fredag 6 april 2012

Det är inget jag är - utan något jag måste

Idag började jag som sagt att ta Humira-sprutor igen. Senast jag tog såna var i juli förra året. Jag hoppas att dom ska göra att jag kan må lite bättre i min reumatiska sjukdom samt att mitt immunförsvar ska vara lite snällare mot de kommande embryon som vi kommer sätta in i min livmoder.

Jag har fått många kommentarer som menar att jag är en fighter, en kämpe, att jag har ett jävlaranamma i mig. Visst, det kanske verkar så, men jag känner mig verkligen inte så en kämpe när jag nu i en timme
suttit och gråtit i soffan tillsammans med mannen. Jag är livrädd för att Dutt är det närmaste vi kommer att komma ett barn. Han, den lilla 20 veckorsbebisen, kommer vara det vi förknippar med barn. Jag är livrädd för att behöva ta ställning till hur vi ska gå vidare ifall de återstående två försöken misslyckas. LIVRÄDD! Jag vill verkligen inte behöva ställa mig frågan ifall jag vill adoptera eller om jag ska förbli barnlös. Vill inte!

Irene skrev igår en kommentar med bland annat dessa meningar "Jag tänker alltid när folk säger till en att de beundrar att man är så stark och de fattar inte hur man orkar med. Jag tänker då att jag har ju inget val, detta är min lott och jag måste klara av den. Är av den åsikten att man får sin del av problem i livet som man klarar av."


Det är så mycket som stämmer i dessa ord. Jag har inget val. Jag måste orka med det här. Det jag inte orkar är att ge upp!

Vi har nu nästan bestämt oss för att vi kommer avvakta med nästa försök till efter att kliniken haft semesterstängt. Vi skulle hinna med ett försök i början av juni, men jag känner mig inte så lockad att ha testdag nästan samtidigt som jag går på semester. Kliniken öppnar igen den 12 augusti och då skulle vi fram tills dess få cirka fyra månader på oss att försöka tänka på annat, vilket jag dock inte är så bra på... Jag har ju alltid känt mig stressad över att tiden bara gå utan att vi kommer närmare vårt mål. Snarare längre ifrån. Dessa tankar är då viktigt att jag försöker att tränga bort under sommaren så att sommarlovet från ivf inte bara blir stressande.

Malla  tipsade mig om boken Is your body baby friendly. Jag har läst om den förut men aldrig beställt den, men nu är det gjort. Beställde den från Adlibris för 163 kronor. När den kommer hem får jag träna på mig ganska knackiga engelska ;-)

Hoppas att ni får en bra påsk. Här i Norrköping vräker snö ner just nu. jag brukar förknippa påsk med trädgårdsarbete, men inte i år tydligen.

15 kommentarer:

  1. Läste detta inlägg och kom att tänka på detta...

    SvaraRadera
  2. Fast vet du vad, att man känner sig nedbruten ledsen och rädd betyder inte att man inte är en fighter , såklart det känns som att sitta och inte ha något annat val än att kämpa vidare men det kan man göra på så många olika sätt, jag beundrar ditt mod att alltid se framåt trots att du har dina stunder då du kanske önskar att livet du lever kunde vara något annat.

    Invecklat kanske, men fighter är du iaf för mig:)
    Låter klokt att vänta om huvudet och kroppen signalerar paus..

    Kramar

    SvaraRadera
  3. Tack för dina fina ord. Kram

    SvaraRadera
  4. Så ledsen för din skull. Förstår precis dina tankar om hur nära man kommit ett levande barn. Tänker så om vårt missfall. Men... vi ska inte ge upp. Nästa gång, då jäklar! Och så ska vi få själslig uppståndelse på Påskdagen. Det ska banne mig bli bra! Påskkram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En dag ska vi helt klart få uppståendelse.
      många tankar till dig

      Radera
  5. Intressant att läsa om dina Humira-sprutor! Har du pratat med IVF-läkaren om dem? Intressant att höra hur de resonerar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä inte än ;-) tänkte göra det framöver.

      Radera
  6. Anna, jag vet ju precis vad du känner. Jag känner likadant. Jag vet dock att jag ÄR stark. För hade jag varit svag så hade jag gått under för länge sedan av saker som hänt mig för länge sedan. Det är starkt att kunna vara svag, det är väl det som jag har som ett av mina slagord. Jag vet också att du inte har något val.

    Jag skulle å andra sidan inte kunna vänta tills efter semestern... men du är ju lite yngre än mig med...

    SvaraRadera
    Svar
    1. På ganska exakt två år har vi genomgått sex ivf-försök och ett frysförsök och dessutom hunnit med att vara gravid i 30 veckor totalt så jag känner mig ganska trött...

      kram

      Radera
  7. Hej, jag har följt dig några månader nu och är en av dom som håller tummarna och känner för er. Ni måste självklart bestämma själva men tycker att ni ska överväga lite till innan ni bestämmer att ni ska vänta med nästa försök till efter semestern. Jag känner på mig så starkt att det är nu det kommer hända för er. Snälla tänk på det!! Kram till dig <3

    SvaraRadera
  8. Jag är nyfiken, vad skrämmer dig mest? barnlös eller adoption? du behöver inte svara om det känns jobbigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte en helt enkel fråga. Just nu känner jag mig rädd för allt... Hela huvudet brinner av alla tankar som just nu snurrar runt. Jag är rädd för att starta behandling, jag är rädd för att inte göra det, jag är rädd för att få minus, jag är rädd för att få plus, jag är rädd för att förfarande vara ogravid efter våra två återstående försök, jag är rädd för att inleda en adoptionsprocess....

      Med andra ord: jag är just nu rädd för allt som har med denna jävla barnlöshet att göra!

      Radera
  9. Hej Anna! Jätteledsen att det inte funkade denna gången heller...Vi har också gjort många syskonförsök på ett år tre frys två färsk. Resultat: två plus men tyvärr även två missfall. Har också velat fram och tillbaka om vi ska vänta tills efter sommaren med vårt sista färskförsök. Jag resonerar så här, denna årstiden mår de flesta ganska bra, när vi har semestern framför oss. Kanske lite, pyttelite lättare att acceptera ett minus denna årstid än när vi har en lång och tråkig höst framför oss. Givetvis strävar vi efter plus:) Många barn blir till kring midsommar! Även min 3 åriga son blev det:)) Att föda i mars var perfekt. Det lutar åt att vi provar då igen. Det kan gå igen:) Menar inte att försöka övertala dig. Vill bara skriva hur jag tänker kring vårt försök. Stor kram till er!/AH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beklagar dina missfall.
      vi har pratat ungefär likadant. Att det under sommaren är lättare att tänka på annat och hitta på aktiviteter att göra. Vi har stor trädgård bland annat som tar mycket tid på sommaren. Dessutom känner jag att jag inte vill börja min semester i slutet av juni med en ruvarperiod som ev kan ge ett minus.

      Radera
    2. Nä...det är verkligen svårt, det här med när man ska starta. Lika jobbigt varje gång, för att inte prata om ruvartiden! Alla vi ivf-are vet hur drygt det är. Det sliter verkligen på oss. Det enda jag kan säga med säkerhet är att det i slutändan är värt det. Jag lovar! :) Trodde dock det skulle bli aningen lättare andra gången...tur jag är född envis;) Vi kör på i början på juni och då SKA det gå! När ni än bestämmer er för att starta är det sak samma som gäller, det SKA funka! :)))Ha en fortsatt bra påsk och försök njuta lite av ledigheten;)/AH

      Radera