Ni kommer klara det här!

"Ni kommer klara det här. Det är jag helt säker på". De orden var bland de sista som vår kurator sa till oss när vi var där i tisdags.
Det är antagligen sant för hur mycket sorg man är får i livet så dör man faktiskt inte, även om man kan tro det ibland. Hon sa också att hon inte under hela denna tid vi träffats (11månader) sett några tendenser till att vår sorg skulle bli så allvarlig så att någon av oss skulle gå in i en depression. Det är också oerhört skönt att höra då jag vissa gånger känt mig oerhört låg och då rädd för att hamna för långt ner i det där berömda svarta hålet.
Trots ett bra sista samtal med kuratorn i tisdags känns det tråkigt att det nästa gång (8 maj) inte är henne vi träffar utan hennes vikarie. Hon skulle överrapportera vår historia till den nya så att hon inför vårt första möte vet litegrann om vilka vi är och vad vi gått igenom. Trots överrapportering så kommer hon ju naturligtvis inte ha hela bilden av oss och vad vi pratat om under 11 månader, men det kanske blir bra i alla fall. Jag ska försöka att inför det besöket ha ett öppet sinne och inte döma ut den nya kuratorn med en gång... Något som jag brukar ha lätt för att göra ;-)

Nuvarande status är att det känns ganska okej. Jag försöker att mota bort alla tankar när jag känner att jag inte orkar med dom och det fungerar faktiskt ganska bra. Naturligtvis tillåter jag mig att ha mina tankar när jag orkar, men ibland blir de så påträngande så att jag måste säga stopp till mig själv!

Vi kommer klara det här!


Idag har jag tagit den andra Humirasprutan (man tar den varannan vecka) så jag hoppas att immunförsvaret taggar ner mer och mer nu.
Egentligen skulle vi haft en besök hos distansläkaren på tisdag, men läkaren tyckte att det var lite tidigt att i detalj bestämma en behandlingsplan för augusti så därför har vi nu en tid den 12 juni. Det känns som det blev lite långt fram, men samtidigt är det i alla fall före vår semester så att vi sedan kan försöka koppla bort det så mycket som möjligt på semestern. Dessutom står jag på väntelistan för återbesök på reumatologen vid ungefär samma tid. Då ska jag diskutera Humira!

Trots dagens heltråkiga väder togs sig mannen och jag iväg på en promenad på förmiddagen. Vi gick och köpte en bukett röda rosor och satte hos Dutt och sedan knackade vi på hos kyrkogårdspersonalen och bad snällt att få tillbaka våra figurer. Så nu är de hemma igen! Hädanefter får de stå och pryda sin plats på Dutts minnesbord istället.

Hemma igen!