torsdag 12 april 2012

Då fanns det hopp och spänning!

För ganska exakt fyra år sedan (i mitten av april 2008) började vi att försöka göra barn. Då var det med spänning vi hoppade ner i sängen och sexade runt lite. Vi hade räknat ut det så bra. Om vi startade i april så skulle bebisen kommer i januari 2009. Då skulle man "slippa" få en bebis på julafton eller ännu värre - Nyårsåafton. Allt var uträknat och klart!! Sexa några gånger under ägglossingen och sedan var framtiden klar. Naturligtvis skulle vi lyckas på första försöket. Det gör ju alla andra!!

Eller??

Fyra år senare skäms jag nästan över mig själv. Hur dum och naiv jag egentligen var då. Visst, för det allra flesta fungerar det ju faktiskt att sexa några månader och nio månader senare finns en bebis. Att vi skulle ha några problem att få barn - Den tanken hade inte ens slagit mig... Ingenstans hade jag då hört eller läst om par som behövde kämpa för att bli föräldrar. Kanske hade jag hört talas om provrörsbefruktning, men vad det betydde exakt hade jag ingen aning om.

Om jag då, i april för fyra år sedan, hade vetat hur de närmaste åren skulle komma att se ut hade jag nog inte vågat leva. Jag hade nog inte trott att jag skulle klara alla de motgångar, påfrestningar och sorger vi tvingats gå igenom. På något konstigt sätt så överlever man! Man måste det helt enkelt! Kanske, kanske blir man också lite starkare av det vi gått igenom. Man inser att livet inte är rosa moln och fritt från motgångar.
Dock hade jag gärna varit en av dom så snabbt blivit gravid och där graviditeten varit en räkmacka och att det på våren 2009 kommit en liten till oss. Tänk, han eller hon skulle nu kunna vara 3 år! Kanske skulle han eller hon redan ha en småsyskon. Vem vet hur vårt liv hade sett ut om vi inte hade haft problem att få barn??

Dagens positiva: Det känns som våren kommit åter med sol och värme, så istället för att träna inomhus ska jag nu ta en promenad istället.

5 kommentarer:

  1. Precis. Tur att man inte kan se in i framtiden..

    Men nog blir man starkare.
    Även om det kan tyckas nog med prövningar...

    Hoppas promenaden blir skön!

    kram

    SvaraRadera
  2. Du sätter ord på mina känslor. Naiv som man var trodde även jag och min man att det skulle vara lätt att bli gravida. För oss har det inte gått fyra år, "bara" två år sedan vi började försöka. Nu står vi i kö till IVF. Tack för en bra blogg.

    Kram Emelie

    SvaraRadera
  3. Precis så tänkte jag själv, max 6mån innan vi blev gravida men nu 4år senare med facit i handen så inser jag oxå hur naiv man var! Efter allt som hänt så undrar jag hur jag orkar gå vidare med fler ivf:er-men det var plusset 10/3 2011 som gör att jag orkar för det kan hända ju igen! Martins bror med fd sambo försökte i 2mån & min bror med sambo i 2mån och vi som försökt i 4år är lika barnlösa 2012 som vi var 2008... Men skam den som ger sig, 2012 ska bli det år vi alla lyckas fullt ut för nästa år ska vi ses på en träff och alla bebisar ska få leka med varandra! Lycka till gumman! Kram

    SvaraRadera
  4. Vi tänkte precis som er, att bli gravid ska väl inte vara några problem.. Och sen började man planera både det ena och det andra, men än har planerna inte gått i uppfyllelse.. Men man får inte ge upp!

    Hoppas ni får en bra helg, kram Ida!

    SvaraRadera
  5. Jag känner också igen mig i det du skriver. När vi för första gången försökte bli gravida kände jag glädje, nyfikenhet och spänning. Hur lång tid skulle det ta för oss? Skulle det gå på andra eller tredje försöket? Blir det en mars eller april bebis? Men månaderna gick och den där glädjen ersattes med tårar, frustration, ilska och avundsjuka. Det har blivit en hel del gråtande på toaletten på jobbet när kollegor avslöjat sina graviditeter och sedan har jag ju tvingats se deras växande magar varje dag. Jag har inte alls försökt så länge som du eller upplevt de sorger ni gjort men detta år har varit otroligt påfrestande. Jag var medveten om att det fanns kvinnor som hade svårt att få barn men jag trodde aldrig att det var någonting som skulle drabba mig. För någon vecka sen gjorde vi en utredning, jag har PCO och ska snart börja behandling.

    Jag har följt din blogg sen i somras. Tack för att du delar med dig Anna! Kram från L

    SvaraRadera