Ett annorlunda föräldraskap

Jag är mamma.
M är pappa.
Vi är föräldrar.
Men var är barnet?

Att vara mamma och pappa till ett barn som inte finns på jorden gör att föräldraskapet blir ganska komplicerat att förstå. Både för mig själv, för M och för alla andra.
Att jag är mamma och att jag har en son, men som inte lever tar lång tid för mig att få in i mitt huvud. Det har inte fastnat där ordentligt än. När man är förälder till ett barn som inte lever finns det inga konkreta bevis på att man verkligen är förälder. Inget barn som behöver omvårdnad, kärlek och omtanke för att överleva. Det döda osynliga barnet finns bara i ens hjärta och ingen annan okänd utifrån kan se den smärta som också finns i föräldrarnas liv.

Vad ska man svara på frågan "Hur du några barn?" Någon gång kommer jag ju få den frågan. Jag har inte bestämt mig vad jag ska svara. Kanske kommer det bero på vem som frågar, vilket situation man ju då är i och om man själv orkar prata om sin döde son just nu. För svarar man "ja, jag har en son, men han lever inte" så måste man ju vara beredd på följdfrågor.

Om jag nu skulle lyckas att bli gravid och få ett friskt levande barn är det då mitt andra barn och ska man prata med sitt levande barn om dennes storebror. Ja, antagligen kommer jag tycka det. I alla fall som det känns nu så kommer inte nästa barn att ersätta Dutt. Dutt är vår förstfödde son och kommer alltid att vara det oavsett vad som händer i framtiden.

M och jag är pappa och mamma till ett osynligt barn.


"Märkligt att man kan sakna någon
så ofantligt mycket.


Någon som egentligen aldrig tidigare existerat.
En gång var det bara du och jag,
samma som nu.


Men något hände däremellan,
du blev far och jag blev mor.
Nu är det bara du och jag
och ett osynligt barn.


Om någon ser oss
komma gående, sida vid sida,
ser de inte det skrattande barnet
vi håller i handen mellan oss.


Vi är föräldrar
som bär vårt barn inom oss,
osynligt för världen"


Av Okänd