Vikten av att prata med varandra

Dagens kuratorbesök blev som vanligt givande och de 45 minutrarna flög förbi. Det är skönt att vi har haft samma kurator hela tiden sedan händelsen med Dutt hände eftersom alla känslor som kommer nu händer ihop med de i maj.

När vi satt i väntrummet på gynmottagningen förra tisdagen direkt efter att vi fått veta att Snöis var död gick kuratorn förbi en bit bort och vi sa hej till varandra. Hon sa idag att det såg tungt ut när vi satt i väntrummet och hon misstänkte redan då vad som hänt.

Idag handlade vårt samtal mycket om vikten av att prata med varandra. Sedan vi var på ultraljudet då vi inte såg hjärtslag och fick en dålig prognos har mannen och jag haft svårt att prata om det som hänt. Jag har slutit mig i mig själv och varit tyst och ledsen i min ensamhet. Det har känt som att jag inte har orkar prata och inte orkat vara ledsen igen. Jag fick på något sätt nog av det efter Dutt.

De senaste veckorna har jag och M hållit uppe en fasad inför varandra att allt varit okej, men naturligtvis har det inte varit det. Vi har inte velat ta upp missfallet eller annat jobbigt då man tänker att den andre kanske blir ledsen och börjar gråta. Vi har försökt skydda varandra från det jobbiga, vilket är helt fel. Eftersom vi har haft svårt att prata, vilket är oerhört viktigt, tyckte kuratorn att vi ska bestämma en tid varje dag då vi sätter oss ner och pratar. Man kanske helt enkelt bara frågar hur den andra mår eller hur dagen varit och hur man känner inför det som hänt. Det känns lite märkligt att göra en mötestid för sorgprat, men just nu kanske det är nödvändigt.

Vi pratade mycket om hur vi upplevt själva missfallet. Jag tycker ju att allt varit så abstrakt och att jag inte riktigt vet vad jag ska sörja. Jag har inget konkret att hänga upp den här sorgen på förutom fyra graviditetstest. Därför att nu sorgen över det som hände Dutt kommit tillbaka mera igen. Den sorgen har sedan en tid varit lite lättare, men nu känns det jobbigare igen. Hade allt gått som det skulle med Dutt så skulle vi inte behövt gått igenom detta missfall.

Oron inför framtiden är också en påtaglig del i våra liv, vilket vi diskuterade idag. Vi pratade om vad det finns för alternativ om våra tre frysta embryon inte ger något barn. Då är ju alternativet att köpa ett nytt trepack ivf-behandlingar eller att starta en adoptionsprocess. Adoption känner jag mig just nu inte redo för. Det tar extremt lång tid och är extremt dyrt. Jag har nog också svårt för att man vid en adoption inte får det där lilla barnet utan att barnet då är lite äldre. Jag vet inte varför just det betyder så mycket, men det gör det.
En ny omgång ivf-behandlingar är billigare, men där finns ju absolut ingen barngaranti...

Så nu ska mannen och jag bli bättre på att prata med varandra och kommer det inte spontant så bokar vi in en tid...

Jag ska också försöka att bli bättre att skriva ner mina känslor och tankar här på bloggen. Jag känner att jag de senaste veckorna även haft svårare att uttrycka känslorna i skrift. Skärpning på det!