Det är så här det får bli

Jag har haft några svarta dagar bakom mig där många mörka tankar rullar i huvudet och en av tankarna har varit hur jag ska göra med min blogg.
Detta är min blogg och vem som helst kan läsa mina allra innersta och ibland förbjudna tankar. Då är jag medveten om att det kan komma kommentarer som man inte vill ha. Jag vet mycket väl att jag inte ska lägga någon större vikt på dom, men ibland är det oerhört svårt att släppa såna kommenterar.

Många anser säkert att jag verkar var en bitter och negativ människa som ältar det som hänt det senaste året om och om igen här på bloggen. Ja, det gör jag också. Ältandet är en del av min sorgeprocess efter Dutt, efter missfallet och efter ytterligare två misslyckade ivf-försök. Jag har lättare att skriva ner mina känslor och tankar än att prata om dom och då jag förlitar mig mycket på min kurator som anser att ältandet är helt naturligt och helt normalt.
Jag tror att mitt ältande över det som hände Dutt skulle se helt annorlunda ut om missfallet i oktober inte skett. Då hade vi haft något nytt att glädjas åt. Nu är allt som hänt efter att Dutt försvann på något sätt, på grund av, att Dutt inte fick leva och därför blir varje nytt misslyckade en påspädning av sorgen av Dutt. Den senaste påspädningen av sorgen är ju faktiskt bara några veckor tillbaka då vi fick minus på vårt senaste försök.

Vissa läsare tycker att jag fastnat i det förflutna när jag skriver hur livet hade kunnat sett ut nu om Dutt hade fått leva eller om jag inte fått missfall i höstas. Jag har inte fastnat i det förflutna. Man kan leva två parallella liv, ett framåtsträvande liv och ett liv där man fortfarande sörjer det som inte fick bli. Hade jag fastna i min sorg efter Dutt så hade jag knappast gjort tre ivf-försök efter det. Även i denna situation känner jag mig stärkt i det som min kurator sagt.


Nu får det bli så här: Jag fortsätter att blogga för jag gillar min blogg och den ger mig mycket. Jag kommer fortsätta att skriva precis det som JAG själv känner för och det är ingen som tvingar någon att läsa. Gillar man inte det jag skriver så finns det inget lästvång...

Inga kommentarer ska få tyst på mig!

Hoppas att ni fortsätter att läsa min blogg för det är ju trots allt bara en pytteliten del av kommentarerna som jag blir ledsen av. De absolut flesta blir jag glad över. Jag vet inte hur många glädjetårar jag fällt när jag läst era kommentarer. Det är MÅNGA!


Dagens positiva: Jag fortsätter väl med detta också. Idag har jag en lugn ledig tisdag med lite trädgårdsarbete och snart blir det en promenad. En helt obokad dag helt enkelt. Skönt!