Kanske en oerhört knäpp fråga med tanke på vad jag gått igenom den senaste tiden, men jag vill ändå analysera och gå djupare än att "bara" säga att jag mår dåligt på grund av Dutt och Snöis. Hela den här situationen är så komplex så det är svårt att bara peka på en sak som är orsaken till det hela.
Igår innan M åkte till jobbet var jag apatisk, låg och nere och han var riktigt orolig för mig och sa att han aldrig sett mig så här. Jag orkade knappt prata och ville egentligen bara gräva ner mig.
På eftermiddagen funderade jag mycket på varför jag känner mig som jag gör och jag kan inte direkt säga att det är enbart sorgen efter Dutt och Snöis som gör att jag mår dåligt. Sedan skrapningen har jag sovit dåligt om nätterna och i stort sätt haft kronisk huvudvärk sedan dess. Det tillsammans med allt annat tror jag har gjort att jag just nu känner en mental trötthet. Kanske en liknande känsla som de personer som drabbas av utbrändhet känner. Den mentala tröttheten gör att man blir apatisk, låg och gråtmild. Igår försökte jag ändå aktivera mig med saker, men det blir också många stunder då jag inte riktigt vet vad jag har gjort.
Jag har just nu svårt att hitta saker att göra som jag tycker är roliga. Det känns som om ingenting är roligt längre. Jag har flera böcker som jag skulle kunna läsa, men det känns som jag inte har ork och koncentration till det. Köksrenovering står också för dörren med allt vad det innebär. Även det känner jag mig nollställd inför. Man kan ju tycka att jag vore glad och förväntansfull inför att äntligen slippa vårt tråkiga kök, men jag orkar inte engagera mig... Mitt mentala liv går på lågvarv just nu.
Naturligtvis är jag ledsen och nere för allt som gått åt helvete och inte fått bli, men just nu känns den delen "ganska okej" i alla fall. Oron inför framtiden finns ju naturligtvis i tankarna hela tiden, men samtidigt kollade jag upp på en internetsida när beräknad förlossning skulle kunna tänkas bli om mensen kommer fyra veckor efter skrapningen och jag får ägglossning två veckor efter det. Det måste ju trots allt visa på att jag tror på att det ska gå.
Kuratorn har nu ringt och jag ska dit på fredag. Vi hade en tid bokad på onsdag nästa vecka, men min man tyckte att jag behövde en tid även den här veckan. Då ska jag diskutera dom här tankarna med henne.
Förresten, beräknad förlossningen skulle bli den 16 augusti 2012.
Nej, det är verkligen inte konstigt att du mår så här med tanke på vad ni har varit igenom senaste halvåret. Men försök ändå tänka positivt och på det som faktiskt har varit framgångar, dvs att 2 embryon på raken faktiskt fäst och börjat dela sig, det kan ju inte båda annat än gott för framtiden! Att du tar för dig saker på dagarna och tänker framåt betyder ju ändå att du också vill framåt även om det är viktigt att sörja det som inte blev också.
SvaraRaderaDet låter väldigt bra med en augustibebis, det satsar vi på båda två ;-)
Tänker på er!
Många varma kramar
Jag mådde ungefär samma efter mitt missfall, tappade all glädje i livet och upplevde livet som ett helvete. Det är sorgen som gör oss sådana, vi går igenom kriser när vi är barnlösa som är svårt för andra att förstå. Hoppas du snart mår bättre vännen! Kram
SvaraRaderaLåter som en depression i mina öron. Har haft tre stycken diagnostiserade i mitt liv och den messt överväldigande känslan är den där apatin och viljan att bara sova ett halvår tills det är över. Jag var väldigt ledsen under de perioderna också förstås.
SvaraRaderaMen jag skulle tro att du i kölvattnet av det som hänt drabbats av en klinisk depression. Jag skulle vända mig till kuratorn och rådfråga.
Lycka till!
Jag tror inte du behöver analyser så mycket- det låter som du hamnat i en depression helt enkelt. Och det är i sig inte konstigt alls... ta du ett snack med kuratorn om hur ni ska lägga upp framtiden och hur du ska tackla detta. Kanske behöver du sjukskrivas mycket längre och ta dig tillbaka i din takt. Ingen idé att försöka skynda på nåt eller forcera, det kan bara leda till sammanbrott eller att du kolapsar helt- och det är inte kul!! Hoppas verkligen att du kommer ut på andra sidan och att allt blir ljust och glatt, men ta allt med kuratorn, så du inte låser in dig på att allt blir bra bara om du blir gravid, för det kan slå tillbaks så hårt. Det kan finnas andra saker som behöver läka och gås igenom innan du hämtat dig helt och blir så att säga "lycklig". Ta hand om dig!!!
SvaraRaderaAnna i götet....
Jeg synes reaksjonen din høres helt normal ut - ikke bare har du mistet to påbegynte barn dette året, men i bagasjen har du også all prøving, utredning, spenning, skuffelser, mer spenning osv. fra mange år tilbake. Det er virkelig ikke rart det topper seg. Godt å høre at du har fått time hos kurator. Jeg har egentlig ikke noen gode råd å komme med annet enn å bruke den tiden du trenger på å hente deg inn igjen. Varme tanker!
SvaraRaderaHar aldrig kommenterat förr hos dig. Däremot läst allt. Det är helt klart att du är deprimerad. Ta kontakt med din familjeläkare och skaffa hjälp. Det finns hjälp att få även om det tar ett tag innan det hjälper. Men så där kan du inte leva. Tro mig!!
SvaraRaderaSjuksköterskan
Har haft depression själv.. din beskrivning låter precis så....STOR kram till DIG!
SvaraRaderaVill bara säga att du har en synnerligen klok man som ger dig små uppdrag att genomföra varje dag!
SvaraRaderaPrecis som övriga har skrivit så låter det som om du befinner dig i en depressiv fas/depression, och ett viktigt steg för att så småningom lyckas ta sig upp ur det nattsvarta hålet är bl a att aktivera sig med små, små saker varje dag, även om dom där sakerna just nu kan kännas hur meningslösa som helst.
Stor kram till både dig och din fina make!