För ungefär ett år sedan blev vi intervjuad av en reporter från Svenska Dagbladet angående vår längtan till barn. Artikeln publicerades sedan dagarna för jul förra året.
Ett år har gått och det känns som att det hänt så oerhört mycket sedan oktober förra året. Då hade vi precis misslyckats med vårt andra och sista landstingsförsök och stod verkligen i ett vägskäl. Hur skulle vi gå vidare? Beslutet var då ganska enkelt. Det som var svårt var att veta vilket privat klinik skulle vi välja. Jag satt och jämförde deras information på hemsidorna och ringde också till tänkbara kliniker för att få en första uppfattning om dom. Bara det tyckte jag kändes märkligt. Vilket klinik är bäst? Nästan som att jämföra vilken butik som säljer billigast och bäst kylskåp.
På ett år har vi fått uppleva stor lycka, men också den största sorg som man som gravid kan uppleva. Att på ett år få se två positiva graviditetstest är det inte många par som hinner med, men det är heller inte många par som hinner med att förlora två barn inom loppet av fem månader...Jag har sedan årsskiftet varit gravid i cirka 30 veckor, men tyvärr har det bara gett mig smärta och sorg i hjärtat.
Herregud, vilket intensivt år detta har varit. Kanske inte konstigt att jag känner mig lite trött idag?
Du är så stark! Jag önskar så att ni snart lyckas och får ert efterlängtade barn! Massa kramar!
SvaraRaderaNej det är inte alls konstigt om du/ni känner er trötta. Det ni tvingats gå igenom är tungt och svårt och all den sorgen och smärtan på bara ett år....Ni är starka och en av dina/era styrkor är att ni vågar känna in det svåra och det kanske är det som ändå gör att du/ni orkar fortsätta försöka. Vi finns här för er. Kramar.
SvaraRaderaKanske lite för mycket för kroppen på så kort tid... Den kanske borde få vila lite nu.
SvaraRaderaGud, nej! Det är inte alls märkligt att du är trött! Hopp och förtvivlan, glädje och sorg, tvära kast på kort tid! Jag har varit med om nästan samma sak. Missfall v 17 i somras, FET- försök nu i oktober som först blev plus och sen minus. Väntar nu på "missfallsblödning". Det är tungt, men på något konstigt sätt hakar man tag i nästa steg efter ett par dagar och börjar planera runt det nästan direkt. Mysko. Det är väl det där med att hoppet är det sista som...? Vi har också en FET-plan som du skrev igår. Hoppas bara på att vi hinner innan klinik- stängning över julen...Känner verkligen igen mig i det du skriver och följer er kamp som går parallellt med vår...Kramar/Maria
SvaraRadera