Idag gick vi till Dutt tidigt. Redan vid halv tio var vi där med våra termosar med te och kaffe. Vi satte oss på vår bänk framför pelaren där Dutt finns. Idag hade jag med mig en ny bukett blommor från trädgården då de vi satte vid asksättningen förra veckan nu gjort sitt.
Man kan lätt kännas sig ensam i att vara i sorg, men idag när jag satt där insåg jag att så inte är fallet. Först ser vi ett stort sällskap iklädda svarta kläder som med tunga steg går in i kyrkan för att begrava en släkting. Antagligen en äldre släkting, men ack så jobbigt för de nära och kära.
Efter en liten stund kommer en liten flicka, kanske 7 år, med sin mamma till askminneslunden. Flickan bär på en bukett blommor och med van hand tar hon bort pappret runt blommorna och sätter ner buketten i en vas. Hon ställer sig upp och sitter på stenpelaren där hennes anhöriges namn står. De sätter sig sedan på bänken bredvid oss en lite stund. När de sedan går ställer sig flickan återigen framför stenpelaren, mumlar fram en hälsning och gör en slängpuss mot pelaren. Denna lilla flicka har också sorg. Vem hon har förlorat kan jag inte veta, men en kär släkting är det i alla fall.
Som den emotionellt känsliga person jag nu är börjar jag nästan gråta när jag ser flickan göra slängpussen. Så fint och så enkelt.
Precis när vi säger hejdå till Dutt börjar kyrkklockorna att slå. Då var det dags för det mörkklädda sällskapet att också säga hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar