tisdag 14 juni 2011

Jag fortsätter att tjata

Jag fortsätter att tjata om veckor och dagar. Det kanske mest är för mig själv, men det är ju en av anledningarna till att jag har bloggen. Att få älta och tjata om det som ligger mig närmast. Att sedan någon annan läser det är bara en rolig bonus.

Idag är det alltså fyra veckor sedan Dutt kom.  Hade han fått utvecklas normalt och därmed fått stanna i min mage hade jag idag varit i vecka 23+4. Faan att det inte blev så.

Fyra veckor sedan den proffsiga barnmorskan tog hand om Dutt där han låg i bäckenet av plats i toaletten, medan jag skakade i hela kroppen. När jag sedan hade tagit mig till sängen med hjälp av M och en annan barnmorska kommer hon ut och säger att det är en liten pojke och säger "visste ni det sedan innan?" Både jag och M skakar på huvudet. M säger tyst och eftertänksamt "En liten pojke".
Efter en stund kommer hon ut med honom insvept i en vit handduk. Hon lägger försiktigt ner honom i mina händer och hon frågar om vi vill vara ensamma vilket vi väljer att vara. Han var en liten mini-människa.Färdigutvecklad, men ändå inte Inte kunde vi se att något så livsviktigt som hjärnan saknades. Han såg ju perfekt ut.  Först vågade jag inte ens andas för han var så liten så att ett andetag skulle göra att han gick sönder. Efter en stund vågade vi ta lite på honom, men då huden är outvecklad vid den veckan han föddes i, kändes det märkligt att ta på honom. Under de cirka två timmarna vi satt med honom i famnen studerade vi varje liten detalj. Det vi fastnade på var hans näsa. Han hade en riktig potatisnäsa och vi undrade vem han fått den av.  Det är verkligen fantastiskt att alla små detaljer kan vara utvecklade så tidigt. Vi såg tydligt alla hans fingrar och tår med tillhörande naglar, hans lilla snopp och de små små öronen.

Fyra veckor av sorg och fler kommer det bli. Ingenting kommer någonsin bli som vanligt igen. Att en sådan liten liten pojke kan göra så stort avtryck i våra liv.

På fredag är det en månad sedan han kom och jag hade en förhoppning om att vi skulle kunna ha askspridningen då, men än har ingen från kyrkan ringt om att allt är klart. Kanske får jag tänka om.

5 kommentarer:

  1. jaha nu bölas det igen, fina dutt...
    kram

    SvaraRadera
  2. Du skriver väldigt fint om Dutt. Mânga varma kramar till er. Det kommer att ordna sig till slut.

    SvaraRadera
  3. Så klart du ska prata om det som är viktigt för dig! Den här platsen är din!

    Och så fina Dutt...så liten.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Icka: Ska jag skicka några näsdukar till dig ;-) I det här hushållet har vi mängder med såna nu för tiden.

    SvaraRadera
  5. Oj, vad hemskt :(

    Känner några stycken som oxå tyvärr varit med om samma med sin förstfödda, men som idag har både 1 o 2 friska barn.

    Hoppas det går vägen för er :)

    SvaraRadera