Jag jobbar stenhårt med att hitta det där hoppet och den där tron om en lyckad ivf-behandling som jag en gång hade. Jag vet inte var jag tappat dom... Jag letar och letar, men i mitt svarta hål är det så svårt att se så jag trevar mig försiktigt fram som en blind kvinna utan blindkäpp och ledarhund. Då är det inte lätt att hitta något. Jag skulle behöva ha en stark lampa för att lysa upp hålet så att jag kan se lite bättre, men inte ens en sån hittar jag...
Jag mår fortfarande dåligt över att jag inte kommer vara gravid på Dutts 1årsdag och det datum om var beräknat förlossningsdatum för Snöis. Jag tror att Dutts 1årsdag hade känts lättare då om jag hade haft ett (eller två) nya liv på gång. Nu kommer min livmoder vara lika tom som den varit det senaste halvåret. Lika jobbigt är det att vi kommer uppleva ytterligare en jul utan barn.
Idag för sju månader sedan var det en lyckans dag. Då såg vi Snöis första plus! När får jag uppleva det igen? Får jag någonsin göra det igen?
 |
| Sparhökshona. Lite dålig bild tagen genom fönstret |
Det är tungt för dig nu Anna. Och jag förstår att du har svårt att hitta hoppet. Det här helvetet som ni och många andra (även vi) har är inte lätt alls. Vissa dagar är helt ok (för mig oftast när det inte är behandling). Men det tunga, jobbiga ligger alltid och lurar där under. Det går aldrig aldrig att vara helt genuint glad. Jag har nog skrivit det här förut och jag förstår att det känns långt borta men. Ställ er i adoptionskö! Även om ni inte känner för det just nu. Om ni en dag kommer till det beslutet så kommer det att vara så skönt att ha lite kötid! Man behöver inte gå föräldrautbildning eller nånting. Och de tusen det kostar per år är ju en piss i mississippi jämfört med en behandling. För mig känns det i nuläget inte heller hundra med adoption men jag tror att blir det inget barn kommer jag att landa i adoptionsbeslutet. Självklart är ju inte det rätt beslut för alla men kanske värt en extra tankegång? Sköt om er.
SvaraRaderaÅh kom just hem från en härlig påsk i fjällen och så läser jag allt detta tråkiga på din blogg. Som jag höll tummarna att det skulle få gå vägen denna gång. Blir så ledsen. Jag tänker på er och önskar så att jag kunde ta lite av er sorg. LÄtta bördan. En massa massa styrkekramar från mig!
SvaraRaderaÄr i mitt svarta hål oxå, kan inte se en ljusning trots nytt ivf i augusti! Martin tror stenhårt på att det ska lyckas men känner mig inte ett dugg övertygad, vill helst krypa ner under en stor sten och föralltid gömma mig!!! Kram på dig och hoppas du snart får se dagens ljus
SvaraRadera<3
SvaraRaderaHej! Ja, det är en känsla av tröstlöshet och inget kan i det ögonblicket få en att le. Det bara är så. Det enda jag vet är att kärleken är det starkaste vi har och den är jag rädd om.
SvaraRaderaTa hand om dig!