På ett sätt ett avslut

Gårdagens läkarbesök kändes på ett sätt som ett avslut. Absolut inte ett avslut när det gäller alla tankar och sorgearbete över det som hänt utan mer som ett medicinskt avslut. Vi har fått veta att allt är normalt med mig fysiskt. Nu är det bara mensen som ska komma igång igen och den brukade enligt läkaren komma sex till åtta veckor efter en sådan här förlossning. Så den borde komma snart.

Mentalt sätt finns det ju naturligtvis mycket att bearbeta fortfarande, men vi vet nu att risken är minimal för att just detta ska hända igen, vilket naturligtvis är jätteskönt att höra.
För min del kommer det nog ta ett bra tag innan jag kan tänka på ultraljudet, förlossningen, begravningen och Dutt utan att tårarna kommer och att hjärtat gör ofantligt ont. Jag vet att sorgen med tiden blir lättare att leva med även om det nu känns helt obegripligt.  Tiden läker absolut inte såren, men såren blir efter ett tag lättare att leva med.
Jag hoppas att jag någon gång framöver kan titta på fotona på Dutt eller öppna garderoben med kläder utan att känna en extrem djup sorg utan att jag istället kan känna ett hopp om att Dutt en gång ska bli storebror och att hans lillebror eller lillasyster ska få använda kläderna.

Jag tror aldrig att jag kommer vara helt redo för att sätta igång med nästa ivf-försök, men jag tror att man helt enkelt får sätta en månad då man kör igång. Att gå och vänta är ju vi barnlösas största fiende. Jag har i alla fall alltid mått bättre när jag varit inne i ivf-karusellen. Det har varit perioderna av väntan mellan behandlingarna som varit värst.
Vår distansläkare öppnar igen efter semestern den 8 augusti och då kan jag boka in en tid för samtal för att tillsammans lägga upp en plan för hösten. Dutt ska absolut få ett syskon!