Hejdå

Idag var det dags att säga hejdå till vår kurator som nästan blivit vår livlina sedan den 12 maj. Från och med nu och minst ett halvår framåt ska hon vara tjänstledig.

Idag pratade vi mycket om hur jag känner mig just nu - låg och allmänt ledsen. Så som jag brukar känna mig ungefär en till två veckor efter ett misslyckat försök. Direkt efter minuset för två veckor sedan kände jag mig inte så jätteledsen utan det har kommit nu lite senare. När hjärnan och kroppen kommit ikapp.

Vi pratade också om vad min blogg betyder för mig och för min sorgebearbetning. Den har betytt så oerhört mycket då jag får möjlighet att sätta ord på de innersta tankarna som jag har. Jag undanhåller inga tankar på bloggen och förskönar ingenting. Jag skriver ärligt och rakt, vilket jag tror att läsarna uppskattar. Mår jag skit så skriver jag det. Mår jag lite bättre skriver jag det.

Det vi pratade mycket om är hur det känns att det om en månad är ett år sedan Dutt kom och om de känslor som kommer att komma då och de känslor som inte kanske kommer. Man hör mycket om att när ett år har gått så ska allt vara som vanligt igen då man upplevt alla högtider utan den man förlorat. Kuratorn var mer inne på att en sorgeprocess tar tre år innan man kan gå igenom till exempel årdagar och högtider som jul utan att det är allt för jobbigt.

Hon frågade också hur vi hade tänkt att uppmärksamma årsdagen och där har vi inte tänkt så mycket. Vi har en rislykta kvar från nyår som vi tänkt att släppa iväg och då sa jag att det får vi väl göra klockan 00.24. Sedan berättade att vi kommer vara på kyrkogården och tända ljus och sätta blommor. Samtidigt som det är så som vi brukar göra. Hon kom då med ett förslag som vi genast nappade på. Att efter att vi varit hos Dutt skulle åka i väg antingen med picknick till något lugnt och fint ställe eller gå ut och äta någonstans. Det tyckte vi var en jättebra idé för annars blir det "bara" att vi går hem efter att ha varit på kyrkogården och så ingenting mera... Vi ska fundera vidare på hur vi ska utforma den dagen.

Vi pratade också om att jag lätt kan fastnat i mina tankar och att jag hela tiden har tankarna i huvudet medan mannen lättare kan släppa dom till exempel när han är på jobbet. För min del finns de med oavsett om jag är på jobbet, jobbar i trädgården eller sitter i soffan. Kuratorn tyckte att jag när jag tycker tankarna tar överhanden helt enkelt ska säga till mig själv att sluta tänka och bestämma mig för att tänka på något annat. Kanske lättare sagt än gjort, men värt ett försök. Även om tankar just är bara tankar så kan det vara oerhört krävande och tröttsamt att alltid ha dom där.

När vår tid nästan var slut undrade hon hur vi hade tyckt att våra träffar med henne varit och vi sa båda två att vi fått ett antal tips och redskap för att hantera sorgen och alla de känslor som kommer upp. Det är ofta här hemma som vi säger "så sa ju kuratorn".
Kuratorn sa att hon tyckt att det varit givande att fått följa oss under det här året i våra upp- och nedgångar. Både jag och M blev rörda när vi talade om för henne att hon betytt jättemycket i vår sorg- och krishantering och till och med kuratorn sa "att nu blir jag rörd" så på något sätt har vi även påverkat henne...

Vi bokade nu in en ny tid till hennes ersättare dagarna före den 12 maj. Det känns som om det kommer finnas en del att prata om inför årsdagarna. Jag hoppas verkligen att vi kommer att känna samma förtroende för hennes ersättare.