Kan jag någonsin acceptera att det barn som jag kämpat för i tre år inte fick leva?
På något sätt måste jag ju göra det. Jag kommer inte acceptera att det blev som det blev, men jag måste förlika mig med att situationen nu ser ut som den gör.
Jag kommer aldrig kunna säga att "det fanns en mening med det som hände". Det finns absolut ingen mening med detta!
Jag måste förlika mig med att min vardag nu ser ur så här, men jag kommer ALDRIG att acceptera att det blev så här.
Idag är det tio veckor sedan min tidigare vardag maldes sönder och aldrig blev som förut. Efter ultraljudet började en ny vardag. En vardag som mamma till ett osynligt barn. En vardag med en stor sorg i hjärtat. En vardag som består i att besöka sitt döda barn på kyrkogården.En vardag med många tårar. En vardag som jag gärna skulle vara utan.
Min vardag skulle just nu bestå av att inreda barnrum, klaga på foglossningssmärtor, känna min älskade bebis spraka och helt enkelt bara beundra min växande mage.
Dutt, det skulle ju inte bli så här.
Åh en massa styrkekramar!
SvaraRaderaJag tror inte heller att det finns en mening med att något så ont händer. Det bara händer. Och det enda som möjligen behöver accepteras är att livet måste gå vidare hur ont det än gör.
SvaraRaderaJag hoppas att smärtan snart får sällskap av hopp.
Varma kramar
Håller med om att vissa saker bara händer och man kan aldrig förstå det eller acceptera det heller för den delen. Men livet måste gå vidare och man måste tro att det ska vända till det positiva nån gång.kramar
SvaraRaderaDet går inte att acceptera. Jag önskar många gånger att kunna acceptera det, men det känns omöjligt.
SvaraRaderaDet är något som vi hela livet måste bära med oss, vilket ska förmodligen gå bättre och bättre hur tiden går, men jag tror att det ska mest hjälpa OM och NÄR vi någonsin får ett syskon till Andor och ni till er lilla Dutt.
Jag förstår alltid så mycket dina tankar och funderingar, även om jag inte kommenterar så ofta, men dina ord beskriver alltid precis som jag känner med.
Stora kramar till dig!
På en del engelskspråkiga sidor där jag hänger brukar en del uttrycka det "my new normal" eller "my new okey" (svaret på frågan hur det är - det är okej men det man aldrig säger är att det där okejet är ett annat än det som fanns innan. A new normal är liksom vad jag strävar efter. Det där som kommer efteråt. Som är bra men aldrig samma bra som innan.
SvaraRaderaDu lyckas så väl med att sätta ord på hur jag känner.
SvaraRadera