Kurator - inget för mig

Så har jag alltid tänkt när det gäller kuratorer. Det är verkligen inget för mig. Det är ju bara för massa olyckliga människor som måste ha någon att prata med och gråta hos och som inte klarar att prata med sina anhöriga om sina problem.

Vilka fördomar man kan ha...

När vi efter ultraljudet (då vi fick veta om Dutts missbildningar) träffade läkaren sa hon ganska omgående att vi skulle få träffa en kurator också. Hade läkaren istället frågat mig eller erbjudit oss kontakt med kurator hade jag nog genast tackat nej. Nu fick vi inte den möjligheten och helt plötsligt satt vi i kuratorns rum.
Idag är jag glad för att jag inte fick bestämma själv.

Jag tycker att jag och M pratar mycket om hur vi för tillfället mår och hur vi upplever hela situationen, men kuratorn lyckas på något sätt komma djupare än så.
Idag på förmiddagen var vi hos henne och redan när jag satte mig i fotöljen och hon frågade hur det var kände jag att det var extremt skönt att vara där. Nästan en timme var vi hos henne och vi pratade om sådana upplevelser som M och jag pratat om hemma men som hon, som sagt gräver lite djupare i.

Det jag pratade mest om var den overklighetskänsla som jag upplever hela situationen som. Det känns ibland som jag är utanför och iakttar mitt eget liv och då kan tänka att detta händer någon annan. Dessutom har jag väldigt svårt att tänka mig in i att jag är mamma, M är pappa och att Dutt är vår förstfödda son. Kuratorn bekräftar att det inte är så konstigt att man har de känslorna. Hela situationen är så overklig så allt tar så lång tid att ta in.

Jag har stundvis också haft dåligt samvete för att jag inte saknar min graviditet och de symtom som den innebar. Jag saknar inte att alltid vara hungrig eller att alltid behöva gå på toaletten på natten. Under hela min korta graviditet har jag varit fylld av oro och eftersom jag nu slipper den oron så kan jag inte sakna graviditeten i sig. Kuratorn ansåg att det var bra att ha något positivt i allt detta, samtidigt som hon förstod att jag naturligtvis skulle gjort allting för att fått gå hela graviditeten ut.

Dessutom pratade vi mycket om vår oro att aldrig bli gravida igen och om jag väl blir gravid igen så kommer åtminstone jag återigen vara fylld med oro.

Sedan konstaterade vi också att vi förmodligen försöker vara mer starka och sammanbitna än vad vi behöver. För min del är det så att dagarna känns helt okej då jag aktiverar mig i till exempel trädgården. När jag sedan hamnar i soffan på kvällen och när vi sedan ska lägga oss så kommer tårarna. På dagarna försöker jag som sagt vara stark. Kuratorn undrade vem jag försökte vara stark inför när det bara är jag och M hemma. En otroligt bra fundering... Vi behöver inte vara starka i det här. När jag känner att jag behöver gråta så ska jag släppa fram det tyckte hon. Jag vet inte varför det ska vara så svårt att göra det.

När vi skulle skiljas åt sa hon att hon snart går på semester och kommer åter i augusti. Det kändes som en evighet. Vi hann dock få en tid innan hon tar semesterledigt så nu ska vi till henne igen nästa torsdag.

Som sagt - Jag trodde inte att kuratorkontakt var något för mig, men nu har jag ändrat uppfattning.