Två månader

Idag är det två månader sedan jag klev in i det lilla kapellet och såg den lilla lilla fina kistan med den lilla lilla fina pojken i.
Två månader. Just nu känns det som om det var en hel evighet sedan. En evighet med mycket sorg, besvikelse, hopplöshet, men ändå ibland lite förtröstan. Sorgen finns alltid med mig, även om jag de senaste veckorna inte mått riktigt lika dåligt av sorgen som tidigare. Sorgen gör inte riktigt lika ont längre, men jag kan inte räkna hur många gånger om dagen som jag tänker på Dutt, hur jag hade varit som gravid nu och hur det kunde bli så här.

Den sången sjöng solisten på Dutts begravning och jag tycker att den är så fin. har lagt in den tidigare här på bloggen,  men gör det igen.