var glad och lycklig senast. Kanske på Dutts testdag när vi såg det fina plusset. Men efter den 12 maj vet jag inte om jag varit glad och lycklig någon gång. Hur känns det när man är glad? Det är så länge sen jag kände mig det så jag har glömt bort hur det känns. Jag försöker, gör momenten, men det blir bara en lönlöst försök.
Varför får jag aldrig känna ren och skär lycka? En lycka som många tar som självklart. De som aldrig upplevt några motgångar och sorger i livet upplever nog mig som en gnälligt och tråkig människa som inte kan uppskatta livet. Låt dom tycka det då...

Ältar jag för mycket? Borde jag kommit över det nu och gått vidare? Jag har inte något bra svar på det. Ibland känns det som om jag skulle kommit vidare och inte varje dag tycka allt är pest och pina. Kanske hade jag lättare kunnat gå vidare om Snöis hade fått stanna. Då hade jag haft något att se fram emot. Nu vet jag inte om jag någonsin igen kommer få se ett plus på en sticka och det ger mig en stor bottenlös hopplöshet Även om jag kommer se ett plus - vem vet om det håller i 40 veckor när det aldrig har gjort det nu.

Om jag hade vetat allt detta i april 2008 så hade jag ALDRIG ens tänkt tanken på att bli mamma. Då hade jag nöjt mig med det jag hade. Nu går inte det. Jag kan inte lägga av här även om det ibland känns så jävla tröstlöst och hopplös. Att kunna säga att jag är mamma till en son eller dotter framöver känns just nu helt främmande. Kanske får jag för evigt titulera mig som änglamamma.